Pocketrelease Kronjuvelerna – En släktsaga

Idag kommer hela berättelsen om kronjuvelerna ut i en redigerad ”långversion” utgiven av Pocketförlaget.

Pocketförlaget
Recension – Tidningen Kulturen

Boken, som har fått titeln Kronjuvelerna – En släktsaga, bygger på mina två tidigare romaner Familjelyckan och Det stora svenska vemodet men har även utökats med helt nyskrivet material som knyter ihop och avslutar hela berättelsen om den förunderliga familjen Fernández.

Delar av innehållet har även dramatiserats för film och TV i regi och bearbetning av Ella Lemhagen. Filmen nominerades till fem Guldbaggar och fick ett fint hedersutnämnande på den stora filmfestivalen i Berlin. I Madrid utnämndes Kronjuvelerna till bästa film. TV-serien följdes av en miljonpublik. Till och med musiken, komponerad av Fredrik Emilsson, uppmärksammades med ett fint Nordiskt filmpris.

Fredrik tar emot priset av Björk

Men nu kommer boken och den fortsätter flera generationer efter att filmberättelsen och TV-serien har satt punkt. Musiken finns både på Spotify och Itunes.

Boken går att beställa här

Han finns!

Hockey VM har precis satt igång, och Kronjuvlerna, nu ”The Crown Jewels”, gör sin resa över världen. Nu är det dags för Canada att stifta bekantskap med Fragancia, pappa Fernández och alla de andra. Bäst av allt, jag fick ett Youtubeklick skickat till mig på Facebook. Pettersson-Jonsson finns på riktigt!

Han finns!

 

The Crown Jewels – A masterpiece!

Jo, man tackar!

Kronjuvelerna vann pris och fick en hedersutmärkelse under den stora filmfestivalen i Berlin. Juryns motivering lyder:

 

”Friendship, love, family, the divide between poor and rich, disabilities and sickness were only a few of the themes flowing effortlessly into one another in this complex and many-layred film. The fairytale style does not in any way detract from the dramatic sequence of events. The great acting brought forth the entire spectrum of emotions, from which the audience had no escape. This film touched us deeply. A real masterpiece!”

 

”Vänskap, kärlek, familj, klyftan mellan fattiga och rika, funktionshinder och sjukdom var bara några av de teman som flyter fritt in i varandra i denna komplexa och mångbottnade film. Sagotonen förringar inte på något sätt det dramatiska händelseförloppet. Det stora skådespeleriet frambringade hela spektrumet av känslor från vilka publiken inte kunde fly. Denna film berörde oss djupt. Ett mästerverk!”

Här under skulle man vilja lägga upp en bild på varenda en som har jobbat så hårt med den här jätteproduktionen, men det blir nog svårt.  Här är i alla fall tre av dem.

Alicia Vikander, Jesper Lindberger och Björn Gustafsson

Kronjuvelerna – Ett livsverk

Böckerna går att beställa HÄR

TV-serien visas på SVT Play fram t.o.m den 4 februari

Recension

Nu när Kronjuvelerna har haft svensk biopremiär och visats på SVT med miljonpublik tre kvällar i rad, kan det vara roligt att berätta lite om tillkomsten av produktionen.

Jag är född med den här historien inom mej, jag har alltid vetat att den ska berättas, att jag kommer berätta den, men inte hur lång den skulle bli eller i vilket format den skulle återges. Och så blev det till slut både två böcker, en TV-serie och en långfilm!

Av fem fina Guldbaggenomineringar blev det tre feta baggar!

Första gången jag ens yppade min idé, att skriva om en fattig familj, där alla, var och en, bar på en alldeles särskild gåva, var för dåvarande producenten på SVT i Göteborg, Gunnar Carlsson.

Vi satt på en billig sylta och jobbade med ett helt annat manusprojekt, när jag plötsligt hörde mej själv säja:

– Vet du om att August Strindberg försökte koka eget guld på ett hotellrum i Paris?

Och Gunnar svarade:

– Inferno.

Jag fyllde i:

– Det finns människor med stora kunskaper, såna som kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, stämma blod och vifta på öronen. Du vet, riktiga Kronjuveler!

 

Fragancia och Jésus
Alicia Vikander och Jesper Lindberger

Det där är nu mer än tio år sedan, och mitt första manusutkast hade inte titeln ”Kronjuvelerna” utan hette någonting annat. Jag hade hittat nyckeln till ett universum som var så oändligt mycket större än nittio minuter film.

I första versionen beskrev jag en ö inom militärt skyddsområde som kallades för ”Pinan”. Den delen är inte alls kvar i ”Kronjuvelerna” utan återfinns i uppföljaren till TV-berättelsen, romanen; Det stora svenska vemodet.

Jag skrev och jag skrev, och snart hade vi material för upp emot sex timmar film, vilket var alldeles för långt. Och ingenting gick att stryka! Det här var ju mitt universum, karaktärer som var mejslade ur sten.

Då kom Daniel Alfredsson in i bilden.

Tillsammans med honom började jag bearbeta materialet på SVT Drama i Stockholm. Där fanns en enormt entusiastisk manuschef, Ivar Köhn, som verkligen brann för idén. Men när han flyttade till Norge avstannade projektet.

Daniel spelade in långfilmen Syndare i sommarsol och jag började utarbeta manuset till julkalendern Dieselråttor och Sjömansmöss.

Under skrivarbetet med julkalendern kopplades regissören Ella Lemhagen in som manuskonsulent.  Jag hade önskat att hon skulle ta på sej hela regiuppdraget för produktionen, men det fungerade inte logistiskt för Ella just då. Däremot kände vi båda att vi gärna ville göra någonting tillsammans i framtiden.

Ella instruerar Alicia inför en tagning
Foto: Michael Taskow

Ella och jag hade därefter flera möten om hur vi skulle tackla och bena upp den här stora berättelsen med alla sina linjer och stickspår? Ibland gick det framåt, ibland tog vi en paus på varsitt håll och gjorde annat. Jag jobbade som krönikör för Tidningen Hästfocus i många år, och fick där en ovärderlig träning i att leverera textmassor (on time) och att skriva disciplinerat.

Vid ett tillfälle satte jag mej i min dotters lägenhet uppe på Södermalm och försökte renodla exakt vad Kronjuvelerna skulle innehålla. Där lade jag grunden till boken, som senare fick titeln Familjelyckan, men det förstod jag inte förrän jag träffade den dåvarande långfilmskonsulenten, Per Nielsen, på Svenska Filminstitutet.

Per kallade upp mej till sitt kontor på Gärdet och vi hade ett långt, vägledande samtal. Sedan skrev Per ett utlåtande om Kronjuvelerna (som jag har kvar än i dag och är något av det finaste någon har skrivit om mina manusidéer), och där han avslutade med orden: ”Det känns som att jag har varit i ett helt romanuniversum!”.

Och nu började det lossna ordentligt. Ella hade redan ett samarbete med produktionsbolaget Filmlance genom sina tidigare filmer, och satte mej i kontakt med ägaren Lasse Blomgren och producenten Charlotta Denward. Tillsammans mötte vi så småningom upp SVT:S dramachef Christian Wikander i Göteborg, och avslutade en bra dag på SVT med det årets Guldbaggegala på Göteborgsoperan. Vi var på gång med någonting som kanske aldrig hade gjorts i Sverige på det viset tidigare… Magisk Realism!

 

En långfilm

 

Även jag började inse att jag satt med ett enormt material, karaktärer och scener som hade utvecklats under många års tid. Jag ville berätta så mycket mer än vad som rymdes i den uppgörelse som var aktuell vid tidpunkten. Samtidigt som jag skrev ett nytt grovmanus på Kronjuvelerna, började jag arbeta med första delen i en planerad trilogi, boken Familjelyckan.

 

Del ett i en planerad trilogi

 

Varför produktionerna har olika namn är för att skilja dom båda verken åt rent juridiskt. Boken blev klar före filmen / TV-serien och SVT hade i en överenskommelse med mej fått ensamrätt att använda titeln; Kronjuvelerna. Innehållet är likartat. Det är samma karaktärer och händelser i stort, men boken är förstås (som böcker ju blir) mer omfattande och kanske (i det här fallet) även ljusare berättad.

 

`Svindlande tanke´ var vi nu omkring åren 2007-2009 i gång med en romansvit, en långfilm och en TV-serie. Ella tog över mitt grovmanus och satte sin prägel på berättelsen, genom att forma en magisk, dramatiskt kriminalhistoria med tidlösa kostymer och fantastisk scenografi. Filmfotot av Anders Bohman är i världsklass!

 

Jonatan Bökman som Richard Persson

 

Filmen hade stor galapremiär på biograf Rigoletto i Stockholm sommaren 2011. Ett uttryck som ”alla var där”, känns som ett understatement i sammanhanget. Trycket på biljetterna var stenhårt och efterfesten på Café Opera fantastisk.

 

Jag (i hatt) och mina döttrar f.v Freja, Philippa, Humla och Fideli på premiären av Kronjuvelerna
Fler bilder HÄR

 

Tänk om alla galagästerna som fyllde den stora salongen hade haft en aning om hur länge och hur mycket vi, i teamet har jobbat med Kronjuvelerna. Alla timmar, år på kammaren (hytten i mitt fall), och sedan Ellas gigantiska arbete före, under och efter inspelningen. Men just där och då, när applåderna aldrig ville ta slut efter föreställningen, kändes det ganska skönt att sitta med en uppföljare i rockärmen. Det FINNS en fortsättning på berättelsen, del två i min romantrilogi, boken Det stora svenska vemodet.

 

Som manusförfattare ligger man ju alltid först i produktionen. När regissören sätter igång och filmar är mitt jobb slutfört för länge sedan. Då är det tacksamt att äga nycklarna till ett helt romanuniversum.

I Det stora svenska vemodet får vi följa de barn som huvudkaraktärerna i ”Kronjuvelerna”, Fragancia och Pettersson-Jonsson, får tillsammans i framtiden.

En recensent i tidningen Corren kallar boken för ; ”En hisnande, sagolik skröna”, och skriver om innehållet; ”Bottnande i ett djupt och livsavgörande allvar är det här ändå den genuint roligaste roman jag läst på länge.”

Fett!

Den som undrar hur det går för den förunderliga Familjen Fernández och alla deras vänner, har alltså svaret där. Boken / böckerna går att beställa överallt på nätet och finns även på de flesta bibliotek. Annars är det bara att säja till så fixar personalen det.

Och vad händer nu då på skrivkammaren (i hytten)?

Jag ska skriva färdigt den avslutande och tredje delen om Familjen Fernández / Jonsson med arbetsnamnet; Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn. Jag har en stor förläkek till långa, konstiga titlar som ingen jävel kan behålla i minnet. Nämnvärt om böckerna är annars att de är helt fristående från varandra och kan läsas i vilken ordning som helst. Störst utbyte har man kanske ändå av att börja med Familjelyckan.

Till slut, det som alla frågar; ”Varför heter filmen och TV-serien, Kronjuvelerna?”

Okey, `spoilervarning´ här för dom som fortfarande väntar på ett rafflande kriminaldrama med Kungahuset i fokus. Det blir ingenting av det.

Med ett uttryck som, ”En riktig Kronjuvel”, brukade man (förr i tiden) beskriva en person som utmärker sej för att vara lite udda, knasig, konstig eller allmänt besynnerlig i vidare mening. I min berättelse syftar jag på en grupp, till synes, ganska kantstötta karaktärer, men som alla bär på någonting stort och enastående inom sej.

Någon kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, en annan vet var lyckan har sin gång och en tredje bär på ett hjärta av guld i sitt bröst. Det finns dom som kan vifta på öronen och vända ögonen ut och in. Somliga påstår att dom har mött Jesus och ytterligare andra att dom funnit receptet på guld.

Är det inte en förunderlig tanke att alla dessa människor existerar mitt ibland oss utan att vi vet vilka det är. Det finns bara ett säkert sätt att känna igen en ”riktig Kronjuvel”. Man ska söka i byggnader med sprickor i fasaden, studera människor med glipor i kläderna, kika in genom revor och syna skrubbsår på knäna… Och långt där inne går det att skymta en gyllene själ.

Och i tveksamma fall (men testa inte det här på djupt vatten)… Den som bär på ett hjärta av guld i sitt bröst, sjunker som en sten till botten!

Kronjuvelerna får Internationell Biopremiär på Berlins Filmfestival 2012

Böckerna går att beställa HÄR
Familjelyckan finns även i pocket

 

 

Kronjuvelerna har en egen grupp på Facebook som alla kan gå med i!

På kornet

Jag fick besök av en regissör på kajen, Susanne Svantesson. Susanne har bland annat gjort dokumentären om Thore och Lasse Sundell. Vi pratade lite om allt möjligt, mest om Tore och Lasse förstås som vi båda har haft möjlighet att följa på olika sätt, men också om andra saker. Susanne undrade lite om ”nya trailern”, hur det känns att se sina uppdiktade karaktärer plötsligt få liv.

På ett sätt känns det ju förstås fantastiskt, men också helt naturligt. För mej har personerna i mina berättelser alltid haft liv. Jag kan gå in och ut ur deras värld precis lika enkelt som man passerar genom en dörrpost Och ändå, när jag tittar på exempelvis pappa Fernández tycker jag att det nästan blir lite skrämmande. Ella har fångat hans gestalt så exakt att den till och med blir tydligare än bilden jag bär av honom inuti mitt huvud.

Jag har aldrig haft den relationen till en regissör tidigare, att allt material man lämnar ifrån sej kommer tillbaka i förädlad form. Jag har definitivt varit med om motsatsen (utan att det nödvändigtvis måste bli så mycket sämre, dock inte förädlat) men jag har aldrig mött någon som SER vad jag ser… fast lite till.

Då hisnar det.

 

Stillbildsfoto: Andreas Hillergren
Michalis Koutsogiannakis som pappa Fernández

 

När jag tittar på den här bilden kommer jag direkt att tänka på Thore och plötsligt förstår jag varför pappa Fernández ser ut som han gör i filmen och böckerna. Thore var förvisso svenskfödd samt (något otippat) anglofil, men fullständigt besatt av sin gärning och sina propellrar. Precis så som pappa Fernández är besatt av tanken på att tillverka sitt eget guld. Klädseln är i det närmaste identisk., hatten och cigarren med.  Så ser en djupt dedikerad människa ut – när den har klätt upp sig.

Ett hjärta av guld

Beställ här
38:-

Läs Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i årets svenska storfilm Kronjuvelerna. Missa inte heller den helt fristående fortsättningen, Det stora svenska vemodet.

För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start nästa jul.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

”Den som bär på ett hjärta av guld sjunker som en sten i vattnet…”

Även om det är många år sedan jag skrev dessa ord, och de upprepas i min debutroman Familjelyckan vid flera tillfällen, känns det smått hisnande att se dem på en filmaffisch.

Alicia Vikander som Fragancia

Alla ni som har läst boken, vet ju redan vad det innebär, men tänk så många som kommer få vetskap genom filmen Kronjuvelerna. Även om filmen inte följer boken exakt, utan har en egen dramaturgi som Ella och jag har arbetat med tillsammans, är det ju samma karaktärer och händelser i stort. Och dessa har man mycket att lära sig av.

Jag läste om Ella på en filmsajt att hon anses vara en av Sveriges stilsäkraste regissörer. Det är bara att titta på de bilder som släppts från filminspelningen så förstår man varför.

Björn Gustafsson som Pettersson-Jonsson

Ella har ett helhetstänk som ofta inkluderar samma personer i sina produktioner. Till exempel är det alltid designern Moa-Li LemhagenSchalin som gör kläderna till Ellas filmer.

Bill Skarsgård som Richard Persson

Det är roligt att filmbolaget har valt att trycka upp tre olika filmaffischer. Det lär ska vara även en fjärde på gång. Håll nu tummarna för att Kronjuvelerna blir en stor succé så att vi även får se fortsättningen, Det stora svenska vemodet, som film längre fram. Det vore någonting för Ella och mej att sätta tänderna i.

Och skriv upp datumet 29 juni i almanackan!

Alicia Vikander

Beställ här
38:-

Läs Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i nästa års svenska storfilm Kronjuvelerna. Missa inte heller den helt fristående fortsättningen, Det stora svenska vemodet.

För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start nästa jul.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Bästa kvinnliga huvudrolll!

Tja, att hon var ”bäst” förstod jag naturligtvis redan när Ella gav henne huvudrollen, som Fragancia, i kommande Kronjuvelerna. Men det som många skådespelare har kämpat i trettio år (eller mer) för att åstadkomma, fixade Alicia på ett kick när hon nu i kväll ( i kamp mot Noomi Rapace och Pernilla August) knep en Guldbagge för sin enastående rollprestation i filmen, Till det som är vackert.

Vad återstår att hoppas på?

Tja, det får man se…

Kanske Bill Skarsgård eller Björn Gustafsson. Jag har verkligen inte en aning. Men det blir ett spännande filmår, oavsett.

Trailer


Vinter i paradiset

Jag har absolut inte ett jota att berätta av allmänt intresse. Det har jag i och för sej aldrig, men sällan så lite som denna svinkalla dag i Stockholms skärgård. Vi vildar loss i snön och nu ska jag skriva manus. Det är allt – hoppas jag.


Viola flyger fram

Viola

Wilmer & Viola

Elliskt

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu fortsätter inspelningen av Kronjuvelerna till Californien där undervattensscenerna ska tas. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT, har en budget på 48 miljoner SEK och är tänkt att bli Sveriges första spelfilm i 3D.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Det vore lögn att kalla Viola för ett under av koordination vid nio veckors ålder. Hon snubblar och slår kullerbyttor, slinter och halkar. Allt i flygande fläng!

I dag när den första blöta snön föll i tunga sjok blev hon så våt och kall att Humla och jag åkte in till djuraffären i Waxholm och köpte ett skyddande täcke. Sedan tog Humla med sig Wilmer hem över helgen, så nu är vi alldeles ensamma lilla Lola och jag.

Jag fick se en mängd bilder från filminspelningen i Litauen i går. Tyvärr kan jag inte visa en enda hur gärna jag än skulle vilja, men jag tror mig våga avslöja att Ella har bäddat in berättelsen i en fantastisk atmosfär och skapat ett universum som inte kan beskrivas på annat sätt än än, ”Elliskt”.

Jag har varit med om det förr, i arbete med andra regissörer. Att komma till inspelningsplats och uppleva att man är på besök i sin egen hjärna. Men det här överträffar allt!

Jävla wierd, faktiskt.

Man blir ödmjukt påmind om hur MÅNGA människor som jobbar med en stor filmproduktion. Jag tänker; ”Vem har byggt det här huset?”; ”Vem har fixat det här ljuset?”, ”Vem har skapat de här kostymerna?”, ”Var kommer alla pengar ifrån?”. Och ju fler namn som rullar i eftertexterna, desto mer stiger förvåningen.

Alla dessa människor sysselsätter sig i grunden med min sjuka fantasi. De har fan betalt för det. Storartade personligheter som likaväl skulle kunna producera Arn Tempelriddaren eller något annat gigantiskt projekt. Och, tja… Det är därifrån de kommer.

Det är verkligen proffs som ingår i teamet, men framförallt är det Ella (som också har bearbetat manuskriptet).

Och nu drar hela produktionen vidare till Californien för att avslutas med undervattensscenerna där.

Ni som har läst boken, Familjelyckan, vet redan att det finns en väldigt visuell linje som grundar sig på storyn i filmmanuset. Mer än så ska jag väl inte avslöja om boken heller. Läs själv, den som vill.

Men jag är verkligen djupt imponerad av det jag har fått se hittills. Slutresultatet kommer att bli… ”Elliskt”.

Första snön
(Humla & Viola)

Larssons garage

För första gången skriver jag filmmanus på en bok. Tur att det är min egen, annars vet jag inte hur det skulle gå. Jag har fått förfrågningar tidigare om att bearbeta andra författares verk, men tvekat inför uppgiften.

Vad det gäller Det stora svenska vemodet känns det annorlunda. Dels är det tveklöst den mest filmiska berättelse jag någonsin skrivit, men också en värld som jag behärskar och hittar i. På så sätt blir det enklare att finna ”dramaturgiska” genvägar och jag kan skriva om dialogen precis som jag vill.


Foto: Jan Johansson

Bilden föreställer faktiskt, Det stora svenska vemodet. Uppföljaren till Familjelyckan och den helt fristående fortsättningen på berättelsen i Kronjuvelerna. Många titlar på samma saga. Men Herregud, inte visste väl jag hur det här projektet skulle växa.

Det är en av mina bästa vänner, Janne, som har tagit bilden. Typiskt honom att plåta inlagan istället för omslaget. Janne är genial! Han har också det största hjärta som jag någonsin har mött. Och han gör hjärtan till mig. Jag har lagt ut en bild tidigare där han har fotograferat ”Det stora svenska vemodet” som en hjärtformad spricka i isen. Helt underbar!

Ärligt talat kan jag inte se hur man skulle kunna finansiera en sådan berättelse i Sverige, men det är å andra sidan inte min sak att fundera över. I det fallet måste man ge en eloge åt producenterna till ”Kronjuvelerna”, Filmlance och SVT, som ju redan har visat att det går.

På lördag ska vi ha surströmmingsskiva ombord. Jag är rädd för att Wilmer ska få en chock av doften. Viola är jag inte lika orolig över. Hon är nästan nyfödd och begriper ingenting. Själv har jag halva min släkt i Västerbotten, och har bevistat upprepade surströmmingskalas i Larssons garage.

När jag skapade karaktären Pettersson-Jonsson och gjorde honom till en av världens bästa ishockeyspelare beskrev jag hans bakgrund så här:

Ur Familjelyckan:

”Pettersson-Jonsson hade en mycket nära och innerlig relation till sina föräldrar. Hans mor kom från Byske och var dotter till en riktig mejerska. Uppfödd som hon var på bruttu och Västerbottensost utvecklade hon en benstomme (som långt senare) skulle bli föremål för rymdforskning inom NASA och som (spekulerade världspressen) var den bakomliggande orsaken till Pettersson-Jonssons framgångar i NHL.”

Pettersson-Jonsson

Det är Björn Gustafsson som spelar Pettersson-Jonsson i filmen, men det vet ni redan vid det här laget. Kuriöst ändå, att när ni andra försöker föreställa er hans magrutor, tänker jag enbart på hans benstomme.

Nu ska jag baka tunnbröd!

Loppor i pälsen och lort mellan tårna

Nu vet jag…

Jag ska aldrig mer dricka sprit! Det är fullständigt värdelöst, jag blir inte ens full. Bara trevlig. Och jag blir inte jättetrevlig, inte alls överdrivet. Snarare överseende. Det enda spriten kan göra för mej är att kompensera mitt bristande tålamod. Jag tror att det är skitfarligt. Tänk om det skulle börja brinna, och så jag då till barnen:

– Nej, men spring inte ungar, det är ju bara lite rök. Vänta en stund så slocknar säkert gardinerna!

Nej, jag ska nog låta bli det där. Och så ringde min brorsa när jag hade som allra mest ont i huvudet i går (söndag) och påstod att jag hade kysst hans fru. Jag flämtade i luren:

– Var?

Alltså, min svägerska är ingen vän varelse alls. Vacker, men inte vän. Och jag gillar inte kroppskontakt. På riktigt. Jag brukar rolla av Skutskepparn med en klädborste (en sån där med tejp) när jag vill visa ömhet och omtanke. Egentligen är det för att få bort hundhåren. Jag hatar när det är hundhår i sängen, och han hänger med jycken JÄMT. Jag brukar dra av hunden också. För han måste ju ändå få sova i sängen, även om han har hår. Men jag blir ju så jävla trevlig av sprit, så då ska det kyssas. Fast jag undrar fortfarande…

Var?

Timbuktu i Kronjuvelerna

Jag ska aldrig någonsin försöka kyssa Timbuktu, det lovar jag. Undantaget skulle vara om han vinner en Guldbagge för sin rollprestation i Kronjuvelerna.

Nu äntligen har filmbolaget släppt hela rollistan (se länk under bilden) så nu är det fritt fram att skriva om Björn Gustafsson och Bill Skarsgård och… ehh… Timbuktu!

Jag menar, de två förstnämnda är ju inga konstigheter i ”filmsammanhang”. Björn Gustafsson är till och med utbildad skådespelare. Många av våra duktigaste stand up komiker har en gedigen scenutbildning i ryggen. Men Timbuktu, liksom…

När jag först skrev in ”hans” roll (som sjukvårdare / mentalskötare) i manus var den ganska liten, och han får inget större utrymme i boken, Familjelyckan, heller. Men Ella fick feelings och valde att utveckla hans karaktär ganska rejält. Det tycker jag är jätteroligt!

Men som sagt var, vinner han en Guldbagge kan jag inte svara för vad som händer. Men då är det troligare att jag kommer med klädborsten.

Pettersson-Jonsson

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu är inspelningen av Kronjuvelerna igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT, har en budget på 48 miljoner SEK och är tänkt att bli Sveriges första spelfilm i 3D.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

så flickor (och i förekommande fall, pojkar). Alla filmälskare! Här har ni honom nu. Mördarmaskinen och slaktarsonen, Pettersson-Jonsson. Visst har jag vetat ett tag vem som skulle bli Fragancias (Alicia Wikanders) motspelare i ”Kronjuvelerna”, men tyvärr har jag inte kunnat avslöja nyheten tidigare.

Jag måste säga (återigen) att Ellas casting är genial. Ingen skulle kunna göra Pettersson-Jonsson bättre än Björn Gustavsson. Precis som Bill Skarsgård kommer att bli fantastisk i rollen som Richard Persson. Och, såklart, Alicia som Fragancia!

Den som är intresserad av att läsa mer om karaktärerna i min berättelse kan gå in under fliken Familjelyckan ovan, eller HÄR.

Pettersson-Jonsson / Björn Gustavsson

Aftonbladet

Klart för tagning

Nu får det äntligen avslöjas.

Tomas von Brömssen gör en av dom ledande rollerna i Kronjuvelerna.

Tomas är inte bara ett film- och teatergeni, han är också en stor personlig favorit. Men framförallt så ÄR han kommissarie Samnerud.

Jag minns inte längre hur jag beskrev den karaktären i mitt ursprungliga manuskript, men den som har läst boken Familjelyckan kommer direkt förstå valet av skådespelare.

Jag blir nästan rörd när jag ser Alicia Vikander och Tomas von Brömssen tillsammans med Ella på Österlen. Dels för att jag har levt med berättelsen så länge och tycker att jag känner dessa karaktärer in i själens djup, men också för att platsen är så vacker och kläderna så coola.

Det är alltid Moa-Li Lemhagen som gör kostymerna i Ellas produktioner och det skapar en väldigt speciell känsla som går igen från film till film.

Foto: Bass Nilsson för Ystads Allehanda

Ella ger instruktioner åt Fragancia och kommissarie Samnerud

Hot hot hot

Landström, vatten, tvål och tvättmedel. Allt det finns i obegränsade mängder… på Rindö. Synd bara att torktumlaren har pajat. Nu torkar kläder precis överallt ombord. I vartenda stag, på varenda solstol, i vinschar och kranar, längs räcken och brädgångar. Trosor!

Nej, men i alla fall tishor, strumpor, handdukar och lakan. Hur kan man skapa fyra kubikmeter smutstvätt på tio dagar?

Hot hot hot

Jag gillar att tvätta, och jag gillar faktiskt även att hänga. Det är fan mycket, mycket roligare att inte ha en torktumlare än att ha en. Igår satt jag ute sent och drack ett glas vin mitt bland all den där tvätten som dinglade i huvudet. Det kändes nästan lite overkligt. Som om man när som helst kunde förvänta sej att se en mammut sticka fram huvudet mellan lakanen.

Och så snackade jag lite med Ella på Facebook. Hon är på plats i Litauen nu och förbereder inspelningen av Kronjuvelerna som startar inom kort. Tyvärr kan jag inte avslöja vilka som kommer att göra de stora rollerna, men det är en GENIALISK casting. Jag inser att Ella har sett dom här karaktärerna framför sig, precis som jag har beskrivit dem från början. Och därefter finkammat Sveriges skådespelarelit.

Det jag har att göra själv är att sitta med huvudet bland örngott och fiskmåsar, påslakan och orangutanger och hitta på nya berättelser. Men jag ska också åka ned till filminspelningen och hälsa på så småningom. Mina döttrar kommer att HATA mej för det!

Jag menar, två karaktärer som Pettersson-Jonsson och Richard Persson. Det KAN inte bli hetare!

Fan, det är Freda

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Jag fick ett brev (ett mail var det). Det stod (bl.a), ”Hur blir man manusförfattare? Snälla, kan du inte skriva en blogg som handlar om det. Jag har skickat in massor av manusidéer och förslag till olika filmbolag och TV-stationer, men får aldrig igenom någonting. Hur började du? Och hur gör man för att skriva en roman? Måste man först skriva en bok innan det blir en film?”

Jag vet att många, hemskt många, har ”skrivdrömmar”, och jag tycker verkligen man ska uppmuntra människor att skriva. Men jag är egentligen fel person att fråga, för jag har gjort en HELT omvänd karriär. Jag blir bara sämre och sämre.

Som bäst var jag åren mellan 0-2,5, då kunde jag inte skriva alls. Då kände jag mej som en riktig författare. Jag var FÖDD till författare. Jag var fanimej storartad där en tid. Men sedan kom pennor och papper in i mitt liv och alltsammans blev med ens ganska komplicerat. Pappret begrep jag mej inte på överhuvud taget, så jag skrev på allting annat. Pennorna var inte heller lätta att hantera, men syrran gav mej en rejäl pensel och en målarfärgsburk. Vi började med köket.

Min författarbana kunde slutat där, för våra ”producenter” blev inte enbart glada när dom vaknade om morgonen och fann någonting som inte alls liknade ett prydligt ”diktverk” nedteckna på väggar och köksskåp. Men vi dog inte i alla fall. Vi tog nya tag.

Bara att ta nya drag

Det är lite så det går till, man tar nya tag. Om och om igen tar man nya tag, för att man är besatt av sin ”gärning”. (Lär av gäddan!)

Jag fick så småningom en skrivmaskin som någon hade baxat ur en sopcontainer i Hagalund. På den skrev jag tusen mil – minst. Och däri ligger svaret på frågan om ”Hur?”. Man MÅSTE skriva tusen mil – minst.

Haja!

Man måste skriva om och om och om igen. Hundratusen mil, om så behövs. Begåvning förutsätts man ha, konsten är att bibehålla ”det milda vanvettet” SAMT att komma till ett avslut.

Någon gång under vägs gång kommer man att fråga sej själv, ”Vem ska läsa den här boken på fyratusenniohundrasex sidor… Och hur tjock kommer den att bli?”.

Intresting!

Dags att börja redigera, att strukturera och fundera över exakt VAD handlar den här skiten om? Och nu går det utför, kan jag berätta. För det som började så vackert med breda penseldrag över blanka skåpsluckor har plötsligt förvandlats till en obegriplig smörja bestående av ett par miljoner svaga versaler håglöst framknackade genom ett torrt färgband. Men fy fan vad jag har förbrukat färgband!

Till slut tog jag alla mina manuskript och slängde hela rasket i sjön. Jag tror att det var på Kanholmsfjärden. Den är tillräckligt stor för att kunna svälja ett omfattande skolarbete.

Sedan gick jag hem och skrev en kortfilm. Det tog tio minuter (max). Men där fanns ALLT. Det gjorde verkligen det. Där fanns en berättelse med inledning, fördjupning, vändpunkter och nyckelscener. Jag hade helt enkelt lärt mej att skriva manus. Det tog tjugo år.

Welcome to the neigbourhood!

Och nu hade jag blivit RIKTIGT dålig. Allt jag hade uträttat under två årtionden var ett kortfilmsmanuskript. Visserligen jobbade jag redan som copywriter och drev en liten annonsbyrå (som också gick RIKTIGT uselt) men det berodde nog mest på att jag var ute och red hela dagarna (samt festade hela nätterna med mina kollegor).

Ja, ni hör ju. Här finns INGA förutsättningar alls. Men jag skickade det där kortfilmsmanuset till SVT Drama och därefter växte projektet till en JÄTTEPRODUKTION.

Även den gick åt helvete!

Jag fick i uppdrag att skriva 6 avsnitt X 45 minuter till en planerad TV-serie som vi kallade för Fan, det är Freda. Och jag fick betalt hela vägen.

Det blev en vansinnigt rolig berättelse. Helt unik än idag törs jag påstå.

Susanna Edwards (senare Guldbaggebelönad) regisserade. Rollerna besattes av toppskådespelare, flera tusen barn provfilmades för huvudrollerna och legenden Ulf Axén (Ronja Rövardotter mm. mm) kallades in som scenograf.

Lost in La Mancha – trailer

Men produktionen gick likafullt omkull under inspelningen. Det blev en stor, stor skandal som väl endast kan överträffas av Terry Gilliams pekoral Don Quijote. Se trailern under bilden. Så såg det ut på inspelningsplatsen av ”Fan, det är Freda”.

Force majour!

Jag stog på toppen av min karriär – och ALLT hade rasat. Men…

Things fuckin´change!

Jag hade gjort mitt jobb, jag hade lärt mej hantverket från grunden och jag kunde leva (tidvis) på inkomsterna från det som var mitt allra största intresse – ”Ljug& Hittepå”.

Min utbildning var betald!

Inte långt därefter fick jag erbjudande om att skriva manus till SVT:s Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss som blev en stor tittarsuccé. Och redan då jobbade jag med idén till Kronjuvelerna (som har inspelningsstart nu i augusti i regi av Ella Lemhagen). Men eftersom det fanns lite tid över där åren mellan 2007-2009 hann jag med att skriva två romaner också. För nu visste jag hur man gjorde!

Så när jag försöker hitta ett enkelt svar på frågorna i mailet, finner jag inget annat än; ”Go with the flow”. Lev ditt liv, skriv många tusen mil och lär dej hantverket ordentligt. Då kommer du att lyckas!

Jag tror inte att någon skulle kunna upprepa min resa idag. Det jag upplevde som ”svårt” under vägs gång var egentligen någonting helt fantastiskt. Att komma från ingenstans och få möjlighet att arbeta med så stora produktioner som jag gjorde inledningsvis. Det handlade mycket om tur, en hel del om otur (främst med vädret), men framförallt om stor, stor berättarglädje.

”Kronjuvelerna” är en fantastisk historia, som ju sedan även utvecklades till boken Familjelyckan. Men faktum kvarstår, Det stora svenska vemodet är en ännu bättre story. Och när den blir film… Då, kanske, att det även blir någonting av mej till slut. Men då börjar det väl att regna grodor från himlen… eller nåt.

Bergljót Arnadottir i Fan, det är Freda

Häng Gud

Jag vet att det låter konstigt, men jag har sagt det förr. Fy fan vad skönt det är att inte komma ut med någon bok till hösten. Och en kärlekshistoria tänker jag över huvud taget ALDRIG mer skriva igen. Fy fan vad skönt!

Ibland när jag pratar med brorsan (som i sitt milda vanvett kanske ändå är den klokaste människa jag känner) säjer jag till honom:

– Om jag lägger upp vitögonen i morgon, ska du veta att jag ändå fick NÅDEN att skriva den roman jag ville i livet.

Många författare jagar efter den där berättelsen hela sin yrkeskarriär. Det kan bli hur bra som helst, men det bli aldrig ”exakt den”. Inte ”exakt det” som man ville berätta.

Så har jag också känt det, men inte längre. Det stora svenska vemodet är EXAKT den boken jag ville skriva, som jag har tränat för hela livet att skriva och som jag aldrig i helvete tänker upprepa. Fy fan vad skönt!

Alltså, jag måste verkligen inte sluta svära. Jag skulle kunna göra det, men jag måste inte. Fy fan vad bra!

Om jag vore skådespelare skulle jag säja så här: ”Jag hatar att ha premiär, men jag älskar att stå på scenen!”.

Det är så mycket förenat med en bokutgivning, och ligger den dessutom på hösten går hela sommaren åt till arbete. Därefter inträder det som Mats Strandberg kallar för ”postpublicerad depression”, och det är kanske värst av allt.

Jag känner inte alls samma sak inför Kronjuvelerna (filmen). Den produktionen känns bara lustfylld, och vi är två om manuskriptet. Det ska bli roligt att besöka inspelningen i sommar, det ska bli roligt att gå på premiären nästa år och det ska bli roligt att dela upplevelsen med alla andra i teamet. Att inte vara så FÖRBANNAT ensam som man är i sitt skönlitterära författarskap.

Inspirationsbild / Häng Gud

Alla frågar om Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn (del tre i min romantrilogi) och undrar när den ska komma ut.

Hell do I know…

Jag är helt chill med den berättelsen. Jag har den i huvudet, jag vet hur den slutar och en dag berättar jag den. Men den här sommaren njuter jag av att ”bara” skriva ett novellfilmsmanus. Jag är i alla fall färdig med titeln; Häng Gud.

P.S Torsken är på väg in igen D.S.

48 miljoner – Kronjuvelerna i 3D

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Någonstans börjar det. Någon gång föds embryot till någonting fruktbart (och i det här fallet dyrt – i alla fall i svenska mått mätt).

Jag läste en artikel på nätet om att filmproduktionen Kronjuvelerna är budgeterad till 48 miljoner bagis. Och jag tänkte på dom där dagarna i min dotter Philippas lägenhet på Åsöberget. För det var verkligen där och DÅ som berättelsen om den förunderliga familjen Fernández föddes på riktigt.

Det var en smått märkvärdig sak att göra.

Jag isolerade mej totalt (Philippa hade dragit till Thailand vid tillfället) och skrev praktiskt taget dygnet runt i tre veckor. Den enda som jag hade kontakt med var min gamla barndomsvän Amit. Vi snackade en stund på msn varje kväll, och jag berättade för honom hur arbetet fortlöpte. Inte ens barnen visste vad jag höll på med.

Det visste jag fan inte själv heller.

Men vad jag egentligen gjorde var att lägga grunden för en berättelse som skulle utvecklas till en hel romantrilogi, en TV-serie och en långfilm. Det är en svindlande tanke, att mina dunkla idéer kan omsätta så mycket pengar. När Ella (Lemhagen) kom in i bilden och började bearbeta materialet, växte projektet enormt. Och nu är det ”oöverblickbart”.

Det måste ha funnits mycket krut i storyn när den landade på jorden. Jag är lite svart om öronen fortfarande.

Det är också en väldigt märklig känsla att besöka en inspelningsplats och se sina ”egna” karaktärer som man burit på inuti sitt huvud, i sitt bröst, komma emot en uppklädda och sminkade exakt så man beskrivit dem i manus. Jag har varit med om det flera gånger. Fortfarande händer det ibland att Sven Wollter drar igång och låter precis som Mäster Estragon i Dieselråttor och Sjömansmöss, och då uppstår det någon slags kortslutning i verkligheten och jag vet inte riktigt vilken värld jag tillhör.

Eller förresten, det vet jag. Jag har min plats på ”Pinan” i den helt fristående fortsättningen till berättelsen i Kronjuvelerna. Boken, Det stora svenska vemodet.

Den platsen finns i verkligheten, och där känner jag varenda klippa, varenda skreva. Och jag tror att det var där som ALLTING började.

Läs artikeln här

Kronjuvelerna

Böckerna går att beställa HÄR

 

Nu när Kronjuvelerna har haft svensk biopremiär och sänds på SVT i tre timslånga avsnitt, kan det vara roligt att berätta lite om tillkomsten av produktionen.

Jag är född med den här historien inom mej, jag har alltid vetat att den ska berättas, att jag kommer berätta den, men inte hur lång den skulle bli eller i vilket format den skulle återges. Och så blev det till slut både två böcker, en TV-serie och en långfilm!

 

 

Första gången jag ens yppade min idé, att skriva om en fattig familj, där alla, var och en, bar på en alldeles särskild gåva, var för dåvarande producenten på SVT i Göteborg, Gunnar Carlsson.

Vi satt på en billig sylta och jobbade med ett helt annat manusprojekt, när jag plötsligt hörde mej själv säja:

– Vet du om att August Strindberg försökte koka eget guld på ett hotellrum i Paris?

Och Gunnar svarade:

– Inferno.

Jag fyllde i:

– Det finns människor med stora kunskaper, såna som kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, stämma blod och vifta på öronen. Du vet, riktiga Kronjuveler!

 

Fragancia och Jésus
Alicia Vikander och Jesper Lindberger

 

Det där är nu mer än tio år sedan, och mitt första manusutkast hade inte titeln ”Kronjuvelerna” utan hette någonting annat. Jag hade hittat nyckeln till ett universum som var så oändligt mycket större än nittio minuter film.

I första versionen beskrev jag en ö inom militärt skyddsområde som kallades för ”Pinan”. Den delen är inte alls kvar i ”Kronjuvelerna” utan återfinns i uppföljaren till TV-berättelsen, romanen; Det stora svenska vemodet.

 

 

Jag skrev och jag skrev, och snart hade vi material för upp emot sex timmar film, vilket var alldeles för långt. Och ingenting gick att stryka! Det här var ju mitt universum, karaktärer som var mejslade ur sten.

Då kom Daniel Alfredsson in i bilden.

Tillsammans med honom började jag bearbeta materialet på SVT Drama i Stockholm. Där fanns en enormt entusiastisk manuschef, Ivar Köhn, som verkligen brann för idén. Men när han flyttade till Norge avstannade projektet.

Daniel spelade in långfilmen Syndare i sommarsol och jag började utarbeta manuset till julkalendern Dieselråttor och Sjömansmöss.

 

Under skrivarbetet med julkalendern kopplades regissören Ella Lemhagen in som manuskonsulent.  Jag hade önskat att hon skulle ta på sej hela regiuppdraget för produktionen, men det fungerade inte logistiskt för Ella just då. Däremot kände vi båda att vi gärna ville göra någonting tillsammans i framtiden.

 

Ella instruerar Alicia inför en tagning
Foto: Michael Taskow

 

Ella och jag hade därefter många möten om hur vi skulle tackla och bena upp den här stora berättelsen med alla sina linjer och stickspår? Ibland gick det framåt, ibland tog vi en paus på varsitt håll och gjorde annat. Jag jobbade som krönikör för Tidningen Hästfocus i många år, och fick där en ovärderlig träning i att leverera textmassor (on time) och att skriva disciplinerat.

Vid ett tillfälle satte jag mej i min dotters lägenhet uppe på Åsöberget och försökte renodla exakt vad Kronjuvelerna skulle innehålla. Där lade jag grunden till boken, som senare fick titeln Familjelyckan, men det förstod jag inte förrän jag träffade den dåvarande långfilmskonsulenten, Per Nielsen, på Svenska Filminstitutet.

 

Per kallade upp mej till sitt kontor på Svenska Filminstitutet och vi hade ett långt, vägledande samtal. Sedan skrev Per ett utlåtande om Kronjuvelerna (som jag har kvar än i dag och är något av det finaste någon har skrivit om mina manusidéer), och där han avslutade med orden: ”Det känns som att jag har varit i ett helt romanuniversum!”.

Och nu började det lossna ordentligt. Ella hade redan ett samarbete med produktionsbolaget Filmlance genom sina tidigare filmer, och satte mej i kontakt med ägaren Lasse Blomgren och producenten Charlotta Denward. Tillsammans mötte vi så småningom upp SVT:S dramachef Christian Wikander i Göteborg, och avslutade en bra dag på SVT med det årets Guldbaggegala på Göteborgsoperan.Vi var på gång med någonting som kanske aldrig hade gjorts i Sverige på det viset tidigare… Magisk Realism!

 

En långfilm

 

Även jag började inse att jag satt med ett enormt material, karaktärer och scener som hade utvecklats under många års tid. Jag ville berätta så mycket mer än vad som rymdes i den uppgörelse som var aktuell vid tidpunkten. Samtidigt som jag skrev ett nytt grovmanus på Kronjuvelerna, började jag arbeta med första delen i en planerad trilogi, boken Familjelyckan.

 

Del ett i en planerad trilogi

 

Varför produktionerna har olika namn är för att skilja dom båda verken åt rent juridiskt. Boken blev klar före filmen / TV-serien och SVT hade i en överenskommelse med mej fått ensamrätt att använda titeln; Kronjuvelerna. Innehållet är likartat. Det är samma karaktärer och händelser i stort, men boken är förstås (som böcker ju blir) mer omfattande och kanske (i det här fallet) även ljusare berättad.

 

`Svindlande tanke´ var vi nu omkring åren 2007-2009 i gång med en romansvit, en långfilm och en TV-serie. Ella tog över mitt grovmanus och satte sin prägel på berättelsen, genom att forma en magisk, dramatiskt kriminalhistoria med tidlösa kostymer och fantastisk scenografi. Filmfotot av Anders Bohman är i världsklass!

 

Jonatan Bökman som Richard Persson

 

Filmen hade stor galapremiär på biograf Rigoletto i Stockholm sommaren 2011. Ett uttryck som ”alla var där”, känns som ett understatement i sammanhanget. Trycket på biljetterna var stenhårt och efterfesten på Café Opera fantastisk.

 

Jag (i hatt) och mina döttrar f.v Freja, Philippa, Humla och Fideli på premiären av Kronjuvelerna
Fler bilder HÄR

 

Tänk om alla galagästerna som fyllde den stora salongen hade haft en aning om hur länge och hur mycket vi, i teamet har jobbat med Kronjuvelerna. Alla timmar, år på kammaren (hytten i mitt fall), och sedan Ellas gigantiska arbete före, under och efter inspelningen. Men just där och då, när applåderna aldrig ville ta slut efter föreställningen, kändes det ganska skönt att sitta med en uppföljare i rockärmen. Det FINNS en fortsättning på berättelsen, del två i min romantrilogi, boken Det stora svenska vemodet.

 

Som manusförfattare ligger man ju alltid först i produktionen. När regissören sätter igång och filmar är mitt jobb slutfört för länge sedan. Då är det tacksamt att äga nycklarna till ett helt romanuniversum.

I Det stora svenska vemodet får vi följa de barn som huvudkaraktärerna i ”Kronjuvelerna”, Fragancia och Pettersson-Jonsson, får tillsammans i framtiden.

En recensent i tidningen Corren kallar boken för ; ”En hisnande, sagolik skröna”, och skriver om innehållet; ”Bottnande i ett djupt och livsavgörande allvar är det här ändå den genuint roligaste roman jag läst på länge.”

Fett!

Den som undrar hur det går för den förunderliga Familjen Fernández och alla deras vänner, har alltså svaret där. Boken / böckerna går att beställa överallt på nätet och finns även på de flesta bibliotek. Annars är det bara att säja till så fixar personalen det.

Och vad händer nu då på skrivkammaren (i hytten)?

Jag ska skriva färdigt den avslutande och tredje delen om Familjen ”Fernández / Jonsson” med arbetsnamnet; Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn. Jag har en stor förläkek till långa, konstiga titlar som ingen jävel kan behålla i minnet. Nämnvärt om böckerna är annars att de är helt fristående från varandra och kan läsas i vilken ordning som helst. Störst utbyte har man kanske ändå av att börja med Familjelyckan.

Till slut, det som alla frågar; ”Varför heter filmen och TV-serien, Kronjuvelerna?”

Okey, `spoilervarning´ här för dom som fortfarande väntar på ett rafflande kriminaldrama med Kungahuset i fokus. Det blir ingenting av det.

Med ett uttryck som, ”En riktig Kronjuvel”, brukade man (förr i tiden) beskriva en person som utmärker sej för att vara lite udda, knasig, konstig eller allmänt besynnerlig i vidare mening. I min berättelse syftar jag på en grupp, till synes, ganska kantstötta karaktärer, men som alla bär på någonting och stort och enastående inom sej.

Någon kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, en annan vet var lyckan har sin gång och en tredje bär på ett hjärta av guld i sitt bröst. Det finns dom som kan vifta på öronen och vända ögonen ut och in. Somliga påstår att dom har mött Jesus och ytterligare andra att dom funnit receptet på guld.

Är det inte en förunderlig tanke att alla dessa människor finns mitt ibland oss utan att vi vet vilka det är. Men det finns ett säkert sätt att känna igen en ”riktig Kronjuvel”. Man ska söka i byggnader med sprickor i fasaden, studera människor med glipor i kläderna, kika in genom revor och syna skrubbsår på knäna… Och långt där inne går det att skymta en gyllene själ.

Och i tveksamma fall, men testa inte det här på djupt vatten… Den som bär på ett hjärta av guld i sitt bröst, sjunker som en sten till botten!

Kronjuvelerna får Internationell Biopremiär på Berlins Filmfestival 2012

 

Böckerna går att beställa HÄR
Familjelyckan finns även i pocket

 

 

 

Kronjuvelerna har en egen grupp på Facebook som alla kan gå med i!