Trumpeter och jubelklang

Jag minns när jag blev stor. Jag menar, exakt, ögonblicket när skitungen, Carina Dahl, genomgick någon slags metamorfos och blev gammal. Jag tror att jag blev gammal direkt. Jag var en mycket gammal 12-åring. Det var ingen omvälvande händelse alls, det var bara en insikt. ”Nu, jävlar är man gammal här också!”

Morbror Kenneth hade hämtat mej i Skellefteå. Det var han, och morbror Lasse, som ständigt åkte på det skitjobbet, att hämta mej i ”Skellet”. Då hade jag rest med buss hela natten från Norrmalmstorg. Jag kan exakt minnas känslan av att närma sej mormor och morfars gård i Gärdsmark. Först skulle man passera Larssons i korsningen och sedan spökladan till höger och Wahlbergs  till vänster och så var man framme.

Just den där första skymten av huset och hagarna, fuset och foderladan. Fy fan, det var lycka! Det var ståpäls och jubelklang, trumpeter och glädjetjut hela vägen in på gårdsplanen. Sommarlovet hade börjat!

Jag tillbringade nästan alla mina skollov i Gärdsmark. Vi lekte Röda vita rosen och trimmade mopeder, byggde badflottar och hoppade i höet. Jag minns allting från den tiden, varenda liten detalj och doft. Ofta satt jag i fönstret på övervåningen och tittade ut över träsket. Och det där träsket talade till mej, träden, buskarna och kossorna i hagen talade till mej. Jag upptäckte att det fanns historier i Gärdsmark.

Gärdsmark

Här om dagen fick jag ett mail från en liten flicka som är 12 år gammal och heter Kaisa. Hon ville veta hur det gick till när jag blev författare.  Jag önskar att jag kunde svara på det, men jag är snarare av den övertygelsen att man föds till författare. Man hör när stenarna sjunger och man vet hur det känns att vara ett träd. Sedan skriver man tio tusen mil och tio tusen till. Det sitter en berättelse i varje vrå, på varenda kvist. Men det är inte alla som ser det.

Kaisa tycker om att skriva, berättade hon. Kanske har hon samma utsikt som jag hade när jag var liten. Kanske passerar hon samma stenar som jag gjorde och plockar bär från samma hallonbuskar. Kaisa är min kusin och bor på gården där jag tillbringade alla mina barndoms somrar.

Kaisa

Jag tänker ofta på mormor och morfar, mina mostrar och morbröder. Kenneth som brukade sitta och sova i bilen när bussen rullade in på torget från Norrmalmstorg. En dag hade mormor och morfar flyttat till en lägenhet i stan. Då hördes inte längre någon jubelklang i Gärdsmark. Och jag blev gammal då.

Sedan dess har det varit tyst. Barndomen har sina stämningar, sina instrument och hur gärna man än vill hålla sej kvar i den konsertsalen tystnar musiken förr eller senare. Men när jag fick mailet från Kaisa mindes jag exakt känslan av att passera Larssons i korsningen, åka förbi spökladan till höger, vinka åt Whalbergs till vänster och köra upp på gårdsplanen i Gärdsmark. Och ta mej sjutton om jag inte hörde trumpeterna också!