Konsekvenstrappan

När Nisse gick på gymnasiet (hon har ju precis tagit studenten) fanns där någonting som kallades för, ”Konsekvenstrappan”. Jag lyckades aldrig riktigt begripa hur den där konsekvenstrappan var uppbyggd eller vilka syften den tjänade, men så i går hamnade Wilmer (av alla) plötsligt på konsekvenstrappan. Så nu vet i alla fall HAN vad det innebär.

Vi hade varit i stan för att gå på den officiella premiären av Kronjuvelerna. Under tiden fick hundarna stanna hemma i varsin hytt.

 

Helle och Charlie utanför Saga på Kungsgatan

 

Det var faktiskt tredje gången jag såg Kronjuvelerna i sin helhet, och nu börjar jag verkligen upptäcka detaljerna i filmen. Jag har alltid varit väldigt förtjust i Moa-Li Lemhagen Shalin som designer, men som kostymör är hon genial.

Jag måste bara kommentera Ronny Svensson på TV4 som gav Kronjuvelerna tre solar i betyg. Han sa att inslagen med Pettersson-Jonsson och hans piruetter på skridskor påminde honom om en påkostad julkalender. Jag tror verkligen inte att det var menat som någonting positivt, men jag tyckte att det var ganska underbart!

 

 

Vi ville göra en riktig vuxensaga, vi gjorde en riktig vuxensaga. Hur man upplever den, om man vill gå in i den här världen eller inte får var och en avgöra själv. Jag vill ändå tro att Ronny Svensson hade halva Ronny inne!

Fyror fick filmen idag av Filmkritkerna. se , Gävle Dagblad och Smålandsposten. Den som vill gotta- / förfasa sej över ännu fler recensioner kan kolla HÄR. Jag orkar inte riktigt följa allt som skrivs om K-juvelerna längre, men jag är verkligen imponerad över alla, förutom de tunga recensenterna, som bloggar och skriver så initierat om film och TV, oavsett genre eller produktion!

Hungriga blev vi hur som helst efter bion och tänkte att vi skulle kunna kasta i oss någonting på Skeppsholmen innan hemresan. Caroline var snäll och lät oss förtöja gummibåten utanpå Tresur när nu Falkland ligger på Rindö, och därifrån, hennes båt, är det inte många meter till restaurang Hjerta. Blev det någon mat där – hell no. Fullbokat!

Vi kastade loss förtöjningarna och drog till Fjäderholmarna istället.

 

Fjäderholmarna
(Ser ni alla som klamrar sej fast med armarna där vid bryggan?)

 

Det ser nog fint och rart ut på bilden, men när Stockholm kokar av 40-graders värme kan det lätt bli lite överbelastat på Fjäderholmarna. Människor låg i vattnet och väntade på ett bord. Vi försökte inte ens lägga till, vi drog vidare till Telegrafberget.

 

Telegrafberget

 

Till skillnad mot Fjäderholmarna ser ju Telegrafberget direkt suspekt ut. Allt är liksom lite vint och snett och skumt och skevt, men här döljer sej en riktig finkrog. Fick vi något bord där? Ja, om tio år ungefär, i duggregn!

 

Helle däckar av näringsbrist

 

Det var bara för oss att kasta loss igen och fortsätta mot nästa mål, gamla hederliga, aldrig svikande, Getfoten. Där kan man alltid trolla fram ett bord eller en klipphäll, en stubbe eller en sågbock, någonting att äta på.

 

Tack Gud för att det finns en Getfot

 

I mina värsta farhågor såg jag framför mej hur vi skulle tvingas avsluta kvällen på Rindö-grillen. Jag har inte riktigt kommit över den där gången vi fick beställa mat, men ändå inte. Allt sånt blir lite väl komplicerat för en redan förvirrad person. På Getfoten får man allting tror jag.

Det tror för övrigt Wilmer också att han får. När vi kom hem sedan och släppte ut hundarna försökte han omedelbart sätta på Viola med den påföljden att han fick tillbringa resten av kvällen på KONSEKVENSTRAPPAN.

Tråkigt ställe det där. Konsekvenstrappan…

Snart ser vi väl honom simma över till Getfoten.

 

Welcome to Getfoten

Man får inte sätta sågen i Restaurang Kajkanten bara för att dom inte har någon meny och endast en (1) kall öl.

– Egentligen har vi inte riktigt öppnat, förklarade servitrisen när hon kom till bordet med beställningsblocket.

Det fanns för övrigt ingen mat heller. Och när vi helt förvirrade tittade på varandra, avslutade flickan leende.

– Jag tror faktiskt att det är stängt.

Men vänta nu… Låt oss backa ett par timmar tillbaka. Då passerade vi nämligen Restaurang Kajkanten med hundarna på väg till badet och passade då på att fråga hur länge köket skulle hålla öppet. Till, åtta, nio på kvällen fick vi veta. Därför såg vi till att vara där i god tid, klockan sju.

 

På Kajkanten

 

Egentligen är det lite Thailändskt charmigt att komma till en krog, ta plats vid bordet, invänta servitören som så småningom anländer med sitt anteckningsblock och precis när han / hon höjer pennan för att ta emot beställningen enrinrar sej; ”Men hörrni, det här är nog ingen krog. Det är en frisersalong. Solly, solly!”

Men man ska INTE sätta sågen i Restaurang Kajkanten. Vi är glada över att ha en krog så nära, och kommer givetvis att gå dit igen.

I stället slängde vi oss i gummibåten och drog fort som fan över till Getfoten. Där kan man räkna med en kall öl. Och inte bara en. Det finns mängder av olika sorter, alla perfekt tempererade. Men så är det också thailändare som driver krogen.

 

 

Det var fler än vi som hade gått bet på Kajkanten denna dag, bland andra Segelmakarn på Rindö, Björne. Han kom ångande i sin fantastiska A-slup som drivs framåt av två kilo ved per sjömil. Tur att han slipper käka på Sandhamn!

 

 

Men jag vidhåller, man ska akta sej för att sätta sågen i Kajkanten. Jag tror att det kan bli jättebra när verksamheten har kommit igång ordentligt och det finns mat till alla som vill sitta på den fina uteserveringen. Under tiden blir man lika lycklig varje gång man kommer fram till den här ön…

 

Welcome to Getfoten