Pigg på pinnen

Jag inser att min besatthet i att hugga ved, ja, hela min förtjusning i alla sorters bränder grundar sig i den tidiga relationen till en gammal vedspis. Jag hittade en, sedan länge bortglömd, ”loggbok” från Lilla Ängsholmen där de äldsta anteckningarna sträcker sig mer än fyrtio år tillbaka i tiden och där flera generationer av boende har satt sin signatur. Jag skriver ALLTID om vedspisen (en hal och ovillig Husqvarna med oklart förflutet).

Så här kan det stå: ”Torsdag 18/4 1980: Västlig vind ca 4 m/s. Det regnar ute. Katten är kriminell. Ingen eld i spisen.”

Våld och brott, eld och vind. Värdsliga saker.

Därför glädjer det mig särskilt att vi har en nästan likadan Husqvarna här på Kurrekurreduttön. Förutom namnet har de ingenting gemensamt. Den här är varken hal eller ovillig, utan snarast väl pigg på pinnen. Det har blivit något av min huvudsakliga uppgift att hålla den där järnspisen vid jämn och fin temperatur. Jag är så förtjust i den här Gotländska järnhäcken att jag lagar nästan all mat på den. I helgen gjorde jag någonting så apart och ”skolmatsalen-nittonhundrasjuttiosju-miserabelt” som makaronipudding. Det blev riktigt, riktigt gott.

.

 

 

Dagens hjältehund

Det är inte lätt med Wilmer. Han har en kärv attityd med nerver som ligger lindade som dammsugarslangar runt kroppen. Ingen kan som han flyga i luften och riva en hel matsalsmöbel för det att någon knackar på dörren. Detta med hans ”vakt” och ”ängsliga sinne” är någonting som vi ständigt jobbar med. Men där finns en punkt i pälsen som inte går att rå på, och som faktiskt kanske inte heller ska jobbas bort helt och hållet. För övrigt är han oerhört tillgiven och vill alltid vara så nära som möjligt. I många år fick han sova vid vår fotända, men så fick Skutskepparn astma och Wilmer blev förvisad till köket.

Snart visade det sig att Wilmer verkligen avskyr rök. Han blir jätterädd och gör allt för att fly när ugnsvärmen stiger i temperatur. Detta skapar en del problem hos en husmor som mer än gärna bränner vid en gryta och glömmer plattorna på. Därför blev allting så mycket lättare här på Gotland där han har ett helt hus att vistas i. Sovrummet är den enda plats varken han eller Viola får vara.

Så i går kväll när jag skulle laga mat på vedspisen (som är mycket roligare än el-spisen eftersom alla plattorna alltid är på) hände den gamla klassikern att soppan kokade över (nåja, det var en gryta). Då jag som vanligt vid matlagning befann mig på ett annat våningsplan vid tidpunkten för rökutvecklingen märkte jag ingenting. Men Wilmer kom galopperandes uppför trapporna, ställde sig utanför sovrumsdörren och började skälla på ett märkligt, ihållande sätt. Jag öppnade dörren och såg att nästan hela huset låg i dimma.

Nu var det visserligen ingen fara, men så likt honom att komma och berätta.

.

Wilmer t.h

.

Men i morse blev det värre. Skutisen har varit förkyld en tid och haft problem med luftrören. Trots det klev han upp tidigt (som vanligt) och tog ut hundarna på en tur runt gården. Jag hörde när de gick ut, men somnade snart om. Så, plötsligt vaknade jag av att Wilmer stod utanför sovrumsdörren och skällde ännu mer ihärdigt än kvällen innan. Eftersom jag visste, att ingen gryta stod på spisen och allt var lugnt i övrigt, avvaktade jag en stund med att kliva upp. Men Wilmer, som annars aldrig viker från Skutskepparns sida, stod kvar utanför sovrumsdörren och skällde allt skarpare.

Jag klev upp och märkte genast att han ville ha mig med nedför trappan. Sömndrucket följde jag efter, och plötsligt såg jag. Skutisen halvlåg i badrummet och kämpade med ett ordentligt astmaanfall. Under, över alla under lyckades jag hitta hans medicin och efter några rejäla inandningar blev han bättre.

Och detta tackar vi Wilmer för. Dagens hjältehund!

 

Gala

Nu har nomineringarna till årets Guldbaggegala släppts och jag är lite besviken. Min favoritfilm, dokumentären ”För dig naken”, fick tyvärr ingen nominering. Men ta det lugnt, Lars Lerin. Vad är väl en bal på slottet…?

Guldbaggegalan kan vara Sveriges creddigaste mediamingel, alla kategorier. Det är inte helt ovanligt med pristagare som väljer att stanna hemma framför teven och skickar ett sändebud att ta emot sin bagge hellre än att utsätta sig för det spektakel som omger prisutdelningen. Och jag kan verkligen förstå det. Här skulle jag kunna berätta hur mycket som helst om paljetter och poser och på varandra trampade egon, men jag väljer att fokusera på det som verkligen är g-a-l-a i januari månad. Lera, lågtryck och visslande hög luftfuktighet.

.

Askungen har alla stövlarna hemma

.

.

.

Den här gamla blåsan ska nu få vila stilla i en skrubb på det Gotländska Sudret. Det är vi lika glada över, både blåsan och jag. Men fan, jag gillar hatt alltså. Hatt har jag alltid haft, liksom stora, leriga stallstövlar. Jag vet inte ens om det finns någon motsättning i det.

.

Röda mattan utrullad

.

I dag var vi och hälsade på en god vän som har en hästgård i Hablingbo. Sedan drog vi ner till havet och rastade hundarna. Allt är gala!

Backyard Babies

Vi stockholmare älskar Gotland. Det är liksom lite ”vår bakgård” tycker vi, vår nödutgång, vår räddning. Varje år reser tusen, tusentals Stockholmare till ”öjn”. Men nu är det någon som håller på att trasha vår backyard, som sliter upp rosorna med rötterna och pissar i rabatterna. Det ska bli ett stort, gapande hål där vi annars brukar stå och djupandas om somrarna bara för att överleva nästkommande vinter i korsningen Götgatan / Folkungagatan.

Jag önskar att alla nollåttor ville sluta sig samman och resa till Gotland nu när Ojnareskogen skövlas och regnet öser ner. Vi måste hjälpa till och stoppa dessa kallhamrade bergsprängare och stentuggande kalkbaroner från att löpa bärsärk med avverkningsmaskiner och röjsågar. Vi måste visa oss lojala med ortsbefolkningen, betesdjuren och bergatrollen som ju faktiskt äger rätten till den här änglamarken. Så snälla, snälla… Skriv under här!

Backyard Babies

Kalkbrott

Det här är Norra Gotland (presenterad i ännu en inte alldeles lysande liten filmsnutt). Vad som är lysande här är landskapet. Det lyckas inte ens jag dölja, även fast jag håller kameran åt fel håll. Detta filmade jag i somras, alldeles i närheten av den plats där man nu bearbetar och röjer marken för att börja bryta kalk. Men titta en gång till. Den här artrikedomen är unik! Besök Ojnareskogens egen hemsida och reagera. Gå med i Ojnareskogens Facebookgrupp, skriv på petitioner, agera, protestera, vrid om näsorna och slit av öronen på de som har beslutat om detta. Man skövlar inte jorden vi ärvde. Inte ens om den mestadels består av kalk. Det är sådant man rubricerar som ”kalkbrott”  i lagbalken. Den vidrigaste av åtalspunkter.

Romantikern, Svåra Barbro och jag

Jag är inte mycket för att fira. Eller jo, jag tycker om att fira andra. Vi har haft massor av fester och kalas ombord. Det får man vara ödmjukt tacksam över, att det alltid finns och har funnits anledning att slå klackarna i taket. Men för min egen del uppskattar jag någon slags lugn och ro.

Detta hade jag också varit mycket noga med att påpeka inför min stundade 50-årsdag. ”Jag vill absolut INTE ha någon fest”, hade jag förklarat. Och jag menade det. Givetvis är det alltid roligt att träffa sin stora, sanslösa familj, sina vilda, vackra vänner och alla de besynnerliga barnen. Men vi hänger ju med varandra jämt!

Det blir bra väder

Den som faktiskt tog min önskan på allvar, var Skutskepparn. Han frågade helt enkelt:

– Men vad VILL du då göra på din 50-årsdag. Var befinner du dig om du får bestämma helt och hållet själv, och tillsammans med vem?

Och jag tvekade inte på svaret, för någon velig själ har jag aldrig varit.

– Hamra Krog, sa jag därför. Jag sitter på Hamra Krog, helst tillsammans med dig.

Och så fick det bli… på ett ungefär. Jag vill inte påstå att vägen dit var helt spikrak.

Bland bockar och baggar

Jag hör till de som verkligen älskar Gotland och har varit i nästan varenda vrå på ön. Även om Storsudret alltid kommer att vara den plats som ligger mig varmast om hjärtat är jag också sjukt förtjust i Furillen på den norra ostkusten. Alla är verkligen inte det. Furillen är ett djupt gåtfullt ställe (se länk under bilden ovan) med ett landskap som är alldeles magiskt. Dit ville jag gärna också komma tillbaka, men inte utan att passera Falholmen som är ett paradis för sig. Dessa är mina tre favoritplatser på Kurrikurriduttön. Storsudret, Furillen och Falholmen. Ingen plats är sådär jävla lättåtkomlig, och ut till Falholmen måste man vada, om man inte spolas bort av havsströmmarna. Jag älskar sånt!

När jag själv får bestämma

Redan på onsdagen började det hända prylar här ombord, och vi skulle inte åka till Gotland förrän på torsdag morgon. Detta för att jag faktiskt skulle få äta födelsedagsfrukost på Furillen på fredagen den 27 juli som var min 50-årsdag.

Men som sagt var, redan på onsdagen började det anlända tårtor och blommor och presenter. Onödigt, men snällt. Jag vet nu att jag är omgiven av så många, snälla människor att jag kommer få skämmas under de återstående femtioelva åren av mitt bittra liv.

Jag har fått alldeles för fina och dyra saker som jag fan inte har förtjänat, men jag har verkligen inte önskat mig något heller. Det enda jag har sagt är; ”Kom inte dragandes med någon cykel, för då blir jag förbannad!”.

Inte för att jag inte ville ha en ny cykel, utan för att jag inte ville en. Däremot ville jag verkligen ha en ny Iphone, men det förstod jag ju att någonting sådant inte skulle kunna komma på fråga med tanke på hur många telefoner jag har stoppat i tvättmaskinen och kört på hög temperatur. Ofta med påföljande torktumling. Lång.

No time to ass about

Men jag fick en ny Iphone OCH ett helt vattentätt fodral att förvara den i. Och här började man väl känna att läge kanske vore att stanna hemma och ställa till med en stor fest, men resan var redan bokad med hotell både på Furillen och på Grå Gåsen nere på Sudret. Till och med solen var köpt för pengar och på plats i sina bestämda koordinater.

Jag vaknade tidigt på Furillen morgonen den 27 juli, och såg (till min stora förvåning) att Skutskepparn redan var uppe och jobbade med sina ritningar bakom datorn. Jag tog en dusch (i det rent obskyra badrummet som Furillens hotell tillhandahåller, men som har ett genomgripande arkitektoniskt tänk som är direkt humoristiskt). När jag kom ut igen låg det en hel hög med presenter på sängen.

– Åh nej, sa jag. Vi skulle ju inte… Och vi hade ju sagt att…

Men Skutskepparn var taggad och berättade stolt hur han hade lyckats smuggla med sig alla paket i bilen på vägen. Sedan drog han iväg och beställde frukost som vi skulle ha med oss ut på ön.

En stjärt i paradiset

En extra bonus med Furillen är att de har fina cyklar, alla utrustade med ordentliga cykelkorgar. Jag valde ut en nypumpad Monark och tänkte just ge mig av när Skutskepparn ropade:

– Inte den cykeln, du ska ha den som står här bakom hörnet.

Jag hann faktiskt bli riktigt irriterad på honom, för jag hade packat ordentligt och varför i hela fridens dar skulle jag byta hoj?!

Men där stod hon naturligtvis, dold bakom den gamla cementfabriken. Min NYA cykel!

Black Betty

Jag fattade absolut ingenting, inte ett smack. Cykeln var redan utrustad med cykelkorg och i den låg en jättebukett med rosor och en flaska Champagne. Det kunde inte stämma. Vi hade inte haft med oss någon extra cykel under överfarten till Gotland, och absolut inga blommor. Det här började bli riktigt, riktigt suspekt!

Jag vet inte HUR många gånger Skutskepparn fick berätta hur hela ”cykelaffären” hade gått till, och det var en invecklad historia med många inblandade. Inte minst den taxichaufför som fått i uppdrag att köra cykeln och blombuketten från Visby till Furillen, och sedan hotellpersonalen som tog hand om alltsammans.

Alltså, min galna familj och deras ideér!!

Jag strök försiktigt över den blanka ramen och viskade:

– Black Betty… Hon ska heta, Black Betty.

Men sedan sparkade hon bakut två gånger och försökte slänga av mig i ett dike, så jag döpte raskt om henne till, ”Svåra Barbro”.

Hotellpersonalen tyckte att hela arrangemanget var absolut kanoners och trodde att Skutskepparn var värsta romantikern. Det är dock någonting som har kommit under senare år. Och då bara i ytterst små, små vågskvalp. Men den här dagen var MIN, och jag fick allt jag någonsin hade kunnat drömma om. Jag fick till och med vada över till Falholmen.

Vi åt en fantastisk lunch och drack ännu mera Champagne (jag), för sedan skulle vi lasta cyklarna och ta bilen hela vägen ned till Storsudret för att hinna i tid till middagen på Hamra Krog.

Hamra Krog

Sällan har jag haft så roligt, aldrig har jag dansat så mycket, och inte med Skutskepparn i min famn. Han dansar nämligen inte alls.  Men nu gjorde han det. Jag vet faktiskt inte vad som hände. Kanske är det sånt som bara sker en varm sommarnatt på Storsudret, och i så fall enbart på Hamra Krog.

Vi cyklade hem till Grå Gåsen sen genom kanske den tjockaste (och varmaste) dimma som någon av oss har upplevt. Svåra Barbro visade nu att hon hade en stor och stark kedja och ett varmt och gott nav. Tryggt bar hon sin mer än lovligt välfirade femtiotaggare hela vägen hem till Burgsvik, men hon har (vet jag nu) en dryg attityd och tar upp hela vägbanan när hon kommer.

Under tiden som vi har varit borta har Humla och Nisse (med pojkvänner) passat hundarna. För säkerhets skull lämnade vi ett par tusen hemma i kontanter (gömda), u-t-i-f-a-l-l Viola skulle, ”hitta på nåt”.

Hann vi längre än ombord på färjan förrän Humla ringde och sa:

– Viola har blivit biten av någonting i ansiktet och blivit jättesvullen runt ögat. Kanske en huggorm (som förra året), eller en geting!

Vi sa:

– Åk till Arninge Djurklinik, Wilmer pröjsar!

Killen med Guldbyxorna

Ja, och sedan kom vi hem. Och Viola blev bättre och jag hittade två flaskor Champagne i styrhytten som var från mina släktingar i Skellefteå. Och sen kom Nisse med ännu fler paket och blommor. Och då sa Skutskepparn:

– Nu får det fan vara nog!

Förtrollningen bruten

Därmed var förtrollningen bruten och fem dagars firande över. Fy fan, det är roligt att fylla femtio! Som jag har skrattat, som jag har cyklat, som jag har dansat. Ni borde alla bli femtio så fort som möjligt, så får ni se själva. Men det största av allt är kanske insikten som bäst beskrivs i det engelska uttrycket; ”No time to ass about!”. Det ska jag bära med mig in i framtiden, det ska jag leva efter och upprepa om och om igen.

No time to ass about

 

Saker som hände 2011 och ingen jävel hade någon glädje av

Jag tycker att det börjar bli dags att knyta ihop den här TBE-påsen och sortera in i facket; ”Saker som hände år 2011 och ingen jävel hade någon glädje av.” Det facket!

Ibland känner jag igen mej i den där reklamfilmen som går på TV och visar en kvinna med ett komplicerat benbrott. I början av konvalescensen blir hon uppvaktad med Luciasånger och julklappar, men sedan dalar sympatierna i takt med ljusets återkomst. Till Påsk är allt som händer att en flinande farbror kastar in en blek blomruska i rummet.

Jag vet hur det känns!

Så jävla lätt kan det inte vara att hålla empatiflödet rinnande. Här har det faktiskt varit strypt ett par, tre månader snart. Här om kvällen frågade Skutskepparn liksom av en slump;

– Och hur är det med dej då nu för tiden?

Jag blev faktiskt rätt förvånad för jag brukar aldrig klaga över mina krämpor. Så jag svarade nästan lite full i skratt:

– Undrar du verkligen det?

Och han sa:

– Nej, den saken är väl egentligen rätt så avhandlad vid det här laget.

Det är kärlek, det… efter trettio år!

Annat var det i början… av augusti alltså. Dagarna på sjukhuset som jag inte minns ett skit av. Då var alla så snälla och omtänksamma och ta mej fan generösa. Jag fick blommor och ett par knallrosa Foppatofflor, som även hade kunnat framkalla en stroke under sämre omständigheter. Nisse städade hela båten och printade ut förhållningsregler som hon klistrade upp på hyttdörren inför min hemkomst.

 

 

Första dagen hemma var riktigt trevlig. Det kom in brickor med soppa och juice. Jag fick böcker och tidningar, som jag i och för sej inte kunde läsa, men i alla fall. Storartad service!

Men hör ni, sedan gick det fort utför. Redan dag två drogs alla måltider in, eftersom ingen kom ihåg att jag låg där i hytten, och hade vi inte åkt till Gotland den tredje dagen hade man väl förtvinat där i sin drypande Dengu-feber.

 

 

Det var sedan när vi kom tillbaka från Kurrekurreduttön tre veckor senare, som människor började bete sej riktigt underligt. Någon mat serverades över huvud taget inte, all tvätt och städning fick jag sköta själv. Precis som vanligt alltså. Hundarna tog jag ut i skogen dagligen!

Men så avlyssnade jag ett telefonsamtal i min närhet och fick höra följande:

– Nej, tyvärr… Det går inte. Jag måste hjälpa mamma, förstår du. Hon är ju så sjuk!

Skitungarna hade börjat köra ut TBE-kortet!

Jag vet inte hur många gånger sedan dess dom har använt sej av denna skurkaktiga metod, att utnyttja min ”sjukdomssituation” för egna syften. Men en sak kan jag berätta. Inte har det påverkat mitt tillfrisknande.

 

 

Nu fyra, snart fem månader senare är jag praktiskt taget återställd. Eller i alla fall mycket, mycket bättre. Och då tittar Nisse in i hytten och säjer:

– Du mamma, vi kanske får besök i helgen.

Och jag svarar:

– Jaha, vad trevligt.

Och Nisse ber:

– Kan du inte halta lite i alla fall?

Och jag spärrar upp ögonen och frågar:

– Va?!

Och Nisse förklarar:

– Ja, men folk förväntar sej det.

Och jag fattar inte ett jävla dugg och upprepar:

– Va?!

Och Nisse ser lite (men bara lite) skamsen ut:

– Jo, du vet det där TBE-kortet har cirkulerat ganska länge nu. Man vill ibland slippa vissa saker, komma undan lite lindrigt, tacka nej helt enkelt. Det finns så många tråkiga tillställningar, såsiga filmer och meningslösa möten… Då är det så bra att kunna säja; ”Jag måste vara hemma och hjälpa mamma”.

Och jag viskande:

– Jag har aldrig fått någon hjälp…

Och Nisse, lite barskare i tonen nu.

– Allt jag ber dej om är att halta lite för trovärdighetens skull. Ska det vara så mycket begärt? På lördag!

Och jag, omtumlad av all denna missriktade omsorg:

– Vad ska jag säja att det är för fel på mej?

Och Nisse, med ett leende:

– Du kan väl bara köra ut TBE-kortet! Har du inte minsta lilla gnutta TBE kvar i kroppen som du kan plocka fram och rädda dina barns anseende med?

Nej, vet ni vad? Jag tycker att det börjar bli dags att knyta ihop den här TBE-påsen och sortera in i facket; ”Saker som hände år 2011 och ingen jävel hade någon glädje av. Allra minst, jag!

 

Storsudret sommaren 2011

 

Furillen – For the win

Även de mest oklara mål klarnar till slut, och har då den missvisande kompassen varit nådig befinner man sej på ön Furillen, strax utanför Gotlands nordöstra kust.

Dumpa mej på en öde ö och jag kommer INTE att få tråkigt. Nu är inte Furillen helt öde, men näst intill.

Vad man med bestämdhet VET finns på Furillen… En deckarförfattare (Håkan Nesser), en grym gutebagge (jag har mött den själv) och en nedlagd cementfabrik. Det är där man bor.


Dumpa mej på en öde Ö

Behöver jag säja att jag ÄLSKAR dessa omständigheter. Hela stället är ”lite knasigt” och kräver en slags ”närvaro” som man inte är van vid. Till exempel saknas det nästan helt skyltning. Man får fan anstränga sej lite själv för att hitta fram till platsen. Sedan växer mystiken till ett fascinerande helhetskoncept som för tankarna till gamla rysare som Twin Peaks.

Hotellrummen ser ut som små bunkrar av betong med glasdörrar ut mot havet. Det finns ingen konst på väggarna, inga fula inredningsdetaljer eller andra onödiga prylar som stjäl uppmärksamhet från den hisnande omgivningen. Allt man får är en stor Hästens säng och en jävligt soft ljudanläggning från Bang & Olufsen. Och ja, det är dyrt. Men det beror lite på vad man värdesätter. Mest är det fantastiskt.

To be continuned…