Den eteriska kastrullen

För många herrans år sedan skrev jag manus till en TV-serie som då var fullständigt unik i sitt tilltal. Hela produktionen var så stor och speciell och stjärnspäckad så man knappt kunde tro att det var sant. Och det spöregnade hela första inspelningsveckan. Det var däremot sant. Någonstans kantrade hela  skiten och annars sansade människor och mediebolag, började stämma varandra till höger och vänster. Någon söp ihjäl sig, har jag fått höra. En annan försvann under ett ras i ett stort, gammalt saltlager. Kanske är det bara lösa rykten alltsammans, kanske ligger det ändå ett korn av sanning i dessa påståenden. Vad man säkert vet är att alla händelser, berättelser och besynnerliga ting, alla stekar, strykjärn och borttappade amalgamfyllningar till slut hamnar i den eteriska kastrull som vi kallar för – rymden. En kokande ocean av olösta gåtor, förolämpade människor och punkterade cykeldäck. Där pågår ett ständigt tjuvfiske!

Jag har kommit att intressera mig för den där kastrullen. Det var där jag håvade in ”Kronjuvelerna”, och senare även innehållet i min kommande roman (titel hemlig ännu så länge).

Men det jag tänker på nu, är den där ursprungliga berättelsen som fick annars sansade människor att gå bananas. Det enda jag har kvar från den tiden är en gammal illustration som beskriver något av den mycket spektakulära inspelningsmiljön, och en artikel som jag hittade på DN:s Kultursidor. Vilken soppa – det är faktiskt så jag minns det!

Fan, det är Freda!

Illustration: Tina Röed

Hur som helst, berättelsen är min, det är jag som äger alla rättigheter till den, och nu – två årtionden senare funderar jag på att ta upp den igen. I så fall kommer jag inte att skriva ett filmmanus i första hand, utan kanske en trilogi riktad mot ungdomar. Jag ska ta upp det med min agent. Och jag ska fråga mig själv – har du de redskap som krävs för att dra in en fångst ur den eteriska kastrullen. Fan, jag tror det!

Force majour eller Fan, det är Freda!

Beställ här
38:-


Läs boken Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i årets svenska storfilm Kronjuvelerna. För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

 

 

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start kommande vinter. Den som vill veta mer om familjen Fernández och deras märkvärdiga öde hittar fortsättningen på filmens historia i romanen, Det stora svenska vemodet.

Köp böckerna billigt på nätet, eller låna på Biblioteket. De finns nästan överallt, och skulle någon titel saknas i hyllorna behöver personalen bara gå in i sina datorer och göra en beställning. Kronjuvelerna finns nu även på DVD. Kolla gärna in flikarna ovan och lämna en kommentar efter dig!

 

cd@carinadahl.com
(Bloggen fortsätter som vanligt nedan)

 

Jag fick ett mejl. Det stod (bl.a), ”Hur blir man manusförfattare? Snälla, kan du inte skriva en blogg som handlar om det. Jag har skickat in massor av idéer och förslag till olika filmbolag och TV-stationer, men får aldrig igenom någonting. Hur började du? Och hur gör man för att skriva en roman? Måste man först skriva en bok innan det blir en film?”

Jag vet att många, hemskt många, har ”skrivardrömmar”, och jag tycker verkligen man ska uppmuntra människor att skriva. Men jag är egentligen fel person att fråga, för jag har gjort en HELT omvänd karriär. Jag blir bara sämre och sämre.

Som bäst var jag åren mellan 0-2,5, då kunde jag inte skriva alls. Då kände jag mej som en riktig författare. Jag var FÖDD till författare. Jag var fanimej storartad där en tid. Men sedan kom pennor och papper in i mitt liv och alltsammans blev med ens ganska komplicerat. Pappret begrep jag mej inte på överhuvud taget, så jag skrev på allting annat. Pennorna var inte heller lätta att hantera, men syrran gav mej en rejäl pensel och en målarfärgsburk. Vi började med köket.

Min författarbana kunde slutat där, för våra ”producenter” blev inte enbart glada när dom vaknade om morgonen och fann någonting som inte alls liknade ett prydligt ”diktverk” nedtecknat på väggar och köksskåp. Men vi dog inte i alla fall. Vi tog nya tag.

 

Bara att ta nya drag

Det är lite så det går till, man tar nya tag. Om och om igen tar man nya tag, för att man är besatt av sin ”gärning”. (Lär av gäddan!)

Jag fick så småningom en skrivmaskin som någon hade baxat ur en sopcontainer i Hagalund. På den skrev jag tusen mil – minst. Och däri ligger svaret på frågan om ”Hur?”. Man MÅSTE skriva tusen mil – minst.

Haja!

Man måste skriva om och om och om igen. Hundratusen mil, om så behövs. Begåvning förutsätts man ha, konsten är att bibehålla ”det milda vanvettet” SAMT att komma till ett avslut.

Någon gång under vägs gång kommer man att fråga sej själv, ”Vem ska läsa den här boken på fyratusenniohundrasex sidor… Och hur tjock kommer den att bli?”.

INGEN!

Dags att börja redigera, att strukturera och fundera över exakt VAD handlar den här skiten om? Och nu går det utför, kan jag berätta. För det som började så vackert med breda penseldrag över blanka skåpsluckor har plötsligt förvandlats till en obegriplig smörja bestående av ett par miljoner svaga versaler håglöst framknackade genom ett torrt färgband. Men fy fan vad jag har förbrukat färgband!

Till slut tog jag alla mina manuskript och slängde hela rasket i sjön. Jag tror att det var på Kanholmsfjärden. Den är tillräckligt stor för att kunna svälja ett omfattande skolarbete.

Sedan gick jag hem och skrev en kortfilm. Det tog tio minuter (max). Men där fanns ALLT. Det gjorde verkligen det. Där fanns en berättelse med inledning, fördjupning, vändpunkter och nyckelscener. Jag hade helt enkelt lärt mej att skriva manus. Det tog tjugo år.

Welcome to the neighbourhood!

 

Och nu hade jag blivit RIKTIGT dålig. Allt jag hade uträttat under två årtionden var ett kortfilmsmanuskript. Visserligen jobbade jag redan som copywriter och drev en liten annonsbyrå (som också gick rätt så uselt) men det berodde nog mest på att jag var ute och red hela dagarna (samt festade nätterna igenom med mina kollegor).

Ja, ni hör ju. Här finns INGA förutsättningar alls. Men jag skickade det där kortfilmsmanuset till SVT Drama och därefter växte projektet till en JÄTTEPRODUKTION.

Även den gick åt helvete!

Jag fick i uppdrag att skriva 6 avsnitt X 45 minuter till en planerad TV-serie som vi kallade för Fan, det är Freda. Och jag fick betalt hela vägen.

Det blev en vansinnigt rolig berättelse. Helt unik än idag törs jag påstå.

Susanna Edwards (senare Guldbaggebelönad för sin dokumentär I skuggan av solen) regisserade. Rollerna besattes av toppskådespelare, flera tusen barn provfilmades för huvudrollerna och legendaren Ulf Axén (Ronja Rövardotter mm.) kallades in som scenograf.

Lost in La Mancha – trailer

Men produktionen gick likafullt omkull under inspelningen. Det blev en stor skandal som väl endast kan överträffas av Terry Gilliams pekoral Don Quijote. Se trailern under bilden. Precis så såg det ut på inspelningsplatsen av ”Fan, det är Freda”.

Force majour.

Jag stog på toppen av min karriär – och ALLT hade rasat. Men…

Things fuckin´change!

Jag hade gjort mitt jobb, jag hade lärt mej hantverket från grunden och jag kunde leva (tidvis) på inkomsterna från det som var mitt allra största intresse, ljug & hittepå.

Min utbildning var betald.

Inte långt därefter fick jag erbjudande om att skriva manus till SVT:s Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss som blev en stor tittarsuccé. Och redan då jobbade jag med idén till Kronjuvelerna. Men eftersom det fanns lite tid över där åren mellan 2007-2009 hann jag med att skriva två romaner också. För nu visste jag hur man gjorde!

Så när jag försöker hitta ett enkelt svar på frågorna i mejlet, finner jag inget annat än; ”Go with the flow”. Lev ditt liv, skriv många tusen mil och lär dej hantverket ordentligt. Då kommer du att lyckas!

Jag tror inte att någon skulle kunna upprepa min resa idag. Det jag upplevde som ”svårt” under vägs gång var egentligen någonting helt fantastiskt. Att komma från ingenstans och få möjlighet att arbeta med så stora produktioner som jag gjorde inledningsvis. Det handlade mycket om tur, en hel del om otur (främst med vädret), men framförallt om stor, stor berättarglädje.

 

Bergljót Arnadottir i Fan, det är Freda

 

*(Den här texten har varit publicerad tidigare, men eftersom jag fortfarande får frågan publicerar jag den igen.)