Det finns inga pubishår i Afrika land

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Exakt – detta vet jag med bestämdhet. Det finns inga pubishår i Afrika land, det finns inte ens något Afrika land. Det är helt enkelt fel. Däremot är det väldigt roligt att skriva: ”Afrika land”. Egentligen skulle jag också vilja stava ”land” med stort L, men det kan jag helt enkelt inte utsätta mina språkgranskare och korrekturläsare för.

Det är viktigt att det blir rätt i en bok (oavsett av slag) jag FÖRSTÅR att det är viktigt och skönlitteratur är fint på sitt speciella sätt. Men som författare har man också en konstnärlig frihet och därför finns det inga egentliga FEL bortsett grammatiska och språkliga.

I Familjelyckan förekommer en slags grodor, ”Talltoppsgrodan” på latin Rana picea altum, denna är så verklig för mej att jag faktiskt tror den finns. Pelle påpekade det när vi hade möte med vår korrekturläsare, Erika, för ett par veckor sen.

– Du den här grodjäveln, sa han, som nu även återkommer i Det stora svenska vemodet. Existerar den över huvud taget?

Och ärligt talat, frågan gjorde mej helt förvirrad. För jag vet inte, jag minns inte om den finns i verkligheten eller om jag bara har hittat på alltsammans.

– Och här, se här, sa Erika. Här har du skrivit Afrika land. Det finns ingenting som heter Afrika land.

Men där hade jag i alla fall kött under fötterna, för har jag skrivit ”Afrika land” ska det vara ”Afrika land”! I det här fallet kommer jag ganska enkelt undan med det uttrycket eftersom jag lägger det i en dialog. Det är en av mina karaktärer som storvulet utbrister: ”Han tog Afrika land på kuken!”, jag tror förresten han fäller den repliken redan i Familjelyckan, och nu återkommer den igen i uppföljaren.

Han tog Afrika land på kuken

– I alla fall heter det inte pubishår, sa Erika.

Jag spärrade upp ögonen och viskade:

– Inte…

Erika skakade sorgset på huvudet. Jag frågade:

– Vad heter det då?

Erika gjorde en anteckning i manuskriptet.

– Det heter pubeshår. Med ”e”, pubeshår. Ett mycket utbrett missförstånd i författarkretsar.

Jag kände kalla kårar gå efter ryggraden. En sådan miss skulle göra mej sömnlös för resten av året, kanske för evigt. Jag skulle ligga och vrida mej i mina lakan om natten och väsa:

– Pubeeeshår, pubeeeshår, pubeeeshår!

Och på det viset får man ju inga sängkamrater.

Senare på kvällen frågade jag faktiskt min vän, Pilsnerprinsessan:

– Vet du om att det heter pubeshår och inte pubishår.

– Ja, för fan svarade han. Det fick jag lära mej för ett par dagar sen av en person som påpekade det för mej.

Jag tänkte: ”Vad har Janne för typ av samtal med sina polare egentligen? Vad pratar man om när någon påpekar att det heter pubeshår? Vad gör man i den situationen? Rensar avlopp?!”

Nåväl, nu är det dags igen. En ny arbetsvecka står inför oss med håriga knän och det är bara att bita i den sura cigarren. Peace out!

Vem ska älska Richard Persson?

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Ibland försöker jag föreställa mej känslan av att döda – eller snarare, att ”ha dödat” någonting, gärna då en människa, en grävling gills liksom inte. Nejdå, det är inte alls så illa som det låter. Jag är en mes – for sure. Det här gör jag bara för att ge trovärdighet åt mina romaner – och så lite grand för att förstå vad som händer där ute. I verkliga livet!

Där ute i det verkliga livet där dödas det utan urskiljning kan man tycka. Men när jag läser om den här fruktansvärda händelsen med den unga flickan som dödades av sina kamrater ser jag trettio, fyrtio offer framför mej – kanske hundra!

Bara föreställ dej tanken att din älskade son (eller dotter) han / hon som fortfarande dricker varm choklad och hjälper sina syskon med läxorna en dag dödar en annan människa. Vad händer då med kärleken till ”mördaren”? Vad händer med människan / barnet – förövaren?

Varför frågan intresserar mej över huvud taget beror på Richard Persson. Richard är en av huvudpersonerna i min bok, Familjelyckan. Han dödar ett barn. Egentligen är han bara ett barn själv, men han dödar ett annat barn. Detta leder till att två familjer går under, att skofabriken läggs ner och att ett helt samhälle drabbas.

Men vem ska någonsin igen älska Richard Persson? Hur kan en människa plötsligt döda en annan? Hur tänkte han då? Tänkte han alls? Var det ett planerat mord eller skedde det helt oöverlagt?

Det här är ju fruktansvärt intressanta frågor för vilken dramatiker som helst, men det kan vara obehagligt och rent av stötande att ställa dom högt. Själv skulle jag inte klara av att göra det Fragancia gör (bokens andra huvudperson och äldre syster till offret) men jag ser nu när jag skriver sista delen i min trilogi att hennes ”linje” är otroligt spännande. Vem hon är, vad hon utvecklas till och vad hon gör!

Vanliga människor, dom man möter i verkliga livet, har nog inte hennes styrka. Men vanliga människor har normalt sett inte heller en farsa som kokar sitt eget guld.

Nej fan, nu måste jag jobba!

Min intellektuella komposthög

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Om förlåtelse… Det är ju på ett sätt ett genomgående tema i min trilogi. Det finns ett stycke i Familjelyckan där bin Ladin ringer collect call till president Bush. Det handlar om förlåtelse. Egentligen borde kanske Bush ringa till bin Ladin. Eller rida ikapp honom över solstekta sanddyner. Fast jag vet inte någon amerikan som rider ikapp en arab. I och för sej, jänkarna har ju Quarter-hästen, men den är egentligen avlad för att gå i full fart på korta distanser. Vi ska inte underskatta arbernas hästuppfödning. Vi ska nog inte underskatta dom alls!

Jag är just ingen anhängare av Guillou, men visst är han en folkbildare. Succén med Arn-böckerna har i alla fall gett oss en svag aning om  vad det tusenåriga kriget handlade om.

En annan folkbildare är min vän ”Pilsnerprinsessan”. Han visade mej en film i går som fick håret att resa sej rakt upp på armarna. Den var kort, bara fem minuter, och visade hur djävulen drivs ut ur en ung, homosexuell man. Gränsfall där om man skulle skratta eller gråta. Något dummare har jag nog aldrig sett i hela mitt liv. Samtidigt är det sådant som sker i världen, runt omkring oss – i dag!

Vad som i övrigt sker i världen i dag är att jag ska käka lunch med min förläggare Pelle Pistol och våra nya korrekturläsare, Erika. Det ska bli trevligt – ett avbrott i arbetet med Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn. Sista delen i min romantrilogi som slutgiltigt knyter ihop påsen med alla Kronjuvelerna.

Nu koncentrerar vi oss dock på Det stora svenska vemodet som närmar sig tryck med stormsteg. Den här gången blir det inga tabbar i stil med ”Tigertämjarns förtrollade förhud”, även om jag fortfarande är väldigt förtjust i tanken. På förhuden alltså, att den är förtrollad. Jag hittade till och med ett gammalt blogginlägg efter bokmässan förra året. Så här stod det:

Rolf

”En sak som det bland annat talades om på mitt seminarium i Göteborg var den här bloggen. Jag vill minnas att jag kallade den för min ”Intellektuella komposthög”. Jag förstår ju att det bildas nåt skit i botten, men den är toppmatad och jag scrollar aldrig nedåt och kollar vad det är. Däremot läser jag alla inlägg noggrant. Det är alltid lika roligt med läsarreaktioner och den här sista om Tigertämjarns förhud riskerar ju att bli en ”snackis” på våra framtida förlagsfester.

Jag förstår verkligen hur Pelle resonerar när han säjer: ”Har Carina skrivit att Tigertämjarn har känslig förhud, så har han det”. Punkt!

Eva Landsmanis (språkgranskare) har flera gånger frågat: ”Vad menar du här?” eller, ”Ska det verkligen stå så?” Ofta ska det göra det. För det allra mesta finns det en tanke bakom vad som skrivs (vartenda ord) och om det inte gör det kan den komma i efterhand. Som nu! Plötsligt vet jag någonting MER om Tigertämjarn. Han har (till skillnad mot dom allra flesta män förmodar jag) känslig förhud. Kanske är den förtrollad! Hans karaktär har djupnat. Det är ju fantastiskt. Inte minst med tanke på vilket öde han går till mötes. Men det ska jag inte avslöja nu. Tigertämjarns berättelse växer och utvecklas i del två, Det stora svenska vemodet.”

Den här gången vet jag med mej att ”sexet” är räddat. Både Janne och hans man PJ har kontrollerat alla snaskiga detaljer. Inte ens Eva har anmärkt på någonting annat än satsdelar och tempusbyten. Nu ska det bli spännande att höra vad Erika har att komma med.

Med risk för att låta tjatig, men med omsorg om dom nytillkomna bloggläsare som tenderar att hamna på denna komposthög, påminner jag om fliken ”Work in progress”. Där förklaras allt!

Peace out!

Queer as folk

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Det finns ganska mycket litteraur (och även filmmanus) skrivna ur ett s.a.s ”homo-perspektiv”. Ett medvetet drag och en strikt upplagd konstruktion. ”I den här rollen ska vi ha en bög”.

Jag vägrar att arbeta inom såna ramar. Jag skriver enbart om människor!

Pelle påpekade nyligen:

– En gång, Carina, sa du att karaktärerna i Det stora svenska vemodet är heterosexuella. Hur kan du säja så om två män i en het kärleksscen?

Okey, jag tar tillbaka – det är dom naturligtvis inte, men det finns egentligen ingenting som säjer att dom är ”homosexuella” heller. Om det låter konstigt finns förklaringen i boken (jag lovar). Jag är mycket tveksam till om ordet ”bög” över huvud taget nämns i hela berättelsen. Jag har valt att skriva ur ett helt ANNAT perspektiv. Ett djupt, magiskt och mänskligt perspektiv. Det finns ingen klassisk ”homo-problematik” i Det stora svenska vemodet, men det är fortfarande en stor kärlekshistoria mellan ett samkönat par. Bland annat… Där finns den lilla slampan Pierina också, och hennes tigertämjare. Och dom är ju heta!

För mej vore det katastrofalt att låta mej begränsas av ”normer” i mitt berättande, att inta en position och skaffa mej ett perspektiv. Jag är helt befriad från sånt. Jag bryr mej inte ett skvatt om könsroller och sexuella läggningar (även om det såklart inte är ointressant). För mej är det dock ganska ointressant. Jag är egentligen ENBART intresserad av en bra historia, en fin klänning, en vacker hjärna. Sen KAN jag inte, verkligen kan inte, lägga några värderingar i om det är en man eller kvinna som äger den.

Johanna är en sån som har en ”vacker” hjärna. Nu råkar jag veta att hon har en hel del snygga klänningar också, men hennes historia vet jag inte så mycket om. Till skillnad mot André (som ju också är en trans-person och sprutar ur sej ord och tankar) har Johanna en ganska stor integritet. Vi fick kontakt med varandra när en nära anhörig till Johanna blev svårt sjuk och Johanna tillbringade mycket tid på sjukhuset. I väskan hade hon Familjelyckan.

Sedan dess har vi fortsatt att prata, ungefär som jag och André, eller jag och Janne. Där finns Ingela och Fredrik också. Många nya vänner som faktisk bekräftar det jag alltid har misstänkt. Dom är helt jävla normala allesammans. Eller i alla fall inte galnare än någon annan jag känner. Queer as folk, helt enkelt.

Johanna skrev till mej på Facebook i går. Så här stod det:

”Du som håller på med sånt där skrivande av manus för film och tv grejs.
Kan du inte någon gång när tillfälle ges skriva en roll om en transa som är som folk?

En transa som INTE dödar unga flickor och tar på sig deras hud (När Lammen Tystnar)

En transa som INTE försnillar miljontals med dollar, sätter dit en kollega och har ihjäl sagda kollega, och fejkar sin egen död för att få dinero till ett ”könsbyte”. (NCIS)

En transa som INTE skär upp äldre kvinnor i hissar med rak-kniv för att de sett BH banden under skjortan (Dressed To Kill).

Eller en transa som ligger och dör i AIDS och är elak mot handikappade… (nånting med schlager).

Snälla, en enda transa i media som är som transor är mest, snälla och roliga människor som inte gör en fluga förnär.”

Jag förstår verkligen vad Johanna menar och kanske skriver jag en sådan roll en dag. Först och främst ska jag bli färdig med tredje delen i min trilogi; Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn. Redan  där tror jag att Johanna kommer att känna en viss tillfredsställelse.

Under tiden och by the way kan jag varmt rekommendera en guidad tur genom stan. Läs mer under länken!

Traska med en transa

Som vanligt, och för nytillkomna läsare, finns mer information om min trilogi under fliken ”Work in progress”. Det stora svenska vemodet kommer ut i augusti, med möjlighet att köpa förhandsexemplar under hela juli månad.

Syndabockar och kåt-djur

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Jag kan se på min besöksstatistisk att det här är ett blogginlägg som många återvänder till flera gånger. Det är naturligtvis speciellt roligt för mej, som ju delvis har funnit en viss inspiration till mina karaktärer i Det stora svenska vemodet hos dessa personer men också för att det berättar någonting om livet… Och om döden.

Det var på Österlen för många år sen. Jag hade för vana att promenera längs Hanöbukten i timmar varje dag. Vid ett tillfälle lade jag mej i sanden och vilade. Först såg jag inte paret som kom, och dom antagligen inte mej, för då hade dom nog valt en annan plats. Men dom packade upp sina saker, bredde ut sina badlakan och slängde av sej alla kläder. Det var då jag upptäckte att det var två snubbar. Den ene talade amerikanska, den andre svenska med svag brytning. Båda två var oerhört vältränade utan att verka uppumpade, en var tatuerad på armarna. Jag skulle gissa att de var i 30-40 års åldern. Vågorna gick stora och vattnet var svinkallt, men dom slängde sej glatt i havet. Det kan vara ganska starka strömmar i Hanöbukten och jag blev verkligen orolig över att behöva bevittna en drunkningsolycka och kanske även bli indragen (neddragen) själv. Det var en sann lättnad när dom äntligen kom upp igen och lade sig att torka i solen. Det var nu jag hörde en dialog mellan dessa två män som alltsedan dess har stannat kvar i mitt huvud. Det var helt enkelt någonting av det absolut raraste jag har hört!

Den ene mannen (låt oss kalla honom Amerikanen) sträckte ut armen (ja, jag tjuvkikade) och strök undan en våt hårslinga från den andre (svenske) mannens skuldra. Han sa på amerikanska:

– Jag förstår inte vad det är med dig, du har knappt sagt ett ord sen igår.

Svensken svarade inte. Han bara låg där på mage i solskenet och teg. Amerikanen gav sig inte. Han lirkade och lirkade.

– Du var ju så glad när du åkte, men sen när du kom hem var allting förändrat. Jag fattar inte vad som har hänt.

Svensken svarade fortfarande inte. Amerikanen hävde sig upp på armbågarna och kysste hans rygg (jag fick en chock). Han sa:

– Då får jag leva med en jävel som som sover på mage och inte säjer någonting.

Jag förstod nu att dom var ett par och hade någon form av problem i sin relation. Ingenting kunde intressera mej mer.

Svensken vände på huvudet och muttrade.

– Jag är en mördare.

Amerikanen spärrade upp ögonen och började gapskratta. Han sa:

– Noo!

Svensken nickade sorgset.

– Jag har mördat någon.

Jag hörde nu att han talade med en svag brytning. Kanske hade dom bott utomlands i många år. Amerikanen skrattade fortfarande.

– Det har du inte alls det. Du kan ju inte slå ihjäl en fluga ens en gång.

Svensken vände sig om och tittade på honom.

– Jag har kört på en sån där… fan, jag minns inte vad det heter, med bilen.

Amerikanen kunde inte sluta skratta.

– Vaddå, har du kört på ett djur?

Svensken nickade.

– Ett djur, jag kommer inte ihåg vad dom heter.

Amerikanen hängde över bröstet på honom.

– Men vad var det för ras då?

Svensken funderade ett ögonblick.

– Det var ett sånt där kott-djur!

Jag höll verkligen på att börja gapskratta och fick bita mej själv i kinderna för att vara tyst. Det gjorde däremot inte amerikanen. Han skrattade så han knappt fick luft och upprepade på svenska:

– Har du kört på ett ”kåt-djor”?

Jag drog handduken över huvudet och hoppades att dom inte skulle märka mej, jag hoppades att dom bara skulle fortsätta att vara roliga och vackra och vidunderliga i alla sina dagar. Och det tror jag att dom är. Jag tror att dom lever någonstans på Österlen eller på en farm i Alabama och älskar varandra högt och rent. Jag visste inte då att jag en dag skulle sitta på ett fartyg någonstans i Östersjön och skriva om ett par som är djupt inspirerat av dom här två personerna. Det är sånt som gör mitt jobb så otroligt spännande. Jag känner en plikt att vara med och rädda det svenska beståndet av syndabockar och kåt-djur.

Vem tog Kofi Annan på kuken?

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Pelle ringde. Alla känner Pelle vid det här laget som min förläggare (ja, Janne – han är ganska het) och det brukar vara han som ringer.

Pelle har till och med gjort en telefonkalkyl. Han kallar den, 3/1.

Av tre samtal till min mobil får han svar en gång. Det fungerar ganska bra för oss. Vi får det mesta sagt på den statistiken. I går gick det däremot åt skogen med Pelles kalkyler. För då svarade jag två gånger efter varandra. Jag vet faktiskt inte riktigt hur han ska hantera det.

Den första gången avhandlade vi ganska typiska saker som pappersvikter, pressutskick, fotograferingar, språkgranskning, korrekturläsning mm.

Det är ofta väldigt intressant att lyssna på Pelle. Jag hade till exempel inte en aning om hur en språkgranskning skiljer sej från en korrekturläsning. ”När Eva ändå läser, resonerar jag, ”kan hon väl rätta lite stavfel också.

Jo, just Eva Landsmanis (jag är så glad att hon vill jobba med mej igen) gör faktiskt det, men det är inte hennes primära uppgift. Språkgranskningen går till på ett helt annat sätt.

– Egentligen, sa jag till Pelle, borde man korrekturläsa en text baklänges. När man inte behöver tänka på meningsuppbygnader och syftningsfel, utan enbart söker efter stavfel och nedslagsmissar.

Det är jävligt spännande faktiskt. Försök själva. Baklänges läser man orden ett och ett. Framlänges kommer dom i ett flöde. Jag kan jobba med ett text eller ett stycke i tio vändor och fortfarande missa att det saknas en bokstav eller ett ord. ”Det är för att hjärnan fyller i det som saknas”, har Eva berättat. Man har liksom ”bilden” klar för sej.

Ja, ja, det där vet ni redan alla.

Det är redan kul

Andra samtalet från Pelle handlade om någonting helt annat.

– Du har inte signerat min bok, sa han.

Plötsligt mindes jag. Pelle skulle få sin bok signerad på Bokmässan i Göteborg, men det fanns över huvud taget inte en lucka till det.

– Jag signerar ett av mina egna exemplar och tar med till förlaget, sa jag. Det ordnar sej.

– Nej nej, ropade Pelle i luren. Det måste vara min egen bok, den jag har läst!

Det är lite gulligt faktiskt. Efter allt arbete som Pelle och jag har lagt ner under postproduktionen, har han sedan även satt sej ner och läst boken. Nu är bara frågan, Pelle. VEM tog Kofi Annan på Kuken?

Mitt eget ”privata” exemplar, det jag använder när jag måste gå tillbaka och kolla någon uppgift inför arbetet med dom följande delarna, har också en speciell historia. Brorsan har KÖPT boken. Han har sedan signerat verket (själv, eftersom han anser sej vara en del av min historia) skrivit några ord på försättsbladet (om hur mycket jag är skyldig honom), slagit in det i presentpapper och gett bort det i present. Till mej!

En gång glömde jag den där boken ute på däck. Under natten började det regna. Nu tycker jag nästan ännu mer om den. Mitt eget exemplar har en personlighet. Den är lite stukad.

Så visst förstår jag Pelle när han vill ha sitt ”privata” exemplar signerat. Det som har rest med honom över Sverige, ätit på fina resturanger och bergis blivit suttet på av Björn Ranelid.

Mamma frågade:

– Får man verkligen skriva så där om Kofi Annan.

Svaret är ganska enkelt.

– Ja, det får man.

Ni som ännu inte har läst Familjelyckan och därför inte känner till historien om Kofi och NHL-proffset Goldie Bernhard, har fortfarande två månader på er innan Del 2 kommer ut i handeln. Boken finns att beställa under fliken ”Böcker”. Mer information om hela trilogin finns att läsa under ”work in progress”.

Pelle Pistol

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Jag gillar min förlagschef som fan. Vi är inte alltid överens – men vi blir alltid överens. Jag har jobbat med så fruktansvärt starka personligheter i mitt liv, stora artister, stenhårda producenter, påtända pudlar och narcissistiska primadonnor. Det har inte alltid varit konstruktivt.

Påtända pudlar

Pelle är mer av en ”härförare”, en strateg och businessman. Vi resonerar oss fram till olika lösningar. Det kan handla om omslag, inlaga, pappersvikter eller som igår – vapen.

– Jag begriper inte varför just farliga personer har tillgång till vapen, sa Pelle i telefonen.

– Jag har vapen, sa jag.

– Inte jag, sa Pelle.

– Это просто потому, что вы курите конусов, sa jag.

– да, sa Pelle.

Nu undrar ni kanske varför jag ibland skriver på ryska. Det är bara för att ”Översten”, ska kunna läsa. Han har antagligen också vapen. Vi ligger på samma bokförlag. ”Översten” har ett förflutet inom KGB, ni känner honom bättre som, Boris Grigorjev. Pelle och Boris gillar varandra som fan! Jag vill inte ens tänka på vad som skulle kunna ske när en förlagsfest spårar ur på Efron & Dott. Inte om även Jamel är där. Däremot vill jag under inga omständigheter missa den.

Pelle Pistol

Vi ska ha fest i sommar. Releasparty för Det stora svenska vemodet. Det är vi verkligen värda både Pelle och jag. Jag tror faktiskt att införsäljningen av höstens böcker sker idag. Det innebär att Pelle befinner sej i Göteborg och gör vad han är bäst på. Att promota sina författare!

Nu är det hög tid för alla som vill hänga med i min trilogi från början att beställa Familjelyckan. Bokus är fortfarande billigast på nätet och det är därför jag väljer att länka till dem.

Recension från Dagens Bok

Högsta betyg tilldelat av Bokus besökare

Läs ett kapitel under fliken ”Böcker”

Beställ boken här

Familjelyckan distribueras av Akademibokhandeln över hela landet, den finns också på Åhléns i Stockholms City samt hos alla bokförsäljare på nätet. Mindre butiker tar hem den på beställning.

Kolla recensionen!

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Jag har sagt det förut och jag säjer det igen – ingenting ”what so ever” överträffar dom läsarreaktioner jag har fått sista året. Recensioner i press och media är måhända viktiga, men också ganska tråkiga när man förstår att journalisten har suttit i ett berg av böcker och skumläst innehållet. Någon påstod till och med att en av karaktärerna i Familjelyckan (och detta är en stor, viktig del av handlingen) blev skjuten två gånger i bröstet. Fel, fel, fel! Har aldrig hänt i mina böcker och kommer ej heller att inträffa. Det var då jag gjorde en rannsakan av mej själv och skrev här på bloggen: ”Kanske har jag inte varit tillräckligt tydlig, kanske måste jag uttrycka mej på ett annat sätt i framtiden”. Men då kom ni, mina kära läsare, omedelbart med kommentarer och alla var eniga. Ni hade visst förstått, ni visste mycket väl var skotten tog och ni ville alls inte bli skrivna på näsan i framtiden”.

Därför blir jag extra glad över en recension, där man verkligen känner att personen bakom artikeln har LÄST boken. Den behöver inte vara översvallande eller insmickrande på något sätt (och det är dom ju sällan) men i alla fall korrekt. Som den här!

Egentligen är den betydligt längre och jag länkar till dagensbok.com där den som vill kan läsa hela samt även göra egna kommentarer. Så här står det:

”Boken spänner över tre generationer och känns till en början lite fragmentarisk. Det är tvära kast mellan dåtid och nutid och mellan olika personer, något som ställer en del krav på läsaren. Men man behöver inte begripa allt. Man kan tryggt luta sig tillbaka och lita på att författaren har koll på läget. Carina Dahl skriver med säkerhet och driv och knyter ihop alla lösa trådar. Dessutom lyckas hon måla upp färgstarka karaktärer och en berättelse som hela tiden bjuder på överraskningar. Är det något den här boken är så är det oförutsägbar. Jag trodde att det var på ett visst sätt, men slutet chockade mig totalt.

Stämningen i boken är ljus och man sitter med ett leende på läpparna trots att man läser om ämnen som barn- och hustrumisshandel, våldtäkt, knarkmissbruk och död. Det kan kännas lite märkligt, men det brukar vara så med magisk realism. Ni som har läst Laura Esquivel och Isabel Allende vet vad jag menar.

Språket i boken är otroligt målande och den känns väldigt filmisk i sitt berättande. Jag tror att den skulle göra sig mycket bra på vita duken. Det är nog många som kommer att se fram emot del två i den planerade trilogin.”

Läs recensionen i sin helhet här

Högsta betyg tilldelat av Bokus besökare

Läs ett kapitel under fliken ”Böcker”

Beställ boken här

Familjelyckan distribueras av Akademibokhandeln över hela landet, den finns också på Åhléns i Stockholms City samt hos alla bokförsäljare på nätet. Mindre butiker tar hem den på beställning.

Rapport från den eteriska rymden

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Jag läste på QX idag att för 30 år sedan klassades homosexualitet som en sjukdom. Rent teoretiskt skulle man då kunna ringa till Försäkringskassan och säja:

– Jag känner mej lite ”homo” idag, måste nog stanna hemma från jobbet.

För er som inte ens känner till QX (finns ni?) så är det en nyhetstidning som bevakar hbtq-frågor.

Jag märker att jag allt oftare hamnar i diskussioner om hbtq-frågor. Det är lite lustigt, för det är någonting som jag aldrig har tänkt på tidigare, men naturligtvis har det med min kommande bok att göra.

Jag tror inte att bokbranschen vet riktigt ”var” dom ska placera mej. Att dom inte riktigt vet vad jag håller på med, inte vad jag har gjort eller vad jag kan ta mej till? Även om man faktiskt skulle kunna plocka fram en bok som till sitt innehåll påminner om Familjelyckan (vilket är tveksamt) är jag rätt övertygad om att man inte skulle kunna göra samma sak med Det stora svenska vemodet.

Det är inte en inte en konstruerad historia såtillvida att jag medvetet har valt att skriva om den vidunderliga kärleken mellan ett samkönat par. Där finns ett annat par också, Tigertämjarn och Pierina, och dom är fullt ut heterosexuella båda två (ännu så länge – jag vet ju faktiskt inte heller vad jag kan komma att ta mej till). Den här berättelsen låg och guppade någonstans i den eteriska rymden, kollade efter en lämplig skribent att slå ner i skallen på och kom därefter med full kraft.

Jag är egentligen inte ett dugg intresserad av hbtq-frågor. Jag undrar inte om folk i allmänhet är homo, eller kanske bi-sexuella. Jag undrar inte heller särskilt ofta hur dom mår. Vad dom gör ger jag fulla fan i, särskilt i sovrummet.

Jag är bara intresserad av en bra berättelse. Och så tycker jag om jakt och fiske. Viltvård intresserar mej mycket, det ekologiska systemet. Spännande!

Människor i sej tycker jag är ganska ”futtiga”, tills dom blir förälskade, fulla eller får tandvärk. Då händer det prylar. Som i Det stora svenska vemodet. Där händer det prylar. Med tanke på att den här ”obskyra bloggen” får nytillkomna läsare varje dag påminner jag återigen om fliken Work in progress där man kan läsa mer om arbetet med min trilogi.

Själv tänker jag vika dagen åt att ge mej ut naturen och kolla vad som händer där. Kanske möter jag ”Haveristen” eller någon annan udda gök på min vandring genom vassruggen.

Inferno

Det brann lite igår igen. Såklart var jag där. Alltså, vid själva eldhärden. Men jag vidhåller min oskuld. Den här gången var jag bara ”närvarande”.

Skutskepparn hade varit snäll och hämtat middagsmat hos Jonny och Annika uppe på Rindö Krog. Den kom som alltid väl paketerad i burkar och byttor, påsar och paket. Det var två stora kassar, för vi var flera som skulle käka. Jag ställde upp alltsammans på spisen bara för att få undan sakerna från golvet ett ögonblick. Men jag undrar – vem hade satt på plattan. Det här var liksom ”färdigmat”, den skulle inte tillagas. Den skulle enbart packas upp.

Det dröjde inte lång stund innan jag hörde Skutskepparn ropa:

– Vad fan har du gjort nu då?

Hela köket (läs byssan) var fullt av rök och det slog upp blåaktiga lågor från spisplattan. Jonny hade inte blivit glad kan jag tala om. Det blev i och för sej inte Skutskepparn heller och ingen av middagsgästerna. Men det blev en liten brasa i alla fall som vi alla kunde samlas kring, värma våra händer, torka fuktiga raggsockor och trivas tillsammans.

Vad som annars skiljer mej från en ”äkta” pyroman är min medfödda glädje i att även släcka bränder. Jag har släckt bränder lite här och där faktiskt. Jag har använt pulversläckare och vanligt vatten. Redan som litet barn gjorde jag en heroisk insats genom att släcka grannens fritös. Jag tror det var där alltsammans startade (det vill säja – min fascination för eld. Jag upptäckte hur enkelt man släcker den. Och blev därför inte naturligt avskräckt från elementet.) Det brann i grannens lägenhet, människor sprang i farstun och skrek:

– Det brinner!

Och jag gick in i detta inferno, ty mina målsmän fanns ej där för att stoppa mej, och jag kvävde elden med en våt handduk över fritösen.

Eld hade nämligen redan väckt min förtjusning och jag följde allt som berättades om eld på teve och i nyhetstidningar. Till exempel hade jag snappat upp att fritöser (som var så vanligt förekommande på den tiden) ej, under några omständigheter skulle släckas med vatten då de ”stuckits i brand” utan med en våt handduk. Jag kan ha varit nio år gammal.

Länge försökte jag få fart på gösen

Därefter blev jag lite av en ”Brandchef” i grannskapet. Jag skaffade egna tändstickor, tog med mej barnen ut i skogen och visade hur enkelt man antänder en brasa.

Det var en given succé. Tills gamla bussgaraget brann ner… Måhända att jag var i närheten, men jag var oskyldig. Precis som igår!

Självklart utnyttjar jag mina erfarenheter av dessa barndomsupplevelser i mina böcker. Redan i ”Familjelyckan” förekommer en rejäl gasexplosion som sedan följs upp i ”Det stora svenska vemnodet” med ytterligare en hygglig brasa.

I got the message

Man kan fortfarande se dammet efter det gamla året hänga kvar i luften och är fullt beredd att kasta sej upp på flaket när det nya kommer tutande i kurvan. Det börjar bli dags att flytta hem till stan och att återgå till det ”tunga” skrivarbetet på kammaren igen. Jag minns en sen kväll i somras. Pelle Pistol (min förläggare) och jag satt på däck och njöt av utsikten över Nybroviken med varsin ljummen öl i handen.

– Nu ger vi ut den här boken, sa Pelle och sen blir sej ingenting mer likt igen.

Sex månader senare är jag beredd att hålla med honom. Det handlar inte alls om ära och berömmelse, jag kommer sannolikt aldrig att bli rik på ”Familjelyckan” (fast, fan vet), men det är en berättelse som har öppnat väldigt många dörrar, som har satt hjul i rörelse och framförallt lagt grunden till en hel trilogi. Och jag lovar – ingenting är sej likt!

Det roligaste under hela året har varit alla läsarreaktioner som jag har fått. Jag har ibland känt mej tveksam till om människor skulle kunna följa med i en historia som i grunden bygger på ett film / tv-koncept med alla sina linjer och udda gestaltningar. Men där har mina farhågor kommit helt på skam. Jag har intelligenta läsare! Nu lämnar jag över stafettpinnen till en helt ny grupp av kreatörer och ser fram emot att få återse mina karaktärer i en annan form längre fram i tiden. Det är dags för mej att gå vidare med nästa projekt.

Det som ska bli mest spännande under 2009 är naturligtvis utgivningen av uppföljaren till ”Familjelyckan”, den helt fristående fortsättningen, ”Det stora svenska vemodet”. Alla ni som läser min blogg hyfsat regelbundet vet hur jag slet med den berättelsen förra året. ”Slet” är inte ordet. Jag levde med ”Det stora svenska vemodet”, andades ”Det stora svenska vemodet”, sov och drömde ”Det stora svenska vemodet”. Förresten sov jag nästan aldrig. Jag satt bakom datorn och skrev.

Fortfarande är jag tagen av det arbetet, av dom ”figurerna”, av den berättelsen. Det känns inte alls som att jag har skrivit den själv. Det känns mer som att jag har ”förmedlat” den. Om jag trodde på spöken i kombination med att jag vore ansatt av ett milt vanvett (vilket är fullt möjligt), skulle jag påstå att det var Jacques Cousteau som skrev den. Eller kanske snarare, som ”gav den till mej.

Carina Dahl, do you read me?

Kanske ville han bara skicka en hälsning. ”Tecknet” kom till mej efter en lång natt när jag hade skrivit ett oerhört krävande kapitel, bland annat innehållande en stark undervattensscen där två elitsoldater dyker med nitrox och upptäcker brinnande bordläggning som sjunker genom vattnet.

Utmattad av arbetet, som jag då var, och tagen av upplevelsen av att ständigt gå ut och in ur alla dessa olika miljöer gick jag upp till styrhytten och satte mej bakom en annan dator för att koppla av ett ögonblick.

Min vana trogen surfade jag ut på Youtube och fick ett slumpvis framkastat förslag att lyssna på en sång av John Denver.

Men; ”Hey!” liksom. Vem lyssnar på John Denver? Det var tjugofem år sedan någon människa lyssnade på John Denver sist. Själv brukar jag lyssna på Amy Whinehouse, då vid dessa tillfällen, när solen precis är på väg att gå upp bakom Vasavarvet. Dessutom fann jag ”låtförslaget” direkt obegripligt men var alltför trött att fatta några egna beslut.

Och nu blir det creepy, nu blir det konstigt på riktigt.

Inför mina ögon spelades en video upp, där inte en filmruta föreställde John Denver utan enbart klipp från olika expeditioner med Jacques Caustau och hans fartyg Calypso. Eftersom jag inte vill avslöja alltför mycket om innehållet i boken kan jag inte gå in i detlaj på exakt HUR märkvärdigt detta var, men när det kom till ljusblossen under vattnet stängde jag ner datorn. Sedan satt jag en lång stund och undrade; ”Hur är det möjligt?”

Lyssna här

Nu har jag slutat undra för länge sen och bara accepterat att jag fick en hälsning den natten. Därefter har jag sett videon många, många gånger och det är fortfarande en magisk, overklig händelse.

Först när jag hade skrivit klart boken slog det mej att jag kanske borde gjort research innan. Det är inte helt okomplicerat att komma som heterosexuell kvinna och inbilla sej (eller andra) att man vet någonting om hbtq-världen.

Det var då jag träffade, Janne. Detta var någonting lika oförutsägbart och otippat som undervattensbilderna från Calypso.

Av alla människor hittade jag Janne, en person som gick rakt in i hjärtat och som allt sedan dess har förblivit min vän. Nu kan jag inte tänka mej en vecka, inte en dag knappt, utan att stämma av läget med ”Pilsnerprinsessan”. Inga kan vara så blödiga, så ömkliga och så grova i käften som vi. Jag kan studera Jannes naturfotografier med tårar i ögonen för att sekunden därpå lyssna till en utläggning om ”storlekens” betydelse eller (inte) och hur jag bäst ska förföra Skutskepparn. Jag vet ingen så dråplig, så rolig och så ärlig person. Han är min bror!

Han får mej att skratta… och att gråta.

Naturligtvis skulle Janne bli den första att läsa ”Det stora svenska vemodet”. Jag visste att han skulle säja sanningen, att jag skulle få veta i vilka stycken jag hade misslyckats, men också i vilka delar jag hade ”träffat rätt”. Och jag hade mycket att oroa mej över. Det finns många ”heta” passager i ”Det stora svenska vemodet”, inte minst mellan bokens huvudpersoner som är två män. Vad skulle Janne säja om det?

Det blev en otålig väntan när ”Pilsnerprinsessan” skulle läsa. Men sen kom beskedet. Janne sa: ”Du får inte ändra på någonting. Inte på någonting!”

Jag fick faktiskt ett långt brev från honom där han skriver så vackert om boken att man faktiskt faller i gråt. Jag kommer aldrig att publicera det. Det handlar mycket om hans känslor, om hans upplevelse, om hans associationer. Det är privat helt enkelt. Men det är garanterat det finaste brev någon har skrivit till mej i hela mitt liv och kanske det enda som verkligen betyder någonting

Det var nog lite nervöst för oss båda två när Jannes man sedan 18 år tillbaka bad om att få läsa manuskriptet. PJ är intellektuell, han läser massor och dessutom (berättade Janne för mej) läste han manuset med ett ”stenansikte”.

Om PJ skulle säja till mej att; ”Detta är ren smörja, Carina Dahl”, skulle jag verkligen bli bekymrad. Jag försöker göra någonting alldeles speciellt, någonting som förhoppningsvis kommer att lyftas fram trots att berättelsen kan uppfattas både som kontroversiell och provocerande.

Det mest provocerande med ”Det stora svenska vemodet” är att den tar kärleken över könsgränserna in i skönlitteraturen. Den placerar bokens huvudpersoner i en värld fylld av magisk realism, av humor och värme. Jag ville aldrig skriva en bok om bögar. Jag ville skriva en bok om kärlek. Och om tigrar. Jag vet nu att det är samma sak.

Vad PJ tyckte om boken? Läs själva!

”Det stora svenska vemodet” var helt enkelt som att läsa en symfoni av ord. De första stroferna kändes lite främmande och spännande som att lyssna till ett obekant musikstycke. Sedan vävs allt samman i sinnrika musikslingor och utmynnar i något storslaget som man inte vill ska ta slut. Jag är otroligt imponerad av bokens ordrikedom och storslagenhet. Alla fantastiska intriger, alla livslevande karaktärer, den kärva men kärleksfulla dialogen och det stora djupet. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till en av mina absoluta favoriter – ”Andarnas hus” av Isabel Allende. Det finns mycket bra svensk litteratur, men du lyckas banne mig visa att det har funnits ett stort svart hål tidigare, som bara ett fåtal svenska författare har varit inne och nosat lite på! Det går alltså att skriva en samtida humoristisk, fantasifull svensk berättelse med djup och dessutom som trilogi! Jag drömde våta drömmar om Pinan, det kändes som om det låg här utanför Nacka och att man bara kunde ta båten dit ut vid behov. Jag vill spela kapten Klinga om det blir en filmatisering av boken!!! Förresten, inte om utan NÄR, det blir så måste filmatiseringen följa boken EXAKT. Alla små detaljer måste vara med, det är ju alla dessa tillsammans som gör berättelsen så levande. PS. Kommer del tre snart!!!”

Nu är jag beredd, nu kan alla andra få komma och tycka precis vad dom vill. Den här boken är till Janne och PJ, till alla deras vänner och hela den övriga befolkningen. Jag visste det inte då, men jag vet det nu. Jag skrev den åt dom!

Så börjar 2009 för mej, med ännu ett farväl. ”Det stora svenska vemodet” är klar och nu vidtar en tid av post-produktion, språkgranskning och korrekturläsning.

I slutet av augusti ska den finnas i handeln. Förhoppningsvis går den att beställa flera veckor tidigare från min hemsida, så håll ögonen öppna här.

Själv ska jag sticka till jobbet några månader. Det är dags att avsluta min trilogi med sista delen i berättelsen; ”Avdelning för obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”. (Erkänn att ni aldrig kommer att lära er mina titlar). Under tiden tar några av mina bästa vänner över bloggen en vecka var med början i Februari. Se till att dom sköter sej och ge dom många kommentarer!

Bävern Rullar!

Fortfarande har alla som ännu inte skaffat ”Familjelyckan” möjlighet att hänga med från början. Även om böckerna är fristående delar har man naturligtvis störst glädje av berättelsen om man känner karaktärerna sedan tidigare. Läs ett utdrag ur Familelyckan under fliken ”Böcker”.

Högsta betyg tilldelat av Bokus besökare

Beställ boken här

Familjelyckan distribueras av Akademibokhandeln över hela landet, den finns också på Åhléns i Stockholms City samt hos alla bokförsäljare på nätet. Mindre butiker tar hem den på beställning.

Pennans makt

Jag tittar nästan aldrig på teve. Det är lika bra att jag låter bli. Nästan allting som händer eller säjs, engagerar mej på något sätt och ett vanligt matlagningsprogram kan göra mej alldeles utmattad. Under julhelgen har jag dock tittat på ”Selma” och nu är jag full av FRÅGOR!

Fanns den där pojken ”Nils” på riktigt, hotade han verkligen sin far med en laddad pistol och växte han sedan upp på Mårbacka? Som tur är har en av mina bästa vänner producerat serien, dessvärre har hon dragit till Indien. Men jag väntar otåligt på att A-C ska komma hem och bringa klarhet i historien.

En annan sak som har engagerat mej är ”Stjärnorna på slottet”. Haussen kring Jonas Gardell ger jag fan i, dom gånger jag har träffat honom har han varit ett under av ära och redlighet. Det är Janne Carlsson som intresserar mej. Redan som barn läste jag det mesta av Slas och när sedan filmerna kom blev naturligtvis Janne Carlsson en personlig ”husgud”. Jag kan inte minnas att vi någon gång har träffats i verkliga livet, men att mannen är fullständigt genial råder ju ingen tvivel om. Det var när han berättade om hur två journalister hade, som han själv uttryckte det, förtagit all glädje att stå på scenen under tolv års tid, som jag reagerade.

Det får inte vara så enkelt att krossa en konstnär. Sedan blev jag rädd!

Minns Kusturica, hur han fullständigt slutade att göra film efter den hårda kritiken mot ”Underground” (som jag tycker har en av dom mäktigaste inledningsscenerna i filmhistorien). Vi talar om mannen som, trots allt, kom igen och därefter gav oss ”Svart katt, vit katt”.

Även jag funderar, hur ska man förhålla sej till kritik? Hur ska man förhålla sej till kritiker. Jag läste en artikel skriven av en journalist som mycket detaljrikt beskrev innehållet i min debutroman ”Familjelyckan”. Bland annat avslöjade texten hur en av huvudkaraktärerna blir skjuten med två skott i bröstet.

Jag menar, detta har aldrig hänt i mina böcker. Ingen har blivit, eller kommer att bli, skjuten med två skott i bröstet. Ändå måste jag fråga mej; ”Är det jag eller journalisten som har ett problem här?” Jag tror faktiskt att det är jag. Mitt ”budskap” har helt enkelt inte gått fram. Kanske har ingen av alla mina läsare uppfattat VAR dessa två skott träffade någonstans. Ändå har jag tagit upp den saken i boken, kanske har jag inte varit tillräckligt tydlig.

Nåväl, detta är en petitess, och ingenting som får mej att gå in i väggen. ”Familjelyckan” blev på det stora hela taget så som jag ville och det finns ingenting som jag skulle ändra på i efterhand.

Den stora skräcken är om nästa bok skulle bli totalt sågad. Risken är ju överhängande. Om man kommer med någonting som påminner om ”Bröderna Lejonhjärta goes gay” eller ”Saltkråkan” korsat med ”Gökboet”. Då kan det bli trubbel!

Jag är inte egentligen orolig för boken. ”Det stora svenska vemodet” är mitt flaggskepp, jag kommer sannolikt aldrig att bli bättre. Jag är orolig för att över huvud taget ”påverkas”. Jag tror att ”riktigt dålig” kritik är ungefär lika farligt som ”riktigt bra”.

Det värsta som skulle kunna hända mej, som verkligen skulle skada ”mitt” författarskap vore om jag medvetet eller omedvetet började anpassa mej. Det är ju inte som så att jag sitter overksam på skrivkammarn och väntar på vägledning. Jag har min plan klar för mej och nu gäller det att skriva färdigt sista delen i min trilogi innan ”Det stora svenska vemodet” kommer ut. Då har jag lyckats, då är jag klar. Då är det MIN berättelse, MIN trilogi och ingen annans.

Detta som en förklaring till varför jag ska dra ner på ”bloggandet” under våren. För att ta tillbaka pennans makt.

Gay-Galan 2009

Naturligtvis ska ”Det stora svenska vemodet” vinna Gay-Galans litteraturpris när den så småningom kommer ut. Allting annat vore homosexuellt högförräderi, kulturell intolerans och litterär barbarism. Pannkaksslynan har sagt sitt! (Även om det inte var just det han sa, utan någonting helt annat men som jag faktiskt tror får stanna mellan oss två tills vidare). Efter Jannes genomläsning och utlåtande känner jag mej fullständigt lugn inför framtiden. Men redan nu kan man vara med och rösta på första delen i min trilogi.

Gå in på länken nedan och fyll i dina favoriter. Självklart hoppas jag att alla ska rösta på ”Familjelyckan” i kategorin ”Årets bästa bok” och på ”Patrik 1,5” i kategorin ”Årets bästa film”. (Man behöver inte fylla i alla fält).

Rösta på Ella!

Ella Lemhagen och jag har länge diskuterat möjligheten att göra en produktion tillsammans och nu ser det äntligen ut att bli av. Fram tills dess kan ni vara med och rösta på oss båda med olika verk i skilda kategorier. Röstningen är helt anonym och går på bara ett par sekunder.

Gör dina nomineringar här


Högsta betyg tilldelat av Bokus besökare

Rösta på Carina!

Beställ boken här

Familjelyckan distribueras av Akademibokhandeln över hela landet, den finns också på Åhléns i Stockholms City samt hos alla bokförsäljare på nätet. Mindre butiker tar hem den på beställning.

Läsarreaktioner hämtade från Bokus besökare i november.

Äntligen en vuxensaga! Jösses, vilken vitamininjektion Familjelyckan ger, jag blir så glad av att sugas in i en värld så fylld av makalösa skeenden och fantastiska karaktärer.
Vi behöver sådana här historier för att våra mänskliga hjärnor ska ruskas om lite lagom och inte bara tro på Beck, Läck & Compani.

Humanism parad med surrealism strålar klart i Carina Dahls roman och det är så himla skönt att bara få åka med på denna hissnande och vindlande resa.
Vilken lycka det är att veta om att det kommer minst två böcker till!

Om jag ska nämna något som påminner mig en rifsa om Carina Dahls författarskap så är det Leonora Carringtons ”Hörluren” (som skrevs på 1940-talet och översattes till svenska 2007!)”

Anja Annevik

En helt underbar bok som både lockar till skratt och eftertanke. En underbar, välskriven historia som ju lika gärna kunnat varit sann.Jag känner igen valda delar från mitt eget liv, lika oförutsägbart har det varit. Helt klart en bok som kommer att läsas både en och tre gånger.

Jag kan bara varmt rekommendera boken, den är garanterat inget sömnpiller.”

Ronny

”Det finns bara två alternativ: hat eller kärlek för denna bok. Jag läste den från början till slut på 1 dag! Jag vill ha efterföljaren NU! Så himla genialt skrivet! Så himla vackert skrivet! Så himla smart skrivet! Så himla bra helt enkelt! Blir min julklapp till varenda en. Läs den på vägen till jobbet och skratta högt och få sura blicka från medresenärer som inte har lika roligt till jobbet. Nästa dag är det säkerligen fler av dina medresenärer som köpt boken.”

Ekenvidströmmen

Queer as Folk

Det är lite sjukt, jag vet, men typ allting heter någonting hemma hos oss. Till exempel dammsugarn som heter ”Bojan” (den förra hette ”Sug-Britt” efter en gammal dinge som Skutskepparn hade på släp bakom sin förra trålare). Bilen heter ”Humphrey” och bilarna dessförinnan hette i nämnd ordning ”Rosita”, ”Det lilla Italienska fullblodet”, ”Gladan” och ”Viola” (även kallad ”Vajlet”) samt den mest seglivade, nästan odödlige – ”Byron”. Dom tre största fendrarna på däck (dom som man fendrar av fartyg med) heter samma saker som tigrarna i ”Familjelyckan”. ”Git”, ”Rita” och ”Rolf”. Barnen har alltid ridit på dom i vattnet, så dom hade faktiskt sina namn före tigrarna (fendrarna alltså – inte barnen).

Allt detta förklarade jag tålmodigt för Humla när hon vid snart 20-års ålder fick för sej att ifrågasätta sitt namn.

– Humla, suckade hon. Folk låter inte glada på rösten när dom säjer ”Humla”. Tonfallet sjunker och ögonen liksom smalnar på dom.

Jag lade armarna i kors över bröstet och frågade:

– Och hur tror du dom låter när dom säjer Carina? Jag har en vän i vildmarken, långt uppe i Västerbotten som tycker att jag borde byta namn till Channa. Channa Dahl. Det betyder ”kikärta” på Indiska.

Humla tittade upp.

– Är han bög?

Jag fnös åt henne.

– Inte då, han är så att säja, allround.

Hon skulle kunna heta Channa Dahl…

Annars har alla barnen flera namn att välja på om dom skulle vilja byta. Den äldsta heter ”Philippa, Evelina, Lovis”, den andra heter ”Freja, Matilda, Adrienne” den tredje heter ”Humla, Esmeralda, Gladys, Adelaide” den fjärde heter ”Saga, Simåne, Ofelia, Fideli” (men hon kallas bara för Nisse). Och så Frida såklart, mitt bonusbarn, min bomb i skafferiet, hon heter bara i anständighetens namn ”Frida, Sofie”.

– Det är i alla fall inte normalt, suckade Humla. Ingenting är liksom normalt i mitt liv. Jag umgås inte med normala människor och det händer inte normala saker.

Jag tittade frågande på henne:

– Vaddå, bara för att du är uppvuxen på ett fartyg och kan reparera en gyrokompass om det skulle behövas, innebär det inte någonting ”onormalt”.

Humla såg sorgsen ut.

– Nej men nu har dom fått fyra nya apor till Sandras jobb.

Jag ryckte på axlarna.

– Vad är det för konstigt med det då? Hon är ju ändå ap-skötare!

Humla stönade lågt:

– Namnen.

Jag blev plötsligt nyfiken. Här fanns inspiration att hämta.

– Vad heter dom där aporna egentligen? frågade jag.

Humla höll upp handen i luften och räknade på fingrarna:

– Humla, Esmeralda, Gladys och Adelaide.

Queer as Folk

Jösses flickor

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Fråga mej inte vad det är som händer, men när mina döttrar kommer hem (bokstavligen kliver över relingen) låter det som när man släpper en industripall med skrotavfall rakt ned i däck. Ofta sitter jag då försjunken i någon marig meningskonstruktion och håller absolut på att trilla av stolen när detta inträffar. Sätter då också hunden igång att skälla och Waxholmsbolaget stryker aktern alldeles för nära så att hela fartyget börjar rulla kraftig långskepps blir det s.a.s ”livat ombord”.

Lite beroende på sinnesstämning rantar dom sedan upp i mässen (flickorna alltså) och börjar där slamra med kastruller och tallrikar. Antingen det, eller ramlar in till mej och börjar gallgrina. Det finns många skäl att lägga sej raklång och skrika rakt ut. Men just igår förbehöll dom sej hyfsat sansade och började till och med diskutera böcker med varandra.

– Har du ens en gång läst min bok? frågade jag Humla.

– Ja, ja, självklart svarade hon.

– Jaha, sa jag. Vad tyckte du då?

Humla började skruva på sej.

– Alltså, dom här sexscenerna…

Hon suckade tungt.

– Du måste ändå förstå att du är min mamma.

Jag spärrade upp ögonen.

– Nähää…

Nisse fnös högt och bredde tjocka lager smör på en macka.

– I mina böcker som jag läser där kommer fallosarna flygande genom luften, stora som falukorvar med ögon och öron och oborstade skor. Det är demoner och djävlar, kukar och klövar. Systrar och bröder gör det varandra och med djuren på gården…

Både Humla och jag gapade som två fågelholkar. Humla viskade:

– Vad faaan läser du för böcker?

Nisse bet av en stor tugga från smörgåsen och svarade beskäftigt.

– Sagan om Isfolket!

Humla såg plötsligt alldeles beklämd ut och suckade avgrundsdjupt.

– Ja, jag vet inte vad det är med er människor, men jag tycker att Harry Potter är snuskig, jag.

Humla ska nog inte läsa ”Det stora svenska vemodet”, kanske inte Nisse heller. Annars är det hemskt roligt med alla läsarreaktioner som droppar in dagligen. Människor är otroligt engagerade. I går fick jag ett långt mail från en kvinna som kommenterade varenda karaktär i boken ingående. Hon hade synpunkter och tankar kring precis var och en. Även den stackars lilla Nike, som ju har en ganska undanskymd plats i historien, men som ju betyder så mycket för Richard Persson.

En annan kvinna berättade att hennes mamma så gärna ville läsa boken. När hon skulle lämna över den blev hon plötsligt alldeles generad.

Varför det? Jag menar, det finns ju ingenting att vara generad över i ”Familjelyckan”, man är ingen Margit Sandemo liksom. Men jag tror att människor har olika förmåga att leva sej in i handlingen och se bilderna framför sej. Kanske hade just den här personen en ovanligt stark inlevelesförmåga. Och nu trodde hon att morsan skulle uppleva samma saker som hon hade gjort.

Man får ju verkligen hoppas det!

Ett resande teatersällskap

Man måste förstå en sak. Jag är helt dysfunktionell i ”mässammanhang”. Detta visste jag ju naturligtvis om och hade därför bett Frida om hjälp vid boksignering på Stockholm Horse Show. Frida är för mej vad andra brukar kalla för ett ”bonusbarn” men som jag snarare skulle vilja likna vid en ”bomb i skafferiet”. Att hon är tyst på bilden betyder ingenting i verkligheten. Ingenting! Det är heller ingen garanti för att hon inte plötsligt kan börja låta. Även ur era datorer!

Frida

Nu kan man tro att det skulle vara helt utsiktslöst att sälja skönlitteratur på ett stort hästevenemang, men det skulle jag inte hålla med om. Dock såg jag kanske mest fram emot att möta mina gamla läsare från tiden som krönikör i Tidningen Hästfocus, samt naturligtvis också att umgås med Uffe och Emma (ägare och chefredaktör).

Och läsarna kom till oss i montern. Om det inte vore för min ständigt pågående förvirring, borde jag tagit upp kameran och fotograferat några av dem, men det blev tyvärr inte av. Vid ett tillfälle ropade Frida åt mej:

– Ta emot pengarna där nu som damen försöker ge dej!

Det var en besökare som hade tagit en tidning och trodde att man kunde betala till mej.

Jag tog emot pengarna och stoppade dom slentrianmässigt i byxfickan. Uffe såg alltsammans och log roat. Han verkade ganska bekväm med att hans skribenter stjäl. Kanske har han varit med om det förr.

Sedan tog det inte lång stund innan Frida ropade igen:

– Tog du verkligen betalt för den där sista boken du signerade?

Jag tittade frågande på henne.

– Betalt… ska jag ta betalt också.

Det blev ett gratisexemplar till Hallands Väderö. Därefter kom glöggen fram. Uffe och jag fick äntligen tid att prata om allt det som vi ständigt säjer att vi ska göra, men som aldrig blir av eller hinns med.

Emma och Ulf Norén

Uffe är lika fascinerad som jag över hur engagerade människor har varit i min tidigare krönika. Nu fick vi också möta dessa läsare i verkliga livet. Och vilka härliga prenumeranter och lösnummerköpare han har! En kvinna började berätta för mej om en favoritkrönika hon hade och undrade om man kunde hitta den någonstans på nätet. Jag kom ihåg samma krönika Ett resande teatersällskap som någonting av det absolut konstigaste jag har skrivit. Men det var verkligen ett av hennes starkaste minnen från den tiden då jag skrev i varje nummer. Självklart lovade jag att lägga upp den här (återfinns snart under fliken ”Krönikor”).

Så mycket mer hann vi inte diskutera om den saken förrän nästa gäng dök upp. Och nu blev det riktigt livat i montern kan jag lova. Där kom en skock ystra hästkvinnor som alla ville ha med sej signerade böcker hem. Nu tror ni att det skulle vara enkelt att signera böcker. Man slänger dit sin namnteckning och så är saken biff. Ja, ibland. I det här fallet fanns ganska uttalade önskemål om vad som skulle stå inuti böckerna. Och det var inte helt begripligt alltsammans . Men vansinnigt underhållande.

Annars kan jag vara ganska ovillig att skriva ”personliga” hälsningar. Jag gör det om någon ber om det och självklart om det är en privat gåva. Jag signerar inte ens särskilt gärna böcker åt någon som jag inte har haft ögonkontakt med. Det kan hända, men i så fall under speciella omständigheter, som dom exemplar Ulf och Emma lottar ut i senaste numret av Hästfocus (finns i handeln from. imorgon tisdag).

I fallet ovan var det dock bara roligt. Detta var läsare som hade följt mina krönikor i många år, dom var uppspelta och jättetrevliga. En gjorde sej omedlbart till min medarbetare och dikterade exakt vad jag skulle skriva. Efter en stund började hon till och med ge mej regianvisningar om hur jag kunde föra mej i övrigt. Sa jag att det var livat i montern?

Frida och jag var ganska trötta när kvällen kom. Vi handlade en massa god mat på vägen hem (eller hon och Skutskepparn gjorde) sedan ringde vi efter Uffe på Bogserbåten Hubbe. Strax därefter dök även Joel, Nisse och Humla upp.

Klockan hann bli sent på natten innan jag äntligen fick tid att kolla mina mail och meddelanden. Ett var från Pilsnerprinsessan Janne.

Janne – pimpad och pyntad

Alla känner till Janne vid det här laget. Han sitter hemma i pilsnerpalatset och läser manuset till ”Det stora svenska vemodet”. Jag har länge haft på känn att det är en oerhört stark historia, men hur ska man kunna veta säkert. Att sätta den tegelstenen i händerna på Janne är en utmaning. Han är ingen bokmal och han har som jag lite ”dåligt tålamod” tror jag. Redan på sidan fyra skickade han ett meddelande till mej där det stod: ”Oj oj oj, det här kommer nog att ta tid!”

”Shit”, tänkte jag, ”han kommer aldrig orka sätta sej in i handlingen”. Dessutom är pärmen svintung! Sedan blev det tyst. Jag visste att han skulle göra ett foto-jobb och förstod att det då kan vara svårt att också koncentrera sej på ett manus. Men plötsligt hade han läst flera hundra sidor och skickade ett nytt meddelande. Det var det jag fick sent på kvällen. Nu stod det så här: ”Jag har aldrig blivit så berörd av en bok. Det här en BLAST OFF av känslor!”

Jag vet det Janne, min älskling. Jag har skrivit den där boken. Jag blev själv fruktansvärt påverkad av handlingen och av karaktärerna. Jag är fortfarande helt slut. En sak törs jag nog säja om ”Det stora svenska vemodet”. Ingen kommer att förbli oberörd och få kommer att bli riktigt densamma som tidigare. Jag är det inte. Tack och lov!

Någon skrev här under och ville redan förhandsbeställa ”Det stora svenska vemodet”. Det är nog lite väl tidigt. Boken kommer ut i slutet av nästa sommar, men finns säkert att köpa genom förlaget redan i början på augusti. Till dess kan jag bara uppmuntra alla att grunda med den första delen – ”Familjelyckan”.

Pilsnerprinsessans nyvaxade PV

Nu skakar knäskålarna. Pilsnerprinsessan och superbögen Janne ska läsa manuset till ”Det stora svenska vemodet”. Detta efter att han har skrattat halvt ihjäl sej åt Tigertämjarns känsliga förhud i ”Familjelyckan” och fått ansvaret att faktagranska alla mina sexscener i framtiden. I synnerhet dom mellan två män. How the hell would I know….?

Janne är annars helt nöjd med ”sexet” i Familjelyckan måste jag inflika. Han blev hänryckt och kände sej yster till sinnet har han sagt. Till och med att han ansåg kärleksscenen i båthuset vara bokens vackraste del. Jag vill alltid tro att det bor en liten ”smyg-hetero” i Pilsnerprinsessan men glöm det. Han vill åt Pettersson-Jonsson (som alla andra).

Varför jag kallar honom ”Pilsnerprinsessan” beror på att han lever i ett palats med en PV och obegränsad tillgång på bira. Dessutom har han ett hjärta av guld! Men det är bilen som har gett mej ett förfärligt huvudbry. Som har fått mej att ligga sömnlös om nätterna och fundera över detta, snudd på, genusbetingade faktum. Hur kommer det sej att alla bögar tycks äga en PV?

Jag har sett det på flera olika forum, Sylvester och Qruiser. Var och varannan bögjävel har en PV!

Riktigt fundersam blev jag när jag började göra reserach inför ”Det stora svenska vemodet” samt tredje och avslutande delen ”Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”. Då förstod jag också att många homsoxeuella män lever i ett ”öppet förhållande” med sin PV.

Återigen höll Janne på att skratta ihjäl sej. Nu hade han både Tigertämjarns känsliga förhud och sin egen PV att glädjas över. Jag fick till och med en bild på den. Den hade fyra vidöppna dörrar och glänste i lacken.

– Vi har en ”öppen relation”, skrev Janne i bildtexten.

Sedan sansade han sej och förklarade; ”PV” betyder pojkvän. Ingenting annat – bara pojkvän. Janne har haft sin i 15 år. How the hell would I know?

Kanske en liten smyg-hetero?

Det bästa med Pilsnerprinsessan är annars hans underbart okomplicerade personlighet. Ingen kan som Janne beskriva en tre rätters middag eller en oförglömlig kärleksakt så att det stiger upp äkta tårar i ögonen. Här om dagen skrev jag till och med i ett brev till honom; ”Jag tror ärligt talat att jag älskar dej!”. Janne svarade med en länk innehållande det kanske bögigaste show och dansnummer jag någonsin har sett. Sedan tog vi en pilsner tillsammans!

Och nu ska Janne läsa ”Det stora svenska vemodet”. Jag har velat skydda honom lite från den berättelsen. Kanske för att den handlar om en fotograf, precis som Janne är själv, och att det finns oerhört tunga delar i boken. Samtidigt går det inte att skydda människor från ”Det stora svenska vemodet”. Och hey – sexet är jävligt bra! Nu väntar jag bara på Pilsnerprinsessans dom.

Men framförallt vill jag ju att såväl Janne som alla andra ska få uppleva den glädje och värme som finns i boken. Den knyter an till alla dom karaktärer som många redan känner från ”Familjelyckan” och innehåller så väldigt mycket mer än heta scener mellan två män. Är man det minsta lilla heterosexuellt lagd, kan man fröjdas åt passionen som växer och utvecklas mellan Tigertämjarn och Pierina. Är man däremot transa eller kanske androgyn får man nog tålmodigt invänta den tredje och avslutande delen: ”Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”.

Olika falla ödets lotter

Jag är gapande hänförd över dom läsarreaktioner jag har fått under hösten. Först trodde jag inte att någon skulle vilja göra sej omaket att skapa ett användarkonto (för den händelse att det inte redan fanns) och själv recensera en roman som kanske inte liknar någonting annat man tidigare har läst. På gott och ont skulle jag vilja tillägga.

Kanske kan det till och med upplevas som provocerande, för somliga, att jag så respektlöst leker med den skönlitterära formen. En del av mina karaktärer skulle kunna vara hämtade ur en film av Kustrucia, andra plockade direkt från NHL. Någon har sin bakgrund inom den Svenska Kyrkan och en annan finner frid under en rotvälta i skogen. Tänk på Tigertämjarn som är dömd att knulla ihjäl sej. Olika falla ödets lotter. Det finns inga tydliga gränser mellan svart och vitt, ont och gott. Det finns ingen glasklar skillnad mellan liv och död, film och skönlitteratur. Men det finns en stark berättelse med mycket, mycket humor och värme.

I uppföljaren till ”Familjelyckan” växer storyn ut till någonting som jag allt oftare kallar för ett riktigt ”queer-epos”. Uttrycket är inte alldeles korrekt använt (jag menar Aniara är ett epos) men även i det fallet är jag ganska respektlös. I sin sammansatta form får orden en ny innebörd. Dessutom är det på samma vis med ”Det stora svenska vemodet” som med ”Familjelyckan”. Berättelsen liknar ingenting annat som har skrivits tidigare. Inte i Sverige. Kanske är uppföljaren både respektlös och skamlös. Samtidigt tror jag att den kommer beröra väldigt många människor.

Så när jag sent i går kväll såg att ännu en läsare hade skrivit en recsension på nätet och betygsatt ”Familjelyckan” med fem lysande stjärnor blev jag verkligen lycklig, lite rörd rent av. Kanske hade det varit en omöjlighet att släppa en bok som skiljer sej så pass från alla dom deckare och övriga vardagsskildringar som vi har vant oss vid dom sista åren om det inte vore för min bakgrund som krönikör och manusförfattare.

Jag har redan en publik, en läsekrets. Människor som har följt mej genom många år och faktiskt är redo att ta emot leveransen. Jag hoppas att ni ska bli många, många fler. Ni betyder allt!

Läs ett utdrag ur Familelyckan under fliken ”Böcker”.

Beställ boken här

Familjelyckan distribueras av Akademibokhandeln över hela landet, den finns också på Åhléns i Stockholms City samt hos alla bokförsäljare på nätet. Mindre butiker tar hem den på beställning.

Min älskares obegripliga ribba

En gång skulle vi ha semester. Jag minns så väl Skutskepparns ord när den stora dagen V (som i vila) närmade sej. Han sa:

– Fy fan vad skönt med lite ledighet så att man äntligen kan få börja jobba ordentligt!

Nu funderar jag på att ta semester. I flera månader har jag arbetat med reserach inför ”Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”. Sista delen i trilogin om alla karaktärerna i ”Familjelyckan”. Jag ligger ganska bra till i tid eftersom ”Det stora svenska vemodet” redan är klar och skulle faktiskt kunna unna mej lite omväxling.

”Jag skulle vilja skriva en dokumentär, en sann historia”, påpekade jag i ett mail till min förläggare.

Jag har prövat på det mesta man kan skriva vid det här laget. TV-serie, julkalender, kortfilm, novellfilm, dataspel, reklam, barnberättelser, skönlitteratur och inte att förglömma mitt fleråriga krönikörsuppdrag på Tidningen Hästfocus. Men det finns fortfarande några former kvar att utforska.

Karaktären Nadja / Bergljot Arnadottir

Dokumentärer har alltid intresserat mej. Konstruktionen, uppbyggnaden och berättartekniken. Där finns samma akter och vändpunkter som i en spelfilm eller i en bok.

Jag använder ju en slags klippteknik även när jag skriver skönlitteratur. I ”Familjelyckan” är det inte så konstigt eftersom berättelsen från början bygger på ett filmmanus. Men det ställer också krav på läsaren. Ett slags mod att släppa taget och bara åka med. Jag skulle aldrig överge mina läsare på djupt vatten. Ni kommer iland, kanske lite omskakade, våta upp till armhålorna och med krabbor i byxfickorna. Men ni kommer iland.

Jag har mycket närmare kontakt med mina läsare (och i förekommande fall älskare) nu än när jag jobbade med filmmanus. Det är ju inte så konstigt. Julkalendern hade flera miljoner tittare och en hemsida med hundra tusen tals besökare. Det var en fullständig omöjlighet att svara, eller ens läsa, alla inlägg. Och bara ett år senare försvann hela publiken till nästa julkalender.

Med böcker är det annorlunda, dom lever kvar och engagerar på ett helt annat sätt. Nästan alla författare har en egen hemsida eller blogg numera. Det kan jag verkligen förstå. Plötsligt får man faktiskt en möjlighet att kommunicera med sina läsare, även om många också väljer att maila.

Dataspel

Sent i går kväll fick jag mej en riktig funderare som slutade i ett stort gapskratt. Det var min ”älskare” Matte som skrev i ett inlägg här nedan att han läser högt ur ”Familjelyckan” för barnen. (Här måste jag inflika att jag aldrig ens har träffat Matte i verkliga livet. Han tycker om det jag skriver och kallar sej därför ”min älskare”. Det är oerhört smickrande). ”Herregud”, tänkte jag. ”Borde det inte vara 15-års gräns på den boken?” Å andra sidan har jag aldrig förbjudit mina barn att se några filmer. Dom har fått se i princip allt som dom har velat. Några av barnen är cineaster i dag. Oerhörda finsmakare. Jag frågade min bror på en fest nyligen:

– När läste du din första vuxenbok?

– När jag vet tre, svarade han.

– Åh fan, svarade jag imponerat. Vad hette den?

– Loranga, Mazarin och Dartanjang, sa han.

Det är kanske den bästa ”vuxenbok” som någonsin har skrivit. Brorsan läser fortfarande ett stycke varje kväll. När han inte läser ”Skeppet Beatrice” vill säja, men den har jag snott av honom och har som egen sänglitteratur. Barnen där ute på ön läser väl ”Familjelyckan” kan jag tänka.

Vidare skrev Matte i sitt inlägg: ”Men ribb-delarna” får man ju hoppa över. Det var nu jag började fundera. Jag läste hans inlägg om och om igen, försökte svara, men fattade ingenting och måste tänka. I en och en halv timme klurade jag över vilka sidor i ”Familjelyckan” som tillhör ”ribb-delarna”. Jag bläddrade och skumläste, tänkte RIB-båtar och höjdhoppare. Men tio öringen ville inte trilla ner. Så plötsligt, mitt i natten, kom jag på det. Klockan var då tjugo minuter över två och jag började asgarva!

Nu tänker jag inte avslöja vilka bitar som är ”ribb-delarna”. Det får ni ta reda på själva. Och läs dom för Guds skull inte för barnen.

Själv funderar jag som sagt var på att ta ut lite ledighet och skriva en dokumentär berättelse. Ger mej fan på Matte kommer att finna ”ribb-delar” i den också.

Läs ett utdrag ur Familjelyckan under fliken ”Böcker”

Beställ boken här

Familjelyckan distribueras av Akademibokhandeln över hela landet, den finns också på Åhléns i Stockholms City samt hos alla bokförsäljare på nätet. Mindre butiker tar hem den på beställning.

Kärlek över könsgränserna

N har tagit sej en bläcka. Nej, nej, vi snackar ingen liten lagom lördagsfylla nu utan en riktig dräpare till överhalning. Det blev J som fick ta hand om efterdyningarna. Själv var jag lyckligt ovetandes om sakernas tillstånd och alkoholens efterverkningar ända till N ramlade in genom hyttdörren och flämtade:

– Jag behöver en organdonation!

Därefter kräktes N.

Nej, nej vi snackar ingen liten småblommig spädbarnsmacka nu, utan en grönjävlig kaskadspya. Jag har sett ett antal tonåringar växa upp, ta studenten och flytta hemifrån. Jag är intill visshet övertygad om att var och en av dom har begått misstaget att dricka för mycket alkohol – men ingen (no one) har raglat in till morsan och bett om en ny lever efteråt.

J har ännu inte framfört sina önskningar. Det kan vara så att han önskar sej en ny flickvän. Antingen det, eller ett par nya skor. Dom gamla har traskat i saker som inte är till för en svensktillverkad sula att möta under sin sammanlagda gångtid inom europeisk gemenskap.

Han kysste henne efteråt och sa:

– Jag älskar dej i alla fall.

Hon svarade:

– Flytta på dej, jag måste spy!

Det är liksom kärlek när den är som allra vackrast. Det påminner mej om slutscenen i ”Familjelyckan”. Inte för att jag ska avslöja den här. Däremot vill jag tacka dom läsare som har rescenserat boken på nätet och tilldelat min debutroman högsta betyg. Som författare blir man naturligtvis extra glad över dom reaktioner som kommer från själva ”förbrukarledet” – dom riktiga fåtöljerna. Särskilt roligt är det när man gör sej själv den lilla otjänsten att skriva en hel trilogi i en genre som kanske är helt unik i sitt slag. Jag vet inte om det märks så mycket i Familjelyckan, där kan man nog som läsare känna sej lite hemma med att referera till John Irving eller kanske Isabel Alliende (som min förlagschef Katja gör), men redan i ”Det stora svenska vemodet” (utkommer i augusti 2009) tar berättelsen en ny vändning och utvecklas till ett stort ”Queer-epos” som faktiskt för kärleken över könsgränserna in i en ny dimension.