The social network

”Arga människor sitter i mörka rum och skriver illa stavade blogginlägg!”

Detta är bara en av de oförglömliga repliker som fälls i filmen The Social Network. Egentligen bär det mej emot att skriva om film. Jag vet… Jag gör det då och då – men det bär mej emot. Jag tycker inte om att skriva om mat heller. Inte så att andra kan läsa det. Jag tycker inte ens om att äta tillsammans med andra människor, och absolut inte okända personer. Att äta är någonting djupt privat  som man gör av nöd slash lust och enbart i mörka rum. Nej, men nu skojar jag faktiskt. Jag är inte ens tillräckligt arg för att driva en blogg över huvud taget. Det hade varit mycket roligare. Då skulle ni få se på läsning!

Det finns flera oförglömliga repliker i filmen; ”The social network”. Till exempel; ”Människor har levat i städer och på landet… Nu lever dom på internet.”

Det förvånar mej oerhört att jag ens har sett filmen, och ännu mer att den var bra. Jag menar hur FAN kan man över huvud taget göra en film om Facebook? Dessutom en alltigenom kritikerrosad produktion.

Nisse gör som vanligt tvärt om och har köpt hem en blodtrycksmanschett till fartyget. Ja, ni läste rätt. Nu ska vi mätas morgon och kväll, och resultatet omvandlas per automatik till en statusrad på Facebook som verifierar att kontoinnehavaren verkligen är av kött och blod och äger en obrukbar jordplätt i Alabama.

Så är det, ser ni.

Buller och jävla bång

Facebook, alltså jag vet inte… Egentligen gillar jag Facebook. Det är en strålande idé. Jag ser det som en telefonkatalog med levande sidor där var och en bestämmer själv precis hur mycket man vill lägga ut. Men så finns ju också det offentliga flödet, och det ska man akta sej för. Trots att jag ”bara” kan läsa vad mina egna vänner skriver, inser jag att dessa är totalt hämningslösa i sin iver att upplysa världen om sina förehavanden. I dag fick jag till exempel ta del av en explosionsartad hundspya som kastades upp någonstans  i Västerbottens inland. Strax därefter loggade Skåneregionen in och beskrev effekterna av ett synnerligen verksamt avmaskningsmedel för häst. Lägg därtill ett halvt dussin ocensurerade kommentarer där vännernas vänner från delar av landet som man aldrig har hört talas om tidigare, berättar om sina egna upplevelser kring detta och morgonen är – FÖRSTÖRD!

Men jag gillar Facebook, även om jag kanske kommer att spy snart. I så fall kommer jag givetvis att meddela detta på min ”statusrad”.

Å vi e´AIK
Hovet i går

Ingen har väl för övrigt undgått nyheten att AIK har tagit sej upp i elitserien. Jag höll faktiskt på att göra det, men sedan kom Nisse hem från Hovet och det blev ett JÄVLA liv.

Det är över huvud taget alltid mycket väsen kring Nisse. Ingenting sker liksom i återhållen behärskning, bekämpad gråt eller kvävda skratt. Tvärtom! Det är tårar som sprutar, rakter som ryker och (som igår) löpsedlar och falsksång, buller och jävla bång!

Försök uti detta föreställa er en ångestriden skribent (jag) som inte vill annat än att SKAPA.

– NU ÄR VI DÄR! hojtade Nisse och tryckte upp en skrynklig löpsedel i ansiktet på mej.

Som tur var hade jag precis börjat prata med Sigge på msn, och hoppades på stöd från den sidan.

– Jag förstår inte vad hon talar om? skrev jag till Sigge. Vaddå ”vi”, vilka ”vi”, jag är tamejfan inte AIK:are. Jag är från Södermalm. Jag är ”vi” med Hammarby.

– Inför Gud är vi alla AIK:are, svarade Sigge.

Där dog den konversationen.

Men Nisse dansade vidare hela kvällen lång och gjorde de allmänna utrymmena omöjliga att vistas på. Jag hittade henne också flera gånger under mitt täcke, och en gång i garderoben. Konstant sjungande:

– Å vi e´ AIK, å alltid e´ vi med er!

Fatta, det är inte bara hundar, ungar, naturkatastrofer och bränder som hindrar mej från att göra mitt jobb. Det är AIK också. Och dom är här nu!