Kronjuvelerna – Ett livsverk

Böckerna går att beställa HÄR

TV-serien visas på SVT Play fram t.o.m den 4 februari

Recension

Nu när Kronjuvelerna har haft svensk biopremiär och visats på SVT med miljonpublik tre kvällar i rad, kan det vara roligt att berätta lite om tillkomsten av produktionen.

Jag är född med den här historien inom mej, jag har alltid vetat att den ska berättas, att jag kommer berätta den, men inte hur lång den skulle bli eller i vilket format den skulle återges. Och så blev det till slut både två böcker, en TV-serie och en långfilm!

Av fem fina Guldbaggenomineringar blev det tre feta baggar!

Första gången jag ens yppade min idé, att skriva om en fattig familj, där alla, var och en, bar på en alldeles särskild gåva, var för dåvarande producenten på SVT i Göteborg, Gunnar Carlsson.

Vi satt på en billig sylta och jobbade med ett helt annat manusprojekt, när jag plötsligt hörde mej själv säja:

– Vet du om att August Strindberg försökte koka eget guld på ett hotellrum i Paris?

Och Gunnar svarade:

– Inferno.

Jag fyllde i:

– Det finns människor med stora kunskaper, såna som kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, stämma blod och vifta på öronen. Du vet, riktiga Kronjuveler!

 

Fragancia och Jésus
Alicia Vikander och Jesper Lindberger

Det där är nu mer än tio år sedan, och mitt första manusutkast hade inte titeln ”Kronjuvelerna” utan hette någonting annat. Jag hade hittat nyckeln till ett universum som var så oändligt mycket större än nittio minuter film.

I första versionen beskrev jag en ö inom militärt skyddsområde som kallades för ”Pinan”. Den delen är inte alls kvar i ”Kronjuvelerna” utan återfinns i uppföljaren till TV-berättelsen, romanen; Det stora svenska vemodet.

Jag skrev och jag skrev, och snart hade vi material för upp emot sex timmar film, vilket var alldeles för långt. Och ingenting gick att stryka! Det här var ju mitt universum, karaktärer som var mejslade ur sten.

Då kom Daniel Alfredsson in i bilden.

Tillsammans med honom började jag bearbeta materialet på SVT Drama i Stockholm. Där fanns en enormt entusiastisk manuschef, Ivar Köhn, som verkligen brann för idén. Men när han flyttade till Norge avstannade projektet.

Daniel spelade in långfilmen Syndare i sommarsol och jag började utarbeta manuset till julkalendern Dieselråttor och Sjömansmöss.

Under skrivarbetet med julkalendern kopplades regissören Ella Lemhagen in som manuskonsulent.  Jag hade önskat att hon skulle ta på sej hela regiuppdraget för produktionen, men det fungerade inte logistiskt för Ella just då. Däremot kände vi båda att vi gärna ville göra någonting tillsammans i framtiden.

Ella instruerar Alicia inför en tagning
Foto: Michael Taskow

Ella och jag hade därefter flera möten om hur vi skulle tackla och bena upp den här stora berättelsen med alla sina linjer och stickspår? Ibland gick det framåt, ibland tog vi en paus på varsitt håll och gjorde annat. Jag jobbade som krönikör för Tidningen Hästfocus i många år, och fick där en ovärderlig träning i att leverera textmassor (on time) och att skriva disciplinerat.

Vid ett tillfälle satte jag mej i min dotters lägenhet uppe på Södermalm och försökte renodla exakt vad Kronjuvelerna skulle innehålla. Där lade jag grunden till boken, som senare fick titeln Familjelyckan, men det förstod jag inte förrän jag träffade den dåvarande långfilmskonsulenten, Per Nielsen, på Svenska Filminstitutet.

Per kallade upp mej till sitt kontor på Gärdet och vi hade ett långt, vägledande samtal. Sedan skrev Per ett utlåtande om Kronjuvelerna (som jag har kvar än i dag och är något av det finaste någon har skrivit om mina manusidéer), och där han avslutade med orden: ”Det känns som att jag har varit i ett helt romanuniversum!”.

Och nu började det lossna ordentligt. Ella hade redan ett samarbete med produktionsbolaget Filmlance genom sina tidigare filmer, och satte mej i kontakt med ägaren Lasse Blomgren och producenten Charlotta Denward. Tillsammans mötte vi så småningom upp SVT:S dramachef Christian Wikander i Göteborg, och avslutade en bra dag på SVT med det årets Guldbaggegala på Göteborgsoperan. Vi var på gång med någonting som kanske aldrig hade gjorts i Sverige på det viset tidigare… Magisk Realism!

 

En långfilm

 

Även jag började inse att jag satt med ett enormt material, karaktärer och scener som hade utvecklats under många års tid. Jag ville berätta så mycket mer än vad som rymdes i den uppgörelse som var aktuell vid tidpunkten. Samtidigt som jag skrev ett nytt grovmanus på Kronjuvelerna, började jag arbeta med första delen i en planerad trilogi, boken Familjelyckan.

 

Del ett i en planerad trilogi

 

Varför produktionerna har olika namn är för att skilja dom båda verken åt rent juridiskt. Boken blev klar före filmen / TV-serien och SVT hade i en överenskommelse med mej fått ensamrätt att använda titeln; Kronjuvelerna. Innehållet är likartat. Det är samma karaktärer och händelser i stort, men boken är förstås (som böcker ju blir) mer omfattande och kanske (i det här fallet) även ljusare berättad.

 

`Svindlande tanke´ var vi nu omkring åren 2007-2009 i gång med en romansvit, en långfilm och en TV-serie. Ella tog över mitt grovmanus och satte sin prägel på berättelsen, genom att forma en magisk, dramatiskt kriminalhistoria med tidlösa kostymer och fantastisk scenografi. Filmfotot av Anders Bohman är i världsklass!

 

Jonatan Bökman som Richard Persson

 

Filmen hade stor galapremiär på biograf Rigoletto i Stockholm sommaren 2011. Ett uttryck som ”alla var där”, känns som ett understatement i sammanhanget. Trycket på biljetterna var stenhårt och efterfesten på Café Opera fantastisk.

 

Jag (i hatt) och mina döttrar f.v Freja, Philippa, Humla och Fideli på premiären av Kronjuvelerna
Fler bilder HÄR

 

Tänk om alla galagästerna som fyllde den stora salongen hade haft en aning om hur länge och hur mycket vi, i teamet har jobbat med Kronjuvelerna. Alla timmar, år på kammaren (hytten i mitt fall), och sedan Ellas gigantiska arbete före, under och efter inspelningen. Men just där och då, när applåderna aldrig ville ta slut efter föreställningen, kändes det ganska skönt att sitta med en uppföljare i rockärmen. Det FINNS en fortsättning på berättelsen, del två i min romantrilogi, boken Det stora svenska vemodet.

 

Som manusförfattare ligger man ju alltid först i produktionen. När regissören sätter igång och filmar är mitt jobb slutfört för länge sedan. Då är det tacksamt att äga nycklarna till ett helt romanuniversum.

I Det stora svenska vemodet får vi följa de barn som huvudkaraktärerna i ”Kronjuvelerna”, Fragancia och Pettersson-Jonsson, får tillsammans i framtiden.

En recensent i tidningen Corren kallar boken för ; ”En hisnande, sagolik skröna”, och skriver om innehållet; ”Bottnande i ett djupt och livsavgörande allvar är det här ändå den genuint roligaste roman jag läst på länge.”

Fett!

Den som undrar hur det går för den förunderliga Familjen Fernández och alla deras vänner, har alltså svaret där. Boken / böckerna går att beställa överallt på nätet och finns även på de flesta bibliotek. Annars är det bara att säja till så fixar personalen det.

Och vad händer nu då på skrivkammaren (i hytten)?

Jag ska skriva färdigt den avslutande och tredje delen om Familjen Fernández / Jonsson med arbetsnamnet; Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn. Jag har en stor förläkek till långa, konstiga titlar som ingen jävel kan behålla i minnet. Nämnvärt om böckerna är annars att de är helt fristående från varandra och kan läsas i vilken ordning som helst. Störst utbyte har man kanske ändå av att börja med Familjelyckan.

Till slut, det som alla frågar; ”Varför heter filmen och TV-serien, Kronjuvelerna?”

Okey, `spoilervarning´ här för dom som fortfarande väntar på ett rafflande kriminaldrama med Kungahuset i fokus. Det blir ingenting av det.

Med ett uttryck som, ”En riktig Kronjuvel”, brukade man (förr i tiden) beskriva en person som utmärker sej för att vara lite udda, knasig, konstig eller allmänt besynnerlig i vidare mening. I min berättelse syftar jag på en grupp, till synes, ganska kantstötta karaktärer, men som alla bär på någonting stort och enastående inom sej.

Någon kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, en annan vet var lyckan har sin gång och en tredje bär på ett hjärta av guld i sitt bröst. Det finns dom som kan vifta på öronen och vända ögonen ut och in. Somliga påstår att dom har mött Jesus och ytterligare andra att dom funnit receptet på guld.

Är det inte en förunderlig tanke att alla dessa människor existerar mitt ibland oss utan att vi vet vilka det är. Det finns bara ett säkert sätt att känna igen en ”riktig Kronjuvel”. Man ska söka i byggnader med sprickor i fasaden, studera människor med glipor i kläderna, kika in genom revor och syna skrubbsår på knäna… Och långt där inne går det att skymta en gyllene själ.

Och i tveksamma fall (men testa inte det här på djupt vatten)… Den som bär på ett hjärta av guld i sitt bröst, sjunker som en sten till botten!

Kronjuvelerna får Internationell Biopremiär på Berlins Filmfestival 2012

Böckerna går att beställa HÄR
Familjelyckan finns även i pocket

 

 

Kronjuvelerna har en egen grupp på Facebook som alla kan gå med i!

Fan, det är Freda

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

 

 

Jag fick ett brev (ett mail var det). Det stod (bl.a), ”Hur blir man manusförfattare? Snälla, kan du inte skriva en blogg som handlar om det. Jag har skickat in massor av manusidéer och förslag till olika filmbolag och TV-stationer, men får aldrig igenom någonting. Hur började du? Och hur gör man för att skriva en roman? Måste man först skriva en bok innan det blir en film?”

Jag vet att många, hemskt många, har ”skrivdrömmar”, och jag tycker verkligen man ska uppmuntra människor att skriva. Men jag är egentligen fel person att fråga, för jag har gjort en HELT omvänd karriär. Jag blir bara sämre och sämre.

Som bäst var jag åren mellan 0-2,5, då kunde jag inte skriva alls. Då kände jag mej som en riktig författare. Jag var FÖDD till författare. Jag var fanimej storartad där en tid. Men sedan kom pennor och papper in i mitt liv och alltsammans blev med ens ganska komplicerat. Pappret begrep jag mej inte på överhuvud taget, så jag skrev på allting annat. Pennorna var inte heller lätta att hantera, men syrran gav mej en rejäl pensel och en målarfärgsburk. Vi började med köket.

Min författarbana kunde slutat där, för våra ”producenter” blev inte enbart glada när dom vaknade om morgonen och fann någonting som inte alls liknade ett prydligt ”diktverk” nedteckna på väggar och köksskåp. Men vi dog inte i alla fall. Vi tog nya tag.

 

Bara att ta nya drag

 

Det är lite så det går till, man tar nya tag. Om och om igen tar man nya tag, för att man är besatt av sin ”gärning”. (Lär av gäddan!)

Jag fick så småningom en skrivmaskin som någon hade baxat ur en sopcontainer i Hagalund. På den skrev jag tusen mil – minst. Och däri ligger svaret på frågan om ”Hur?”. Man MÅSTE skriva tusen mil – minst.

Haja!

Man måste skriva om och om och om igen. Hundratusen mil, om så behövs. Begåvning förutsätts man ha, konsten är att bibehålla ”det milda vanvettet” SAMT att komma till ett avslut.

Någon gång under vägs gång kommer man att fråga sej själv, ”Vem ska läsa den här boken på fyratusenniohundrasex sidor… Och hur tjock kommer den att bli?”.

Intresting!

Dags att börja redigera, att strukturera och fundera över exakt VAD handlar den här skiten om? Och nu går det utför, kan jag berätta. För det som började så vackert med breda penseldrag över blanka skåpsluckor har plötsligt förvandlats till en obegriplig smörja bestående av ett par miljoner svaga versaler håglöst framknackade genom ett torrt färgband. Men fy fan vad jag har förbrukat färgband!

Till slut tog jag alla mina manuskript och slängde hela rasket i sjön. Jag tror att det var på Kanholmsfjärden. Den är tillräckligt stor för att kunna svälja ett omfattande skolarbete.

Sedan gick jag hem och skrev en kortfilm. Det tog tio minuter (max). Men där fanns ALLT. Det gjorde verkligen det. Där fanns en berättelse med inledning, fördjupning, vändpunkter och nyckelscener. Jag hade helt enkelt lärt mej att skriva manus. Det tog tjugo år.

Welcome to the neigbourhood!

 

Och nu hade jag blivit RIKTIGT dålig. Allt jag hade uträttat under två årtionden var ett kortfilmsmanuskript. Visserligen jobbade jag redan som copywriter och drev en liten annonsbyrå (som också gick RIKTIGT uselt) men det berodde nog mest på att jag var ute och red hela dagarna (samt festade hela nätterna med mina kollegor).

Ja, ni hör ju. Här finns INGA förutsättningar alls. Men jag skickade det där kortfilmsmanuset till SVT Drama och därefter växte projektet till en JÄTTEPRODUKTION.

Även den gick åt helvete!

Jag fick i uppdrag att skriva 6 avsnitt X 45 minuter till en planerad TV-serie som vi kallade för Fan, det är Freda. Och jag fick betalt hela vägen.

Det blev en vansinnigt rolig berättelse. Helt unik än idag törs jag påstå.

Susanna Edwards (senare Guldbaggebelönad) regisserade. Rollerna besattes av toppskådespelare, flera tusen barn provfilmades för huvudrollerna och legenden Ulf Axén (Ronja Rövardotter mm. mm) kallades in som scenograf.

 

Lost in La Mancha – trailer

 

Men produktionen gick likafullt omkull under inspelningen. Det blev en stor, stor skandal som väl endast kan överträffas av Terry Gilliams pekoral Don Quijote. Se trailern under bilden. Så såg det ut på inspelningsplatsen av ”Fan, det är Freda”.

Force majour!

Jag stog på toppen av min karriär – och ALLT hade rasat. Men…

Things fuckin´change!

Jag hade gjort mitt jobb, jag hade lärt mej hantverket från grunden och jag kunde leva (tidvis) på inkomsterna från det som var mitt allra största intresse – ”Ljug& Hittepå”.

Min utbildning var betald!

Inte långt därefter fick jag erbjudande om att skriva manus till SVT:s Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss som blev en stor tittarsuccé. Och redan då jobbade jag med idén till Kronjuvelerna (som har inspelningsstart nu i augusti i regi av Ella Lemhagen). Men eftersom det fanns lite tid över där åren mellan 2007-2009 hann jag med att skriva två romaner också. För nu visste jag hur man gjorde!

Så när jag försöker hitta ett enkelt svar på frågorna i mailet, finner jag inget annat än; ”Go with the flow”. Lev ditt liv, skriv många tusen mil och lär dej hantverket ordentligt. Då kommer du att lyckas!

Jag tror inte att någon skulle kunna upprepa min resa idag. Det jag upplevde som ”svårt” under vägs gång var egentligen någonting helt fantastiskt. Att komma från ingenstans och få möjlighet att arbeta med så stora produktioner som jag gjorde inledningsvis. Det handlade mycket om tur, en hel del om otur (främst med vädret), men framförallt om stor, stor berättarglädje.

”Kronjuvelerna” är en fantastisk historia, som ju sedan även utvecklades till boken Familjelyckan. Men faktum kvarstår, Det stora svenska vemodet är en ännu bättre story. Och när den blir film… Då, kanske, att det även blir någonting av mej till slut. Men då börjar det väl att regna grodor från himlen… eller nåt.

 

Bergljót Arnadottir i Fan, det är Freda