Pungskinn & Grodspott

Tina ringde…

Exakt så började en blogg som jag skrev för exakt två år sedan. Den trettonde oktober 2008. Sedan dess har Tina ringt många gånger, och jag med såklart. Nu senast ringde Tina för att berätta om ett projekt som ni alla kommer att kunna följa i framtiden. Jag kan inte avslöja några detaljer just nu, men så fort jag får tillstånd lovar jag att göra det.

Blogginlägget finns publicerat i sin helhet här nedan.

Tina med några av sina djur
Foto: Lucia Kangur

”Tina ringde…

Jag vet, då och då inleder jag en blogg med orden: ”Tina ringde…” Med Tina i luren blir det ett liv och ett kollifej, kan jag meddela. Det kacklas och kvittras och kucklas och kväker.

Tina driver i dag Sveriges största djuragentur för film- och reklamuppdrag och medverkar nu även på Stadsteatern i pjäsen Cabaret med sin egen hund Phoebe. Vi hörs inte så jätte ofta numera eftersom båda är fullt uppbokade med egna projekt, men en gång i tiden drev vi faktiskt en liten reklambyrå tillsammans i Robban Aschbergs gamla portuppgång på Renstiernasgata.

(Det är fan sant, och kanske har vi aldrig haft roligare än så.)

När jag nu fick Tina på tråden igen, kom jag att tänka på den där märkliga perioden i livet när vi partade med allt som över huvud taget hade puls och ständigt köpte nya djur på Alba Zoo.

Besök Dog Model

”Inspirerad av gårdagens djupdykning i reklambranschen och efter morgonens möte med Git och Glenn, kom jag plötsligt att tänka på “Respiratorn”. Först ska jag kanske nämna att Git och Glenn är två riktigt sköna kråkor som sitter i en helt avlövad ek där blixten har slagit ner en gång.

“Respiratorn” är (var) en pråligt pimpad Rosenparakit (papegoja) som hade hamnat på mitt skrivbord av oklara omständigheter. Det var mycket som skedde av “oklara omständigheter” på den tiden. Som den där idén vi fick att börja kränga pungskinn och grodspott.

Efter en hög placering i en stor reklamtävling med många, många ansedda byråer bland deltagarna (nej, vi vann inte, men vi kom tvåa), drabbades vi troligtvis av någon slags hybris. Det vill säja alla utom Tina. Hon hade på den tiden, förutom vårt gemensamma bolag, också en egen liten firma som hette Redline Production . Där rullade arbetet på som vanligt under det att vinet puttrade i sina damejaner. Det var sedan när vi började dricka av den där snabbjästa skiten som också Tina greps av det milda vanvettet och vi kom på iden med pungskinn och grodspott.

Innan produkten över huvud taget hade lämnat raffinaderiet beslutades om ett stor releaseparty i den gemensamma ateljén. Sagt och gjort, spirituella inbjudningskort tillverkades och trycktes (vi var ju proffs), käk kirrades och vin sippades. Vi hade till och med ordnat en egen liten tävling som skulle gå av stapeln under kvällen under den mindre spirituella rubriken; “Döp Papegojan!”

Jag kan omöjligt minnas var den där lilla gaphalsen kom ifrån eller varför vi över huvud taget skaffade en ny när vi äntligen hade lyckats bli av med den förra (läs gårdagens blogg). Nu skulle i alla fall “Det lilla aset” (som vi helt osentimentalt kallade den för) få ett anständigt namn och döpas av Stockholms kulturelit.

Juryn bestod av två helt irrationella (och vid det här laget också halvblinda) människor, dvs. jag och Tina.

Förtjust stängde vi in oss i köket och började läsa alla tävlingsbidrag. Jag minns att det var många och att flera var riktigt bra. Men så öppnade vi ett kuvert med ett förslag som stack ut från alla andra.

– Vad fan står det här, sa Tina och kisade med ögonen.

Jag hängde över hennes axel och försökte läsa från lappen.

– Re… re.. Respiratorn!

Vi tittade på varandra och brast ut i gapskratt;

– Ja, men det är ju genialt, ropade Tina.

– Strålande, tjöt jag. Vem är det som har kommit på det?

Tina vände på lappen och läste högt. Vi tittade på varandra igen och slog våra pannor ihop av lycka. Vinnaren var en av Stockholms mest välrenommerade Art Directors.

– Jag måste få tillkännage vinnaren, sa jag. Jag bara måste!

Därför blev det också jag som sedan fick bära hundhuvudet efter festen.

Inför alla inbjudna gäster ställde jag mej på en upp och nedvänd apelsinlåda och deklamerade högtidligt;

– Tredjepriset går till… andrapriset går till… osv.

Spänningen var olidlig och stämningen var verkligen på topp. Det sorlades friskt i ateljen och spekulerades om vem som skulle plocka hem det prestigefyllda priset. Jag harklade mej och meddelade stolt;

– En enhällig och djupt imponerad jury kan härmed berätta att ”Det Lilla Aset” ska heta – ”Respiratorn”!

Återigen brast både Tina och jag ut i okontrollerat gapskratt och trodde förstås att alla andra gjorde detsamma. Men det var tyst i rummet. Dödstyst.

Den snofsiga AD:n gav mej en iskall blick och vände ryggen mot juryn. Jag förstod genast att jag hade gjort någonting fel och anade vad det kunde vara. Jag hade glömt bort att tala om vem vinnaren var.

Med tillkämpat lugn och en röst som hela tiden var på väg att brista av skratt namngav jag därefter den påhittiga artisten med både för och efternamn. Och det var nu jag höll på att få en butelj i huvudet.

Den förorättade prisvinnaren stormade fram och grep mej hårt i armen.

– Kan ni inte läsa vad det står? frågade hon.

Tina och jag tittade på lappen igen.

– Jo, det står re… re… Respiratorn!

Återigen föll vi i varandras armar och bröt ihop av skratt. Vi frustade:

– Det är så bra… det är så jävla bra så det bara finns inte!

Den kvinnliga AD:n pekade hårt på texten.

– Det står INTE Respiratorn. Det står R-e-d-s-p-i-r-a-t-i-o-n!

Nu var det min och Tinas tur att bli alldeles tysta. Vi tittade tomt på varandra;

Redspiration… vad är det för någonting?

Den sårade reklammänniskan förklarade uppbragt;

– Tina har en firma eller hur?

Vi nickade. Hon fortsatte;

– Som heter Redline, eller hur?

Vi nickade igen och kunde omöjligt förstå sammanhanget.

Den skymfade prisvinnaren ryckte åt sej sin kappa och snäste åt oss;

– Jag tyckte det var fyndigt!

Därefter lämnade hon festen med en hård smäll i ytterdörren. Tina och jag tittade på varandra. Så sa vi med enad röst;

– Respiratorn är fan så mycket bättre!

Hur det gick med den där Respiratorn? Efter bara några månader hade den gjort sej så impopulär att vi knappt hade några kunder kvar. Den fick följa med mej hem till Skeppsholmen. Efter ytterligare en tid rymde den ut genom akterdörren och försvann skrikande av triumf bort över Gröna Lund. Hur den har det idag? Jag är övertygad om att den sitter gömd någonstans i spöktunnel och ägnar sej åt att hoppa fram och bita små barn i näsan.

Och produkten då, “Pungskinn och Grodspott”… Vad hände med den?

Ärligt talat, vi letar fortfarande efter en tillverkare som är tillräckligt tankad för att förstå våra intentioner. Vi gör det inte!”

Så gick det med den saken. Efter några år skildes våra vägar åt. Tina satsade på sin djuragentur och jag på mitt manusskrivande. Idag korsas våra vägar igen och herregud som vi skrattar åt alla minnen från förr. Det finns många – men alla är inte lämpade att återberättas.

P.S Inga djur dog eller skadades under den tid vi arbetade tillsammans – tror vi. D.S

Aldrig på min ära

Hon har ringt igen, Tina alltså. Den här gången hörde jag över huvud taget ingenting av vad hon sa (mycket störningar) men jag tror att hon var på väg till Stadsteatern med Phoebe. Siw Malmqvist satt visst i bakluckan och klagade på doften i bilen.

Senare på kvällen när jag slog på teven förstod jag varför. Snart fyller Tina och hennes Dog Models ett helt reklamblock med sina små stinkande loppälsar. Det var Pronaxen och Eon och Crime Medicin och innan dess Saab och Ramlösa och Telia.

Jag minns hur Tina och jag träffades första gången. Det var en sen natt på Skeppsholmen i Stockholm. På den tiden var det så glest mellan båtarna att man kunde ligga långskepps längs kajen. Vi hade precis sålt ett fartyg och flyttat ombord på ett annat. Den nya köparen (en god vän) låg kvar med båten akter om oss. Sent en kväll satt vi uppe och delade på en flaska vin. Plötsligt fick vi se hur grannen kom vinglande längs kajen med en lång, tjusig kvinna som vi aldrig hade sett tidigare vid sin sida. Dom klev ombord på båten och försvann hastigt upp i styrhytten.

– Vem var det där? frågade vi oss varandra.

Jag spanade ut genom fönstret.

– Inte en aning, sätt en strålkastare på dom så får vi se.

Sagt och gjort. Inte vet jag hur man kan komma på en så dum ide och inte begriper jag alls hur man kan ha mage att skrida till verket med den. Men vi var unga och ganska fulla (hoppas jag). Annars finns ingen ursäkt.

Så vi riggade upp fartygets största strålkastare och riktade den rakt in i styrhytten på grannens skepp. Sedan tog vi skydd bakom en soffa och tittade konspirerande på varandra. Vi förväntade oss förskräckta skrik, sprattlande kroppar och panikartade ryck i rullgardinerna.

Så hände det märkvärdiga att den, för oss, okända kvinnan öppnade styrhyttsdörren och klev ut på bryggvingen (fullt påklädd dessutom). Hon skrattade glatt och vinkade med båda armarna;

– Kom hit, ropade hon. Kom och gör oss sällskap!

Skamsna riggade vi ner strålkastaren och lommade över till grannbåten. Vår gode vän presenterade stolt sin nya flickvän och sa att hon jobbade med reklam. Sedan bjöd dom oss på vin och små, smarriga snittar med lax och renkött.

Tina och jag blev fort goda vänner. Hon hade en fantastisk blick för form, design, bild och layout. Och hon kunde teckna! Det dröjde inte länge förrän vi startade en liten reklambyrå ihop och dessutom knöt till oss två fotografer.

Kapten Costello / Carina Dahl och Tina Röed

Tina hade (och har fortfarande) en bror som anses vara en av det här landets främsta filmfotogtafer. Han hade ingenting till övers för vår kommersiella verksamhet och vägrade konsekvent att ansluta sej till gruppen. Det blev förmodligen hans smala lycka. Hjulen snurrade allt snabbare, vi ställde upp i tävlingar och jobbade dygnet runt.

Det var en underbart, galen och kreativ tid där flera av oss satte den egna hälsan på spel och åtminstone en av våra medarbetare hamnade akut på psyket. (Några skyllde dessutom sitt mentala osick på mej). Men det var papegoj-jäveln som knäckte firman!

Tina hade (förutom en skabbig sheepdog) också en narcisisitisk kakadua som anföll våra kunder och gjorde obcena rörelser med underlivet. Vi hatade alla papegojan (Tina undantaget som älskade den). Vi andra öppnade alla fönster på vid gavel när vi gick hem på eftermiddagarna och pekade ut riktningen mot Moldavien.

En dag träffade Tina en ny man. Han hette Jonas och var i det närmaste paniskt skräckslagen för papegojan.

– Den jäveln rider mej om nätterna, berättade han för mej i förtroende.

Jag skakade mållös på huvudet;

– Det menar du inte…

Jonas fick tårar i ögonen och nickade med huvudet. Han viskade:

– När vi gör det!

Jag flämtade:

– Det är inte sant!

Jonas bekräftade uppgivet:

– Den sitter på min rygg och viskar saker i mitt öra.

Det blev krismöte på jobbet. En fullständigt osentimental och helt enig styrelse röstade för papegojans långt utdragna och mycket plågsamma död. Det kom också upp detaljerade förslag kring denna (döden, alltså).

Tina tog mycket illa vid sej och därmed var första spiken i kistan slagen (dock icke i papegoj-satans). När två fotografer lämnade sina uppdrag och Tina började brygga snabbjäst vin på kontoret gick vi långsamt in i en ny fas av våra liv. Vi lämnade farstun på Renstiernasgata och tömde skorna på gamla fågelfrön. Kakaduan fick fristad hos en halvkriminell skutskeppare på Norr Mälarstrand där den snart lärde sej att stjäla plånböcker ur sommarturisternas fickor.

Jonas höll ut i många år, men när jag talade med honom nyligen, anförtrodde han mej med gråt i rösten:

– Alltså åren innan skilsmässan… jag vill minnas att vi hade kutterspån på golvet.

Jonas och Disa hälsar på i stallet

Jonas har förresten hjälpt mej med omslaget till ”Familjelyckan”. Han är idag en av Stockholms främsta grafiker och formgivare. Ibland svindlar det när jag tänker på vilka oerhörda begåvningar jag har haft glädjen att jobba med under åren. Vilken kapacitet som satt där i portuppgången på Renstiernasgata och tänkte ut dom mest morbida papegoj-dödar. Halvpackade på snabbjäst skitvin som vi alla var.

Det var detta Tina ville påminna mej om när hon ringde. Hon sa:

– Kommer du ihåg när vi klättrade över den där jättehöga grinden och bröt oss in i…

Och jag skrek i luren:

– Jag kan inte höra dej nu, Tina. Det är väldigt, väldigt dålig mottagning här just nu.

Som om vi nånsin… under några som helst omständigheter… oavsett nykterhetsgrad och tidpunkt på dygnet…

Aldrig på min ära!