Ett gott tecken

Nej, man får inte ligga på latsidan … Jag tror att de flesta s.k ”vanliga arbetare” tänker att författare och andra skribenter snyter sina alster ur näsan. Men det tar tid, en oändlig tid och kräver ett näst intill sjukligt fokus. För det allra mesta hatar jag hela processen. Jag vet att timmar kommer att försvinna, dagar gå, människor tröttna och djur rymma ur sina hagar. Jag känner ett otroligt motstånd varje gång jag ska sätta mig bakom datorn. Det finns så MYCKET annat att göra, ett liv att leva, en gård att sköta, böcker att läsa … Men allt det där får vänta. Så fort jag kommer in i en berättelse ordentligt får allting annat stå åt sidan. Och det är då det roliga börjar, när karaktärerna får liv och det plötsligt börjar hända saker som man aldrig hade kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. Då blir det åka av!

Jag visste inte ens om jag skulle klara av att skriva ännu en stor roman efter Kronjuvelerna. Men det gick, och nu är den klar. Arbetstiteln är, Fiske Förbjudet. Jag ska berätta mer om innehållet lite längre fram.

Men nu är det sommar och jag planerar redan för nästa produktion. Jag ser år av arbete framför mig och jag känner ett otroligt motstånd till hela processen. Jag tror att det är ett gott tecken.

Mellanlandning i människobyn!

Mellanlandning i människobyn!

 

Niki-Niki

Vindskjoni (Niki-Niki), en riktig läromästare för den som önskar veta mer om självbehärskning, gott uppförande och djupandning. Man gör inte en oförsiktig rörelse på hans rygg, nyser inte högt eller svarar hastigt i mobiltelefonen. Men den som har nerver nog att hålla sig lugn och följsam i sadeln kan få en alldeles, alldeles underbar ridtur!

First thing in the morning

Jag har nämnt det förr … Allting gick väl inte precis så som man hade önskat eller tänkt sig här i livet – men jag hade tamejfan inte otur med utsikten. Jag har sett Nybroviken och Stockholms skärgård, Söders höjder och Hoburgens vidder under alla årstider, i alla väder, alla tider på dygnet, år efter år. Bogesundslandet och Gärdsmark in i minsta vitterstig! Nej, jag hade inte otur med utsikten. Jag har valt den, aktivt, jobbat hårt, styrt mina steg. Så som jag numera gör varje morgon. Jag måste bara ut dit … till trädgårdslandet. Sedan är jag redo att deala med vilken skit som helst. Men den måste vara snygg att se på – skiten. Annars knatar jag vidare …

Morgonkulan

Morgonkulan

19755902_10155052020838303_648711450_n

Rondellskräck

”Jag gör inte vänster i rondeller”, det är mitt återkommande svar när någon vill ha skjuts till en speciell plats. Jag har för övrigt en ganska stor och vidunderlig repertoar, det tycker jag, men jag gör inte vänstersvängar i rondeller. Länge var därför Färjeläget i Visby uteslutet. I de fall någon vill bli upplockad av mig, anger jag följande platser; Flygplatsen, Linds Växthus eller Lasarettet. Det är höger, eller rakt fram i rondellerna. Men vad fan i helvete hände i den här medeltida världsarvsstaden? När uppstod detta Gehenna av rondeller? Hur kunde det få ske?

Skitvart, som man säger här ute i havet, numera gör jag lite som jag vill i rondellerna. Det började igår. Inga stora saker, bara en ambulansutryckning som tvingade mig att köra både vänster och höger och tvärs över rondellen, detta tillsammans med några hundra andra bilister som just anlänt med färjan från Nynäs. Det kändes bra, det kändes rätt, det kändes rimligt. Så nu hämtar jag även i hamnterminalen och på parkeringen utanför Coop!

Några bilder från ett stillsamt midsommarfirande, helt utan vänstersvängar.

Watson & Viola

Watson & Viola

Förfest i köksträdgården!

Förfest i trädgårdslandet!

Spontanritt!

Spontanritt i hagen

Gamle Grållen

Gamle Grållen

Foppa och Fideli

Foppa och Fideli

19265074_10155019333528303_1314473092_n

Syrensaft från granngården.

Syrensaft från granngården.

 

Petes

Petes

Midsommarblomster

Midsommarblomster

Blåsningen!

Jag brottas med ett mysterium. Jag får ingen rätsida på det. Hur fan kan ett frö bli till ett annat? Jag försådde ett stort antal Digitalis inomhus i vintras, vårdade de små plantorna som späda prematurer och satte ut dem på friland i maj-juni. Jag har kunnat följa dessa varelser ända sedan de skramlade ut ur frökapseln och nu har det börjat blomma. Vallmo! Varenda planta har genomgått en metamorfos och förvandlats till en helt annan art? Eller är det samma? Kan blommor plötsligt få för sig att bli någonting annat? Jag googlar och googlar, men finner inga svar.

Jag drog även ner några plantor vid den gamla ruinen, och hoppades länge på att i alla fall några skulle bli vad de var tänkta som, men Hell No! Vallmo där också. Blåst av en blomma – det var otippat!

Blåsningen!

Blåsningen!

 

Watsons vansinnesverk

I förrgår kom äntligen regnet och dränkte alla mina tomatplantor i pallkragarna. Jag hade glömt bort att vi inte har några stuprännor så vattnet vräkte ju ned som ett vattenfall från taket. Men skam den som ger sig. Jag räddade vad som gick och hittade till och med några nya små, sköra plantor som fick ersätta de gamla. Då kom hunden (läs Watson), grävde upp hela skiten och bäddade ned sig själv i pallkragen med en filt. Så här fint såg det ut i morse!

Watsons vansinnesverk

Watsons vansinnesverk

Den senaste mosaikkulan blev i alla fall ganska fin. Första gången jag använde mörk granitfärgad fog. Vi får se hur länge den klarar sig innan Watson äter upp den!

Klar kula

Mysterious ways

Jag tror att det var pappa som knuffade in mig i brasan. Ja, inte för att jävlas eller så, utan för att jag helt enkelt inte var mogen för de stora landsvägarna. Förresten brann jag ju inte upp heller utan landade snyggt och prydligt alldeles vid kanten av den glödande bädden. Oavsett vem som knuffade måste det i alla fall varit någon som inte direkt önskade livet ur mig. Bara bilnycklarna!

Det kom som en blixt från klar himmel – jag skulle ta körkort! Otippat kan man tycka, inte minst för en 50-plussare. Men seriöst, jag hade verkligen fått nog av att cykla och att planera vartenda inköp efter väderlek och vindriktning. Jag längtade efter att dra någonting över huvudet, helst en kaross av plåt!

Till att börja med gick allting bra, inga konstigheter liksom. Man måste skaffa körkortstillstånd, gå en handledarutbildning och undersöka synen. Men sedan kommer ju onekligen stunden då det är dags att börja övningsköra, och det gick väl lite sisådär kan man tycka.

Sweden_road_sign_B2.svg

Dagen för uppkörning närmade sig med stormsteg, men jag hade svårt att komma upp i de högre hastigheterna och kände mej osäker på landsväg. Då kom Skutisen på en idé – att köra från Storsudret till Fårösund på en timme drygt, det borde jag väl klara och så säker jag skulle känna mig på hemvägen. Learning by doing i 150 kilometer i timmen. Det här såg ju inte ens bra ut på ritbordet och även om jag överdriven skissen och hastigheten en del så fungerade den dåligt i praktiken. Redan i Klintehamn hade jag kroknat och ville inte köra mer.

Det kändes tryggare att gå hemma på gården och elda ris. Men faktum kvarstod, jag skulle köra upp en kort tid senare och det var då (precis innan den stora dagen) som jag snubblade och höll på att ramla in i brasan. Tack och lov så gjorde jag ju inte det, men jag bröt handen och det blev en långdragen historia med skenor och skit. Jag tror att det var pappa som gav mig knuffen, jag tror att det var alldeles nödvändigt. Jag hade ingenting på de snabba landsvägarna att göra, jag behövde ta ett steg tillbaka, sänka hastigheten och börja om från början.Och det var egentligen först då som den riktiga övningskörningen började. Jag måste dock ge en eloge till min handledare, han har sannolikt rest hundratals mil kors och tvärs över Gotland i … fyrtio kilometer i timmen.

Det som bekymrade mig var att jag hade köpt en resa till Island som en överraskning åt Skutskepparn. Vi skulle hyra bil och åka runt hela ön, bytas av bakom ratten och kinesa på små, vulkaniska hotell. Ja, även den skissen såg ju bra ut på ritbordet men i verkligheten tornade två gigantiska problem upp sig. 1. Handen var helt obrukbar och jag hade ännu inget körkort. 2. Jag flyger inte. Det är någonting jag bara inte gör och som jag inte har gjort på trettio år. Jag gör det inte! Kan inte exakt svara på hur jag kunde få för mig att köpa en resa till Island. Kan inte begripa. Det är så jag fungerar, in mysterious ways. Och det är en framkomlig väg, men den inkluderar en del okonventionella lösningar och den är inte alltid spikrak …

To be continued.

Jag tvår min svans och korsar mina morrhår

Att han kunde fixa en radar, det visste jag, sätta ihop ett komplett navigationssystem, svänga in en gyrokompass och tusen andra tekniska saker … Men att bygga ett stall, det visste man fan ingenting om. Förrän nu! Kul med en kille som överraskar … även trettio år senare. Som mest överraskad blev jag kanske ändå härom kvällen när jag skulle släcka och stänga till stallet. Det var då jag upptäckte att han har installerat nattklubbsbelysning åt hästarna. Ny lyser det porrigt i alla boxarna långt efter midnatt. Jag tvår min svans och korsar mina morrhår (citat den gamle dieselråttan Mäster Estragon) .

Annars är det väl mest i den här miljön man är van att se honom …

Total Makeover

Karvare och kreatörer

Det är inte helt lätt att få tag i en hovslagare på Gotland, kanske inte någonstans, men absolut inte här. Det rådet brist på hovslagare över hela landet och öppnar vägen för alla möjliga sorters karvare och kreatöer. Många är skickliga, det ska man inte ta ifrån dem, men få är certifierade.

Vi måste dock ha en utbildad hovslagare till våra hästar, eftersom flera av dem har haft fång och kräver att de verkas på ett speciellt sätt.

Nu hade vi tur och fick tag i en riktigt skicklig kille från Ronehamn, Emil Karlsson, som kommer var åttonde vecka och fixar fossingarna på fålarna. Och då blir vi så här jävla glada!

Gurkan och Fideli

 

 

En skvätt Andalusisk tvåtaktsolja

Det trodde man inte i januari, ej heller i februari och knappast i mars. April blev en kylslagen historia, maj kom som ett hånskratt i motvinden, men juni… Juni levererade fullt ut. Nu är sommaren här!

Wilmer och Viola söker svalka i flygeln

Vi tog en repa förbi Hamra, som jag verkligen älskar och har skrivit mycket om förr. Hamra är ”Södermalm” för en gammal, inbiten Stockholmare. Och lite Provence, och kanske en skvätt Andalusisk tvåtaktsolja. Det är vilt och vackert och vidunderligt där nere. Och man kan dricka det, eller tanka dragspelet med det. Och plötsligt kommer det en tromb och vänder upp och ned på hela bygden. Och det vet jag med bestämdhet, för det har jag varit med om själv.

Hamra hoods

I dag tog jag dock taljan och drog till Hemse. Ja, det blev ju en pangpunka som på beställning i höjd med Alva kyrka. Kanske säger man inte ”talja” på Gotland, det säger man nog bara på Södermalm, och möjligen i Hamra. Men jag fick den gamla häcken fixad i alla fall. I en radiobutik!

De är här nu

Nu har vallmon slagit ut, och det är så vackert att man kan cykla omkull för mindre. Totte (se nedan) taggar runt i det fria och verkar må bättre än någonsin. Det är svårt att tro att den hästen är över trettio år gammal, men när man ser honom hänga tvätt förstår man att den killen har varit med ett tag.

Om han får något tillskottsfoder? Nej, bara en skvätt Andalusisk tvåtaktsolja då och då.

Totte och vittvätten

 

Snorklarna kommer!

Pingsthelgen har passerat under flödande sol. Nästan allting har slagit ut. Stridstulpanerna är i luften!

Morsan (min) har också varit i luften. Jag (eller vi) har fått hjälp med att ta ut och rengöra alla innanfönster. Vilket jobb. Vi är henne stort tack skyldig!

Mamma frågade då och då när ”snorklarna” skulle komma? Jag fattade absolut ingenting och undrade förstås vad hon talade om.

– Ja, snorklarna, sa hon. De där pojkarna som bor här på ön och ibland kommer hit till gården och hälsar på.

Jag gapade av förvåning och viskade.

– Hit kommer inga snorklare, vi bor för fan på land mamma.

Men så plötsligt förstod jag. Hon menade ”sorkarna”! Man säger om pojkar på Gotland ”en sork”, i plurar ”sorkar”. Och det var dem hon menade. Mamma hade bara hört lite fel och trodde att de kallades ”snorklarna”.

Det hade jag också trott om jag inte visste bättre. Gotländska är inte lätt, och Gutemål är någonting rent obegripligt. Men väldigt, väldigt vackert.

Sickan och Selma

När jag lägger upp en massa nördiga bilder på hundarna, måste man veta att jag inte är en särskilt hundintresserad person. Jag är intresserad av Wilmer och Viola, samt den ras de härstammar ur, Weimaraner. Jag älskar deras humor, deras oändliga energi och stora integritet. Hade dessa egenskaper endast åtfunnits hos strävhåriga gammelgäddor, hade jag ägt två strävhåriga gammelgäddor. Men då hade de förstås inte hetat Wilmer och Viola, utan Sickan och Selma.

Varför jag skriver så mycket om hundarna är alltså inte för att arten intresserar mig speciellt mycket, utan enbart rasen. Jag kan stöta på någon enstaka byracka i förskingringen som är soft, men de allra flesta är bara fula och luktar illa. Dolly är dock söt (Chihuahuan som är i Washington och vänder då och då). Däremot luktar hon inget vidare.

Nej, jag skulle precis som alla andra vilja driva en sober inredningsblogg. Men det är svårt, det är svårt när två taggade jakthundar plötsligt välter matsalsbordet eller hoppar upp och sätter sig i fönsterkarmen.

Dessutom är jag oerhört känslig för allt som är modernt, matchat och symmetriskt arrangerat. Jag gillar prylar med ett privatliv, såna som har någonting att berätta, och inte stannar kvar där man ställer dem. Ofta måste jag ”lära känna” en möbel eller lampa innan den får flytta in.

Till exempel hittade vi i den gamla flygeln en kökssoffa (eller, det kanske till och med var en finsoffa i något rum för hundra år sedan). Eftersom jag verkligen avskyr stoppade möbler, var det inte tal om att den skulle få komma in i huset. Men så enades vi om att i alla fall göra den i ordning åt hundarna att ligga på.

I ett första steg fick soffan ”titta in” på besök. Efter tjugo minuter hade jag fått nog och bad Humla och Skutskepparn att bära ut den igen. Men det orkade de inte så soffan blev kvar. Till slut släpade jag själv in den i ett förråd och stängde dörren.

Efter ytterligare en tid, började vi hälsa försiktigt på varandra. Jag dammsög stoppningen ordentligt och satte mig på prov i den några gånger. Den var riktigt jävla obekväm.

Man skulle kunna måla upp den, tänkte jag. Kanske lägga på någon vaddering och byta tyg. Så sakteliga började soffan bli en riktig familjemedlem. Den fick flytta in i köket. Först långt borta vid en vägg, sedan närmare järnspisen. Och nu står den vid matbordet.

Men jag sitter inte i den, det gör jag fan inte. Där sitter Sickan och Semla.

.