Kronjuvelerna – Ett livsverk

Böckerna går att beställa HÄR

TV-serien visas på SVT Play fram t.o.m den 4 februari

Recension

Nu när Kronjuvelerna har haft svensk biopremiär och visats på SVT med miljonpublik tre kvällar i rad, kan det vara roligt att berätta lite om tillkomsten av produktionen.

Jag är född med den här historien inom mej, jag har alltid vetat att den ska berättas, att jag kommer berätta den, men inte hur lång den skulle bli eller i vilket format den skulle återges. Och så blev det till slut både två böcker, en TV-serie och en långfilm!

Av fem fina Guldbaggenomineringar blev det tre feta baggar!

Första gången jag ens yppade min idé, att skriva om en fattig familj, där alla, var och en, bar på en alldeles särskild gåva, var för dåvarande producenten på SVT i Göteborg, Gunnar Carlsson.

Vi satt på en billig sylta och jobbade med ett helt annat manusprojekt, när jag plötsligt hörde mej själv säja:

– Vet du om att August Strindberg försökte koka eget guld på ett hotellrum i Paris?

Och Gunnar svarade:

– Inferno.

Jag fyllde i:

– Det finns människor med stora kunskaper, såna som kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, stämma blod och vifta på öronen. Du vet, riktiga Kronjuveler!

 

Fragancia och Jésus
Alicia Vikander och Jesper Lindberger

Det där är nu mer än tio år sedan, och mitt första manusutkast hade inte titeln ”Kronjuvelerna” utan hette någonting annat. Jag hade hittat nyckeln till ett universum som var så oändligt mycket större än nittio minuter film.

I första versionen beskrev jag en ö inom militärt skyddsområde som kallades för ”Pinan”. Den delen är inte alls kvar i ”Kronjuvelerna” utan återfinns i uppföljaren till TV-berättelsen, romanen; Det stora svenska vemodet.

Jag skrev och jag skrev, och snart hade vi material för upp emot sex timmar film, vilket var alldeles för långt. Och ingenting gick att stryka! Det här var ju mitt universum, karaktärer som var mejslade ur sten.

Då kom Daniel Alfredsson in i bilden.

Tillsammans med honom började jag bearbeta materialet på SVT Drama i Stockholm. Där fanns en enormt entusiastisk manuschef, Ivar Köhn, som verkligen brann för idén. Men när han flyttade till Norge avstannade projektet.

Daniel spelade in långfilmen Syndare i sommarsol och jag började utarbeta manuset till julkalendern Dieselråttor och Sjömansmöss.

Under skrivarbetet med julkalendern kopplades regissören Ella Lemhagen in som manuskonsulent.  Jag hade önskat att hon skulle ta på sej hela regiuppdraget för produktionen, men det fungerade inte logistiskt för Ella just då. Däremot kände vi båda att vi gärna ville göra någonting tillsammans i framtiden.

Ella instruerar Alicia inför en tagning
Foto: Michael Taskow

Ella och jag hade därefter flera möten om hur vi skulle tackla och bena upp den här stora berättelsen med alla sina linjer och stickspår? Ibland gick det framåt, ibland tog vi en paus på varsitt håll och gjorde annat. Jag jobbade som krönikör för Tidningen Hästfocus i många år, och fick där en ovärderlig träning i att leverera textmassor (on time) och att skriva disciplinerat.

Vid ett tillfälle satte jag mej i min dotters lägenhet uppe på Södermalm och försökte renodla exakt vad Kronjuvelerna skulle innehålla. Där lade jag grunden till boken, som senare fick titeln Familjelyckan, men det förstod jag inte förrän jag träffade den dåvarande långfilmskonsulenten, Per Nielsen, på Svenska Filminstitutet.

Per kallade upp mej till sitt kontor på Gärdet och vi hade ett långt, vägledande samtal. Sedan skrev Per ett utlåtande om Kronjuvelerna (som jag har kvar än i dag och är något av det finaste någon har skrivit om mina manusidéer), och där han avslutade med orden: ”Det känns som att jag har varit i ett helt romanuniversum!”.

Och nu började det lossna ordentligt. Ella hade redan ett samarbete med produktionsbolaget Filmlance genom sina tidigare filmer, och satte mej i kontakt med ägaren Lasse Blomgren och producenten Charlotta Denward. Tillsammans mötte vi så småningom upp SVT:S dramachef Christian Wikander i Göteborg, och avslutade en bra dag på SVT med det årets Guldbaggegala på Göteborgsoperan. Vi var på gång med någonting som kanske aldrig hade gjorts i Sverige på det viset tidigare… Magisk Realism!

 

En långfilm

 

Även jag började inse att jag satt med ett enormt material, karaktärer och scener som hade utvecklats under många års tid. Jag ville berätta så mycket mer än vad som rymdes i den uppgörelse som var aktuell vid tidpunkten. Samtidigt som jag skrev ett nytt grovmanus på Kronjuvelerna, började jag arbeta med första delen i en planerad trilogi, boken Familjelyckan.

 

Del ett i en planerad trilogi

 

Varför produktionerna har olika namn är för att skilja dom båda verken åt rent juridiskt. Boken blev klar före filmen / TV-serien och SVT hade i en överenskommelse med mej fått ensamrätt att använda titeln; Kronjuvelerna. Innehållet är likartat. Det är samma karaktärer och händelser i stort, men boken är förstås (som böcker ju blir) mer omfattande och kanske (i det här fallet) även ljusare berättad.

 

`Svindlande tanke´ var vi nu omkring åren 2007-2009 i gång med en romansvit, en långfilm och en TV-serie. Ella tog över mitt grovmanus och satte sin prägel på berättelsen, genom att forma en magisk, dramatiskt kriminalhistoria med tidlösa kostymer och fantastisk scenografi. Filmfotot av Anders Bohman är i världsklass!

 

Jonatan Bökman som Richard Persson

 

Filmen hade stor galapremiär på biograf Rigoletto i Stockholm sommaren 2011. Ett uttryck som ”alla var där”, känns som ett understatement i sammanhanget. Trycket på biljetterna var stenhårt och efterfesten på Café Opera fantastisk.

 

Jag (i hatt) och mina döttrar f.v Freja, Philippa, Humla och Fideli på premiären av Kronjuvelerna
Fler bilder HÄR

 

Tänk om alla galagästerna som fyllde den stora salongen hade haft en aning om hur länge och hur mycket vi, i teamet har jobbat med Kronjuvelerna. Alla timmar, år på kammaren (hytten i mitt fall), och sedan Ellas gigantiska arbete före, under och efter inspelningen. Men just där och då, när applåderna aldrig ville ta slut efter föreställningen, kändes det ganska skönt att sitta med en uppföljare i rockärmen. Det FINNS en fortsättning på berättelsen, del två i min romantrilogi, boken Det stora svenska vemodet.

 

Som manusförfattare ligger man ju alltid först i produktionen. När regissören sätter igång och filmar är mitt jobb slutfört för länge sedan. Då är det tacksamt att äga nycklarna till ett helt romanuniversum.

I Det stora svenska vemodet får vi följa de barn som huvudkaraktärerna i ”Kronjuvelerna”, Fragancia och Pettersson-Jonsson, får tillsammans i framtiden.

En recensent i tidningen Corren kallar boken för ; ”En hisnande, sagolik skröna”, och skriver om innehållet; ”Bottnande i ett djupt och livsavgörande allvar är det här ändå den genuint roligaste roman jag läst på länge.”

Fett!

Den som undrar hur det går för den förunderliga Familjen Fernández och alla deras vänner, har alltså svaret där. Boken / böckerna går att beställa överallt på nätet och finns även på de flesta bibliotek. Annars är det bara att säja till så fixar personalen det.

Och vad händer nu då på skrivkammaren (i hytten)?

Jag ska skriva färdigt den avslutande och tredje delen om Familjen Fernández / Jonsson med arbetsnamnet; Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn. Jag har en stor förläkek till långa, konstiga titlar som ingen jävel kan behålla i minnet. Nämnvärt om böckerna är annars att de är helt fristående från varandra och kan läsas i vilken ordning som helst. Störst utbyte har man kanske ändå av att börja med Familjelyckan.

Till slut, det som alla frågar; ”Varför heter filmen och TV-serien, Kronjuvelerna?”

Okey, `spoilervarning´ här för dom som fortfarande väntar på ett rafflande kriminaldrama med Kungahuset i fokus. Det blir ingenting av det.

Med ett uttryck som, ”En riktig Kronjuvel”, brukade man (förr i tiden) beskriva en person som utmärker sej för att vara lite udda, knasig, konstig eller allmänt besynnerlig i vidare mening. I min berättelse syftar jag på en grupp, till synes, ganska kantstötta karaktärer, men som alla bär på någonting stort och enastående inom sej.

Någon kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, en annan vet var lyckan har sin gång och en tredje bär på ett hjärta av guld i sitt bröst. Det finns dom som kan vifta på öronen och vända ögonen ut och in. Somliga påstår att dom har mött Jesus och ytterligare andra att dom funnit receptet på guld.

Är det inte en förunderlig tanke att alla dessa människor existerar mitt ibland oss utan att vi vet vilka det är. Det finns bara ett säkert sätt att känna igen en ”riktig Kronjuvel”. Man ska söka i byggnader med sprickor i fasaden, studera människor med glipor i kläderna, kika in genom revor och syna skrubbsår på knäna… Och långt där inne går det att skymta en gyllene själ.

Och i tveksamma fall (men testa inte det här på djupt vatten)… Den som bär på ett hjärta av guld i sitt bröst, sjunker som en sten till botten!

Kronjuvelerna får Internationell Biopremiär på Berlins Filmfestival 2012

Böckerna går att beställa HÄR
Familjelyckan finns även i pocket

 

 

Kronjuvelerna har en egen grupp på Facebook som alla kan gå med i!

The Fall

Fan, fan, fan att man inte drog samma slutsats som Tarsem Singh; ”Livet är blott ett illa utfört stunttrick och däremellan händer en rad besynnerliga saker.”

Det är den bästa plott jag någonsin har hört och för övrigt den bästa film jag har sett också. Inte för att jag vet om regissören någonsin har presenterat sitt mästerverk med just den formuleringen, men det är kontentan av två timmars magnifik bildunderhållning.

 

 

Nu måste jag ändra på listan som knappt har rört sej på tio år och toppats av Big Fish fram till jag fick se, Mary & Max. Herregud, jag är ingen cineast alls. Jag har noll, eller inget, tålamod och måste nästan bindas fast för att se en film från början till slut. Men jag kan avgöra på bråkdelen av en sekund om det är en kvalitetsrulle, eller inte. Och när jag såg inledningsscenerna både till Mary & Max och The Fall (framförallt The Fall) förstod jag, att här kommer jag att sitta till denna film är slut. Sedan kommer jag att se den igen och igen!

 

The Fall

 

Det enda som ger mej tröst i denna utklassning av manusarbete är att jag har skrivit en berättelse som; Det stora svenska vemodet, uppföljaren till Kronjuvelerna. Givetvis är jag otroligt stolt över ”Kronjuvelerna”, men det är inte mitt mästerverk.

Jag minns en gång när jag pratade med den gamle legendaren, Gunnar Carlsson, på SVT och sa till honom om någonting jag då hade skrivit:

– Nu kan jag inte bättre, det här är det bästa jag kan göra.

Och han skrattade rakt ut och svarade:

– Du kommer att bli mycket bättre, Carina!

Och så fick jag gå hem och skriva om. Och jag skrev och jag skrev och jag skrev och utav det arbetet kom såväl Dieselråttor & Sjömansmöss, som ”Kronjuvelerna”, och flera böcker.

Men fan, fan, fan att jag aldrig skrev in några stunts från järnvägsbroar!

Nu ser topplistan i alla fall ut så här:

1. The Fall

2. Mary & Max

3. Big Fish

4. Magnolia

5. Tideland

6. Gummo

7. Svart katt, Vit Katt

8. Arizona Dream

9. O Brother Where Art Thou

10. Brokeback Mountain

 

 

Force majour eller Fan, det är Freda!

Beställ här
38:-


Läs boken Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i årets svenska storfilm Kronjuvelerna. För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

 

 

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start kommande vinter. Den som vill veta mer om familjen Fernández och deras märkvärdiga öde hittar fortsättningen på filmens historia i romanen, Det stora svenska vemodet.

Köp böckerna billigt på nätet, eller låna på Biblioteket. De finns nästan överallt, och skulle någon titel saknas i hyllorna behöver personalen bara gå in i sina datorer och göra en beställning. Kronjuvelerna finns nu även på DVD. Kolla gärna in flikarna ovan och lämna en kommentar efter dig!

 

cd@carinadahl.com
(Bloggen fortsätter som vanligt nedan)

 

Jag fick ett mejl. Det stod (bl.a), ”Hur blir man manusförfattare? Snälla, kan du inte skriva en blogg som handlar om det. Jag har skickat in massor av idéer och förslag till olika filmbolag och TV-stationer, men får aldrig igenom någonting. Hur började du? Och hur gör man för att skriva en roman? Måste man först skriva en bok innan det blir en film?”

Jag vet att många, hemskt många, har ”skrivardrömmar”, och jag tycker verkligen man ska uppmuntra människor att skriva. Men jag är egentligen fel person att fråga, för jag har gjort en HELT omvänd karriär. Jag blir bara sämre och sämre.

Som bäst var jag åren mellan 0-2,5, då kunde jag inte skriva alls. Då kände jag mej som en riktig författare. Jag var FÖDD till författare. Jag var fanimej storartad där en tid. Men sedan kom pennor och papper in i mitt liv och alltsammans blev med ens ganska komplicerat. Pappret begrep jag mej inte på överhuvud taget, så jag skrev på allting annat. Pennorna var inte heller lätta att hantera, men syrran gav mej en rejäl pensel och en målarfärgsburk. Vi började med köket.

Min författarbana kunde slutat där, för våra ”producenter” blev inte enbart glada när dom vaknade om morgonen och fann någonting som inte alls liknade ett prydligt ”diktverk” nedtecknat på väggar och köksskåp. Men vi dog inte i alla fall. Vi tog nya tag.

 

Bara att ta nya drag

Det är lite så det går till, man tar nya tag. Om och om igen tar man nya tag, för att man är besatt av sin ”gärning”. (Lär av gäddan!)

Jag fick så småningom en skrivmaskin som någon hade baxat ur en sopcontainer i Hagalund. På den skrev jag tusen mil – minst. Och däri ligger svaret på frågan om ”Hur?”. Man MÅSTE skriva tusen mil – minst.

Haja!

Man måste skriva om och om och om igen. Hundratusen mil, om så behövs. Begåvning förutsätts man ha, konsten är att bibehålla ”det milda vanvettet” SAMT att komma till ett avslut.

Någon gång under vägs gång kommer man att fråga sej själv, ”Vem ska läsa den här boken på fyratusenniohundrasex sidor… Och hur tjock kommer den att bli?”.

INGEN!

Dags att börja redigera, att strukturera och fundera över exakt VAD handlar den här skiten om? Och nu går det utför, kan jag berätta. För det som började så vackert med breda penseldrag över blanka skåpsluckor har plötsligt förvandlats till en obegriplig smörja bestående av ett par miljoner svaga versaler håglöst framknackade genom ett torrt färgband. Men fy fan vad jag har förbrukat färgband!

Till slut tog jag alla mina manuskript och slängde hela rasket i sjön. Jag tror att det var på Kanholmsfjärden. Den är tillräckligt stor för att kunna svälja ett omfattande skolarbete.

Sedan gick jag hem och skrev en kortfilm. Det tog tio minuter (max). Men där fanns ALLT. Det gjorde verkligen det. Där fanns en berättelse med inledning, fördjupning, vändpunkter och nyckelscener. Jag hade helt enkelt lärt mej att skriva manus. Det tog tjugo år.

Welcome to the neighbourhood!

 

Och nu hade jag blivit RIKTIGT dålig. Allt jag hade uträttat under två årtionden var ett kortfilmsmanuskript. Visserligen jobbade jag redan som copywriter och drev en liten annonsbyrå (som också gick rätt så uselt) men det berodde nog mest på att jag var ute och red hela dagarna (samt festade nätterna igenom med mina kollegor).

Ja, ni hör ju. Här finns INGA förutsättningar alls. Men jag skickade det där kortfilmsmanuset till SVT Drama och därefter växte projektet till en JÄTTEPRODUKTION.

Även den gick åt helvete!

Jag fick i uppdrag att skriva 6 avsnitt X 45 minuter till en planerad TV-serie som vi kallade för Fan, det är Freda. Och jag fick betalt hela vägen.

Det blev en vansinnigt rolig berättelse. Helt unik än idag törs jag påstå.

Susanna Edwards (senare Guldbaggebelönad för sin dokumentär I skuggan av solen) regisserade. Rollerna besattes av toppskådespelare, flera tusen barn provfilmades för huvudrollerna och legendaren Ulf Axén (Ronja Rövardotter mm.) kallades in som scenograf.

Lost in La Mancha – trailer

Men produktionen gick likafullt omkull under inspelningen. Det blev en stor skandal som väl endast kan överträffas av Terry Gilliams pekoral Don Quijote. Se trailern under bilden. Precis så såg det ut på inspelningsplatsen av ”Fan, det är Freda”.

Force majour.

Jag stog på toppen av min karriär – och ALLT hade rasat. Men…

Things fuckin´change!

Jag hade gjort mitt jobb, jag hade lärt mej hantverket från grunden och jag kunde leva (tidvis) på inkomsterna från det som var mitt allra största intresse, ljug & hittepå.

Min utbildning var betald.

Inte långt därefter fick jag erbjudande om att skriva manus till SVT:s Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss som blev en stor tittarsuccé. Och redan då jobbade jag med idén till Kronjuvelerna. Men eftersom det fanns lite tid över där åren mellan 2007-2009 hann jag med att skriva två romaner också. För nu visste jag hur man gjorde!

Så när jag försöker hitta ett enkelt svar på frågorna i mejlet, finner jag inget annat än; ”Go with the flow”. Lev ditt liv, skriv många tusen mil och lär dej hantverket ordentligt. Då kommer du att lyckas!

Jag tror inte att någon skulle kunna upprepa min resa idag. Det jag upplevde som ”svårt” under vägs gång var egentligen någonting helt fantastiskt. Att komma från ingenstans och få möjlighet att arbeta med så stora produktioner som jag gjorde inledningsvis. Det handlade mycket om tur, en hel del om otur (främst med vädret), men framförallt om stor, stor berättarglädje.

 

Bergljót Arnadottir i Fan, det är Freda

 

*(Den här texten har varit publicerad tidigare, men eftersom jag fortfarande får frågan publicerar jag den igen.)

Ett hjärta av guld

Beställ här
38:-

Läs Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i årets svenska storfilm Kronjuvelerna. Missa inte heller den helt fristående fortsättningen, Det stora svenska vemodet.

För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start nästa jul.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

”Den som bär på ett hjärta av guld sjunker som en sten i vattnet…”

Även om det är många år sedan jag skrev dessa ord, och de upprepas i min debutroman Familjelyckan vid flera tillfällen, känns det smått hisnande att se dem på en filmaffisch.

Alicia Vikander som Fragancia

Alla ni som har läst boken, vet ju redan vad det innebär, men tänk så många som kommer få vetskap genom filmen Kronjuvelerna. Även om filmen inte följer boken exakt, utan har en egen dramaturgi som Ella och jag har arbetat med tillsammans, är det ju samma karaktärer och händelser i stort. Och dessa har man mycket att lära sig av.

Jag läste om Ella på en filmsajt att hon anses vara en av Sveriges stilsäkraste regissörer. Det är bara att titta på de bilder som släppts från filminspelningen så förstår man varför.

Björn Gustafsson som Pettersson-Jonsson

Ella har ett helhetstänk som ofta inkluderar samma personer i sina produktioner. Till exempel är det alltid designern Moa-Li LemhagenSchalin som gör kläderna till Ellas filmer.

Bill Skarsgård som Richard Persson

Det är roligt att filmbolaget har valt att trycka upp tre olika filmaffischer. Det lär ska vara även en fjärde på gång. Håll nu tummarna för att Kronjuvelerna blir en stor succé så att vi även får se fortsättningen, Det stora svenska vemodet, som film längre fram. Det vore någonting för Ella och mej att sätta tänderna i.

Och skriv upp datumet 29 juni i almanackan!

Vinter i paradiset

Jag har absolut inte ett jota att berätta av allmänt intresse. Det har jag i och för sej aldrig, men sällan så lite som denna svinkalla dag i Stockholms skärgård. Vi vildar loss i snön och nu ska jag skriva manus. Det är allt – hoppas jag.


Viola flyger fram

Viola

Wilmer & Viola

Larssons garage

För första gången skriver jag filmmanus på en bok. Tur att det är min egen, annars vet jag inte hur det skulle gå. Jag har fått förfrågningar tidigare om att bearbeta andra författares verk, men tvekat inför uppgiften.

Vad det gäller Det stora svenska vemodet känns det annorlunda. Dels är det tveklöst den mest filmiska berättelse jag någonsin skrivit, men också en värld som jag behärskar och hittar i. På så sätt blir det enklare att finna ”dramaturgiska” genvägar och jag kan skriva om dialogen precis som jag vill.


Foto: Jan Johansson

Bilden föreställer faktiskt, Det stora svenska vemodet. Uppföljaren till Familjelyckan och den helt fristående fortsättningen på berättelsen i Kronjuvelerna. Många titlar på samma saga. Men Herregud, inte visste väl jag hur det här projektet skulle växa.

Det är en av mina bästa vänner, Janne, som har tagit bilden. Typiskt honom att plåta inlagan istället för omslaget. Janne är genial! Han har också det största hjärta som jag någonsin har mött. Och han gör hjärtan till mig. Jag har lagt ut en bild tidigare där han har fotograferat ”Det stora svenska vemodet” som en hjärtformad spricka i isen. Helt underbar!

Ärligt talat kan jag inte se hur man skulle kunna finansiera en sådan berättelse i Sverige, men det är å andra sidan inte min sak att fundera över. I det fallet måste man ge en eloge åt producenterna till ”Kronjuvelerna”, Filmlance och SVT, som ju redan har visat att det går.

På lördag ska vi ha surströmmingsskiva ombord. Jag är rädd för att Wilmer ska få en chock av doften. Viola är jag inte lika orolig över. Hon är nästan nyfödd och begriper ingenting. Själv har jag halva min släkt i Västerbotten, och har bevistat upprepade surströmmingskalas i Larssons garage.

När jag skapade karaktären Pettersson-Jonsson och gjorde honom till en av världens bästa ishockeyspelare beskrev jag hans bakgrund så här:

Ur Familjelyckan:

”Pettersson-Jonsson hade en mycket nära och innerlig relation till sina föräldrar. Hans mor kom från Byske och var dotter till en riktig mejerska. Uppfödd som hon var på bruttu och Västerbottensost utvecklade hon en benstomme (som långt senare) skulle bli föremål för rymdforskning inom NASA och som (spekulerade världspressen) var den bakomliggande orsaken till Pettersson-Jonssons framgångar i NHL.”

Pettersson-Jonsson

Det är Björn Gustafsson som spelar Pettersson-Jonsson i filmen, men det vet ni redan vid det här laget. Kuriöst ändå, att när ni andra försöker föreställa er hans magrutor, tänker jag enbart på hans benstomme.

Nu ska jag baka tunnbröd!

Teddybears Stockholm

Nu är jag frisk!

Festivalen är igång och hela Nybroviken gungar. Haja att det snart är ett år sedan jag kom tillbaka efter vår ”evighetslånga” exil i skärgården. Närmare 18 månader blev det på en ö som bebos av människoätare och styrs från en krog med barnatår på menyn. Nu är det snart dags att återvända ”dit ut” igen. Hur ska man då förklara för ”ön” var man har varit och VAD man har gjort?

Sorry ”Skärgården”, liksom.  Nu är jag tillbaka efter den här skamliga affären med Stockholms innerstad. Vill du fortfarande ha mej? Jag vill ha dej!

Jag blir fortfarande full i skratt när jag tänker på mitt uppriktiga samtal med Sven Wollter förra året. Vi hade precis lagt till vid kajen (efter dessa 18 månader i exil), vi hade just fått iland trossarna och nu skulle det bli releseparty för Det stora svenska vemodet ombord. Sven frågade:

– Hur känns det att vara tillbaka i stan?

Och jag svarade:

– Sven, du hajar inte. Jag är vild som vassruggen. Det här kommer aldrig att gå!

Jag vet verkligen inte var jag fick det där med ”vassruggen” ifrån, men så här i efterhand förstår jag att det måste kommit direkt från hjärtat.

Och ärligt talat, det blev ingen rolig vinter heller. Det blev FÖR mycket vinter. Ja, den behöver man ju inte påminna om.

Jag har annars många vänner i skärgården. Det är stenar och stigar och stränder och vikar. Jag känner verkligen dom där platserna ända ner till träsktrollet. Vi umgås intensivt och innerligt. Jag saknar mina ”ställen” oerhört mycket. Jag saknar båtresorna till stallet. Att glida in genom det smala (nästan osynliga) sundet med gummibåten och komma ut på den skyddade fjärden som bildar en alldeles blank spegel framför hästarnas hem och hage.

Men skit i det!

Ikväll blir det Teddybears Stockholm.


Cobrastyle

Fan, det är Freda

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Jag fick ett brev (ett mail var det). Det stod (bl.a), ”Hur blir man manusförfattare? Snälla, kan du inte skriva en blogg som handlar om det. Jag har skickat in massor av manusidéer och förslag till olika filmbolag och TV-stationer, men får aldrig igenom någonting. Hur började du? Och hur gör man för att skriva en roman? Måste man först skriva en bok innan det blir en film?”

Jag vet att många, hemskt många, har ”skrivdrömmar”, och jag tycker verkligen man ska uppmuntra människor att skriva. Men jag är egentligen fel person att fråga, för jag har gjort en HELT omvänd karriär. Jag blir bara sämre och sämre.

Som bäst var jag åren mellan 0-2,5, då kunde jag inte skriva alls. Då kände jag mej som en riktig författare. Jag var FÖDD till författare. Jag var fanimej storartad där en tid. Men sedan kom pennor och papper in i mitt liv och alltsammans blev med ens ganska komplicerat. Pappret begrep jag mej inte på överhuvud taget, så jag skrev på allting annat. Pennorna var inte heller lätta att hantera, men syrran gav mej en rejäl pensel och en målarfärgsburk. Vi började med köket.

Min författarbana kunde slutat där, för våra ”producenter” blev inte enbart glada när dom vaknade om morgonen och fann någonting som inte alls liknade ett prydligt ”diktverk” nedteckna på väggar och köksskåp. Men vi dog inte i alla fall. Vi tog nya tag.

Bara att ta nya drag

Det är lite så det går till, man tar nya tag. Om och om igen tar man nya tag, för att man är besatt av sin ”gärning”. (Lär av gäddan!)

Jag fick så småningom en skrivmaskin som någon hade baxat ur en sopcontainer i Hagalund. På den skrev jag tusen mil – minst. Och däri ligger svaret på frågan om ”Hur?”. Man MÅSTE skriva tusen mil – minst.

Haja!

Man måste skriva om och om och om igen. Hundratusen mil, om så behövs. Begåvning förutsätts man ha, konsten är att bibehålla ”det milda vanvettet” SAMT att komma till ett avslut.

Någon gång under vägs gång kommer man att fråga sej själv, ”Vem ska läsa den här boken på fyratusenniohundrasex sidor… Och hur tjock kommer den att bli?”.

Intresting!

Dags att börja redigera, att strukturera och fundera över exakt VAD handlar den här skiten om? Och nu går det utför, kan jag berätta. För det som började så vackert med breda penseldrag över blanka skåpsluckor har plötsligt förvandlats till en obegriplig smörja bestående av ett par miljoner svaga versaler håglöst framknackade genom ett torrt färgband. Men fy fan vad jag har förbrukat färgband!

Till slut tog jag alla mina manuskript och slängde hela rasket i sjön. Jag tror att det var på Kanholmsfjärden. Den är tillräckligt stor för att kunna svälja ett omfattande skolarbete.

Sedan gick jag hem och skrev en kortfilm. Det tog tio minuter (max). Men där fanns ALLT. Det gjorde verkligen det. Där fanns en berättelse med inledning, fördjupning, vändpunkter och nyckelscener. Jag hade helt enkelt lärt mej att skriva manus. Det tog tjugo år.

Welcome to the neigbourhood!

Och nu hade jag blivit RIKTIGT dålig. Allt jag hade uträttat under två årtionden var ett kortfilmsmanuskript. Visserligen jobbade jag redan som copywriter och drev en liten annonsbyrå (som också gick RIKTIGT uselt) men det berodde nog mest på att jag var ute och red hela dagarna (samt festade hela nätterna med mina kollegor).

Ja, ni hör ju. Här finns INGA förutsättningar alls. Men jag skickade det där kortfilmsmanuset till SVT Drama och därefter växte projektet till en JÄTTEPRODUKTION.

Även den gick åt helvete!

Jag fick i uppdrag att skriva 6 avsnitt X 45 minuter till en planerad TV-serie som vi kallade för Fan, det är Freda. Och jag fick betalt hela vägen.

Det blev en vansinnigt rolig berättelse. Helt unik än idag törs jag påstå.

Susanna Edwards (senare Guldbaggebelönad) regisserade. Rollerna besattes av toppskådespelare, flera tusen barn provfilmades för huvudrollerna och legenden Ulf Axén (Ronja Rövardotter mm. mm) kallades in som scenograf.

Lost in La Mancha – trailer

Men produktionen gick likafullt omkull under inspelningen. Det blev en stor, stor skandal som väl endast kan överträffas av Terry Gilliams pekoral Don Quijote. Se trailern under bilden. Så såg det ut på inspelningsplatsen av ”Fan, det är Freda”.

Force majour!

Jag stog på toppen av min karriär – och ALLT hade rasat. Men…

Things fuckin´change!

Jag hade gjort mitt jobb, jag hade lärt mej hantverket från grunden och jag kunde leva (tidvis) på inkomsterna från det som var mitt allra största intresse – ”Ljug& Hittepå”.

Min utbildning var betald!

Inte långt därefter fick jag erbjudande om att skriva manus till SVT:s Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss som blev en stor tittarsuccé. Och redan då jobbade jag med idén till Kronjuvelerna (som har inspelningsstart nu i augusti i regi av Ella Lemhagen). Men eftersom det fanns lite tid över där åren mellan 2007-2009 hann jag med att skriva två romaner också. För nu visste jag hur man gjorde!

Så när jag försöker hitta ett enkelt svar på frågorna i mailet, finner jag inget annat än; ”Go with the flow”. Lev ditt liv, skriv många tusen mil och lär dej hantverket ordentligt. Då kommer du att lyckas!

Jag tror inte att någon skulle kunna upprepa min resa idag. Det jag upplevde som ”svårt” under vägs gång var egentligen någonting helt fantastiskt. Att komma från ingenstans och få möjlighet att arbeta med så stora produktioner som jag gjorde inledningsvis. Det handlade mycket om tur, en hel del om otur (främst med vädret), men framförallt om stor, stor berättarglädje.

”Kronjuvelerna” är en fantastisk historia, som ju sedan även utvecklades till boken Familjelyckan. Men faktum kvarstår, Det stora svenska vemodet är en ännu bättre story. Och när den blir film… Då, kanske, att det även blir någonting av mej till slut. Men då börjar det väl att regna grodor från himlen… eller nåt.

Bergljót Arnadottir i Fan, det är Freda

Häng Gud

Jag vet att det låter konstigt, men jag har sagt det förr. Fy fan vad skönt det är att inte komma ut med någon bok till hösten. Och en kärlekshistoria tänker jag över huvud taget ALDRIG mer skriva igen. Fy fan vad skönt!

Ibland när jag pratar med brorsan (som i sitt milda vanvett kanske ändå är den klokaste människa jag känner) säjer jag till honom:

– Om jag lägger upp vitögonen i morgon, ska du veta att jag ändå fick NÅDEN att skriva den roman jag ville i livet.

Många författare jagar efter den där berättelsen hela sin yrkeskarriär. Det kan bli hur bra som helst, men det bli aldrig ”exakt den”. Inte ”exakt det” som man ville berätta.

Så har jag också känt det, men inte längre. Det stora svenska vemodet är EXAKT den boken jag ville skriva, som jag har tränat för hela livet att skriva och som jag aldrig i helvete tänker upprepa. Fy fan vad skönt!

Alltså, jag måste verkligen inte sluta svära. Jag skulle kunna göra det, men jag måste inte. Fy fan vad bra!

Om jag vore skådespelare skulle jag säja så här: ”Jag hatar att ha premiär, men jag älskar att stå på scenen!”.

Det är så mycket förenat med en bokutgivning, och ligger den dessutom på hösten går hela sommaren åt till arbete. Därefter inträder det som Mats Strandberg kallar för ”postpublicerad depression”, och det är kanske värst av allt.

Jag känner inte alls samma sak inför Kronjuvelerna (filmen). Den produktionen känns bara lustfylld, och vi är två om manuskriptet. Det ska bli roligt att besöka inspelningen i sommar, det ska bli roligt att gå på premiären nästa år och det ska bli roligt att dela upplevelsen med alla andra i teamet. Att inte vara så FÖRBANNAT ensam som man är i sitt skönlitterära författarskap.

Inspirationsbild / Häng Gud

Alla frågar om Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn (del tre i min romantrilogi) och undrar när den ska komma ut.

Hell do I know…

Jag är helt chill med den berättelsen. Jag har den i huvudet, jag vet hur den slutar och en dag berättar jag den. Men den här sommaren njuter jag av att ”bara” skriva ett novellfilmsmanus. Jag är i alla fall färdig med titeln; Häng Gud.

P.S Torsken är på väg in igen D.S.

48 miljoner – Kronjuvelerna i 3D

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Någonstans börjar det. Någon gång föds embryot till någonting fruktbart (och i det här fallet dyrt – i alla fall i svenska mått mätt).

Jag läste en artikel på nätet om att filmproduktionen Kronjuvelerna är budgeterad till 48 miljoner bagis. Och jag tänkte på dom där dagarna i min dotter Philippas lägenhet på Åsöberget. För det var verkligen där och DÅ som berättelsen om den förunderliga familjen Fernández föddes på riktigt.

Det var en smått märkvärdig sak att göra.

Jag isolerade mej totalt (Philippa hade dragit till Thailand vid tillfället) och skrev praktiskt taget dygnet runt i tre veckor. Den enda som jag hade kontakt med var min gamla barndomsvän Amit. Vi snackade en stund på msn varje kväll, och jag berättade för honom hur arbetet fortlöpte. Inte ens barnen visste vad jag höll på med.

Det visste jag fan inte själv heller.

Men vad jag egentligen gjorde var att lägga grunden för en berättelse som skulle utvecklas till en hel romantrilogi, en TV-serie och en långfilm. Det är en svindlande tanke, att mina dunkla idéer kan omsätta så mycket pengar. När Ella (Lemhagen) kom in i bilden och började bearbeta materialet, växte projektet enormt. Och nu är det ”oöverblickbart”.

Det måste ha funnits mycket krut i storyn när den landade på jorden. Jag är lite svart om öronen fortfarande.

Det är också en väldigt märklig känsla att besöka en inspelningsplats och se sina ”egna” karaktärer som man burit på inuti sitt huvud, i sitt bröst, komma emot en uppklädda och sminkade exakt så man beskrivit dem i manus. Jag har varit med om det flera gånger. Fortfarande händer det ibland att Sven Wollter drar igång och låter precis som Mäster Estragon i Dieselråttor och Sjömansmöss, och då uppstår det någon slags kortslutning i verkligheten och jag vet inte riktigt vilken värld jag tillhör.

Eller förresten, det vet jag. Jag har min plats på ”Pinan” i den helt fristående fortsättningen till berättelsen i Kronjuvelerna. Boken, Det stora svenska vemodet.

Den platsen finns i verkligheten, och där känner jag varenda klippa, varenda skreva. Och jag tror att det var där som ALLTING började.

Läs artikeln här

Säg farväl till Betty Blå

Det där med ”fiskkyssarna” i Det stora svenska vemodet har engagerat många av mina läsare. Det är lite roligt faktiskt. Jag hade aldrig kunnat förutse att just det kapitlet (av alla) skulle göra sånt intryck.

Jag vet inte HUR många gånger jag har blivit dragen åt sidan och väst i örat:

– Du, det där med fiskarna… Funkar det verkligen?

Kråke drar förstås inte någon åt sidan för att ställa några frågor alls. Hon är dessutom expert på ostron. Själv tycker jag att ostron är ganska flummiga. Lite balla sådär, men ändå rätt så funky. I boken är dom dessutom smått hallucinogena.

– Alltså, det där kapitlet med firrarna, sa Kråke under en lunch nyligen. Det är för fan… fint. Jag har testat själv.

– Har du? sa jag.

(På ett sätt förvånad, på ett sätt inte.)

– Jo för fan serru, sa Kråke. I Marocko!

– Marocko? sa jag.

(Lite mer förvånad nu.)

– Men den där skiten med ostronen, tror jag inte ett jävla dugg på, fortsatte hon.

– Dom heter ”tigerostron”, sa jag. Förökar sej vilt längs den norska atlantkusten, samt i Korea.

– Korea…? sa Kråke och såg för en sekund förbryllad ut.

– Guldmandlar, sa jag. Dom kallas för guldmandlar, fast på koreanska då.

– Ja, jag blir tokig på den där bokjäveln, sa Kråke.

– Jag blir också tokig på den där bokjäveln, sa jag.

– Och det där med sälarna… Var har du fått det ifrån? sa Kråke.

– Gålö, sa jag. Det var där man tränade dem. Man kan fortfarande se rester av den sista bassängen ut mot Långgarnsfjärdern.

Kråke lutade hakan i händerna och blev för en (1) sekund tyst. Hon suckade djupt.

– Men att hundra duvor skulle kunna lyfta en… Tja, det kanske går.

Fiskkyssar

Senare samma dag träffade jag en kompis som är skådespelare på Stadsteatern. Jag vet inte om hon blev glad när hon såg mej. Allt hon ville prata om var avsnittet med fiskarna i Det stora svenska vemodet.

– Fan, det där måste man ju testa, sa hon. Funkar det verkligen?

– Fråga Kråke, sa jag. Hon har testat ALLT!

Jag kommer nog aldrig upphöra med att förvåna mej över VAD folk fastnar för i mina böcker. Men det här med ”firrarna” går igen överallt. I går läste jag en läsarrecension på Adlibris (finns här) med rubriken, ”Underbara fiskkyssar”. (Tusen tack, Anja.)

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om längre. Jo, förresten. Nu kom jag på det! (Alltså, jag gjorde verkligen det.) Det får ni veta om cirka… två år.

Peace out.

A walk in the park

Nu finns Familjelyckan som talbok på TPB (talbok- och punktskriftsbiblioteket). Det är jätteroligt att även synskadade får höra berättelsen. Man kan till och med ladda ned ett litet stycke att provlyssna på. Det är bara någon minut långt, men känns som en evighet.

En av mina döttrar har en vän som är o-h-y-g-g-l-i-g-t långsam. Hon påstår att tiden liksom stannar omkring honom och att alla naturlagar upphör att gälla. Till och med askan från cigaretten faller långsamt till marken.

Jag blev vansinnigt full i skratt när jag hörde tpb-kvinnan läsa ur min bok. Fatta att hon har gjort det här i 17 timmar och 21 minuter! Haja hur lång tid det skulle ta att läsa upp Det stora svenska vemodet. Och de heta scenerna mellan Skipper och kapten Klinga, hur skulle det bli med dem?

Jag föreställer mig att det skulle låta som poesi. Och så ser jag den där kvinnan framför mig i inspelningsstudion, med rutig kjol och ugglebrillor. Sannolikt heter hon även Barbro. Helt oanande påbörjar Barbro sitt uppdrag med ”inläsningen”, tar sig med svårighet igenom kapitlet där Pierina förför Tigertämjarn (men ser det fortfarande som en ”del av sitt jobb”, vilket hon har klarat med glans i 30 år) och kommer ut i lugnet mellan sidorna 109-343. Allt ser ut att ordna sig, det går bra nu. Med stadig röst (men Gud i helvete långsam) anträder hon den tredje och sista delen, förvissad om att upplösningen kommer att bli a walk in the park!

Ha!

Det vore inte Skipper och kapten Klinga om deras 13 år gamla kärlekshistoria skulle sluta med ett handslag i Afrikas djungel. Och nu blir det inte lätt för vår kvinna bakom mikrofonen. Med blossande kinder börjar hon läsa allt fortare ur boken, och producenten ropar till henne att lugna ned sig och att ta stycket från början. Men det går inte för Barbro är helt inne i den här förfärliga, sorgliga och snuskiga berättelsen nu och hon tänker ta mig fan gå hem och kontakta författaren om inte kapten Klinga får sin Skipper till slut (ja, många har gjort det) och nu går det inte längre att uppfatta ett enda ord av vad hon läser. Timmarna går, mörket faller över Kampementsbacken (där jag föreställer mig att talbok- och punktskriftsbibliotekets inspelningsstudio ligger) och producenten ligger död över mixerbordet (oklart under vilka omständigheter, eller på vilken sida i boken detta har hänt) men Barbro är lycklig.

Hon vet inte riktigt varför, bara att hon har gjort en resa, och att den tog 6 timmar och 4 minuter. Rekord!

Hör Barbro läsa ur Familjelyckan

Kronjuvelerna

Böckerna går att beställa HÄR

 

Nu när Kronjuvelerna har haft svensk biopremiär och sänds på SVT i tre timslånga avsnitt, kan det vara roligt att berätta lite om tillkomsten av produktionen.

Jag är född med den här historien inom mej, jag har alltid vetat att den ska berättas, att jag kommer berätta den, men inte hur lång den skulle bli eller i vilket format den skulle återges. Och så blev det till slut både två böcker, en TV-serie och en långfilm!

 

 

Första gången jag ens yppade min idé, att skriva om en fattig familj, där alla, var och en, bar på en alldeles särskild gåva, var för dåvarande producenten på SVT i Göteborg, Gunnar Carlsson.

Vi satt på en billig sylta och jobbade med ett helt annat manusprojekt, när jag plötsligt hörde mej själv säja:

– Vet du om att August Strindberg försökte koka eget guld på ett hotellrum i Paris?

Och Gunnar svarade:

– Inferno.

Jag fyllde i:

– Det finns människor med stora kunskaper, såna som kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, stämma blod och vifta på öronen. Du vet, riktiga Kronjuveler!

 

Fragancia och Jésus
Alicia Vikander och Jesper Lindberger

 

Det där är nu mer än tio år sedan, och mitt första manusutkast hade inte titeln ”Kronjuvelerna” utan hette någonting annat. Jag hade hittat nyckeln till ett universum som var så oändligt mycket större än nittio minuter film.

I första versionen beskrev jag en ö inom militärt skyddsområde som kallades för ”Pinan”. Den delen är inte alls kvar i ”Kronjuvelerna” utan återfinns i uppföljaren till TV-berättelsen, romanen; Det stora svenska vemodet.

 

 

Jag skrev och jag skrev, och snart hade vi material för upp emot sex timmar film, vilket var alldeles för långt. Och ingenting gick att stryka! Det här var ju mitt universum, karaktärer som var mejslade ur sten.

Då kom Daniel Alfredsson in i bilden.

Tillsammans med honom började jag bearbeta materialet på SVT Drama i Stockholm. Där fanns en enormt entusiastisk manuschef, Ivar Köhn, som verkligen brann för idén. Men när han flyttade till Norge avstannade projektet.

Daniel spelade in långfilmen Syndare i sommarsol och jag började utarbeta manuset till julkalendern Dieselråttor och Sjömansmöss.

 

Under skrivarbetet med julkalendern kopplades regissören Ella Lemhagen in som manuskonsulent.  Jag hade önskat att hon skulle ta på sej hela regiuppdraget för produktionen, men det fungerade inte logistiskt för Ella just då. Däremot kände vi båda att vi gärna ville göra någonting tillsammans i framtiden.

 

Ella instruerar Alicia inför en tagning
Foto: Michael Taskow

 

Ella och jag hade därefter många möten om hur vi skulle tackla och bena upp den här stora berättelsen med alla sina linjer och stickspår? Ibland gick det framåt, ibland tog vi en paus på varsitt håll och gjorde annat. Jag jobbade som krönikör för Tidningen Hästfocus i många år, och fick där en ovärderlig träning i att leverera textmassor (on time) och att skriva disciplinerat.

Vid ett tillfälle satte jag mej i min dotters lägenhet uppe på Åsöberget och försökte renodla exakt vad Kronjuvelerna skulle innehålla. Där lade jag grunden till boken, som senare fick titeln Familjelyckan, men det förstod jag inte förrän jag träffade den dåvarande långfilmskonsulenten, Per Nielsen, på Svenska Filminstitutet.

 

Per kallade upp mej till sitt kontor på Svenska Filminstitutet och vi hade ett långt, vägledande samtal. Sedan skrev Per ett utlåtande om Kronjuvelerna (som jag har kvar än i dag och är något av det finaste någon har skrivit om mina manusidéer), och där han avslutade med orden: ”Det känns som att jag har varit i ett helt romanuniversum!”.

Och nu började det lossna ordentligt. Ella hade redan ett samarbete med produktionsbolaget Filmlance genom sina tidigare filmer, och satte mej i kontakt med ägaren Lasse Blomgren och producenten Charlotta Denward. Tillsammans mötte vi så småningom upp SVT:S dramachef Christian Wikander i Göteborg, och avslutade en bra dag på SVT med det årets Guldbaggegala på Göteborgsoperan.Vi var på gång med någonting som kanske aldrig hade gjorts i Sverige på det viset tidigare… Magisk Realism!

 

En långfilm

 

Även jag började inse att jag satt med ett enormt material, karaktärer och scener som hade utvecklats under många års tid. Jag ville berätta så mycket mer än vad som rymdes i den uppgörelse som var aktuell vid tidpunkten. Samtidigt som jag skrev ett nytt grovmanus på Kronjuvelerna, började jag arbeta med första delen i en planerad trilogi, boken Familjelyckan.

 

Del ett i en planerad trilogi

 

Varför produktionerna har olika namn är för att skilja dom båda verken åt rent juridiskt. Boken blev klar före filmen / TV-serien och SVT hade i en överenskommelse med mej fått ensamrätt att använda titeln; Kronjuvelerna. Innehållet är likartat. Det är samma karaktärer och händelser i stort, men boken är förstås (som böcker ju blir) mer omfattande och kanske (i det här fallet) även ljusare berättad.

 

`Svindlande tanke´ var vi nu omkring åren 2007-2009 i gång med en romansvit, en långfilm och en TV-serie. Ella tog över mitt grovmanus och satte sin prägel på berättelsen, genom att forma en magisk, dramatiskt kriminalhistoria med tidlösa kostymer och fantastisk scenografi. Filmfotot av Anders Bohman är i världsklass!

 

Jonatan Bökman som Richard Persson

 

Filmen hade stor galapremiär på biograf Rigoletto i Stockholm sommaren 2011. Ett uttryck som ”alla var där”, känns som ett understatement i sammanhanget. Trycket på biljetterna var stenhårt och efterfesten på Café Opera fantastisk.

 

Jag (i hatt) och mina döttrar f.v Freja, Philippa, Humla och Fideli på premiären av Kronjuvelerna
Fler bilder HÄR

 

Tänk om alla galagästerna som fyllde den stora salongen hade haft en aning om hur länge och hur mycket vi, i teamet har jobbat med Kronjuvelerna. Alla timmar, år på kammaren (hytten i mitt fall), och sedan Ellas gigantiska arbete före, under och efter inspelningen. Men just där och då, när applåderna aldrig ville ta slut efter föreställningen, kändes det ganska skönt att sitta med en uppföljare i rockärmen. Det FINNS en fortsättning på berättelsen, del två i min romantrilogi, boken Det stora svenska vemodet.

 

Som manusförfattare ligger man ju alltid först i produktionen. När regissören sätter igång och filmar är mitt jobb slutfört för länge sedan. Då är det tacksamt att äga nycklarna till ett helt romanuniversum.

I Det stora svenska vemodet får vi följa de barn som huvudkaraktärerna i ”Kronjuvelerna”, Fragancia och Pettersson-Jonsson, får tillsammans i framtiden.

En recensent i tidningen Corren kallar boken för ; ”En hisnande, sagolik skröna”, och skriver om innehållet; ”Bottnande i ett djupt och livsavgörande allvar är det här ändå den genuint roligaste roman jag läst på länge.”

Fett!

Den som undrar hur det går för den förunderliga Familjen Fernández och alla deras vänner, har alltså svaret där. Boken / böckerna går att beställa överallt på nätet och finns även på de flesta bibliotek. Annars är det bara att säja till så fixar personalen det.

Och vad händer nu då på skrivkammaren (i hytten)?

Jag ska skriva färdigt den avslutande och tredje delen om Familjen ”Fernández / Jonsson” med arbetsnamnet; Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn. Jag har en stor förläkek till långa, konstiga titlar som ingen jävel kan behålla i minnet. Nämnvärt om böckerna är annars att de är helt fristående från varandra och kan läsas i vilken ordning som helst. Störst utbyte har man kanske ändå av att börja med Familjelyckan.

Till slut, det som alla frågar; ”Varför heter filmen och TV-serien, Kronjuvelerna?”

Okey, `spoilervarning´ här för dom som fortfarande väntar på ett rafflande kriminaldrama med Kungahuset i fokus. Det blir ingenting av det.

Med ett uttryck som, ”En riktig Kronjuvel”, brukade man (förr i tiden) beskriva en person som utmärker sej för att vara lite udda, knasig, konstig eller allmänt besynnerlig i vidare mening. I min berättelse syftar jag på en grupp, till synes, ganska kantstötta karaktärer, men som alla bär på någonting och stort och enastående inom sej.

Någon kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, en annan vet var lyckan har sin gång och en tredje bär på ett hjärta av guld i sitt bröst. Det finns dom som kan vifta på öronen och vända ögonen ut och in. Somliga påstår att dom har mött Jesus och ytterligare andra att dom funnit receptet på guld.

Är det inte en förunderlig tanke att alla dessa människor finns mitt ibland oss utan att vi vet vilka det är. Men det finns ett säkert sätt att känna igen en ”riktig Kronjuvel”. Man ska söka i byggnader med sprickor i fasaden, studera människor med glipor i kläderna, kika in genom revor och syna skrubbsår på knäna… Och långt där inne går det att skymta en gyllene själ.

Och i tveksamma fall, men testa inte det här på djupt vatten… Den som bär på ett hjärta av guld i sitt bröst, sjunker som en sten till botten!

Kronjuvelerna får Internationell Biopremiär på Berlins Filmfestival 2012

 

Böckerna går att beställa HÄR
Familjelyckan finns även i pocket

 

 

 

Kronjuvelerna har en egen grupp på Facebook som alla kan gå med i!

 

Kvalitetstid enligt Nisse

Som jag ändå är igång att berätta om gamla Nisse (alltså, inte min dotter som också heter Nisse, utan grannen) så kom jag att minnas en ytterligare händelse som jag har vittnat om tidigare. Nämligen denna…

”Nisse känner alla på hela Södermalm, han vet också allting om alla och roddar med det mesta i farstun. Allting förstår man dock inte. Som nu i helgen när jag skulle byta lägenhet och samtidigt ställa ner en massa saker i källarförrådet.

Jag hade varit där redan ett par veckor tidigare och kollat hur det såg ut. Då hängde det ett stort lås på dörren som förbryllade oss alla. Jag pratade med styrelsen som lovade att försöka kontakta firman som hade hjälpt till att tömma förrådet efter förre innehavaren. Men där, på det företaget, svarade inte längre någon i telefonen.

Jag fick i alla fall löfte om att låset skulle vara borta som senast samma dag då jag skulle flytta in i min nya lägenhet så att jag skulle kunna utnyttja förrådet. Nästa gång jag var nere i källaren hade verkligen styrelsen uppfyllt sitt åtagande. Låset var borta och förrådet tomt.

När så själva flyttdagen närmade sej och vi stod där med massor av lådor och kartonger, gamla möbler och slalomskidor hängde tamigfan ett nytt hardongans hänglås på dörren.

– Det måste vara Nisse, suckade jag. Det är en typisk ”Nissepryl” att göra.

– Vaddå, sa mina medhjälpare. Knatar dina grannar runt och sätter hänglås på varandras dörrar.

– Nisse gör, sa jag. Nisse gör såna saker.

– Men gå och hämta nyckeln då, sa min svärson Jompa. Du kanske får kolla på magnolian.

– Den har vissnat, sa jag. Och förresten, går jag upp till Nisse nu kommer han hänga med oss resten av eftermiddagen sen.

– Ja, det är klart, sa Jompa. Det är en typisk ”Nissepryl” att göra. Du får ta det där i morgon, när vi är klara här.

Magnolia i Vitabergsparken
Foto: Ingela Garphammar

Nästa dag gick jag verkligen upp till Nisse och frågade om han hade satt ett hänglås på mitt källarförråd. Det hade han.

– Tror du att du minns var du har lagt nyckeln? frågade jag.

– Det trodde han.

Därpå drog han ut en låda innehållande i runda slängar trehundra källarförrådsnycklar.

– Tror du någon passar? undrade jag missmodigt.

Det trodde han absolut.

Ingen passade!

Av trehundra j-a nycklar, passade i-n-g-e-n till mitt källarförråd. Det tog en halv dag att göra den erfarenheten.

– Kvalitetstid, tyckte Nisse.

Jag räknade långsamt till tio (ett hundra gånger om) och tänkte stenhårt på magnolian. Till slut gav jag upp.

– Nu struntar vi i det här och går och fikar i stället, sa jag till Nisse.

– Gå du, jag kommer sen, svarade han.

Redan där borde jag anat ugglor i mossen och när jag inte hade sett till Nisse på ett bra tag gick jag tillbaka ned till källaren. Då hade Nisse fixat fram en stor bultsax och var i full färd med att klippa av låset. Äntligen kunde jag ställa in alla mina saker. Men jag lovar… Nästa gång jag behöver komma åt mina prylar har Nisse garanterat satt upp ett nytt hänglås som han har tappat nyckeln till.

Varför?

Bara för att det är en typisk ”Nissepryl” att göra!

* Tack för bilden, Ingela. Så gulligt av dig att skicka en bild på magnolian i Vitan :-)

Tussilo och Tussilej

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Ibland hamnar man i ett samtal som man omöjligtvis kan förutse utgången av. Jag har fyra (nu ”vuxna”) döttrar och har under min verksamma tid som morsa upplevt ett antal sådana diskussioner.

Som igår…

Jag vet inte ens riktigt hur det började, bara att det var ett lugnt och fint samtal om livet i största allmänhet.

Jag har inga stora förväntningar på mina barn såtillvida att dom ”måste” prestera fantastiska studieresultat eller nå orimliga framgångar i yrkeslivet. Jag har försökt att fostra dom så som man utbildar unghästar. Jag skulle tro att dom alla är präglade av en metod som Natural Horsemanship. Jag ser med nyfikenhet fram mot VAD dom kommer att göra av sina liv. Och det enda jag begär är att dom har roligt och är stolta över sej själva!

Pettersson-Jonsson, i Familjelyckan, drömmer om att äga en liten charkuteributik. Nåväl, han är ju ganska sugen på Goldie Bernhard också, men att spela proffshockey, det vill han tamejfan inte. Pettersson-Jonsson hatar slagsmål, han avskyr våld.

Riktigt vad döttrarna drömmer om har jag inte exakt klart för mej. Men ibland kan jag bli oändligt sugen på att ta reda vad dom bär med sej hemifrån. Vad för värderingar, vanor och olater kommer dom att ta med sej ut i livet.

Fideli, Freja och Humla på Jazz & Bluesfestivalen 2008

Själv har jag ständigt predikat vikten av att duka ett bord. Nu har vi alltid haft möjlighet att kunna laga och äta shysst mat som det är roligt att ställa fram på bordet, men jag menar att även en fryst pirog i sladdrigt papper bör bemötas med respekt. Att man alltid kan lägga på en duk och tända ett ljus. Såna, små skitsaker, kan jag lägga ner oändlig tid på att tjata om och om igen. Det handlar om någon slags anständighet, mot sej själv och andra. Att vara fin, att göra fint. Även om det kommer hem en polare, lindrigt nykter, och bara vill crasha på soffan. ”Bädda en säng, för Guds skull”, brukar jag säja. ”Ta fram rena lakan och bjud på en kopp te!”.

Och så igår… Då hamnade vi i det här samtalet igen.

Jag hade precis försäkrat mej om att det här med dukningen hade fastnat, vikten av att tända ett ljus, lägga besticken i ordning.

– Men så är det också någonting mer, påminde jag klurigt.

Den av döttrarna som jag då talade med gav mej en fullständigt innehållslös blick och frågade:

Like what?

Jag suckade lätt:

– Någonting som jag alltid har tjatat om…

Nu fick hon djupa rynkor i pannan också och upprepade vad jag nyss hade sagt:

– Någonting som du alltid har tjatat om…

Jag skrattade roat åt hennes spelade okunskap. Som om hon inte visste, som om vi inte hade haft det här samtalet tusen gånger tidigare.

– Någonting som ni aldrig, aldrig får glömma.

Nu tändes liksom ett ljus i hennes blick och hela ansiktet sken upp. Hon ropade högt:

– Att byta tampong!

Men vad fan i helvete är det för fel på dessa ungar? Jag har väl aldrig någonsin tjatat om det mest basala, det som varje människa begriper och bär med sej i ryggraden. Men att lämna en gåva till Frälsningsarmén, det har jag sagt, det är viktigt. Att gå ut med soppåsen är aldrig fel. Och okey… att byta tampong.

Peace out!

Från det ena till det andra

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Det här med att göra resarch är spännande. Jag skulle säga att det är det absolut roligaste i mitt jobb. Plötsligt leds man in på de mest avikande och förunderliga spår. Jag har gjort research på allt från ishockey till transvetism och inbördeskrig. Ett tag läste jag allt om Jaromir Jagr, under en annan period umgicks jag BARA med homosexuella (som fortfarande är de roligaste människorna att vara med), den senaste tiden har jag hängt en hel del på en obskyr boxningsklubb i Detroit.

Det gick ett barnprogram på teve när jag var barn som handlade om en liten flicka med en förtrollad gungstol. Egentligen var hela rummet som hon bodde i magiskt. Mattan på golvet var ett stort hav och kuddarna i sängen stenar i en bäck.

Lite så fungerar min ”skrivkammare”. Här ifrån utgår de märkligaste resor. Ibland leder de verkligen någonstans även i verkligheten. Jag har fått träffa och lära känna människor som jag sannolikt aldrig skulle ha gjort annars.

Anders kom dock alldeles av sig själv. En dag steg han bara in genom dörren med en blick som; ”Här tänker jag stanna för evigt!”. Det såg lite roligt ut faktiskt. Sedan den dagen har han fortsatt att komma i samma takt som x-2000 anlöper Stockholms C. (Heter det ”anlöper” när tåg rullar in på stationen?)

Av: Johan A Wattberg

Anders har definitivt dragit upp sportintresset här ombord. Jag har dock skrivit en hel roman om en blivande NHL-spelare utan att någonsin känt tyngden av en puck i min hand. Varför just jag (som inte begriper ett smack av ishockey) var så särskilt lämpad att skriva Familjelyckan beror på att det gör inte min karaktär i boken heller. Han vill inte alls spela ishockey, han råkar bara vara förbannat bra på det. Han vill jonglera med knivar och stoppa små, rara korvar. Och så vill han få omkull sin motspelare i Boston, Goldie Bernhard, som han sedan blir mer eller mindre slaktad av. Kan ni begripa hur en sådan intrig kan leda till utmärkelsen, ”En av årets bästa pocketböcker”.

I och för sig har Familjelyckan fått smått otroliga läsarreaktioner, men den är ju inte just ”förutsägbar”. Det är den inte.

Men jag gjorde research på vissa punkter och jag gav faktiskt bort ett signerat exemplar till Börje Salming (som även han har en stor betydelse för berättelsen). Lustigt nog fick jag ett mail från hans bror (Stigge) en kort tid senare. Han ville också ha en bok. Det fick han naturligtvis.

Men nu mina vänner, bögar och banditer, hutuier och hockey-hunkar, dieselråttor och sjömansmöss… Nu måste jag jobba.

Peace out!

Årets bästa pocketböcker!

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Men satan i gatan! En av de största och mest inflytelserika boksajterna på nätet Pocketblogg.se har offentliggjort sin ”Årsbästa lista” och där är Familjelyckan med i shuckert sällskap av sex andra romanverk.

Så här skriver de; “Många pocketböcker har det blivit. Vi har skrattat, gråtit, slukat, funderat, klurat, gett upp, plockat upp igen, och sedan skrivit om det.”

Klart att man blir glad! Stolt och glad rent av. Det är ett sjå att skriva böcker. Tro det eller ej, men ett sjå är det likafullt. Det är lite farligt också. Man kan bli galen – det har man ju hört. Min egen pappa brukar gå omkring och muttra; “Du ska inte hålla på med den där skiten, man kan bli tokig vettu´…”

Man undrar om har var romanförfattare i sitt förra liv? Han har i alla fall inga öron. Kanske är de avskurna?

Jag tänkte att jag skulle fira lite lätt med min skygge vän Sigge-Säl. Han som gav mig ett av de bästa svar jag någonsin fått på en enkel fråga. Jag undrade: “Sigge, hur vet man att det är roligt?” och Sigge svarade: “Man vet att det är roligt när man vaknar upp en morgon, häftigt våldtagen av livet och räven raskar över en!”.

Den här gången, när jag frågade om vi skulle fira lite försiktigt tillsammans, svarade han med ett kort meddelande. Det stod; “Hej Lise-Kott Igelsdott, jag ska fira min moster som fyller 700 år.”

Man måste älska Sigge!

Här är de sju böckerna som tillsammans och var och en för sig fick utnämningen “Årets Bästa Pocket”.

Stäppens Krigare

Ur vulkanens mun

Familjelyckan

Kärlekens Historia

Wyrd Sisters

Almanacka

I Djävulens Spår

Så nu måste jag återigen uppmana alla som ännu inte har läst, att trotsa vinterkylan och göra ett nedslag på ”Pocketshop”. Men viktigast av allt, missa inte fortsättningen Det stora svenska vemodet. Och den ska man äga inbunden tycker jag, för det är en så väldigt vacker bok, både på in- och utsidan.

Thank you and goodbye

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Ibland orkar man bara inte, och då inte enbart på grund av allt för ivrigt viftande med levangen. Hela den här hösten har varit fylld av mer eller mindre energikrävande projekt och i övrigt förvånansvärda överraskningar. Det kändes inte helt nödvändigt att därtill ställa till med en stor nyårsfest.

Så fick detta bli året när vi gjorde ”ingenting” på Nyårsafton. Ja, det vill säja, förutom Nettan och Nisse som satt klistrade bakom datorn och kollade ishockeymatchen mellan Sverige – Finland.

– Klipp dej och skaffa ett jobb, sa vi till Nisse.

Ja, och så gjorde hon det.

Nä, så går det nog inte till

Sverige vann stort (som ni vet) och flickorna försvann snart ut på stan för att fira segern över finnarna. Jag har vid min själ aldrig uppmuntrat till detta, men Nisse har någon hockey-hunk going on i svenska juniorlaget. Jag lär mej ALDRIG vad han heter. Jag skulle inte känna igen honom om jag såg honom och jag har inte en jävla aning om vilka hans spelarkamrater är heller. Men dom vann i alla fall.

Nyårsafton i Stockholm

Nettan, hon raggar på Ryback. Ni vet det där lilla trollollonet med felan. Detta har jag däremot så roligt åt att jag nästan smäller av. För när Nettan har bestämt sej, då har inte Ryback mycket att sätta emot.

Nettan (Natalie)
(När hon en gång fick för sej att det var Humla hon ville ha.)

Själv tar jag det fantastiskt lugnt i vassruggen. Trots det kom jag ihåg att ringa till Patrik igår. Patrik är en av mina allra bästa vänner från tiden på Bogesund. Patrik har Downs Syndrom och behöver mycket stöd i vardagen. Nu har han flyttat till eget boende och har assistenter som hjälper honom med olika saker i hemmet. Det kan vara ganska svårt (eller omöjligt för den otränade) att förstå vad Patrik säjer, men man ska inte missta sej att tro att han inte vet vad han snackar om. För det gör han!Flera gånger under samtalet upprepade han samma ord. Han sa: ”Hästtidning!” Plötsligt förstog jag vad han menade. Patrik är uppvuxen på en stor hästgård, vad han försökte berätta var att han hade sett mej i en hästtidning. Förmodligen den här:

Det är en jävla bild, det kan jag hålla med om, men så länge Patrik känner igen mej så. Sedan berättade han (på sitt sätt) om den nya hunden Doris och sin snälla assistent Lotta. Det var ett fint samtal och när jag önskade Patrik ett gott nytt år, svarade han helt klockrent.

Thank you and godbye!

Det är så typiskt Patrik, plötsligt glimrar det bara till och man kan få höra helt obetalbara repliker. Vi har haft otroligt mycket roligt genom åren. Inte minst när Patrik snodde min bössa och skrämde slag på tanterna i ridhuset. Alla dessa händelser, och många fler, skrev jag om i Tidningen Hästfocus under en lång period. Men nu fick jag vara med själv.

Just den här artikeln bygger på en intervju som Tina Röed gjorde med mej strax före jul. Publicerad med tillstånd av skribenten (för den som orkar läsa).

Ur Tidningen Hästfocus:

Ny roman av Carina Dahl

”Hör du också till dem som älskade filmen ”Brokeback Mountain” och inte kan sluta tänka på de två cowboy-hunkarna som blev så förälskade i varandra? Grattis, här kommer årets lästips! Det är Carina Dahl, tidigare uppskattad krönikör i Tidningen Hästfocus, som kommer ut med andra delen i sin planerade romantrilogi, den helt fristående uppföljaren till läsarsuccén ”Familjelyckan”.

Jag intervjuade Carina Dahl för drygt ett år sedan och fick redan då veta att nästa bok skulle bli en stor kärlekshistoria mellan två män. Jag läser ur pressinformationen där det står om boken; ”Det stora svenska vemodet är någonting så märkligt som en blandning mellan Gökboet och Saltkråkan. En djupt rörande roman som aldrig upphör att överraska.”

Men när vi nu träffas för att tala om den senaste boken är det främst filmen Brokeback Mountain jag tänker på.

– Ja, eller Bröderna Lejonhjärta! Skrattar Carina när jag framför mina synpunkter.

Sedan blir hon raskt allvarlig igen, för Carina Dahl är inte längre enbart den rasande rappa och roliga krönikören som vi minns från förr, utan har nu verkligen mognat in i sin roll som romanförfattare.

– Det är ingen barnbok, förtydligar hon. Inte ens en ungdomsbok. ”Det stora svenska vemodet” är en stor vuxensaga som innehåller kapitel och stycken av stark känslomässig karaktär. Och där finns heta scener! Men framför allt tycks den beröra människor på djupet. Vuxna karlar har skrivit och berättat att de gråtit floder när de läst boken.

– Det gjorde jag också, känner jag mig tvungen att inflika. Fast i en offentlig lokal där alla kunde se.

Carina ser nöjd ut. Jag förmodar att det är en författares dröm att kunna beröra människor på djupet.

– Men framför allt är det en ljus roman, påpekar hon leende.

Och visst är det så. Jag läste i en stor dagstidning nyligen följande omdöme från en recensent: ”Bottnande i ett djupt och livsavgörande allvar är det här ändå den genuint roligaste roman jag läst på länge…”

Carina nickar tankfullt.

– Det var en tuff uppgift att gå in i dessa karaktärers sinnesstämning månader i sträck och jag trodde verkligen inte att jag skulle orka, men samtidigt har jag nog aldrig haft så roligt i hela mitt liv. Så jag tycker att den recensionen stämmer väl överens med min känsla när jag skrev.

Jag vill gärna ställa en sista fråga innan vi skiljs åt för den här gången.

– Bokbranschen ser ju väldigt annorlunda ut i dag mot för bara några år sedan. Hittar man verkligen ”Det stora svenska vemodet” i Gällivare eller på Orust?

Carina tipsar:

– Jag brukar rekommendera människor att beställa från Bokus eller Adlibris istället. Alla Internethandlare har mina böcker och det är mycket lägre pris. Men det är inte särskilt svårt att få tag böckerna. Min första roman ”Familjelyckan” har precis kommit ut i pocket och säljs på Pocketshop som finns överallt.

Glöm ”Gökboet” och ”Saltkråkan”. Det här är ”Brokeback Mountain” inom militärt skyddsområde.

/Tina Röed

En schucker kis från Zinkensdamm

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Alltså, man får ju skämmas. Jag har alltid varit stolt över att vara Stockholmare, gamla Eken liksom, det är hederliga hoods det. Men, jag vet inte…

I helgen har Humla haft sin nya pojkvän här, och han har liksom lyckats sätta alla mina gamla värderingar på skam. Till exempel har jag aldrig varit särskilt förtjust i Göteborg. Det enda jag har sett av Göteborg är regn och åter regn. Det har regnat uppifrån och nedifrån, diagonalt och på tvären. Det har ta mig fan regnat inomhus!

Några genuina Göteborgare har jag aldrig träffat. ”Goa gubbar”, vet jag inte vad det är för någonting. Det jag har gjort i Göteborg är att studera tågtidtabellen till Stockholm.

Därför var jag också djupt skeptisk till att Frida (min bomb i skafferiet) för några månader sedan valde att flytta till Göteborg, och direkt motvillig till att Humla började besöka henne där. Ingenting blev heller bättre av att Humla gick och förälskade sig i en (guess what) … Göteborgare!

Dessa skulle enligt min (och många andra Stockholmares mening) vara knepiga typer med en stor och onaturlig fetisch för seglarstövlar och skaldjur.

Det blev många och regniga resor till Västkusten under hösten. Jag försökte verkligen avstyra henne på alla sätt, och när det inte fungerade ropade jag förtvivlat efter henne:

– Glöm inte regnrocken!

Det är fel! Det är inte vad en förhärdad fembarnsmor (nåja ”bomben i skafferiet” är jag faktiskt inte morsa till) ska ropa efter sin giftasvuxna dotter. Inte för att jag vet vad man egentligen ska ropa; ”Se upp för spårvagnen!”, liksom. Det låter inte heller bra.

Jag skulle bara vilja att hon tog en kort promenad upp till gamla ”Knivsöder” och baxade hem en schucker kis från Zinkensdamm.

Men, det var innan Anders kom. För nu har Anders varit här och jag vet inte, men regnar det i Göteborg så är stadens innevånare födda med en alldeles egen sol som skiner regionalt över huvudet. För jag har nog aldrig träffat en gladare människa. Jag har aldrig sett Humla så uppspelt, och jag har aldrig sett Nisse så oförställt förorättad.

– Det här är inte okey, väste hon till mig över middagsbordet. Du har ju ändå pappa, även fast ni inte alls gillar varandra, och Humla hon har ju den där…

Hon drog efter luft:

– Den där onödigt långa och snygga bandy-hunken…

Hon drog efter ännu mera luft (och började nu se ganska konstig ut):

– Men jag…

Nu började luften pysa ut och blev till ett kvävt skrik:

– Jag har inte någon!

Att inte komma in på Spy Bar
(Natta och Nisse)

Sedan kom Sandra och och alla tre (minus Nisse som inte är myndig) började förbereda sig för en kväll på stan.

– Det ska bli spännande att gå ut i Stockholm, sa Anders. Debaser, där har jag aldrig varit.

”Söte Jesus”, tänkte jag. Hoppas nu att ungdomarna får en riktigt kul kväll. För vid det här laget började jag starkt tvivla på om det över huvud taget någonsin har regnat på Västkusten och om Göteborgare (tvärtemot rykte och vindriktning) egentligen är riktigt roliga lirare?

Nästa morgon vid frukostbordet fick jag svaret.

– Hade ni roligt igår på Debban? frågade jag Anders.

– Ja, verkligen svarade han. Jag fick en dansk skalle, men jag fick även många nya trevliga vänner.

Jag stannade till med frukostmackan halvvägs till munnen.

– Är det sant? viskade jag.

Anders skrattade glatt:

– Ja, jag förstod inte alls vad som hände. Jag försökte hålla upp toalettdörren för en av gästerna men då blev han förbannad och undrade vad i helvete jag höll på med. Så jag förklarade att jag bara ville släppa förbi honom. Fast då hörde han ju min dialekt och ville veta var jag kom ifrån? ”Göteborg”, svarade jag, för det gör jag ju och där håller vi ofta upp dörrarna för varandra. I alla fall blir ingen arg om man skulle ”råka” göra det. Men den här kille blev riktigt förbannad och ville veta: ”Vad fan gör du i Stockholm om du kommer från Göteborg?”

Anders skrattade igen och bet av en stor tugga av brödet. Han fortsatte:

– Jag är här och hälsar på min flickvän, svarade jag honom. Men det skulle jag inte ha gjort. För sen small det. ”Ingen Göteborgare kommer hit till Stockholm och snor våra brudar!”, sa Söderkisen.

Jag kände hur det nästan kröp i kroppen av skam och konstaterade:

– Hammarbyare, säkert från Zinkensdamm.

Hammarbyare, säkert från Zinkensdamm
(Sandra och Humla)

Anders ryckte på axlarna.

– Inte en aning, han var nog bara full.

Jag frågade:

– Ville du inte nita honom?

Anders log ett stort och soligt leende.

– Nej, jag tycker inte alls om att slåss.

Så skrattade han högt:

– Men framförallt är jag så jävla dålig på det!

Plötsligt förstod jag vad Humla ser hos den där genomgoda bandy-hunken. Hon ser ”Pettersson-Jonsson”. Samma karaktär som jag har skrivit om i Familjelyckan. Han som spelar i NHL och ”avskyr slagsmål, hatar våld”.

Jag säger bara; ”God Bless, Humla. Det kan komma överraskningar. Men det skiter vi i, för äntligen skiner solen även i Stockholm!”.

Flickan med svavelstickorna

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Nu är det bara två dagar kvar av Adlibris Julkampanj där man kan köpa ”Det stora svenska vemodet” till rabatterat pris. Eftersom jag lade ut ett av mina favoritstycken ur Familjelyckan här om dagen, tänkte jag att jag även skulle välja ett motsvarande ur Det stora svenska vemodet.

Alla känner vid det här laget till Skipper och kapten Klinga. Alla som hänger på den här bloggen i alla fall. Jag har inte alls berättat lika mycket om Pierina och Tigertämjarn. En linje som i boken är nästan lika stor som den mellan de manliga huvudkaraktärerna.

Egentligen är jag otroligt förtjust i Pierinas kapitel, och Tigertämjarn är en darling!

Jag älskar när Pierina för första gången kommer till Tigertämjarns hemby i Rumänien och blir mer eller mindre kidnappad av släktens kvinnor som fyller henne med knödel och plommonvin. Men jag är lika förtjust i kapitlet som heter ”Flickan med svavelstickorna” och handlar om hur de båda möts för första gången under en cirkusföreställning i London.

Den stora tigerhannen Rolf går plötsligt till attack mot sin tränare och Pierina lyckas rädda livet på honom med hjälp av en medwurst. Under tiden allt detta sker blir hon dessvärre rånad på hela sin packning med pass och pengar. Som tack för hjälpen, blir hon erbjuden att stanna kvar på cirkusområdet över natten.

Ur: Det stora svenska vemodet

Pierina skulle aldrig glömma första gången hon steg in i Tigertämjarns husvagn. Den var inte alls så spartansk som hon hade föreställt sig, utan riktigt elegant, om än inte lyxig. Där fanns ett riktigt kök, en fin salong med TV och telefon samt ett sovrum med dusch och toalett. Tigertämjaren bad henne att slå sig ned i salongen och frågade om han fick bjuda på någonting att äta.

Tack gärna, svarade Pierina.

Tigertämjarn försvann ut till köket och blev borta en stund, men kom sedan tillbaka med en härlig bricka. Då hade han också hunnit byta om till ett par urtvättade jeans och en fin, vit skjorta som framhävde hans solbrända hy. Pierina tyckte plötsligt att han såg ut som en riktig playboy och måste tvinga sig själv att fokusera på maten för att behålla fattningen.

Där fanns ett antal skålar med oliver, vindolmar, soltorkade tomater (som Pierina aldrig hade sett förr och associerade till gamla skrynkliga vaginor) samt bröd och en flaska Slivovitz. (Spriten kunde hon tänka sig att smaka på, men ”muttorna” skulle hon göra allt för att undvika.) Tigertämjarn skruvade av korken och fyllde på deras glas.

Tack för att du räddade livet på Rolf, sa han och skålade med henne. Utan dig hade han varit död nu.

Pierina smuttade på drycken och kände hur den brände som eld i munnen.

Varför överföll han dig? frågade hon.

Tigertämjarn slog sig ned vid hennes sida och började skära upp av brödet.

Han blir frustrerad och arg när han inte förstår mina signaler. Det är en ung, ganska orutinerad hanne. Jag har helt enkelt gått för fort fram med honom. Det var mitt fel.

Pierina tog för sig av brödet.

Det såg farligt ut.

Tigertämjarn bjöd henne ur skålen med soltorkade tomater och Pierina vågade inte tacka nej.

Det vore en katastrof för mig att förlora en tiger. Rolf är oersättlig

Pierina tog en tugga av brödet och kände nu hur hungrig hon var.

Han kanske behöver lite ledighet, sa hon.

Tigertämjarn nickade.

Han ska få några veckors semester nu, det ska vi förresten ha alla fem.

Pierina svalde hårt och tänkte: ”Alla fem…” Hur kunde hon vara så dum att helt glömma bort Tigertämjarns familj. Plötsligt spärrade hon upp ögonen och pekade framför sig:

Du blöder!

Tigertämjarn strök med handen över bröstet och gjorde en ansats till att resa sig upp.

Äsch, det är bara en skråma.

Pierina flyttade sig lite åt sidan och sa:

Lägg dig här, så ska jag titta.

Hon ställde sig på huk och knäppte försiktigt upp knapparna i Tigertämjarns skjorta. Tigertämjarn kände hennes mjuka fingrar mot sitt skinn och trodde absolut att han skulle ramla ur soffan, eller plötsligt säga någonting idiotiskt igen. ”Alla fem!”, hur kunde han hitta på någonting sånt?

Pierina

Pierina såg hur han hade försökt att täcka över såret med en tunn kompress, men att det inte alls var tillräckligt.

Det här måste rengöras sa hon. Har du någon förbandslåda?

Tigertämjarn stirrade rakt upp i taket och försökte desperat frammana bilden av gammal hästskosöm framför sig:

Nej, jag har inte det.

Pierina sökte med blicken:

Din fru har. Jag lovar, det finns inte en tigertämjarhustru i hela världen som inte har en förbandslåda. Var är hon?

Tigertämjarn ansträngde sig verkligen för att låta helt normal på rösten:

Hon stack med en levande kanonkula för tolv år sen. Kanske tog hon förbandslådan med sig.

Pierina tittade på hans sammanbitna ansikte och sprack sedan upp i ett stort leende. Plötsligt kände hon sig betydligt bättre till mods, uppsluppen rent utav. Hon tog en bordservett och fuktade den med det ungerska brännvinet:

Bit ihop, sa hon, det här kan svida lite.

Tigertämjarn slöt ögonen och kände hur de där varma händerna rörde sig över hans bröstkorg. Om hon så hade rengjort hans skador med spetsen på en kniv skulle han inte protestera.

Det blöder fortfarande, sa hon.

Tigertämjarn slog upp ögonen och tyckte att det föll ett helt regn av hästskosöm över honom.

Du är en ängel, sa han.

Pierina gav honom en hastig blick och log igen:

Röda Korset, svarade hon, vi tvingades alla att gå kursen i min skola.

Tigertämjarn betraktade hur hennes ljusa lockar föll fram över de mjuka axlarna och kittlade hans bara hud.

Du tar livet av mig, viskade han.

Nu gjorde Pierina någonting, som var så märkligt i sig att Tigertämjarn, aldrig någonsin skulle hämta sig eller glömma bort det. Hon lutade sig fram och kysste honom mitt på magen.

Förlåt, sa hon.

Ingenting mer, bara denna helt oförklarliga kyss och detta spontana ”förlåt”. Sedan fortsatte hon med operationen som om ingenting hade hänt. Det var nu Tigertämjarn insåg att denna kvinna, denna änglalika varelse, aldrig hade upplevt någonting ont. Hon visste inte vad ondska var. Det värsta hon hade upplevt, hade hon utsatts för på grund av honom. På grund av att han var ett klantarsle som varken kunde hålla ordning på sin fru eller sina tigrar.

Vill du ha alla mina pengar? hörde han sig själv säga.

Pierina skrattade till:

Du är knasig.

Tigertämjarn insisterade:

Det är ingen förmögenhet, men du kan få allt jag har. Husvagnen också, tigrarna antar jag att du helst vill slippa.

Pierina fnittrade igen:

Varför skulle du ge mig alla dina saker, du vet inte ens vem jag är, inte vad jag heter.

Olga, sa Tigertämjarn.

Han hade faktiskt haft en gammal fästmö en gång i tiden hemma i Szeben, som hette Olga, men det var inte henne han sedan gifte sig med och han hade inte hört någonting av henne heller på tjugo år.

Pierina doppade sitt finger i en liten ansamling av blod och skrev på hans bröst med spegelvända bokstäver: P-i-e-r-i-n-a. Därefter tog hon hans arm och tryckte den lätt mot huden.

Tigertämjaren betraktade det blodröda avtrycket och försökte uttala hennes namn korrekt:

Pier… Pirina… Pinrin… Olga, sa han.

Tigertämjarn

(Här med två okända lejon)

Pierina skrattade igen. För att vara den värsta dagen i hennes liv hade hon sällan haft så roligt. Tigertämjarn tittade på henne med milda ögon.

Är det okey, om jag bara säger Pie? frågade han.

Pierina nickade:

Visst, det är fint.

Hon tog servetten och började torka bort bokstäverna från hans skinn. Tigertämjarn grep tag i hennes hand.

Nej, nej låt det vara.

Pierina gav honom en förvånad blick.

Varför, dina sängkläder kommer att bli förstörda?

Tigertämjarn satte sig upp och tog på sig skjortan igen.

Jag sitter utanför husvagnen inatt.

Pierina reste sig upp.

Skojar du?

Tigertämjarn drog en tjock tröja över huvudet och öppnade ytterdörren.

Absolut inte, jag lovar att vaka över dig.

Han vände sig om och tillade:

Dessutom har jag bäddat rent i sängen.

Pierina gick och lade sig med en obehaglig känsla i maggropen. Hela hennes inre var i uppror och hon visste varken ut eller in. Hon hörde hur det började regna och spanade försiktigt ut genom fönstret. Hon såg Tigertämjarn sitta i en randig campingstol med ett uppfällt solparasoll ovanför huvudet. Det såg ut som att han fyllde i en massa papper. Säkert var det en stor administration att resa jorden runt med tre stycken tigrar i bagaget. Plötsligt kände hon sig inte alls glad längre, bara eländig. Imorgon skulle allt det här vara över. Hon skulle vara på väg hem till Sverige igen och Tigertämjarn till Rumänien. Pierina kände tårarna stiga upp i ögonen. Hon kunde lika gärna byta plats med sin bror. Hon skulle till och med insistera på att få bli lagd i ett heltäckande gipspaket, undanstuvad och bortglömd.

Plötsligt fick hon syn på en svag skugga utanför den immiga fönsterrutan. Hon lyfte långsamt på huvudet och satte sig försiktigt upp på knä. Det var ett finger som rörde sig över det regnvåta glaset. Pierina spärrade upp ögonen och såg hur bokstav efter bokstav tog form och till slut bildade en hel mening framför henne. Hon läste högt:

Sweet dreams, Honeypie!

Så föll hon tillbaka ned på rygg och drog upp täcket till hakan. Han skrev med spegelvända bokstäver!

//.

Fortsätt gärna att rösta på Det stora svenska vemodet i kategorin ”Årets Bok” på Gay-Galan. Det kostar ingenting och man fyller bara i de fält man själv vill. Köplänkar till Adlibris finns ovan.

Rösta här