Dagen D

Nisse tror att jag är HELT dum i huvudet, alltså ungefär som Dolly, fast way way värre. Det är bara för att jag inte begriper någonting av ishockey. Inte ett jävla dugg hajar jag, och det är liksom meningen med mej.

När jag skrev Familjelyckan var det nästan en förutsättning för att kunna karaktärisera gestalten Pettersson-Jonsson på ett trovärdigt sätt. Han skulle bli ishockeyproffs, det var en nödvändighet för berättelsens skull. Han måste vara tillräckligt bra för att lyckas ta sej till NHL, men han skulle inte begripa ett SKIT av vad han egentligen sysslade med. Ingen kunde vara bättre lämpad än jag att utforma den romanfiguren.

Varför han heter Pettersson-Jonsson i boken beror på att min gamla ungdomskärlek hette Per Hansson, men han kallades inte för någonting annat än Persson, vilket snabbt blev Persson-Hansson. Ishockeyspelaren Pettersson-Jonsson fick även Persson-Hanssons utseende, och flera av hans karaktärsdrag.

Pettersson-Jonsson

Pettersson-Jonsson är ju en djupt hängiven själ och dedikerad människa. Dock inte åt sporten. Pettersson-Jonsson är BARA intresserad av familjens lilla charkuteributik, och att stoppa korv. Persson-Hansson (IRL) var nästan ännu värre. Han var fågelskådare, ornitolog. När jag berättar i boken om rörsångare och sävsångare, kan ni ge er fan på att det är den vackra (men genomknasiga) Persson-Hansson som har släpat med mej ut i någon vassrugge för att lyssna på fåglar i gryningen. Ingen har sett så många förlorade soluppgångar som jag. Han lärde mej även att hugga ved, men han sa aldrig någonting om ishockey.

Undra på att jag gång efter gång frågar Nisse.

– Vilka är det som spelar i kväll?

Och hon skriker (för hon håller på att bli galen av det här).

– Det är Djurgården och jävla HV 71. Fatta!

Och jag försöker verkligen ta in det, jag försöker verkligen förstå att det är Djurgården – HV 71 som spelar varenda förbannade match. Men ärligt, jag hajar det inte. I går, när HV vann, begick jag också misstaget att fråga:

– Fick Djurgården silver nu?

Då reste sej Nisse upp och gick.

– Du är SÅ blåst, sa hon.

Jaha, liksom. Det är Dolly, och så är det jag då. I dag kommer hon förresten. Freja ska ta en taxi med henne från uppfödaren, hon vågar inte åka kommunalt med den lilla dumskallen. Det känns lite som dagen ”D” här just nu. Och jag undrar om inte Djurgården vinner nästa match?

Föräldrafritt

Nu har vi pyntat och gjort fint här i stan, så nu är det bara för våren att komma!

I går kan jag förresten ha hört det roligaste på länge. Kolla det här…

Kråke i dörröppningen på Karlaplan. Jag var precis på väg att kila hem efter ett möte på eftermiddagen.

– Fan, Carina…, funderade hon. Vi borde ha en fest. Vi kan väl dra ihop några döskallar och köra en sån där riktig schlagerkväll här i våningen.

Jag nickade, inte helt ointresserad.

– Vin! sa hon. Vi kan dra i oss en helvetes massa vin och sedan röjer vi järnet i salongen!

Ärligt talat, jag hade inte alls svårt att se det framför mej. Inte Kråke heller förstod jag. Hon tillade:

– Man får ju passa på när morsan är i Skåne.

Vi tittade på varandra och började asgarva i farstun:

– FF!

Jag behöver ju inte avslöja hur gamla vi är, men Britta är i alla fall 90 bast.