Dålig stämning

Nu är det riktigt dålig stämning här på ön, jag lovar – bittert i byarna! Utryckningsfordon av en särskild sort bespottas, barn vandrar iväg till skolan med strutar av intorkat schamponeringsmedel i pannan och korna sparkar bakut av ren galenskap. Och alltsammans, hela den här skiten som pågår är Geabs fel!

Geab, Gotlands Energi AB, är då alltså den lokala leverantören av el, mos om ni så vill, spätta! Det har varit dåligt av den varan på sistone. Orsaken ska vara någon slags utbyggnad av nätet vilket har inneburit oräkneliga elavbrott, inte sällan över hela ön samtidigt. Detta har fått människor, och säkert även djur, att gå bananas. Men tänk er själva, mjölkstationen i Kräklingbo eller någon annan stans klockan 04.30 på morgonen. Gamla Rosa har ställt sig i position, halat fram lökarna och låtit sig kopplas upp mot den digitala mjölkpigan. Och så blir det strömavbrott! Hela anläggningen låser sig i ett krampaktigt baksug och resten är ju inte svårt att föreställa sig … Måhända går det inte alls till på det här viset, men det är sådana skräckbilder som dyker upp på mina näthinnor när ljuset slocknar för tredje gången samma vecka.

Jag ser framför mig små skolbarn som står i duschen med huvudet fullt av lödder och som även utan sköljning skulle tvingas att stressa till skolbussen, men nu sitter de på sina säten med långa strutar av stelnat skum i huvudet. Dålig stämning!

Det har faktiskt gått så långt att personal vid kraftstationen har blivit mordhotade. Barn till anställda vid huvudkontoret har fått utstå påhopp i skolan. Folk är förbannade! Rör inte ett redan svajigt elnät!

Själv tvingades jag hämta in en häst som gått rakt igenom staketet och ställt sig att kalasa på grannens rågåker. Det är ett laglöst land, ett mörklagt land, ett land där man kan mäta spänningen i nätet genom att studera skolbarnens frisyrer och längden på kossornas spenar. Ja, alltså … om man ser det ur mitt perspektiv.

Falkland-styran

 

Potatispekoralet

Nej, vi håller inte på med potatis längre. Det ville sig inte, det blev för mycket känslor, för stora ansträngningar, för bittra erfarenheter. Men i början var det kul!

Jag hade upptäckt ett hörn av gården där en liten, prydlig potatisodling skulle passa perfekt. Planen var inte egentligen att överraska någon, men eftersom var och en hade fullt upp med sitt blev det inte riktigt av att jag berättade om den heller.

Plantorna växte sig höga och frodiga, snart skulle de mjälla, små knölarna långt där nere under jorden ta fart och utvecklas till riktiga praktpluggar. Det var då jag kände att jag hade det i mig, gåvan, talangen om ni så vill, att förvandla oländig mark till bördig jord. Och det blev dags att hämta, Skutskepparn. ”Kom”, sa jag. ”Det är någonting jag vill visa bakom huset!”. ”Kul”, sa han. ”Det är någonting jag vill visa dig också bakom huset!”. Redan där borde jag dragit mina öron åt mig, anat ugglor i mossen, ställt in spaden i förrådet. ”Jag har en överraskning”, sa jag. ”Jag med”, sa han. Vi rundade tillsammans husknuten och fortsatte bort mot hästhagen. Det var där jag hade grävt upp mitt potatisland. Planterat så fint utmed staketet. ”Men vad fan i helvete?!”, utbrast jag. Mitt potatisland var borta, jämnat med marken. Det tog en lång stund innan jag hade hämtat mig så pass att jag kunde fråga; ”Vad har hänt, vad har du tagit dig till med?”: Skutskepparn sträckte stolt på ryggen. ”Det var det ju det jag ville visa”, svarade han. Jag har gått runt med röjsågen hela morgonen här.”

Jag gjorde faktiskt ett försök att plantera nya sättpotatisar, men de grävde hundarna upp och satte i sig med groddar och allt. Nu håller vi inte på med det där längre, det tär för hårt på relationen. Då är det mycket enklare att åka till Ica och handla köpepotatis för fem spänn kilot. Och förresten, har vi grusat upp hela potatislandet nu.

Potatis

 

 

Lord Vettlös

Det är en lång historia, men jag hade faktiskt ett litet företag som hette just så en gång i tiden. Firman sysslade med reklam och i den då rådande andan på Söders Höjder med den kokande Skånegatan och softa Nytorgsparken var det en helt igenom rimlig liten verksamhet. Lord Vettlös!

Ja, man kan ju skratta åt det idag när man sitter nere på Gotland Södra och förundras över grannens kibbar (kalvar) vilka har i det närmaste episka namn som, ”Plast”, ”Tass” och ”Rosetta”. Den senare ska vi förresten äta av till middag idag.

Det är viktigt med namn, därför döper jag också alla mina kulor. Eller så här, de kommer med ett namn. Det kan dröja ett bra tag innan jag känner dess identitet genom den hårda betongen, men plötsligt klarnar det och då vet man. Som det här senaste aset på 55 kilo. Jag har jobbat hårt med den kulan. Fingrar har blött, hår har slitits av, fogar har skrapats bort och fyllts i igen. En månad tog det, men så kom namnet – Lord Vettlös! Strax därefter skar sig pigmenteringen och jag fick skrapa bort all fogen ännu en gång. Men tänk er själva, mellan varje liten glasbit. Kulfan visade sig vara ett monster och för första gången blev ett namnbyte nödvändigt. Jag kallar den bara för, Lordi!

Allt det här skrivet bara som en parentes. Det jag egentligen tänkte visa var hur man enklast förflyttar ett monster av sådan dignitet och vikt. Genom att hämta traktorn och spänna om två grimmor till en s.k ”dubbelmule”. Ja, ni förstår … Om ni någonsin skulle få för er att skapa ett eget monster.

LV lyft

Lord Vettlös a.k.a Lordi

Lord Vettlös a.k.a Lordi

Ett gott tecken

Nej, man får inte ligga på latsidan … Jag tror att de flesta s.k ”vanliga arbetare” tänker att författare och andra skribenter snyter sina alster ur näsan. Men det tar tid, en oändlig tid och kräver ett näst intill sjukligt fokus. För det allra mesta hatar jag hela processen. Jag vet att timmar kommer att försvinna, dagar gå, människor tröttna och djur rymma ur sina hagar. Jag känner ett otroligt motstånd varje gång jag ska sätta mig bakom datorn. Det finns så MYCKET annat att göra, ett liv att leva, en gård att sköta, böcker att läsa … Men allt det där får vänta. Så fort jag kommer in i en berättelse ordentligt får allting annat stå åt sidan. Och det är då det roliga börjar, när karaktärerna får liv och det plötsligt börjar hända saker som man aldrig hade kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. Då blir det åka av!

Jag visste inte ens om jag skulle klara av att skriva ännu en stor roman efter Kronjuvelerna. Men det gick, och nu är den klar. Arbetstiteln är, Fiske Förbjudet. Jag ska berätta mer om innehållet lite längre fram.

Men nu är det sommar och jag planerar redan för nästa produktion. Jag ser år av arbete framför mig och jag känner ett otroligt motstånd till hela processen. Jag tror att det är ett gott tecken.

Mellanlandning i människobyn!

Mellanlandning i människobyn!

 

Niki-Niki

Vindskjoni (Niki-Niki), en riktig läromästare för den som önskar veta mer om självbehärskning, gott uppförande och djupandning. Man gör inte en oförsiktig rörelse på hans rygg, nyser inte högt eller svarar hastigt i mobiltelefonen. Men den som har nerver nog att hålla sig lugn och följsam i sadeln kan få en alldeles, alldeles underbar ridtur!

First thing in the morning

Jag har nämnt det förr … Allting gick väl inte precis så som man hade önskat eller tänkt sig här i livet – men jag hade tamejfan inte otur med utsikten. Jag har sett Nybroviken och Stockholms skärgård, Söders höjder och Hoburgens vidder under alla årstider, i alla väder, alla tider på dygnet, år efter år. Bogesundslandet och Gärdsmark in i minsta vitterstig! Nej, jag hade inte otur med utsikten. Jag har valt den, aktivt, jobbat hårt, styrt mina steg. Så som jag numera gör varje morgon. Jag måste bara ut dit … till trädgårdslandet. Sedan är jag redo att deala med vilken skit som helst. Men den måste vara snygg att se på – skiten. Annars knatar jag vidare …

Morgonkulan

Morgonkulan

19755902_10155052020838303_648711450_n

Rondellskräck

”Jag gör inte vänster i rondeller”, det är mitt återkommande svar när någon vill ha skjuts till en speciell plats. Jag har för övrigt en ganska stor och vidunderlig repertoar, det tycker jag, men jag gör inte vänstersvängar i rondeller. Länge var därför Färjeläget i Visby uteslutet. I de fall någon vill bli upplockad av mig, anger jag följande platser; Flygplatsen, Linds Växthus eller Lasarettet. Det är höger, eller rakt fram i rondellerna. Men vad fan i helvete hände i den här medeltida världsarvsstaden? När uppstod detta Gehenna av rondeller? Hur kunde det få ske?

Skitvart, som man säger här ute i havet, numera gör jag lite som jag vill i rondellerna. Det började igår. Inga stora saker, bara en ambulansutryckning som tvingade mig att köra både vänster och höger och tvärs över rondellen, detta tillsammans med några hundra andra bilister som just anlänt med färjan från Nynäs. Det kändes bra, det kändes rätt, det kändes rimligt. Så nu hämtar jag även i hamnterminalen och på parkeringen utanför Coop!

Några bilder från ett stillsamt midsommarfirande, helt utan vänstersvängar.

Watson & Viola

Watson & Viola

Förfest i köksträdgården!

Förfest i trädgårdslandet!

Spontanritt!

Spontanritt i hagen

Gamle Grållen

Gamle Grållen

Foppa och Fideli

Foppa och Fideli

19265074_10155019333528303_1314473092_n

Syrensaft från granngården.

Syrensaft från granngården.

 

Petes

Petes

Midsommarblomster

Midsommarblomster

Blåsningen!

Jag brottas med ett mysterium. Jag får ingen rätsida på det. Hur fan kan ett frö bli till ett annat? Jag försådde ett stort antal Digitalis inomhus i vintras, vårdade de små plantorna som späda prematurer och satte ut dem på friland i maj-juni. Jag har kunnat följa dessa varelser ända sedan de skramlade ut ur frökapseln och nu har det börjat blomma. Vallmo! Varenda planta har genomgått en metamorfos och förvandlats till en helt annan art? Eller är det samma? Kan blommor plötsligt få för sig att bli någonting annat? Jag googlar och googlar, men finner inga svar.

Jag drog även ner några plantor vid den gamla ruinen, och hoppades länge på att i alla fall några skulle bli vad de var tänkta som, men Hell No! Vallmo där också. Blåst av en blomma – det var otippat!

Blåsningen!

Blåsningen!

 

Watsons vansinnesverk

I förrgår kom äntligen regnet och dränkte alla mina tomatplantor i pallkragarna. Jag hade glömt bort att vi inte har några stuprännor så vattnet vräkte ju ned som ett vattenfall från taket. Men skam den som ger sig. Jag räddade vad som gick och hittade till och med några nya små, sköra plantor som fick ersätta de gamla. Då kom hunden (läs Watson), grävde upp hela skiten och bäddade ned sig själv i pallkragen med en filt. Så här fint såg det ut i morse!

Watsons vansinnesverk

Watsons vansinnesverk

Den senaste mosaikkulan blev i alla fall ganska fin. Första gången jag använde mörk granitfärgad fog. Vi får se hur länge den klarar sig innan Watson äter upp den!

Klar kula

Mysterious ways

Jag tror att det var pappa som knuffade in mig i brasan. Ja, inte för att jävlas eller så, utan för att jag helt enkelt inte var mogen för de stora landsvägarna. Förresten brann jag ju inte upp heller utan landade snyggt och prydligt alldeles vid kanten av den glödande bädden. Oavsett vem som knuffade måste det i alla fall varit någon som inte direkt önskade livet ur mig. Bara bilnycklarna!

Det kom som en blixt från klar himmel – jag skulle ta körkort! Otippat kan man tycka, inte minst för en 50-plussare. Men seriöst, jag hade verkligen fått nog av att cykla och att planera vartenda inköp efter väderlek och vindriktning. Jag längtade efter att dra någonting över huvudet, helst en kaross av plåt!

Till att börja med gick allting bra, inga konstigheter liksom. Man måste skaffa körkortstillstånd, gå en handledarutbildning och undersöka synen. Men sedan kommer ju onekligen stunden då det är dags att börja övningsköra, och det gick väl lite sisådär kan man tycka.

Sweden_road_sign_B2.svg

Dagen för uppkörning närmade sig med stormsteg, men jag hade svårt att komma upp i de högre hastigheterna och kände mej osäker på landsväg. Då kom Skutisen på en idé – att köra från Storsudret till Fårösund på en timme drygt, det borde jag väl klara och så säker jag skulle känna mig på hemvägen. Learning by doing i 150 kilometer i timmen. Det här såg ju inte ens bra ut på ritbordet och även om jag överdriven skissen och hastigheten en del så fungerade den dåligt i praktiken. Redan i Klintehamn hade jag kroknat och ville inte köra mer.

Det kändes tryggare att gå hemma på gården och elda ris. Men faktum kvarstod, jag skulle köra upp en kort tid senare och det var då (precis innan den stora dagen) som jag snubblade och höll på att ramla in i brasan. Tack och lov så gjorde jag ju inte det, men jag bröt handen och det blev en långdragen historia med skenor och skit. Jag tror att det var pappa som gav mig knuffen, jag tror att det var alldeles nödvändigt. Jag hade ingenting på de snabba landsvägarna att göra, jag behövde ta ett steg tillbaka, sänka hastigheten och börja om från början.Och det var egentligen först då som den riktiga övningskörningen började. Jag måste dock ge en eloge till min handledare, han har sannolikt rest hundratals mil kors och tvärs över Gotland i … fyrtio kilometer i timmen.

Det som bekymrade mig var att jag hade köpt en resa till Island som en överraskning åt Skutskepparn. Vi skulle hyra bil och åka runt hela ön, bytas av bakom ratten och kinesa på små, vulkaniska hotell. Ja, även den skissen såg ju bra ut på ritbordet men i verkligheten tornade två gigantiska problem upp sig. 1. Handen var helt obrukbar och jag hade ännu inget körkort. 2. Jag flyger inte. Det är någonting jag bara inte gör och som jag inte har gjort på trettio år. Jag gör det inte! Kan inte exakt svara på hur jag kunde få för mig att köpa en resa till Island. Kan inte begripa. Det är så jag fungerar, in mysterious ways. Och det är en framkomlig väg, men den inkluderar en del okonventionella lösningar och den är inte alltid spikrak …

To be continued.

Jag tvår min svans och korsar mina morrhår

Att han kunde fixa en radar, det visste jag, sätta ihop ett komplett navigationssystem, svänga in en gyrokompass och tusen andra tekniska saker … Men att bygga ett stall, det visste man fan ingenting om. Förrän nu! Kul med en kille som överraskar … även trettio år senare. Som mest överraskad blev jag kanske ändå härom kvällen när jag skulle släcka och stänga till stallet. Det var då jag upptäckte att han har installerat nattklubbsbelysning åt hästarna. Ny lyser det porrigt i alla boxarna långt efter midnatt. Jag tvår min svans och korsar mina morrhår (citat den gamle dieselråttan Mäster Estragon) .

Annars är det väl mest i den här miljön man är van att se honom …

Total Makeover