Donatella och Lillebror

Det är i sanning ett välsignat tillstånd att vara ovetande. När man ännu inte har den blekaste aning om hur triviala saker som fix och fog förenar sig med porslin och pigment. Jag har verkligen fått lära mig den hårda vägen (se Lord Vettlös nedan), kulan som nästan slog ut framtänderna på mig. Där förenade sig minsann ingenting särskilt lätt eller lustigt med någonting. Men det fanns alltså en tid när jag helt enkelt inte hade en aning om vad jag höll på med. När ingen gjutform ännu hade börjat läcka och alla beräkningar rörande volym och omkrets tycktes stämma på pricken. Det var då jag gjorde Donatella och Lillebror. I ett välsignat tillstånd. Två rejäla klot som idag sitter på våra egna grindstolpar.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

King Arthur och Lilla Snigel

Igår fick jag för första gången frågan, ”Vad innehåller alla dina paket, egentligen?”. Detta var när jag, ovisst för vilken gång i ordningen, skulle hämta ut ännu en försändelse hos Bröderna Pettersson i Havdhem. Kanske hade de hoppats på krut, illegala vapen, knark i stora partier, men jag kände mig tvungen att svara som sanningen var; ”Porslin”.

Liksom i fallet med ”Gjutamurren” ska man aldrig, aldrig underskatta värdet av ett fint porslin. Speciellt inte om man har för avsikt att slå sönder det. Jag jobbar bara med de bästa bitarna, de vackraste mönster och motiv. Och jag har en satans  bra hammare!

Förhandlingsbar, vikt cirka 30kg.

 

Detalj, King Arthur och Lilla Snigel

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Gjutamurren i mörka vinternatten

Det får aldrig finnas några ledsamheter i betongen. Gjutamurrens arbete kan inte nog överskattas. Och att den fan är glad! (Gjutamurren, alltså.)

Jobba aldrig med en sur eller grinig, gjutare. Ingen som slarvar med amering eller struntar i efterbearbetningen. Sånt skapar bara sprickor, ihåligheter och dålig stämning.

Bearbetning

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

 

Syster Lycklig och Bror Stor

Det händer ibland att någon undrar; ”Men hur hinner du … Hur hinner du med att göra alla dina kulor?” Jag funderar väl lite mer så här, hur hinner NI andra med att följa långa säsonger av Games of Thrones på TV? Hur hinner ni, jag fattar inte, att också engagera er i träning, matlagning och Wordfeud. Dessutom ska man arbeta, ta hand om sina djur och kanske skriva någon liten bokjävel ibland. Men jag tänker lite så som Hasse Alfredsson en gång frågade sig, ”Man undrar ju verkligen var all tid kommer ifrån?”. Mer om min möte med honom HÄR.

Bror Stor

Syster Lycklig

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Lord Vettlös

Jag är övertygad om att det bor en själ i vart, litet föremål. Ja, själ och själ … men i alla fall någon slags kärna som man kan välja hur man vill förhålla sig till. I den här ”lilla” skapelsen på dryga femtio kilo bor det ett monster. En kraft, som jag inledningsvis uppfattade som en tillgång, men som som snart skulle visa sig kunna sparka bakut också. Hårt som helvete! Tårar har runnit, blod har flutit, hår har tappats. Ja, ett tag funderade jag faktiskt på att gräva ned aset.

Efter ett antal omflyttningar står den nu under den stora eken. Lite grand som Tjuren Ferdinand står den där och bidar sin tid. En dag kommer matadorerna, picadorerna … Och, ja då är det väl bara att springa antar jag.

Lord Vettlös

Fler bilder finns under länken Mörtaträdgården.

Håll-käften-skåpet

I alla år har jag drömt om ett alldeles speciellt skåp. Någon gång ibland har jag sett ett liknande, men det har aldrig varit ”det rätta”. Jag har sökt på Blocket, i antikaffärer och på nätet. Men ingenstans har jag funnit mina drömmars, ”Håll-käften-skåp”.

Så en dag, ganska nyligen, skulle jag plocka upp Humla vid busshållplatsen i Korsby. Ja, det hörs ju på namnet, den ligger i en korsning (busshållplatsen, alltså.) Där ligger även sedan en tid tillbaka grannen, Marias, blivande veterinärklinik. Det är en speciell byggnad som just nu genomgår en omfattande renovering. Eftersom bussen var försenad passade jag på att kika in hos Maria som var snäll och visade mig runt. Vi kollade igenom de olika rummen och fortsatte ut till den del som ska bli en mottagning för hästar. Och allt jag såg var SKÅPET!

Där, mitt på golvet stod ett skåp som hade flyttats från ett större hus i närheten och som för tillfället inte hade någon permanent adress, inget hem, ingen morsa! Jag hade svårt att få fram orden, tror bara att jag flämtade, ”Skåpet!”.

Att för Maria uppleva det här mötet måste vara som att betrakta en scen ur teveprogrammet ”Efterlyst”. Äntligen, efter alla dessa år hade vi funnit varandra, skåpet och jag. Maria sa, ”Du kan få det om du vill.” Jag menar, vem utom just Maria kan kläcka ur sig en sådan sak. Hon hade kunnat sälja skåpet på Blocket, i antikaffärer, på nätet för en god intäkt, men valde helt spontant att ge bort det istället. Och till mig!

Vid det här laget hade jag glömt allt om alla jag skulle hämta vid någon busshållplats var som helst. Jag viskade till svar; ”Det här skåpet … Det här skåpet är min katedral, min verkstad, min port till sagornas värld”. Maria inflikade försiktigt, ”Det är nästan fyra meter högt.” Jag svarade (med visshet). ”Det ska in, det ska bara gå, jag ska försänka golv, bända upp tak. Det ska in!”.

Strax därefter ringde telefonen och en irriterad röst undrade; ”Och hur länge ska man behöva vänta på dig? Nu har jag suttit på busstationen i Hemse i tjugo minuter och det är svinkallt ute!”

Jag hade helt enkelt kört till fel busshållplats. Men vad gjorde väl det? Detta var min bästa felstyrning någonsin.

Nu är skåpet på plats, delvis decimerat. Vissa delar kräver att vi bygger om huset först, så nu planerar vi att öppna upp taket i flygeln till nock. Så den där personen i Hemse kan nog räkna med att få vänta några månader till.

Min katedral. min verkstad, min port till sagornas värld!

Min katedral

Skåpet 2

Min verkstad

 

 

Dålig stämning

Nu är det riktigt dålig stämning här på ön, jag lovar – bittert i byarna! Utryckningsfordon av en särskild sort bespottas, barn vandrar iväg till skolan med strutar av intorkat schamponeringsmedel i pannan och korna sparkar bakut av ren galenskap. Och alltsammans, hela den här skiten som pågår är Geabs fel!

Geab, Gotlands Energi AB, är då alltså den lokala leverantören av el, mos om ni så vill, spätta! Det har varit dåligt av den varan på sistone. Orsaken ska vara någon slags utbyggnad av nätet vilket har inneburit oräkneliga elavbrott, inte sällan över hela ön samtidigt. Detta har fått människor, och säkert även djur, att gå bananas. Men tänk er själva, mjölkstationen i Kräklingbo eller någon annan stans klockan 04.30 på morgonen. Gamla Rosa har ställt sig i position, halat fram lökarna och låtit sig kopplas upp mot den digitala mjölkpigan. Och så blir det strömavbrott! Hela anläggningen låser sig i ett krampaktigt baksug och resten är ju inte svårt att föreställa sig … Måhända går det inte alls till på det här viset, men det är sådana skräckbilder som dyker upp på mina näthinnor när ljuset slocknar för tredje gången samma vecka.

Jag ser framför mig små skolbarn som står i duschen med huvudet fullt av lödder och som även utan sköljning skulle tvingas att stressa till skolbussen, men nu sitter de på sina säten med långa strutar av stelnat skum i huvudet. Dålig stämning!

Det har faktiskt gått så långt att personal vid kraftstationen har blivit mordhotade. Barn till anställda vid huvudkontoret har fått utstå påhopp i skolan. Folk är förbannade! Rör inte ett redan svajigt elnät!

Själv tvingades jag hämta in en häst som gått rakt igenom staketet och ställt sig att kalasa på grannens rågåker. Det är ett laglöst land, ett mörklagt land, ett land där man kan mäta spänningen i nätet genom att studera skolbarnens frisyrer och längden på kossornas spenar. Ja, alltså … om man ser det ur mitt perspektiv.

Falkland-styran

 

Potatispekoralet

Nej, vi håller inte på med potatis längre. Det ville sig inte, det blev för mycket känslor, för stora ansträngningar, för bittra erfarenheter. Men i början var det kul!

Jag hade upptäckt ett hörn av gården där en liten, prydlig potatisodling skulle passa perfekt. Planen var inte egentligen att överraska någon, men eftersom var och en hade fullt upp med sitt blev det inte riktigt av att jag berättade om den heller.

Plantorna växte sig höga och frodiga, snart skulle de mjälla, små knölarna långt där nere under jorden ta fart och utvecklas till riktiga praktpluggar. Det var då jag kände att jag hade det i mig, gåvan, talangen om ni så vill, att förvandla oländig mark till bördig jord. Och det blev dags att hämta, Skutskepparn. ”Kom”, sa jag. ”Det är någonting jag vill visa bakom huset!”. ”Kul”, sa han. ”Det är någonting jag vill visa dig också bakom huset!”. Redan där borde jag dragit mina öron åt mig, anat ugglor i mossen, ställt in spaden i förrådet. ”Jag har en överraskning”, sa jag. ”Jag med”, sa han. Vi rundade tillsammans husknuten och fortsatte bort mot hästhagen. Det var där jag hade grävt upp mitt potatisland. Planterat så fint utmed staketet. ”Men vad fan i helvete?!”, utbrast jag. Mitt potatisland var borta, jämnat med marken. Det tog en lång stund innan jag hade hämtat mig så pass att jag kunde fråga; ”Vad har hänt, vad har du tagit dig till med?”: Skutskepparn sträckte stolt på ryggen. ”Det var det ju det jag ville visa”, svarade han. Jag har gått runt med röjsågen hela morgonen här.”

Jag gjorde faktiskt ett försök att plantera nya sättpotatisar, men de grävde hundarna upp och satte i sig med groddar och allt. Nu håller vi inte på med det där längre, det tär för hårt på relationen. Då är det mycket enklare att åka till Ica och handla köpepotatis för fem spänn kilot. Och förresten, har vi grusat upp hela potatislandet nu.

Potatis

 

 

Lord Vettlös

Det är en lång historia, men jag hade faktiskt ett litet företag som hette just så en gång i tiden. Firman sysslade med reklam och i den då rådande andan på Söders Höjder med den kokande Skånegatan och softa Nytorgsparken var det en helt igenom rimlig liten verksamhet. Lord Vettlös!

Ja, man kan ju skratta åt det idag när man sitter nere på Gotland Södra och förundras över grannens kibbar (kalvar) vilka har i det närmaste episka namn som, ”Plast”, ”Tass” och ”Rosetta”. Den senare ska vi förresten äta av till middag idag.

Det är viktigt med namn, därför döper jag också alla mina kulor. Eller så här, de kommer med ett namn. Det kan dröja ett bra tag innan jag känner dess identitet genom den hårda betongen, men plötsligt klarnar det och då vet man. Som det här senaste aset på 55 kilo. Jag har jobbat hårt med den kulan. Fingrar har blött, hår har slitits av, fogar har skrapats bort och fyllts i igen. En månad tog det, men så kom namnet – Lord Vettlös! Strax därefter skar sig pigmenteringen och jag fick skrapa bort all fogen ännu en gång. Men tänk er själva, mellan varje liten glasbit. Kulfan visade sig vara ett monster och för första gången blev ett namnbyte nödvändigt. Jag kallar den bara för, Lordi!

Allt det här skrivet bara som en parentes. Det jag egentligen tänkte visa var hur man enklast förflyttar ett monster av sådan dignitet och vikt. Genom att hämta traktorn och spänna om två grimmor till en s.k ”dubbelmule”. Ja, ni förstår … Om ni någonsin skulle få för er att skapa ett eget monster.

LV lyft

Lord Vettlös a.k.a Lordi

Lord Vettlös a.k.a Lordi

Ett gott tecken

Nej, man får inte ligga på latsidan … Jag tror att de flesta s.k ”vanliga arbetare” tänker att författare och andra skribenter snyter sina alster ur näsan. Men det tar tid, en oändlig tid och kräver ett näst intill sjukligt fokus. För det allra mesta hatar jag hela processen. Jag vet att timmar kommer att försvinna, dagar gå, människor tröttna och djur rymma ur sina hagar. Jag känner ett otroligt motstånd varje gång jag ska sätta mig bakom datorn. Det finns så MYCKET annat att göra, ett liv att leva, en gård att sköta, böcker att läsa … Men allt det där får vänta. Så fort jag kommer in i en berättelse ordentligt får allting annat stå åt sidan. Och det är då det roliga börjar, när karaktärerna får liv och det plötsligt börjar hända saker som man aldrig hade kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. Då blir det åka av!

Jag visste inte ens om jag skulle klara av att skriva ännu en stor roman efter Kronjuvelerna. Men det gick, och nu är den klar. Arbetstiteln är, Fiske Förbjudet. Jag ska berätta mer om innehållet lite längre fram.

Men nu är det sommar och jag planerar redan för nästa produktion. Jag ser år av arbete framför mig och jag känner ett otroligt motstånd till hela processen. Jag tror att det är ett gott tecken.

Mellanlandning i människobyn!

Mellanlandning i människobyn!

 

Niki-Niki

Vindskjoni (Niki-Niki), en riktig läromästare för den som önskar veta mer om självbehärskning, gott uppförande och djupandning. Man gör inte en oförsiktig rörelse på hans rygg, nyser inte högt eller svarar hastigt i mobiltelefonen. Men den som har nerver nog att hålla sig lugn och följsam i sadeln kan få en alldeles, alldeles underbar ridtur!

First thing in the morning

Jag har nämnt det förr … Allting gick väl inte precis så som man hade önskat eller tänkt sig här i livet – men jag hade tamejfan inte otur med utsikten. Jag har sett Nybroviken och Stockholms skärgård, Söders höjder och Hoburgens vidder under alla årstider, i alla väder, alla tider på dygnet, år efter år. Bogesundslandet och Gärdsmark in i minsta vitterstig! Nej, jag hade inte otur med utsikten. Jag har valt den, aktivt, jobbat hårt, styrt mina steg. Så som jag numera gör varje morgon. Jag måste bara ut dit … till trädgårdslandet. Sedan är jag redo att deala med vilken skit som helst. Men den måste vara snygg att se på – skiten. Annars knatar jag vidare …

Morgonkulan

Morgonkulan

19755902_10155052020838303_648711450_n

Rondellskräck

”Jag gör inte vänster i rondeller”, det är mitt återkommande svar när någon vill ha skjuts till en speciell plats. Jag har för övrigt en ganska stor och vidunderlig repertoar, det tycker jag, men jag gör inte vänstersvängar i rondeller. Länge var därför Färjeläget i Visby uteslutet. I de fall någon vill bli upplockad av mig, anger jag följande platser; Flygplatsen, Linds Växthus eller Lasarettet. Det är höger, eller rakt fram i rondellerna. Men vad fan i helvete hände i den här medeltida världsarvsstaden? När uppstod detta Gehenna av rondeller? Hur kunde det få ske?

Skitvart, som man säger här ute i havet, numera gör jag lite som jag vill i rondellerna. Det började igår. Inga stora saker, bara en ambulansutryckning som tvingade mig att köra både vänster och höger och tvärs över rondellen, detta tillsammans med några hundra andra bilister som just anlänt med färjan från Nynäs. Det kändes bra, det kändes rätt, det kändes rimligt. Så nu hämtar jag även i hamnterminalen och på parkeringen utanför Coop!

Några bilder från ett stillsamt midsommarfirande, helt utan vänstersvängar.

Watson & Viola

Watson & Viola

Förfest i köksträdgården!

Förfest i trädgårdslandet!

Spontanritt!

Spontanritt i hagen

Gamle Grållen

Gamle Grållen

Foppa och Fideli

Foppa och Fideli

19265074_10155019333528303_1314473092_n

Syrensaft från granngården.

Syrensaft från granngården.

 

Petes

Petes

Midsommarblomster

Midsommarblomster

Blåsningen!

Jag brottas med ett mysterium. Jag får ingen rätsida på det. Hur fan kan ett frö bli till ett annat? Jag försådde ett stort antal Digitalis inomhus i vintras, vårdade de små plantorna som späda prematurer och satte ut dem på friland i maj-juni. Jag har kunnat följa dessa varelser ända sedan de skramlade ut ur frökapseln och nu har det börjat blomma. Vallmo! Varenda planta har genomgått en metamorfos och förvandlats till en helt annan art? Eller är det samma? Kan blommor plötsligt få för sig att bli någonting annat? Jag googlar och googlar, men finner inga svar.

Jag drog även ner några plantor vid den gamla ruinen, och hoppades länge på att i alla fall några skulle bli vad de var tänkta som, men Hell No! Vallmo där också. Blåst av en blomma – det var otippat!

Blåsningen!

Blåsningen!