Flickan med svavelstickorna

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Nu är det bara två dagar kvar av Adlibris Julkampanj där man kan köpa ”Det stora svenska vemodet” till rabatterat pris. Eftersom jag lade ut ett av mina favoritstycken ur Familjelyckan här om dagen, tänkte jag att jag även skulle välja ett motsvarande ur Det stora svenska vemodet.

Alla känner vid det här laget till Skipper och kapten Klinga. Alla som hänger på den här bloggen i alla fall. Jag har inte alls berättat lika mycket om Pierina och Tigertämjarn. En linje som i boken är nästan lika stor som den mellan de manliga huvudkaraktärerna.

Egentligen är jag otroligt förtjust i Pierinas kapitel, och Tigertämjarn är en darling!

Jag älskar när Pierina för första gången kommer till Tigertämjarns hemby i Rumänien och blir mer eller mindre kidnappad av släktens kvinnor som fyller henne med knödel och plommonvin. Men jag är lika förtjust i kapitlet som heter ”Flickan med svavelstickorna” och handlar om hur de båda möts för första gången under en cirkusföreställning i London.

Den stora tigerhannen Rolf går plötsligt till attack mot sin tränare och Pierina lyckas rädda livet på honom med hjälp av en medwurst. Under tiden allt detta sker blir hon dessvärre rånad på hela sin packning med pass och pengar. Som tack för hjälpen, blir hon erbjuden att stanna kvar på cirkusområdet över natten.

Ur: Det stora svenska vemodet

Pierina skulle aldrig glömma första gången hon steg in i Tigertämjarns husvagn. Den var inte alls så spartansk som hon hade föreställt sig, utan riktigt elegant, om än inte lyxig. Där fanns ett riktigt kök, en fin salong med TV och telefon samt ett sovrum med dusch och toalett. Tigertämjaren bad henne att slå sig ned i salongen och frågade om han fick bjuda på någonting att äta.

Tack gärna, svarade Pierina.

Tigertämjarn försvann ut till köket och blev borta en stund, men kom sedan tillbaka med en härlig bricka. Då hade han också hunnit byta om till ett par urtvättade jeans och en fin, vit skjorta som framhävde hans solbrända hy. Pierina tyckte plötsligt att han såg ut som en riktig playboy och måste tvinga sig själv att fokusera på maten för att behålla fattningen.

Där fanns ett antal skålar med oliver, vindolmar, soltorkade tomater (som Pierina aldrig hade sett förr och associerade till gamla skrynkliga vaginor) samt bröd och en flaska Slivovitz. (Spriten kunde hon tänka sig att smaka på, men ”muttorna” skulle hon göra allt för att undvika.) Tigertämjarn skruvade av korken och fyllde på deras glas.

Tack för att du räddade livet på Rolf, sa han och skålade med henne. Utan dig hade han varit död nu.

Pierina smuttade på drycken och kände hur den brände som eld i munnen.

Varför överföll han dig? frågade hon.

Tigertämjarn slog sig ned vid hennes sida och började skära upp av brödet.

Han blir frustrerad och arg när han inte förstår mina signaler. Det är en ung, ganska orutinerad hanne. Jag har helt enkelt gått för fort fram med honom. Det var mitt fel.

Pierina tog för sig av brödet.

Det såg farligt ut.

Tigertämjarn bjöd henne ur skålen med soltorkade tomater och Pierina vågade inte tacka nej.

Det vore en katastrof för mig att förlora en tiger. Rolf är oersättlig

Pierina tog en tugga av brödet och kände nu hur hungrig hon var.

Han kanske behöver lite ledighet, sa hon.

Tigertämjarn nickade.

Han ska få några veckors semester nu, det ska vi förresten ha alla fem.

Pierina svalde hårt och tänkte: ”Alla fem…” Hur kunde hon vara så dum att helt glömma bort Tigertämjarns familj. Plötsligt spärrade hon upp ögonen och pekade framför sig:

Du blöder!

Tigertämjarn strök med handen över bröstet och gjorde en ansats till att resa sig upp.

Äsch, det är bara en skråma.

Pierina flyttade sig lite åt sidan och sa:

Lägg dig här, så ska jag titta.

Hon ställde sig på huk och knäppte försiktigt upp knapparna i Tigertämjarns skjorta. Tigertämjarn kände hennes mjuka fingrar mot sitt skinn och trodde absolut att han skulle ramla ur soffan, eller plötsligt säga någonting idiotiskt igen. ”Alla fem!”, hur kunde han hitta på någonting sånt?

Pierina

Pierina såg hur han hade försökt att täcka över såret med en tunn kompress, men att det inte alls var tillräckligt.

Det här måste rengöras sa hon. Har du någon förbandslåda?

Tigertämjarn stirrade rakt upp i taket och försökte desperat frammana bilden av gammal hästskosöm framför sig:

Nej, jag har inte det.

Pierina sökte med blicken:

Din fru har. Jag lovar, det finns inte en tigertämjarhustru i hela världen som inte har en förbandslåda. Var är hon?

Tigertämjarn ansträngde sig verkligen för att låta helt normal på rösten:

Hon stack med en levande kanonkula för tolv år sen. Kanske tog hon förbandslådan med sig.

Pierina tittade på hans sammanbitna ansikte och sprack sedan upp i ett stort leende. Plötsligt kände hon sig betydligt bättre till mods, uppsluppen rent utav. Hon tog en bordservett och fuktade den med det ungerska brännvinet:

Bit ihop, sa hon, det här kan svida lite.

Tigertämjarn slöt ögonen och kände hur de där varma händerna rörde sig över hans bröstkorg. Om hon så hade rengjort hans skador med spetsen på en kniv skulle han inte protestera.

Det blöder fortfarande, sa hon.

Tigertämjarn slog upp ögonen och tyckte att det föll ett helt regn av hästskosöm över honom.

Du är en ängel, sa han.

Pierina gav honom en hastig blick och log igen:

Röda Korset, svarade hon, vi tvingades alla att gå kursen i min skola.

Tigertämjarn betraktade hur hennes ljusa lockar föll fram över de mjuka axlarna och kittlade hans bara hud.

Du tar livet av mig, viskade han.

Nu gjorde Pierina någonting, som var så märkligt i sig att Tigertämjarn, aldrig någonsin skulle hämta sig eller glömma bort det. Hon lutade sig fram och kysste honom mitt på magen.

Förlåt, sa hon.

Ingenting mer, bara denna helt oförklarliga kyss och detta spontana ”förlåt”. Sedan fortsatte hon med operationen som om ingenting hade hänt. Det var nu Tigertämjarn insåg att denna kvinna, denna änglalika varelse, aldrig hade upplevt någonting ont. Hon visste inte vad ondska var. Det värsta hon hade upplevt, hade hon utsatts för på grund av honom. På grund av att han var ett klantarsle som varken kunde hålla ordning på sin fru eller sina tigrar.

Vill du ha alla mina pengar? hörde han sig själv säga.

Pierina skrattade till:

Du är knasig.

Tigertämjarn insisterade:

Det är ingen förmögenhet, men du kan få allt jag har. Husvagnen också, tigrarna antar jag att du helst vill slippa.

Pierina fnittrade igen:

Varför skulle du ge mig alla dina saker, du vet inte ens vem jag är, inte vad jag heter.

Olga, sa Tigertämjarn.

Han hade faktiskt haft en gammal fästmö en gång i tiden hemma i Szeben, som hette Olga, men det var inte henne han sedan gifte sig med och han hade inte hört någonting av henne heller på tjugo år.

Pierina doppade sitt finger i en liten ansamling av blod och skrev på hans bröst med spegelvända bokstäver: P-i-e-r-i-n-a. Därefter tog hon hans arm och tryckte den lätt mot huden.

Tigertämjaren betraktade det blodröda avtrycket och försökte uttala hennes namn korrekt:

Pier… Pirina… Pinrin… Olga, sa han.

Tigertämjarn

(Här med två okända lejon)

Pierina skrattade igen. För att vara den värsta dagen i hennes liv hade hon sällan haft så roligt. Tigertämjarn tittade på henne med milda ögon.

Är det okey, om jag bara säger Pie? frågade han.

Pierina nickade:

Visst, det är fint.

Hon tog servetten och började torka bort bokstäverna från hans skinn. Tigertämjarn grep tag i hennes hand.

Nej, nej låt det vara.

Pierina gav honom en förvånad blick.

Varför, dina sängkläder kommer att bli förstörda?

Tigertämjarn satte sig upp och tog på sig skjortan igen.

Jag sitter utanför husvagnen inatt.

Pierina reste sig upp.

Skojar du?

Tigertämjarn drog en tjock tröja över huvudet och öppnade ytterdörren.

Absolut inte, jag lovar att vaka över dig.

Han vände sig om och tillade:

Dessutom har jag bäddat rent i sängen.

Pierina gick och lade sig med en obehaglig känsla i maggropen. Hela hennes inre var i uppror och hon visste varken ut eller in. Hon hörde hur det började regna och spanade försiktigt ut genom fönstret. Hon såg Tigertämjarn sitta i en randig campingstol med ett uppfällt solparasoll ovanför huvudet. Det såg ut som att han fyllde i en massa papper. Säkert var det en stor administration att resa jorden runt med tre stycken tigrar i bagaget. Plötsligt kände hon sig inte alls glad längre, bara eländig. Imorgon skulle allt det här vara över. Hon skulle vara på väg hem till Sverige igen och Tigertämjarn till Rumänien. Pierina kände tårarna stiga upp i ögonen. Hon kunde lika gärna byta plats med sin bror. Hon skulle till och med insistera på att få bli lagd i ett heltäckande gipspaket, undanstuvad och bortglömd.

Plötsligt fick hon syn på en svag skugga utanför den immiga fönsterrutan. Hon lyfte långsamt på huvudet och satte sig försiktigt upp på knä. Det var ett finger som rörde sig över det regnvåta glaset. Pierina spärrade upp ögonen och såg hur bokstav efter bokstav tog form och till slut bildade en hel mening framför henne. Hon läste högt:

Sweet dreams, Honeypie!

Så föll hon tillbaka ned på rygg och drog upp täcket till hakan. Han skrev med spegelvända bokstäver!

//.

Fortsätt gärna att rösta på Det stora svenska vemodet i kategorin ”Årets Bok” på Gay-Galan. Det kostar ingenting och man fyller bara i de fält man själv vill. Köplänkar till Adlibris finns ovan.

Rösta här

Svålmånglarns söner

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Alltså, jag skulle inte vilja kränga mina skinkor till nåt skitsammanhang och det vill väl inte grisen heller tänker jag. Därför KAN det bli så att vi hoppar över skinkan i år. Farmor har redan ringt och gråtit i luren. Hon höll på att bli nedtrampad av en hord bestialiska köttätare som alla slog om ett parti KRAV-märkt skinka.

– Men skit i skinkan, sa jag till henne. Vi kan väl äta samma mat som alla andra dagar på året. Både Hot Wok och Phi-Phi Iland på Birger Jarlsgatan håller öppet. Harr, tillade jag även, vi skulle kunna ha harr!

Men det var bara för att jag nyss hade besökt Tony Ryttars blogg (en av de få jag följer själv) och läst hans kärleksfulla inlägg om ”Greylings”.

Det finns ett kapitel i Familjelyckan som heter ”Svålmånglarns söner”. Det handlar om en ung man, Pettersson-Jonsson, som är uppvuxen i en slakteributik och senare i livet blir en av världens bästa ishockeyspelare. Där, i den butiken skulle jag vilja handla min skinka.

Därför tänkte jag helt frikostigt bjuda på ett stycke ur boken.

Ur: Svålmånglarns söner / Familjelyckan

”I ett hushåll där lukten av blod och inälvor är lika hemtam som doften av nybakade kanelbullar och där barnen uppmuntras att leka även med de vassaste knivarna, skapas en atmosfär som inte är helt olik musik. Ljusa, lätta toner som studsar mellan skinkor och revbensspjäll i en sorglös symfoni.

Det var inte alla som kunde höra den. Majoriteten av kunderna i butiken, märkte ingenting alls. Några fick ett förändrat rörelsemönster och skred fram med sina charkuterier som om de befann sig i en magisk undervattensvärld. Ytterst få hade förmåga att uppfatta det råa köttets vibrerande timbre.

Pettersson-Jonssson hörde musiken. Han hörde den när han öppnade dörren till kylutrymmet, han hörde den när han jonglerade med sina knivar och han hörde den när han tävlade på konståkningsskridskor. Musiken var för honom en naturlig del av livet, en gåva från Gud.

Pettersson-Jonsson hade en mycket nära och innerlig relation till sina föräldrar. Hans mor kom från Byske och var dotter till en riktig mejerska. Uppfödd som hon var på bruttu och Västerbottensost, utvecklade hon en benstomme som (långt senare) skulle bli föremål för rymdforskning inom NASA och som (spekulerade världspressen) var den bakomliggande orsaken till Petterssons-Jonssons framgångar i idrottsvärlden.

Fadern var släkt i rakt nedstigande led till den man som författarinnan Astrid Lindgren skriver om i sina barnböcker och då kallar för Bulten i Bo. Bulten framställs där som en snarstucken suput med stor mage och röd näsa. Vad hon inte nämner med ett ord, är hans vackra, smaragdgröna ögon och omtalat goda handlag med kvinnor.

Bulten hette egentligen Jon Jonsson och var en omvittnat skicklig svålmånglare. Bulten var noga med döden. Och han hörde musiken! Döden var för honom en stor och viktig sak och hade en nära förbindelse med den korv som (bland annat) serveras under det som författarinnan , i en av sina mest lästa skildringar, beskriver som ”Det stora tabberaset”. Korven kom att spridas över hela Småland och fick så småningom det patentregistrerade namnet ”Lönnebergakorv”.

Bulten avlade under sin levnad fyra söner och nio döttrar. Bara en av sönerna hade valt att gå i faderns fotspår och att utbilda sig till styckmästare. Det var Pettersson-Jonssons farfar, Jöns Jonsson. Pettersson-Jonsson var alltså den fjärde generationen av Jonssöner som hade gåvan.

Styckmästaren

Pettersson-Jonsson tyckte mycket om att umgås med sin far (Bultens barnbarn). Denne var en redig karl med grova nävar och vacker sångröst som hördes långt utanför butiken. Han hade varit till sjöss och jobbat i byssan på ett gammalt containerfartyg. Där råkade han i slagsmål med hökaren som stack ut hans ena öga med en rostfri köttermometer. Nu hade han två olikfärgade ögon. Sitt eget naturliga, som hade samma gröna färg som alla svålmånglarns söner och sonsöner hade, samt ett brunt som var i porslin. ”Posselin”, som styckmästaren själv brukade säga.

Egentligen var han inte så mycket för att tala alls, han tyckte om att sjunga och att stoppa korv. Däremot fanns det inga saker som han försökte undvika eller väja för. Styckmästaren var alltid uppriktig och tog inga omvägar kring ett känsloladdat ämne. Som den gången i Södertälje.

Far och son hade tillbringat en hel söndagseftermiddag med att besöka en köttmarknad för yrkesfolk. De hade precis lämnat en monter med syntetiska korvskinn och närmade sig avdelningen för gratis smakprover, när styckmästaren plötsligt frågade sin pojke:

– Har du börjat runka ännu?

Pettersson-Jonsson ryckte till och gick rakt in i en uppstoppad björnhona som kramade en stor falukorv mellan sina gigantiska ramar. Han sa:

– Va!

Styckmästaren stoppade in en tjock skiva kabanoss i munnen och började tugga.

– För om du har det, måste du tänka på att använda flytväst, sa han.

Pettersson-Jonsson såg sig hastigt omkring och hoppades att ingen hade sett hans pinsamma fadäs med björnen.

Va? sa han igen.

Styckmästaren nickade allvarligt och gick vidare mot en tillfälligt arrangerad bardisk med fjällmotiv i bakgrunden.

– Jag minns själv hur det var, när man började med det där, sa han. Brorsan och jag brukade gå ned till sjön i Lessebo. Där fanns en vik där vattnet var varmare än i resten av sjön och där vi brukade ligga på rygg och flyta i vassruggen. Solen sken varenda dag på den tiden och pittarna stod som små pimpelspön i sjön.

Pettersson-Jonsson satte plötsligt i halsen och sa:

– Va!

Styckmästaren måste dunka honom hårt i ryggen innan han kunde fortsätta sin berättelse.

– I många år funderade vi över kroppens funktioner och njöt av att se våra fiskedon utvecklas och växa om varandra.

Han beställde in varsin pilsner åt sig själv och sin son.

– Så en dag, dök det upp en livs levande sjöjungfru ur den där ljumma insjön. Hon flöt förbi på rygg ute i viken med de vita brösten guppande som två jäsande dunungar på vågorna.

Han slog näven i bardisken så att flaskorna hoppade rakt upp i luften och skvätte ölskum över hela bordsskivan.

– Bomber och granater! Det var som om himlen öppnade sig och all flytkraft försvann ur kroppen. Vattnet strömmade in i öronen och jag blev liggandes på sjöbotten en lång stund med ett fyrverkeri av färger framför ögonen.

Pettersson-Jonsson plockade hastigt åt sig ett par papperservetter och försökte snygga upp omkring sin frispråkige far. Han frågade kvävt:

– Pappa, varför berättar du allt det här för mig? Jag är bara en liten gosse, jag är knappt könsmogen ännu.

Styckmästaren blev med ens allvarlig.

– Du är sexton år, Pettersson-Jonsson, snart sjutton och jag har nog sett hur du springer efter den där bredkäftade flickan med de stora, svarta ögonen.

Pettersson-Jonsson tittade förskräckt på honom och utbrast:

– Fragancia?

Han skakade hastigt på huvudet.

– Där har du fel, farsan. Jag är riktigt rädd för henne!

Styckmästaren drack ur sitt glas och lade en tung hand på Pettersson-Jonssons ena axel.

– Minns mina ord min son. Flytväst!

Pettersson-Jonsson låg länge vaken den kvällen och funderade över sin odugliga fiskeutrustning. Det måste vara något fel med honom. Varför stod inte hans pitt som ett litet pimpelspö i sjön? Varför flöt inte han omkring i vassruggen och spanade efter kringdrivande sexbomber eller låg platt på sjöbotten och tittade på fyrverkerier? Han hörde musiken tona bort i de stora köttkylarna på undervåningen och somnade med en sorg i sitt bröst.” //.

Där, i den butiken skulle jag vilja handla min julskinka. Där människor har ett liv och korvarna en sång. Så det blir nog harr på julbordet i år. Kanske även någon form av ”soppsatan”.

Den som vill läsa mer ur Familjelyckan hittar boken på Pocketshop över hela Sverige.

Fortsättningen Det stora svenska vemodet ska man absolut köpa från Adlibris (tycker jag). Det är fortfarande några dagar kvar av deras Julkampanj.

Den faderslöse fransmannens gråt-scen

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Det här är coolt, det här är flummigt!

Bokjätten Adlibris har uppmärksammat mina hängivna bloggläsare och tagit fram ett erbjudande exklusivt för dessa att köpa Det stora svenska vemodet till ett pris som ligger långt under de övriga kedjorna.

Kampanjen varar fram till och med den 13 december och kräver att man använder en speciell länk. Nämligen den den här!

KAMPANJERBJUDANDE

Jag brukar vara rätt noga med att upplysa mina läsare om vart man kan få tag i böckerna till lägsta pris, och så mycket kan jag ärligt säga, att bättre än så här blir det inte. Men som sagt var, det går inte att komma till kampanjen från Adlibris egen startsida, utan endast härifrån. Så bjud in era vänner, sprid länken, spara stålars!

Nu är det upp till er hur ni vill tillbringa vintern. På turné med Tigertämjarn och Pierina eller i armarna på kapten Klinga.

Jag vet hur jag skulle valt.

Men för att ingen ska behöva avstå varken från den ena eller andra upplevelsen, skrev jag in alla karaktärer och linjer i samma bok. Så det är bara att dra upp tassarna i läsfåtöljen och lägga av förtöjningarna!

Lazló Imre

Det är så roligt hur olika människor direkt identifierar sig med någon av karaktärerna. Om jag pratar med en person som har läst Det stora svenska vemodet brukar jag fråga:

– Vem är du i boken?

Och nästan uteslutande svarar de Skipper eller kapten Klinga. Yngre läsare brukar vara Skipper, men från en viss ålder är det kapten Klinga som regerar över de stora massorna. Jag älskar hans karaktär, men jag är också väldigt förtjust i Tigertämjarn.

Och Fragancia, såklart!

Men hon har en integritet som även är svår för mej att hantera. Jag tycker det är lite otäckt med människor som seriöst försöker supa ihjäl sig och går in för det med samma yrkesskicklighet som en änglamålare.

Min vän, Chester, är Syster Hedvig och Tony (jag är övertygad) han är kapten Klinga. Jag har faktiskt inte frågat honom, men jag känner det på mej. Han ser även ut som kapten Klinga och skulle (tror jag) sälja sin kameraman och hans bil för en natt med Skipper.

I går försökte jag förresten, enligt Tonys beskrivning i sin artikel bli elektrifierad genom att lyssna på ett stycke ur operan. Men jag såg bara den där gråtande fransmannen framför mej som förtvivlat sjöng med i texten, ”Vo bist du, VaaaAAAAaaaater…” istället för att hångla med Tony (så som ju var tänkt). Och jag höll absolut på att skratta ihjäl mej. Men Tony blev upprörd:

– Man FÅR inte lyssna på Elektra själv, sa han. Det är farligt!

Så nu ska vi göra det tillsammans. Men för den som har modet och för den som ännu inte har påbörjat sin ”vinterläsning”. Här har ni länken, den som vi kallar för ”Den faderslöse fransmannens gråt-scen”.

Peace out!

P.S Fortsätt gärna att rösta på Det stora svenska vemodet i klassen ”Årets Bok” på Gay-Galan. Det kostar ingenting, man fyller bara i de fält man själv vill och behöver inte lämna några övriga uppgifter.

Rösta

Den lilla slampan Selma

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Hur enfaldig får en heterosexuell stackare bli? Som om det skulle vara okey att skriva en bok om ett samkönat par utan att fråga hela hbtq-världen om lov. Vad tänkte jag? Vad rörde sig i mitt huvud när jag lät dessa båda män, som är huvudpersoner i Det stora svenska vemodet, mötas i en passionerad kärlekssaga helt utan inslag av politik och könsdebatt.

Jo, jag ska berätta lite om hur jag tänkte.

Selma Lagerlöf, tänkte jag, hon kunde dra en riktig rövare. Att hon även var gay hindrade henne inte från att leverera sanslösa sagor i en värld full av homofober. Göran Thunström var också en av dem som alldeles oavsett sexuell läggning verkligen kunde berätta en historia. Liksom Lars Molin och några till.

Men vad hände sen?

Var tog den riktiga berättarglädjen vägen? Den som inte handlar om självbekännelser eller tidstypiska fenomen som Hermésväskor. Vem fan vill läsa om när Carolina Gynning skriver om sej själv? I´dont get it!

Så jag ville skriva en saga. En riktig vuxensaga med tyngd på berättelsen. Att där dök upp två heta hunkar på en hal klipphäll i havet var ingenting som jag hade planerat. Det var en del av historien och jag har aldrig ens reflekterat över att dessa två karaktärer skulle vara av samma kön.

– Äntligen, sa mina ”bästa bögar”. En bok som inte är skriven ur ett konstruerat gay-perspektiv med ”storstadslängtan” och ”komma-ut-ångest”. Den här boken kommer hbtq-världen att älska!

HELL NO!

Den lilla slampan Selma

För nu jävlar skulle jag få känna på vad ett uttryck som ”heterofobi” vill innebära!

Till exempel har tidningen QX konsekvent vägrat att nämna ett enda ord om mina böcker på sina kultursidor. Det stora svenska vemodet är troligtvis en av de största kärlekshistorier som har skrivits om kärleken mellan två män i det här landet, boken har fått fantastisk kritik – och tidningen QX hatar den.

Egentligen är det nog inte boken, utan mig de hatar. Att komma som heterosexuell kvinna och tro att jag skulle ha någonting att berätta för gay-världen. Vad kan jag säga, ”Förlåt för fan – jag ville bara dra en riktig rövare.”

Men jag gjorde research och jag hade flera verifierade bög-vänner som korrekturläste texten. Alla sade sig vara fullt nöjda med innehållet och påpekade även att de uppskattade den heterosexuella linjen i boken.

Då blev jag stolt och lycklig för jag tänkte, att om en bög kan läsa det här och känna lika mycket för alla personer i berättelsen oavsett sexuell läggning då kommer även det vanliga, heterosexuella slasket att uppskatta den queera delen.

Och i det fick jag åtminstone rätt. Mina läsare, kvinnor som män, har tagit till sig storyn utan problem. Jag får dagligen mail och brev från människor som berättar om sin läsupplevelse. Som senast från en stolt far till en homosexuell dotter.

Men tidningen QX – dom hatar mej.

Därför har jag inga som helst förhoppningar om att bli nominerad till årets Gay-Gala i den skönlitterära klassen. Men det är en förlust för alla medlemmar (för alla människor) som över huvud taget inte känner till att den här boken existerar.

Jag skiter väl ärligt talat i Gay-Galan, jag har aldrig varit där och jag kommer sannolikt aldrig att komma dit heller. Men jag vill gärna göra tidningen QX uppmärksamma på att Det stora svenska vemodet existerar. Att det finns heterosexuella författare som tror sig kunna skriva om samkönade par minst lika trovärdigt som  homosexuella skriver om straighta. Minns bara den lilla Slampan Selma som jag nämnde inledningsvis. Hon säljer, trots sin ”problematiska läggning”, än i dag i heterosexuella kretsar!

Så nu ber jag er – hjälp mej med MIN ”problematiska läggning” att utrota den rådande ”heterofobin” inom hbtq-världen. Nominera Det stora svenska vemodet till Gay-Galan 2010 i klassen ”Årets Bok”. Det kostar ingenting, man behöver inte ens fylla i sin adress och kan rösta precis som man vill.

Rösta

För övrigt får jag nöja mig med att jag i alla fall har suttit intill Mads Mikkelsen på en Guldbaggeutdelning i Göteborg. Det ni, bögar och bockar!

P.S En sak ska Tidningen QX verkligen ha cred för. De har jävligt skarpa skribenter. Den allra bästa är Tony Ryttar. Det här är inget försök till ”skriveri-frieri” eftersom Tony och jag redan känner varandra (och han har till och med köpt Familjelyckan åt sin kameraman). Utan det är redaktionens ovilja att informera om den litteratur som, i alla fall jag trodde skulle kunna intressera deras läsekrets, jag vänder mig mot. Och ja, (Johanna) Tony är verkligen så snygg, så Stockholms-jävla- innerstad och så bög som du misstänker att alla QX-medarbetare är. Men man får förlåta honom, han är den i särklass roligaste och bästa journalist jag känner till. Läs bara hans artikel om Elektra. I just love it! D.S

Glåpord och chimpansgång

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Är det någon som minns Lucille? Hon dyker upp första gången i Familjelyckan när hon försöker förföra en av huvudpersonerna. Hon kommer tillbaka i Det stora svenska vemodet och gör ett större kap när hon lyckas bärga hem karaktären ”Skipper” till våningen på Kommendörsgatan.

Lucille heter egentligen Inga-Lill och har en bakgrund som eskortflicka. När Skipper träffar henne på en uteservering i Stockholm har hon hunnit bli femtiosju år gammal. Det kan man knappt tro. Inga-Lill, som hon numera kallar sig, är en oerhört parant liten dam. Nej, hon är chick! Jag ser henne framför mej, liksom innesluten i ett lysande skimmer. Hennes hår är guldfärgat, hennes hud är gyllenbrun, hon röker Gula blend och har mängder av glänsande guldarmband.

Jag har alltid gillat Lucille. Hon utvecklas. I Familjelyckan är hon ganska påstridig och angelägen om att tjäna pengar. I Det stora svenska vemodet har hon byggt upp en liten förmögenhet och behöver inte göra någonting längre. Hon umgås mycket med sin grannfru, fru Karin Persson, som klättrar på väggarna mörka kvällar när ingen ser på.

Jag vet massor om fru Karin Persson, gift med en hustrumisshandlare, mor till en våldtäktsman. Men om Lucille (Inga-Lill) vet jag inte så väldigt mycket. Hon försvinner helt odramatiskt ut ur berättelsen när hon tar avsked av Skipper (efter fyra dygn i sängen) och köper cigaretter på Östermalmstorg. Det man ser bakom henne är fru Karin Persson som balanserar högt uppe på ett hustak med armarna rakt utsträckta i luften.

Alltså, hon mår inte bra fru Karin Persson. Inte i Det stora svenska vemodet. Men Lucille mår prima!

Kanske är det därför jag inte har tänkt så mycket mer på henne. Inte förrän i går när hon chockade mej totalt.

Jag hade varit ute med hantlarna igen (dessa djävulens redskap som manar till glåpord och chimpansgång). Det var när jag precis hade passerat Reimers och rundat Bergsundsstrand som hon gjorde det. Bara trädde fram och avslöjade en hemlighet om sej själv som ger hennes agerande i Det stora svenska vemodet en helt ny innebörd. Plötsligt förstog jag saker som jag inte ens hade undrat över.

Dom gör så ibland mina karaktärer – kommer tillbaka med förnyad kraft. Som Rolf! Och då är det bara att böja sej som skribent, då är det bara att öppna sina dörrar och bjuda in. För roligare än så blir det inte. När man själv blir överraskad!

I går blev jag även intervjuad för min gamla hästtidning där jag jobbade som krönikör i flera år. Ulf och Emma (VD och Chefredaktör) kommer att lotta ut tre exemplar av Det stora svenska vemodet i sitt julnummer. Jag tyckte det var väldigt roligt för jag har alltid, lite skämtsamt sagt att DSV är som en blandning mellan Saltkråkan och Gökboet. Detta är ju egentligen bara för att handlingen till stora delar utspelar sej i Stockholms skärgård. Men detta höll inte skribenten alls med om. ”Det här är Brokeback Mountain”, fastslog hon bestämt. ”Brokeback Mountain inom militärt skyddsområde!”.

– Jaha, svarade jag. På järnhäst då?

Fast det fick hon inte skriva. Jag förstår hur hon menar, det är kärlekshistorien som har ett liknande tema som i filmen. För övrigt är boken (min) bredare. Inte bättre, det säjer jag inte. Men bredare. För den innehåller två stora kärlekshistorier som löper parallellt. Och så har jag ju Lucille!

Nu vet jag även att hon kommer tillbaka i den sista och avslutande delen av min planerade trilogi. Och där avslöjar hon sin hemlighet.

Peace out!

Brända bullar och bra kritik

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Nu får vi fira lite Pelle och jag efter ytterligare en jättefin recension. Den här gången av Familjelyckan i pocket (se länk).

Det kan för övrigt vara hög tid att korka upp någon av alla dom schuckra Champagneflaskorna som jag fick på min releasefest (och fortfarande har kvar). Tack alla underbara ”leverantörer” av dessa!

Sedan raskt över till ett allvarligare problem. Jag har börjat drömma ”konditoridrömmar”. Nej, inte så att jag tänker sadla om och öppna ett litet café utan mycket, mycket sjukare. Det inträffar under nattens allra mörkaste timmar, då när ni andra rids av maran och snurrar i era sura lakan. Såna – friska saker som ”common people” gör.

Jag drömmer om ”tårtskapelser”. Jag garnerar och dekorerar, pyntar och strösslar… Men inga vanliga, jävliga sockerkaksbottnar – utan levandes människor!

Det kan vara människor jag känner och tycker om, eller personer som jag avskyr. Här om natten rullade jag en författarkollega i pärlsocker. Tolka det, den som kan!

P.S Familjelyckan finns nu i dom flesta Pocketshop butiker. D.S.

Mina Lejonsystrar Majsan & Malou

Ge mej vad jag tål

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Det är en lång process att göra ett bokomslag. Antingen lämnar förlaget över hela arbetet till en formgivare, eller så kommer författaren själv med ett förslag eller en bildskiss som får ligga till grund för den slutgiltiga produkten. I mitt fall vore det uteslutet att bara lägga över hela arbetet på en utomstående person. Jag lägger mej i allt, på gott och på ont. Att kompromissa fungerar inte i ”kreativa processer”. Däremot kan man hitta andra sätt att föra ”projektet” framåt. Som Jonas och jag gjorde när vi jobbade med omslaget till Familjelyckan.

Bildskiss / Jonas Sahlström

Jag är otroligt nöjd med hur det slutgiltiga omslaget blev, och inser att jag aldrig hade kommit dit hän utan Jonas hjälp. Från en sunkig ”bildskiss” som han fick i sin hand (eller på sin dator) gjorde han ut ett förslag som jag sedan satte mej och stirrade på en hel natt. Jag började själv experimentera med färgerna, men var fortfarande inte helt nöjd. I gryningen var jag så trött att jag inte längre visste riktigt vad jag gjorde. Plötsligt hade jag vänt bilden upp och ner på skärmen. Och vips – där hade vi omslaget.

J. Sahlström / C. Dahl

Jag var så bergfast övertygad om att hela min trilogi skulle följa samma tema att vi aldrig egentligen behövde fundera särskilt mycket över omslaget till Det stora svenska vemodet. I slutändan har en tredje formgivare, Linn Sandström, gjort ut originalen och häpp har man en bok!

Jag kollade in på Boktipset här om dagen och såg att Familjelyckan hade fått flera betyg och kommentarer. Även en ”tvåa” är näring för en författare. Familjelyckan har 4,5 i snitt. Yippie! Det stora svenska vemodet är ännu så ny och har bara hunnit få ett par kommentarer. Så nu uppmanar jag er alla, gå in på Boktipset och ge mej vad jag tål. Det tar bara några sekunder att skapa ett konto och sedan kan man kommentera och betygsätta, bygga upp sin egen bokhylla och chatta. Det är en riktigt rolig sajt som är enkel att söka på. Man hittar sin boktitel direkt.

Och en sak till. Nu finns Familjelyckan på Pocketshop. I och för sej kan utbudet variera från olika butiker, men på Götgatan finns den i alla fall och säkert många andra. Coolish – nu kan alla som vill läsa!

Fake it till you make it

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Jag fick ett mail. Det stod (bland mycket annat), ”Grattis till en strålande recension, men jag är inte riktigt överens med journalisten på alla punkter”.

Vad fan är nu det här, tänkte jag. Kan jag inte få ha en ynka pynka recension i Östgöta Corren i fred. Måste någon prompt dit och argumentera om innehållet. Homofobjävel!

Ungefär så tänkte jag. Sedan fortsatte jag att läsa och upptäckte då att det stod vidare, ”Jag har läst både Familjelyckan och Det stora svenska vemodet och jag avskyr när någon beskriver berättelsen som vettlös eller karaktärerna som galna även om det är av ren otyglad lycka över innehållet.”

Bingo!

Nu började läsningen ta fart. Jag förstod att det fanns en själsfrände någonstans där ute i det stora ”genuint tokiga”. För det är nog så jag betraktar verkligheten, som ”genuint tokig”. Mailet fortsatte med en personlig berättelse som jag inte tänker publicera här och avslutades med följande mening: ”Dessa karaktärer är för mig så verkliga att de framstår som mer mänskliga än riktiga människor. Det är en värld som jag inte vill lämna, som jag vill vara en del av och stanna i för evigt!”.

Detta är vad jag alltid har hävdat inför Katja (min förläggare) och sagt till Pelle (min förlagschef). ”Ni måste förstå att jag tar mina karaktärer på fullaste allvar!”

Jag håller med ”brevskrivaren” till etthundra procent. Kanske att innehållet i mina böcker i relation till en väldigt välordnad tillvaro framstår som ”knasigt kul”, men betänk att det mesta är sant. Även om personerna är uppdiktade så behåll i minnet att vem som helst kan tillverka sitt eget guld. Det är ingenting som jag har ”hittat på” själv. August Strindberg gjorde det! Sedan kan man möjligen ifrågasätta kvalitén på guldet. Men det går, jag vet att det går. Och vem som helst kan bli tigertämjare! Det vill säja, om man har gåvan…

Tigertämjarn Lazló Imre, här med två okända lejon

Jag vet inte riktigt hur Gud resonerade när han skapade mänskligheten, om det gick till ungefär som när pappa Fernández står i köket. En jävla smäll blev det dock i båda fallen. Och människan blev en lurig rackare. Full av olater och nyckfullhet.

Jag upplever ibland att vi romanförfattare står lite grann inför samma dilemma. Man vet inte e-x-a-k-t vad som kommer ut av detta exprimenterande med krut och koben. Jag tänker ibland på några ord som en av mina bekanta, Claudia, skrev här på min hemsida. Det stog, ”Ibland läser jag glupande och hinner tänka – dom här människorna känner jag! Sen är dom lite udda, bejakande och snälla. Och så är ju karaktärerna generösa, mot sig själva och varandra, så som man önskar att det vore alltjämt.”

Jag hade aldrig tänkt på det då, men just hennes kommentar har gjort ett stort intryck på mej i efterhand. När Claudia skriver att karaktärerna är udda är det för att dom är bejakande och snälla. Det är ju helt underbart! Jag blev tvungen att gå tillbaka och läsa i boken. Och jag såg en man som förgiftar sin älskade med skaldjur, en annan som ständigt bedrar sin fru och en tredje som har sprängt familjehemmet i luften. Och det är goda människor, det är genuint goda människor. Kanske dom enda riktiga jag känner till.

Jag vet inte hur Gud tänkte när han skapade människan. Kanske, ”Fake it till you make it.” Han kanske bara är i inledningen av sin trilogi?

Den iskalla kossan runt knuten

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Två saker gör mej riktigt full i skratt. Dels det här helt aparta porslinet som smedjan tillhandahåller, sedan Skutisens ofattbara ambition att han ska läsa mina böcker. Yeah right!

Gör det inte, har jag sagt åt honom. Du kanske får veta saker om mej som du inte vill.

Jag vet redan saker om dej som jag inte vill, svarade han då. Kan jag inte för en gång skull få bli lite positivt överraskad?

Frågan som jag ställer mej är, HUR överraskad vill han bli? Och inom vilken smakriktning? Man måste behålla i minnet att vi talar om mannen som ännu inte har läst Familjelyckan. Jag säjer inte att han inte kommer att göra det, jag säjer bara att det är – osannolikt. Att han därpå skulle läsa Det stora svenska vemodet vore lika troligt som att jag skulle skruva ned huvudmaskinen ombord på Falkland och hitta Blixt Gordon inlåst i sjöångpannan. It want happend, hur gärna vi än vill. Det kommer bara inte att hända. I stället har vi koncentrerat oss på dagens stora uppgift att fixa ved!

Man vet med facit på hand att det har eldats här på ön genom århundradena, men man hittar ingen ved. Vad är det frågan om? Orsak och verkan!

Där! skrek jag till Skutskepparn vid ett tillfälle i bilen.

Vad vi passerade var en stor hög med ris och bråte.

Just det där som vi ser i detta nu nu är en situation som jag planerar att köpa mej fri ifrån, sa han.

Synd, tyckte jag som annars hade tänkt att vi skulle kunna bärga lite eget. Men som dagen gick mot sitt slut och vi ännu inte hade lyckats hitta en enda klabbe till försäljning sjönk ribban ordentligt. Vi var nu inställda på att stjäla ved och förstod att vi kunde komma att möta den iskalla kossan runt knuten nu igen (den som tar pröjs för allt och visar undertänderna när den pratar). Vi var mycket rädda under hela ”ved-stjälar-aktionen” kan jag berätta.

Nu brinner dock en varm brasa i smedjan igen och jag funderar på att börja baka. I alla fall grilla korv, eller att bara sitta mol tigande och glo rakt in i elden. Det får nog bli det sistnämnda. Den stora uppgiften i morgon är att åka till bolaget i Hemse och kanske, kanske… (men detta har vi inte bestämt oss för ännu) sopa golvet eller diska. Jag säjer, ELLER! Inte både och. Vi börjar komma ner i varv nu.


Writers cuts

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Nu har jag äntligen tagit mej i kragen och påbörjat det ”persongalleri” som så småningom ska täcka in alla karaktärer i min trilogi.

Detta är för att den ”som vill” ska kunna gå tillbaka och kolla hur alla de olika karaktärerna är besläktade med varandra och även läsa lite ”extramaterial” som jag har plockat bort ur böckerna redan på manusstadium.

Att skriva en bok är som att klippa en film. Allting kan helt enkelt inte få komma med. Men man kan använda vissa stycken / vissa klipp i andra sammanhang.

Jag är egentligen väldigt förtjust i pappa Fernández bakgrund. Hans barndom i Andalusien bland vinbönder och porträttmålare. Men det fanns helt enkelt inte plats för den berättelsen i Familjelyckan. Nu kan man i alla fall läsa något om hans förflutna under fliken ”Persongalleri”. Min avsikt är att fylla på med nya karaktärer vartefter jag får tid.

Och förresten… En sak ska ni bara ha klart för er. Humla läser och Sandra sprättar. Falska stycken!

Falska stycken

Vit som snö

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Det var inte enkelt för mej att skriva Familjelyckan. Jag vet att jag påstod det på min releasefest. Att det enda jag gjorde var att brodera ut texten och bearbeta den i skönlitterär form. Och det var sant, det gick väldigt fort. Jag påstod också att jag var sjuk under arbetet och hade drabbats av Borrelia. Vilket också var sant. Två gånger har jag haft Borrelia, men det orkade jag inte ens berätta. Kanske att någon av er som var där, lade märke till Jannes krycka – Borrelia! Jag ska fråga Pilsnerprinsessan om jag får lov att berätta om hans ”fästinghelvete”. Det är en förfärlig historia. Det är ett förfärligt jävla djur, fästingar. Djävulens påfund.

Nej, det som gjorde det svårt att skriva Familjelyckan var ett kontrakt jag hade ingått med, låt oss helt diplomatiskt kalla det för ”en aktör i filmbranschen”. Detta kontrakt ”förföljer” mej än i dag. Jag är bokstavligt talat ”klämd mellan soffkuddarna”.

Jag ångrar inte att jag skrev under det, det är ett bra kontrakt framförhandlat med hjälp av duktiga jurister. Men det sätter fortfarande käppar i hjulen för mej, varav flertalet är helt obegripliga.

Därför var det så oerhört viktigt för mej att få skriva Det stora svenska vemodet utan inblandning av någon annan. Pelle berättade för mej helt nyligen att han efter Bokmässan i Göteborg förra året hade frågat helt vänligt:

– Du kan väl i alla fall berätta om vad din nästa roman handlar om?

Och jag hade svarat:

– Nej, det tänker jag inte göra.

Bitch

Jag menar, han är ju ändå min förlagschef, någonting hade han väl rätt att få veta! Men jag minns inte det där samtalet alls. Det är Pelle som har berättat vilken ”bitch” han ansåg att jag var.

Av samma anledning vägrade jag att skriva på något kontrakt innan boken var helt färdigskriven. Det skedde senare under helt odramatiska former i Ektorps Centrum.

Jag har ALDRIG varit utan kontrakt. Jag har ALLTID varit kontraktsbunden, ända sedan mitt första kortfilmsmanus. Detta är naturligtvis fantastiskt, men innebär också att ingen enda produktion är ”bara min”. Bortsett från Det stora svenska vemodet. Jag ville inte släppa in NÅGON i den berättelsen. Inte ens när den var klar ville jag släppa den ifrån mej. Jag stod där med dörren på glänt, beredd att slå igen den stenhårt om någon skulle försöka tränga sej in i glipan mellan det som var min alldeles egna värld och verkligheten utanför.

Janne fick komma in. Jag tror att Janne var den första i hela världen som läste Det stora svenska vemodet. Han läste manuskriptet före mitt bokförlag.

Janne fick vara i min värld. Han förstörde ingenting, gjorde ingen åverkan på konstruktionen och smutsade inte ned bland bokbladen. Janne var ”vit som snö”. Lika vacker och ren som kärlekshistorien mellan Skipper och kapter Klinga.

Först efter det, vågade jag öppna dörren lite till. Jag bjöd in nya läsare, utvalda personer som jag visste kunde uppföra sej och inte skulle fördärva interiören. Till slut fick till och med Pelle komma!

Nu har boken haft sitt utgivningsdatum och jag är jag så glad för alla ”läsarreaktioner” som droppar in. Det känns som att få vykort från någon som har varit ute på en lång resa. Många är väldigt privata och skickar hellre ett mail än skriver någonting på min hemsida. Jag kan förstå det. Det finns någonting i Det stora svenska vemodet som berör människor på djupet. Jag tror att alla som läser boken gör ”sin egen resa” och att man kanske inte vill berätta om den offentligt. Men för er som gör det, och till er som till och med låter mej publicera era privata tankar och uppleveler här på hemsidan, vill jag rikta ett varmt tack. Det är stort!

Själv har jag inte bara har ”rest” igenom den där världen ni återvänder från omtumlade med skrubbsår på knäna och en svag doft av tiger i kläderna, utan skapat den, levt i den och faktiskt lämnat den bakom mej med vidöppna dörrar. Det är bara för er andra att stiga på nu. Den tillhör inte mej längre. Men lova att vara försiktiga, att inte flytta på några stenar eller störa dom som älskar varandra. Då kan det hända att jag kommer tillbaka och ställer till med ett jävla liv. Och det vill ni inte.

Det här inlägget innehåller brottstycken av ett ”brev” som ska sändas till, låt oss helt diplomatiskt kalla det för en ”aktör i filmbranschen”. Eller som jag själv påpekade i mitt tal förra veckan; ”När jag försökte skriva en bok, ser alla en film framför sej – och i den har dom själva rollen som kapten Klinga!”

Det är nog bäst jag är med och styr upp det här litegrann.

Releasetal ombord

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Många av mina ”privata” vänner och även andra som inte var med på mitt releaseparty ombord i måndags har frågat om det går att få höra ”snacket” som Pelle och jag höll i efterskott. Vi gjorde faktiskt en egen ljudupptagning och den vill ingen höra på (av tekniska skäl), däremot finns den nu på utskrift. Så med risk för att verka tjatig och för er som var där, scrolla nedåt bara så är ni ute ur det här träsket. Men för er andra som verkligen är intresserade av att titta in bakom kulisserna på ett stort romanbygge följer talet i sin helhet här nedan. Texten är redigerad såtillvida att jag har plockat bort rent onödiga kommentarer mellan mej och Pelle och strukturerat innehållet i vissa stycken. Annars är den i princip återgiven exakt som orden föll.

”Inspelningen börjar med att förlagschefen, Pelle, hälsar gästerna välkomna och ber Carina berätta några ord om fartyget som de befinner sig ombord på.

Carina: Jag vill också hälsa alla välkomna. Det är jätteroligt för jag har många helt ”nya” vänner här som jag har fått just genom arbetet med Det stora svenska vemodet och så har jag flera arbetskamrater här från tidigare produktioner. Och DOM vet att det här är någonting som jag normalt sett INTE gör. Ställer mej upp och talar inför människor… eller sitter.

Det fanns en tid i en studio nånstans när jag till och med försökte gömma mej bakom ryggen på Sven Wollter för att slippa synas så mycket, eller säja någonting själv. Och det var ju inte helt genomtänkt kan jag tala om, för är det någon som har ögonen på sej så är det Sven. Därför har jag i dag placerat honom framför mej… Så det känns fint!

Men, Pelle vill alltså att jag ska nämna någonting om fartyget – M/S Falkland.

Båten är byggd på Marstrand år 1960 för trålfiske på Nordsjön. Efter en tid köptes hon av Kustbevakningen och fungerade som kustbevakningsfartyg under många år. Hon övergick sedan i försvarets ägo där hon fick namnet HMS Urd. Båten rustades upp och blev därefter ett av Marinens hemligaste fartyg. Man kan se på tidiga bilder från Estonia-förlisningen hur HMS Urd ligger som ett av dom första bevakningsfartygen på haveriplatsen.

Vi köpte båten från Muskö för fem år sedan. Hon är i dag helt privat men fungerar fortfarande som testfartyg för elektronik och navigationsutrustning… Och skrivkammare – eftersom det är här jag sitter och skriver mina böcker.

Dåvarande HMS Urd

Pelle: Ja, Carina … Många börjar med att skriva en bok. Du bestämde dig redan från början att det skulle bli tre. Vilket är ganska krävande. Hur tacklade du det?

Carina: Absolut inte. Jag tänkte skriva EN bok. Om du undrar vad som krävs ”ens” för att göra det så är det träning. Alltså, förutom besatthet och ett milt vanvett.

Jag har tränat i hela mitt liv för att skriva den här trilogin. Jag har skrivit allt från kortfilm, novellfilm, en julkalender by the way som motsvarar flera långfilmer i längd, jag har skrivit en barnbok tillsammans med Per Åhlin, gjort dataspel och jobbat som krönikör i många år. Allt det sammantaget har varit min skola – och det räcker inte ändå!

Pelle: Oftast händer något som fungerar som startskott för författare. I ditt fall var det en tragisk händelse som satte igång processen för dig. Vill du berätta om det?

Carina: Jo, det var så att min häst blev sjuk. Och det var ett förödande förlopp. Inom ett par veckor så var han borta. Vi har flera hästar, men det här var liksom ”grundbulten” i vår hästhållning, han var flockledaren och han var min. Han stod mej fruktansvärt nära.

Jag hade redan bestämt att när ”den dagen kommer” då våra vägar måste skiljas åt, ska han inte föras i väg till något slakteri eller veterinärstation, utan han ska få dö hemma. Under den stora vackra björken, i den stora fina hagen hade jag tänkt mej att det skulle kunna ske. Men slutet såg inte ut så. Jag fick vara glad att jag kunde ta honom runt stallknuten över huvud taget och det enbart för att där finns ett dike. När man tar bort ett djur med slaktmask som är ett skott i pannan måste man avbloda djuret innan det förs iväg till destruktion och till det behövs ett dike. När vi tog dom här sista stegen tillsammans och min häst praktiskt taget hoppade på bakbenen som en känguru till avrättningsplatsen för han kunde inte längre stödja på sina framben, så tänkte jag att, ”Det här kan vara riktigt farligt”, och inte bara för hästen, eller för det att skottet kan gå snett, vilket det självklart inte gör, utan för att man också kan få hjärtinfarkt av det trodde jag.

Freyr efter Svalur 1010

Ett par dagar senare blev jag också sjuk. Verkligen dålig, men jag lyckades ta mej till akuten och fick in huvudet i nån lucka där. ”Här har ni mej nu med hjärtinfarkt och allt”, sa jag. Men dom var inte så säkra på det, svarade dom. Jag fick i alla fall ta ett EKG som det inte fanns några anmärkningar på, men jag var ju fortfarande, uppenbart, riktigt dålig och blev därför inlagd över natten.

På kvällen kom en läkare och satte sig på sängkanten. Han frågade; ”Har du varit med om någon väldigt jobbigt eller traumatisk upplevelse sista dagarna?”. Och jag ville inte riktigt köra ut det där med hästen, men fästingar har jag stor respekt för, så jag sa det. ”Jag har haft en fästing, den är borta nu men här satt den”. ”Okey, vi ska ta lite prover”, sa doktorn.

Nästa dag var han tillbaka i dörröppningen och såg riktigt glad ut. ”Nu vet vi vad det är för fel på dej”, sa han. ”Det här är vad vi brukar kalla för brustet hjärta och en släng av borrelia”. Och med den diagnosen fick jag åka hem – hit, till båten.

Vi låg då ute i Waxholm och jag mådde fortfarande verkligen skit! Jag kunde inte göra någonting, inte nåt, inte ens gå ut med hunden. Det enda jag kunde göra, var att jag fortfarande kunde skriva. Och då skrev jag min första roman Familjelyckan. Det gick ganska enkelt eftersom jag hade ett slags grovmanus som underlag så det enda jag egentligen gjorde var att brodera ut texten och bearbeta den i skönlitterär form.

Det fanns då inga planer på att skriva en trilogi men när jag kom till dom sista sidorna i boken dök det upp en HELT ny karaktär – och om honom visste jag allting! Jag visste precis ALLT från födsel och ända fram till slutet. Och han hade en fantastisk levnadshistoria!

Jag tänkte; ”Shit, jag måste ju berätta det här för människorna.”

Nu gick jag inte i gång och skrev femhundra sidor till av bara farten utan jag tog ett halvår på mej och gjorde en ordentlig konstruktion för att vara säker på att ro båten i land. Men sen började jag skriva och då blev det MAGISKT för det var inte alls som om jag styrde över berättelsen utan mer som om jag bara satt och nedtecknade.

Pelle: Du har till och med sagt att det började spöka ombord.

Carina: Jo, men det gjorde det. Och det startade en natt när jag hade suttit uppe och skrivit sent. Just den kvällen hade jag jobbat med ett kapitel som var oerhört starkt till sitt innehåll. Det handlar bl.a om två elitsoldater som gör en nattdykning. Vi kommer faktiskt att få höra min gode vän, skådespelerskan Bergljót Arnadottir, läsa ett stycke ur just det kapitlet senare.

Jag brukade avsluta i gryningen med att gå upp i styrhytten och lyssna på musik, dricka en kopp te, ta ett glas vin – what ever som rensar huvudet. Oftast blev det då att jag lyssnade på Amy Whinehouse som jag tycker mycket om. Så jag slog på datorn och surfade ut på Youtube. Plötsligt kom det upp ett slumpmässigt framkastat förslag och normalt sett hade jag inte reagerat på det, men där fanns en bild bifogad föreställande ett fartyg och jag kände igen båten.

Det var ”Calypso”, den gamle marinofficeren och oceanografen Jaques Cousteaus båt. Det fanns en kort text att läsa som berättade att det var en sång av John Denver. Jag menar, John Denver har man väl inte hört på trettio år men så kom jag ihåg att han hade en hit med en låt som hette just ”Calypso” och nu först trillade polletten ned.

Jag har ALDRIG förstått att han sjunger om en båt!

I texten stod att videon var sammansatt av filmmaterial hämtat från Cousteaus undervattensexpeditioner.

Lyssna (och titta) här / Calypso

Och nu var jag tillräckligt nyfiken för att köra i gång den där filmen och det var då jag trodde att det hade börjat spöka ombord. För när jag fick se bilderna som kom upp var det som att se samma kapitel som jag precis hade skrivit…

Till slut satt jag verkligen bara och gapade, jag kände kalla kårar gå ut efter ryggraden och då hade jag ännu inte sett blossen. I min text förekommer ett stycke där det sjunker brinnande bordläggning, alltså virke, genom vattnet. I slutet av låten ”Calypso” hände samma sak i videon. Då blev det för mycket för mej, då slog jag av datorn. Sen satt jag en lång stund och tänkte. ”Det är Jacues Cousteau… han försöker säja mej någonting”.

Och jag kunde INTE begripa vad det var han ville ha sagt, men så kom jag på det. Han var förstås gay! Men varför skulle han få för sej att komma ut flera år efter sin död – och för mej av alla?!

Pelle: Det här var ett mysterium som fick en något oväntad upplösning?

Carina: Ja, verkligen. När jag hade skrivit färdigt Det stora svenska vemodet förra sommaren slog det mej att; ”Shit, jag borde kanske gjort någon form av research. Boken innehåller onekligen en passionerad kärlekshistoria mellan två män och det är HETA scener!

Och jag menar – hur ska jag kunna veta?!

Jag fick klura lite på det där, hur jag skulle kunna göra research i efterhand, men så kom jag på det. Man Googlar naturligtvis. Bildsök är bra! Så jag skrev ”gay+pårrnå” och gör ALDRIG det. Inte om ni har ett par tusen manussidor i era datorer. För upp kom bilder på purjolökar och palsternackor på en plats där bonden aldrig har varit med sin harv. Eller så har han det… Där fanns växtlighet i alla fall. Och det hade jag inte skrivit i min bok…

Jag förstod då, att antingen får jag skriva om hela den linjen som har ett gay-tema, eller så måste jag försöka finna en annan verklighet som bättre överensstämmer med mitt drama. Så jag skaffade ett medlemskap på Qruiser som är tidningen QX mötesplats för hbtq-människor. ”Heterosar” får också vara där – så länge dom uppför sej!

Jag gick in där som mej själv, med en bild på mej själv och mitt eget namn. Eller jag har ett användarnamn, men jag är jag liksom. Och redan samma förmiddag, första timmen, fick jag kontakt med Janne, som jag räknar till en av mina bästa vänner i dag. Det är också därför jag kallar honom för saker som Pilsnerprinsessan eller Pannkaksslynan, för att jag älskar honom så mycket. Janne, å andra sidan, älskar bara sin man PJ, så det är helt chill mellan oss tre.

Janne

Efter några månader vågade jag frågade om Janne kunde tänka sej att läsa mitt manus. Janne svarade att han var sannerligen inte mycket av en ”bok-kille”, men jag tror att han var lite nyfiken också för han gick med på att göra ett försök.

Så småningom fick jag ett brev av Janne som är kanske det finaste brev jag någonsin har fått. Och han skrev i det, bland annat; ”Du får inte ändra på någonting, inte på nåt!”

För säkerhets skull frågade vi också Jannes man, PJ, om han kunde tänka sej att korrekturläsa. PJ är verkligen en som läser mycket så nu blev det nervöst på riktigt. Men även PJ kom tillbaka med ett brev och där stod; ”Du får inte ändra på någonting, inte på nåt. Och när Det stora svenska vemodet blir film, för det kommer den boken att bli, så vill jag ha rollen som kapten Klinga!”

Alltså, jag förstår inte vad det är med den där despoten kapten Klinga. För nu har många läst manuset och när jag försökte skriva en roman kommer människor tillbaka och beskriver att dom har sett en film och där spelar dom själva rollen som kapten Klinga!

Så tänk på det om det finns någon regissör här i kväll (vilket jag ju vet att det gör), att det blir många som kommer till castingen!

Pelle: Men hur blev det då med Jacques Cousteau?

Carina: Under tiden som Janne läste manuskriptet mötte jag en ny vän på QX, Fredrik!

Nu låter som att jag har en liten bög i varje buske, men Fredrik är nästan två meter lång och han älskar bara sin man, Micke, så det är chill mellan oss tre också.

Jag har för övrigt fått flera vänner än så under det här året, till exempel Ingela som är här i kväll.

Hur som helst frågade Fredrik mej; ”Du den här båten ni äger, har den hetat HMS Urd tidigare”?

Frågan gjorde mej lite förbryllad, men Fredrik förklarade att hans man, Micke, hade varit god vän med före detta skepparen ombord, under tiden i marinen, kapten Schölin.

En tid senare kom Fredrik och Micke och besökte oss i Waxholm. Och Micke sa då; ”Att eftersom kapten Schölin nu är död kan jag berätta att han var gay. Och han kom inte ut under hela sin livstid. Inte ens för mej, gjorde han det!”, sa Micke.

Så dom hade alltså inte en ”sådan” relation.

Men då förstod jag äntligen vem som hade väglett mig genom mitt arbete – och vem som spökade i styrhytten.

Av respekt för kapten Schölins beslut att inte öppet komma ut som bög har jag valt att kalla honom för någonting annat än vad han egentligen hette. Men han VET att jag VET. Och för att hjälpa kapten Schölin lite på traven har jag hissat Pride-flaggan här ombord. Och jag tror att han är lite, lite stolt över mej i dag. Men så har han ju också hjälpt till att skriva boken. Det vill säja, om det ändå inte var Jacques Cousteau. Men om dom här gamla kaptenerna vill komma ut som gay mycket senare än så här så får det gärna bli ombord på någon annans båt för jag sover i kapten Schölins hytt om nätterna och skulle det plötsligt komma ut någonting ur garderoben där – ja, då skulle jag bli rädd på riktigt!

Och det var allt jag hade att berätta om arbetet med min trilogi för närvarande. Men jag har ju också en sista, avslutande del att skriva, så vem vet vi kanske ses här om ett år igen.”

Back in business!

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Nu är alla våra prissänkta förhandsexemplar av Det stora svenska vemodet slut. Grattis till er som hann med att beställa ett bokpaket. Ni gjorde ett kap! Jag vill tacka Katja och Pelle (förläggare och förlagschef) för deras generositet mot mina besökare. Det är roligt att kunna erbjuda sina trogna läsare någonting ”extra”. Och det är såklart fantastiskt att få nya!

Jag kommer även fortsättningsvis att hänvisa till de bästa och billigaste inköpsställen som mig veterligen handlar med böcker. Inte många människor går till bokhandeln längre utan den stora försäljningen sker över ”nätet”. Detta har de flesta bokförlag anpassat sig till för länge sen och därför kan man nu även välja vilken kedja man vill använda för sin beställning när man klickar på ”köplänken” nedan.

Är du redan kund hos Bokus, Adlibris eller CD-ON kommer du med en knapptryckning att länkas till din egen butik, eller så skapar du ett nytt konto!

Och OBSERVERA – så länge det inte finns några alternativ är det fortfarande kampanjerbjudandet som gäller även om det officiellt är över. Så det är värt att kolla upp!

Det har varit en ganska intensiv arbetsperiod för mig inför utgivningen av min kommande roman och nästa vecka ska jag signera alla förhandsbeställda exemplar på bokförlaget. Sen funderar jag på att börja blogga igen lite försiktigtvis. Eller kanske redan tidigare. Det är en avkoppling för hjärnan och sysselsättning för handen, även om jag svårligen kan förstå hur mina obskyra betraktelser av vardagen kan intressera någon enda varelse.

Men lite skit har man ju framför sig. Humla som fyller 20 på lördag och min bordsbeställning på Svartsö Krog som ändrar sig för varje dag. Hur kunde familjen bli så stor? Vad var det som hände? Sedan Releaseparty för Det stora svenska vemodet och därefter (först därefter) kanske lite semester. För sedan kommer vintern och då ska jag skriva färdigt Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn.

Men nu – just i denna magiska stund på jorden ska jag gå på walkabout !

Läs mer / köp

Nu finns Familjelyckan även som pocket!

Jösses flickor

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Fråga mej inte vad det är som händer, men när mina döttrar kommer hem (bokstavligen ramlar över relingen) låter det som när man släpper en industripall med skrotavfall rakt ned i däck. Ofta sitter jag då försjunken i någon marig meningskonstruktion och håller absolut på att trilla av stolen av skräck när detta inträffar. Sätter då också hunden igång att skälla och Waxholmsbolaget stryker aktern alldeles för nära så att hela fartyget kommer i kraftig rullning långskepps blir det s.a.s ”livat ombord”.

Lite beroende på sinnesstämning rantar dom sedan upp i mässen (flickorna alltså – inte Waxholmsbolaget) och börjar där slamra med kastruller och tallrikar. Antingen det, eller sliter upp dörren in till mej och börjar gallgrina. Det finns många skäl att lägga sej raklång på rygg och gråta av hjärtats lust. Men just i går förbehöll dom sej hyfsat sansade och började till och med diskutera böcker med varandra.

– Har du ens en gång läst Familjelyckan? frågade jag Humla.

– Ja, ja, självklart svarade hon.

– Jaha, sa jag. Vad tyckte du då?

Humla började skruva på sej.

– Alltså, dom här sexscenerna…

Hon suckade tungt.

– Du måste ändå förstå att du är min mamma.

Jag spärrade upp ögonen.

– Nähää…

Nisse fnös högt och bredde tjocka lager smör på en macka.

– I mina böcker som jag läser där kommer fallosarna flygande genom luften, stora som falukorvar med ögon och öron och oborstade skor. Det är demoner och djävlar, kukar och klövar. Systrar och bröder gör det varandra och med djuren på gården…

Både Humla och jag gapade som två fågelholkar. Humla viskade:

– Vad faaan läser du för böcker?

Nisse bet av en stor tugga från smörgåsen och svarade beskäftigt.

– Sagan om Isfolket!

Humla såg plötsligt alldeles beklämd ut och suckade avgrundsdjupt.

– Ja, jag vet inte vad det är med er människor, men jag tycker att Harry Potter är snuskig, jag.

Humla ska nog inte läsa Det stora svenska vemodet, kanske inte Nisse heller (och detta av helt olika skäl). Annars är det hemskt roligt med alla läsarreaktioner som droppar in dagligen. Människor är otroligt engagerade. I går fick jag ett långt mail från en kvinna som kommenterade varenda karaktär i Familjelyckan ingående. Hon hade synpunkter och tankar kring precis var och en. Även den stackars lilla Nike, som ju har en ganska undanskymd plats i historien, men som ju betyder så mycket för Richard Persson.

En annan kvinna berättade att hennes mamma så gärna ville läsa boken. När hon skulle lämna över den blev dottern, som var i fyrtio års åldern, alldeles generad.

Varför det? Jag menar, det finns ju ingenting att vara generad över i Familjelyckan, man är ingen Margit Sandemo liksom. Men jag tror att människor har olika förmåga att leva sej in i handlingen och se bilderna framför sej. Kanske hade just den här personen en ovanligt stark inlevelesförmåga. Och nu trodde hon att morsan skulle se ”samma film” uppleva ”samma saker” som hon hade gjort.

Ja, vad kan man säja? Man får ju sannerligen hoppas det!

Det finns inga pubishår i Afrika land

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Exakt – detta vet jag med bestämdhet. Det finns inga pubishår i Afrika land, det finns inte ens något Afrika land. Det är helt enkelt fel. Däremot är det väldigt roligt att skriva: ”Afrika land”. Egentligen skulle jag också vilja stava ”land” med stort L, men det kan jag helt enkelt inte utsätta mina språkgranskare och korrekturläsare för.

Det är viktigt att det blir rätt i en bok (oavsett av slag) jag FÖRSTÅR att det är viktigt och skönlitteratur är fint på sitt speciella sätt. Men som författare har man också en konstnärlig frihet och därför finns det inga egentliga FEL bortsett grammatiska och språkliga.

I Familjelyckan förekommer en slags grodor, ”Talltoppsgrodan” på latin Rana picea altum, denna är så verklig för mej att jag faktiskt tror den finns. Pelle påpekade det när vi hade möte med vår korrekturläsare, Erika, för ett par veckor sen.

– Du den här grodjäveln, sa han, som nu även återkommer i Det stora svenska vemodet. Existerar den över huvud taget?

Och ärligt talat, frågan gjorde mej helt förvirrad. För jag vet inte, jag minns inte om den finns i verkligheten eller om jag bara har hittat på alltsammans.

– Och här, se här, sa Erika. Här har du skrivit Afrika land. Det finns ingenting som heter Afrika land.

Men där hade jag i alla fall kött under fötterna, för har jag skrivit ”Afrika land” ska det vara ”Afrika land”! I det här fallet kommer jag ganska enkelt undan med det uttrycket eftersom jag lägger det i en dialog. Det är en av mina karaktärer som storvulet utbrister: ”Han tog Afrika land på kuken!”, jag tror förresten han fäller den repliken redan i Familjelyckan, och nu återkommer den igen i uppföljaren.

Han tog Afrika land på kuken

– I alla fall heter det inte pubishår, sa Erika.

Jag spärrade upp ögonen och viskade:

– Inte…

Erika skakade sorgset på huvudet. Jag frågade:

– Vad heter det då?

Erika gjorde en anteckning i manuskriptet.

– Det heter pubeshår. Med ”e”, pubeshår. Ett mycket utbrett missförstånd i författarkretsar.

Jag kände kalla kårar gå efter ryggraden. En sådan miss skulle göra mej sömnlös för resten av året, kanske för evigt. Jag skulle ligga och vrida mej i mina lakan om natten och väsa:

– Pubeeeshår, pubeeeshår, pubeeeshår!

Och på det viset får man ju inga sängkamrater.

Senare på kvällen frågade jag faktiskt min vän, Pilsnerprinsessan:

– Vet du om att det heter pubeshår och inte pubishår.

– Ja, för fan svarade han. Det fick jag lära mej för ett par dagar sen av en person som påpekade det för mej.

Jag tänkte: ”Vad har Janne för typ av samtal med sina polare egentligen? Vad pratar man om när någon påpekar att det heter pubeshår? Vad gör man i den situationen? Rensar avlopp?!”

Nåväl, nu är det dags igen. En ny arbetsvecka står inför oss med håriga knän och det är bara att bita i den sura cigarren. Peace out!

Vem ska älska Richard Persson?

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Ibland försöker jag föreställa mej känslan av att döda – eller snarare, att ”ha dödat” någonting, gärna då en människa, en grävling gills liksom inte. Nejdå, det är inte alls så illa som det låter. Jag är en mes – for sure. Det här gör jag bara för att ge trovärdighet åt mina romaner – och så lite grand för att förstå vad som händer där ute. I verkliga livet!

Där ute i det verkliga livet där dödas det utan urskiljning kan man tycka. Men när jag läser om den här fruktansvärda händelsen med den unga flickan som dödades av sina kamrater ser jag trettio, fyrtio offer framför mej – kanske hundra!

Bara föreställ dej tanken att din älskade son (eller dotter) han / hon som fortfarande dricker varm choklad och hjälper sina syskon med läxorna en dag dödar en annan människa. Vad händer då med kärleken till ”mördaren”? Vad händer med människan / barnet – förövaren?

Varför frågan intresserar mej över huvud taget beror på Richard Persson. Richard är en av huvudpersonerna i min bok, Familjelyckan. Han dödar ett barn. Egentligen är han bara ett barn själv, men han dödar ett annat barn. Detta leder till att två familjer går under, att skofabriken läggs ner och att ett helt samhälle drabbas.

Men vem ska någonsin igen älska Richard Persson? Hur kan en människa plötsligt döda en annan? Hur tänkte han då? Tänkte han alls? Var det ett planerat mord eller skedde det helt oöverlagt?

Det här är ju fruktansvärt intressanta frågor för vilken dramatiker som helst, men det kan vara obehagligt och rent av stötande att ställa dom högt. Själv skulle jag inte klara av att göra det Fragancia gör (bokens andra huvudperson och äldre syster till offret) men jag ser nu när jag skriver sista delen i min trilogi att hennes ”linje” är otroligt spännande. Vem hon är, vad hon utvecklas till och vad hon gör!

Vanliga människor, dom man möter i verkliga livet, har nog inte hennes styrka. Men vanliga människor har normalt sett inte heller en farsa som kokar sitt eget guld.

Nej fan, nu måste jag jobba!

Min intellektuella komposthög

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Om förlåtelse… Det är ju på ett sätt ett genomgående tema i min trilogi. Det finns ett stycke i Familjelyckan där bin Ladin ringer collect call till president Bush. Det handlar om förlåtelse. Egentligen borde kanske Bush ringa till bin Ladin. Eller rida ikapp honom över solstekta sanddyner. Fast jag vet inte någon amerikan som rider ikapp en arab. I och för sej, jänkarna har ju Quarter-hästen, men den är egentligen avlad för att gå i full fart på korta distanser. Vi ska inte underskatta arbernas hästuppfödning. Vi ska nog inte underskatta dom alls!

Jag är just ingen anhängare av Guillou, men visst är han en folkbildare. Succén med Arn-böckerna har i alla fall gett oss en svag aning om  vad det tusenåriga kriget handlade om.

En annan folkbildare är min vän ”Pilsnerprinsessan”. Han visade mej en film i går som fick håret att resa sej rakt upp på armarna. Den var kort, bara fem minuter, och visade hur djävulen drivs ut ur en ung, homosexuell man. Gränsfall där om man skulle skratta eller gråta. Något dummare har jag nog aldrig sett i hela mitt liv. Samtidigt är det sådant som sker i världen, runt omkring oss – i dag!

Vad som i övrigt sker i världen i dag är att jag ska käka lunch med min förläggare Pelle Pistol och våra nya korrekturläsare, Erika. Det ska bli trevligt – ett avbrott i arbetet med Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn. Sista delen i min romantrilogi som slutgiltigt knyter ihop påsen med alla Kronjuvelerna.

Nu koncentrerar vi oss dock på Det stora svenska vemodet som närmar sig tryck med stormsteg. Den här gången blir det inga tabbar i stil med ”Tigertämjarns förtrollade förhud”, även om jag fortfarande är väldigt förtjust i tanken. På förhuden alltså, att den är förtrollad. Jag hittade till och med ett gammalt blogginlägg efter bokmässan förra året. Så här stod det:

Rolf

”En sak som det bland annat talades om på mitt seminarium i Göteborg var den här bloggen. Jag vill minnas att jag kallade den för min ”Intellektuella komposthög”. Jag förstår ju att det bildas nåt skit i botten, men den är toppmatad och jag scrollar aldrig nedåt och kollar vad det är. Däremot läser jag alla inlägg noggrant. Det är alltid lika roligt med läsarreaktioner och den här sista om Tigertämjarns förhud riskerar ju att bli en ”snackis” på våra framtida förlagsfester.

Jag förstår verkligen hur Pelle resonerar när han säjer: ”Har Carina skrivit att Tigertämjarn har känslig förhud, så har han det”. Punkt!

Eva Landsmanis (språkgranskare) har flera gånger frågat: ”Vad menar du här?” eller, ”Ska det verkligen stå så?” Ofta ska det göra det. För det allra mesta finns det en tanke bakom vad som skrivs (vartenda ord) och om det inte gör det kan den komma i efterhand. Som nu! Plötsligt vet jag någonting MER om Tigertämjarn. Han har (till skillnad mot dom allra flesta män förmodar jag) känslig förhud. Kanske är den förtrollad! Hans karaktär har djupnat. Det är ju fantastiskt. Inte minst med tanke på vilket öde han går till mötes. Men det ska jag inte avslöja nu. Tigertämjarns berättelse växer och utvecklas i del två, Det stora svenska vemodet.”

Den här gången vet jag med mej att ”sexet” är räddat. Både Janne och hans man PJ har kontrollerat alla snaskiga detaljer. Inte ens Eva har anmärkt på någonting annat än satsdelar och tempusbyten. Nu ska det bli spännande att höra vad Erika har att komma med.

Med risk för att låta tjatig, men med omsorg om dom nytillkomna bloggläsare som tenderar att hamna på denna komposthög, påminner jag om fliken ”Work in progress”. Där förklaras allt!

Peace out!

Queer as folk

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Det finns ganska mycket litteraur (och även filmmanus) skrivna ur ett s.a.s ”homo-perspektiv”. Ett medvetet drag och en strikt upplagd konstruktion. ”I den här rollen ska vi ha en bög”.

Jag vägrar att arbeta inom såna ramar. Jag skriver enbart om människor!

Pelle påpekade nyligen:

– En gång, Carina, sa du att karaktärerna i Det stora svenska vemodet är heterosexuella. Hur kan du säja så om två män i en het kärleksscen?

Okey, jag tar tillbaka – det är dom naturligtvis inte, men det finns egentligen ingenting som säjer att dom är ”homosexuella” heller. Om det låter konstigt finns förklaringen i boken (jag lovar). Jag är mycket tveksam till om ordet ”bög” över huvud taget nämns i hela berättelsen. Jag har valt att skriva ur ett helt ANNAT perspektiv. Ett djupt, magiskt och mänskligt perspektiv. Det finns ingen klassisk ”homo-problematik” i Det stora svenska vemodet, men det är fortfarande en stor kärlekshistoria mellan ett samkönat par. Bland annat… Där finns den lilla slampan Pierina också, och hennes tigertämjare. Och dom är ju heta!

För mej vore det katastrofalt att låta mej begränsas av ”normer” i mitt berättande, att inta en position och skaffa mej ett perspektiv. Jag är helt befriad från sånt. Jag bryr mej inte ett skvatt om könsroller och sexuella läggningar (även om det såklart inte är ointressant). För mej är det dock ganska ointressant. Jag är egentligen ENBART intresserad av en bra historia, en fin klänning, en vacker hjärna. Sen KAN jag inte, verkligen kan inte, lägga några värderingar i om det är en man eller kvinna som äger den.

Johanna är en sån som har en ”vacker” hjärna. Nu råkar jag veta att hon har en hel del snygga klänningar också, men hennes historia vet jag inte så mycket om. Till skillnad mot André (som ju också är en trans-person och sprutar ur sej ord och tankar) har Johanna en ganska stor integritet. Vi fick kontakt med varandra när en nära anhörig till Johanna blev svårt sjuk och Johanna tillbringade mycket tid på sjukhuset. I väskan hade hon Familjelyckan.

Sedan dess har vi fortsatt att prata, ungefär som jag och André, eller jag och Janne. Där finns Ingela och Fredrik också. Många nya vänner som faktisk bekräftar det jag alltid har misstänkt. Dom är helt jävla normala allesammans. Eller i alla fall inte galnare än någon annan jag känner. Queer as folk, helt enkelt.

Johanna skrev till mej på Facebook i går. Så här stod det:

”Du som håller på med sånt där skrivande av manus för film och tv grejs.
Kan du inte någon gång när tillfälle ges skriva en roll om en transa som är som folk?

En transa som INTE dödar unga flickor och tar på sig deras hud (När Lammen Tystnar)

En transa som INTE försnillar miljontals med dollar, sätter dit en kollega och har ihjäl sagda kollega, och fejkar sin egen död för att få dinero till ett ”könsbyte”. (NCIS)

En transa som INTE skär upp äldre kvinnor i hissar med rak-kniv för att de sett BH banden under skjortan (Dressed To Kill).

Eller en transa som ligger och dör i AIDS och är elak mot handikappade… (nånting med schlager).

Snälla, en enda transa i media som är som transor är mest, snälla och roliga människor som inte gör en fluga förnär.”

Jag förstår verkligen vad Johanna menar och kanske skriver jag en sådan roll en dag. Först och främst ska jag bli färdig med tredje delen i min trilogi; Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn. Redan  där tror jag att Johanna kommer att känna en viss tillfredsställelse.

Under tiden och by the way kan jag varmt rekommendera en guidad tur genom stan. Läs mer under länken!

Traska med en transa

Som vanligt, och för nytillkomna läsare, finns mer information om min trilogi under fliken ”Work in progress”. Det stora svenska vemodet kommer ut i augusti, med möjlighet att köpa förhandsexemplar under hela juli månad.

Syndabockar och kåt-djur

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Jag kan se på min besöksstatistisk att det här är ett blogginlägg som många återvänder till flera gånger. Det är naturligtvis speciellt roligt för mej, som ju delvis har funnit en viss inspiration till mina karaktärer i Det stora svenska vemodet hos dessa personer men också för att det berättar någonting om livet… Och om döden.

Det var på Österlen för många år sen. Jag hade för vana att promenera längs Hanöbukten i timmar varje dag. Vid ett tillfälle lade jag mej i sanden och vilade. Först såg jag inte paret som kom, och dom antagligen inte mej, för då hade dom nog valt en annan plats. Men dom packade upp sina saker, bredde ut sina badlakan och slängde av sej alla kläder. Det var då jag upptäckte att det var två snubbar. Den ene talade amerikanska, den andre svenska med svag brytning. Båda två var oerhört vältränade utan att verka uppumpade, en var tatuerad på armarna. Jag skulle gissa att de var i 30-40 års åldern. Vågorna gick stora och vattnet var svinkallt, men dom slängde sej glatt i havet. Det kan vara ganska starka strömmar i Hanöbukten och jag blev verkligen orolig över att behöva bevittna en drunkningsolycka och kanske även bli indragen (neddragen) själv. Det var en sann lättnad när dom äntligen kom upp igen och lade sig att torka i solen. Det var nu jag hörde en dialog mellan dessa två män som alltsedan dess har stannat kvar i mitt huvud. Det var helt enkelt någonting av det absolut raraste jag har hört!

Den ene mannen (låt oss kalla honom Amerikanen) sträckte ut armen (ja, jag tjuvkikade) och strök undan en våt hårslinga från den andre (svenske) mannens skuldra. Han sa på amerikanska:

– Jag förstår inte vad det är med dig, du har knappt sagt ett ord sen igår.

Svensken svarade inte. Han bara låg där på mage i solskenet och teg. Amerikanen gav sig inte. Han lirkade och lirkade.

– Du var ju så glad när du åkte, men sen när du kom hem var allting förändrat. Jag fattar inte vad som har hänt.

Svensken svarade fortfarande inte. Amerikanen hävde sig upp på armbågarna och kysste hans rygg (jag fick en chock). Han sa:

– Då får jag leva med en jävel som som sover på mage och inte säjer någonting.

Jag förstod nu att dom var ett par och hade någon form av problem i sin relation. Ingenting kunde intressera mej mer.

Svensken vände på huvudet och muttrade.

– Jag är en mördare.

Amerikanen spärrade upp ögonen och började gapskratta. Han sa:

– Noo!

Svensken nickade sorgset.

– Jag har mördat någon.

Jag hörde nu att han talade med en svag brytning. Kanske hade dom bott utomlands i många år. Amerikanen skrattade fortfarande.

– Det har du inte alls det. Du kan ju inte slå ihjäl en fluga ens en gång.

Svensken vände sig om och tittade på honom.

– Jag har kört på en sån där… fan, jag minns inte vad det heter, med bilen.

Amerikanen kunde inte sluta skratta.

– Vaddå, har du kört på ett djur?

Svensken nickade.

– Ett djur, jag kommer inte ihåg vad dom heter.

Amerikanen hängde över bröstet på honom.

– Men vad var det för ras då?

Svensken funderade ett ögonblick.

– Det var ett sånt där kott-djur!

Jag höll verkligen på att börja gapskratta och fick bita mej själv i kinderna för att vara tyst. Det gjorde däremot inte amerikanen. Han skrattade så han knappt fick luft och upprepade på svenska:

– Har du kört på ett ”kåt-djor”?

Jag drog handduken över huvudet och hoppades att dom inte skulle märka mej, jag hoppades att dom bara skulle fortsätta att vara roliga och vackra och vidunderliga i alla sina dagar. Och det tror jag att dom är. Jag tror att dom lever någonstans på Österlen eller på en farm i Alabama och älskar varandra högt och rent. Jag visste inte då att jag en dag skulle sitta på ett fartyg någonstans i Östersjön och skriva om ett par som är djupt inspirerat av dom här två personerna. Det är sånt som gör mitt jobb så otroligt spännande. Jag känner en plikt att vara med och rädda det svenska beståndet av syndabockar och kåt-djur.

Vem tog Kofi Annan på kuken?

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Pelle ringde. Alla känner Pelle vid det här laget som min förläggare (ja, Janne – han är ganska het) och det brukar vara han som ringer.

Pelle har till och med gjort en telefonkalkyl. Han kallar den, 3/1.

Av tre samtal till min mobil får han svar en gång. Det fungerar ganska bra för oss. Vi får det mesta sagt på den statistiken. I går gick det däremot åt skogen med Pelles kalkyler. För då svarade jag två gånger efter varandra. Jag vet faktiskt inte riktigt hur han ska hantera det.

Den första gången avhandlade vi ganska typiska saker som pappersvikter, pressutskick, fotograferingar, språkgranskning, korrekturläsning mm.

Det är ofta väldigt intressant att lyssna på Pelle. Jag hade till exempel inte en aning om hur en språkgranskning skiljer sej från en korrekturläsning. ”När Eva ändå läser, resonerar jag, ”kan hon väl rätta lite stavfel också.

Jo, just Eva Landsmanis (jag är så glad att hon vill jobba med mej igen) gör faktiskt det, men det är inte hennes primära uppgift. Språkgranskningen går till på ett helt annat sätt.

– Egentligen, sa jag till Pelle, borde man korrekturläsa en text baklänges. När man inte behöver tänka på meningsuppbygnader och syftningsfel, utan enbart söker efter stavfel och nedslagsmissar.

Det är jävligt spännande faktiskt. Försök själva. Baklänges läser man orden ett och ett. Framlänges kommer dom i ett flöde. Jag kan jobba med ett text eller ett stycke i tio vändor och fortfarande missa att det saknas en bokstav eller ett ord. ”Det är för att hjärnan fyller i det som saknas”, har Eva berättat. Man har liksom ”bilden” klar för sej.

Ja, ja, det där vet ni redan alla.

Det är redan kul

Andra samtalet från Pelle handlade om någonting helt annat.

– Du har inte signerat min bok, sa han.

Plötsligt mindes jag. Pelle skulle få sin bok signerad på Bokmässan i Göteborg, men det fanns över huvud taget inte en lucka till det.

– Jag signerar ett av mina egna exemplar och tar med till förlaget, sa jag. Det ordnar sej.

– Nej nej, ropade Pelle i luren. Det måste vara min egen bok, den jag har läst!

Det är lite gulligt faktiskt. Efter allt arbete som Pelle och jag har lagt ner under postproduktionen, har han sedan även satt sej ner och läst boken. Nu är bara frågan, Pelle. VEM tog Kofi Annan på Kuken?

Mitt eget ”privata” exemplar, det jag använder när jag måste gå tillbaka och kolla någon uppgift inför arbetet med dom följande delarna, har också en speciell historia. Brorsan har KÖPT boken. Han har sedan signerat verket (själv, eftersom han anser sej vara en del av min historia) skrivit några ord på försättsbladet (om hur mycket jag är skyldig honom), slagit in det i presentpapper och gett bort det i present. Till mej!

En gång glömde jag den där boken ute på däck. Under natten började det regna. Nu tycker jag nästan ännu mer om den. Mitt eget exemplar har en personlighet. Den är lite stukad.

Så visst förstår jag Pelle när han vill ha sitt ”privata” exemplar signerat. Det som har rest med honom över Sverige, ätit på fina resturanger och bergis blivit suttet på av Björn Ranelid.

Mamma frågade:

– Får man verkligen skriva så där om Kofi Annan.

Svaret är ganska enkelt.

– Ja, det får man.

Ni som ännu inte har läst Familjelyckan och därför inte känner till historien om Kofi och NHL-proffset Goldie Bernhard, har fortfarande två månader på er innan Del 2 kommer ut i handeln. Boken finns att beställa under fliken ”Böcker”. Mer information om hela trilogin finns att läsa under ”work in progress”.