Kronjuvelerna – Ett livsverk

Böckerna går att beställa HÄR

TV-serien visas på SVT Play fram t.o.m den 4 februari

Recension

Nu när Kronjuvelerna har haft svensk biopremiär och visats på SVT med miljonpublik tre kvällar i rad, kan det vara roligt att berätta lite om tillkomsten av produktionen.

Jag är född med den här historien inom mej, jag har alltid vetat att den ska berättas, att jag kommer berätta den, men inte hur lång den skulle bli eller i vilket format den skulle återges. Och så blev det till slut både två böcker, en TV-serie och en långfilm!

Av fem fina Guldbaggenomineringar blev det tre feta baggar!

Första gången jag ens yppade min idé, att skriva om en fattig familj, där alla, var och en, bar på en alldeles särskild gåva, var för dåvarande producenten på SVT i Göteborg, Gunnar Carlsson.

Vi satt på en billig sylta och jobbade med ett helt annat manusprojekt, när jag plötsligt hörde mej själv säja:

– Vet du om att August Strindberg försökte koka eget guld på ett hotellrum i Paris?

Och Gunnar svarade:

– Inferno.

Jag fyllde i:

– Det finns människor med stora kunskaper, såna som kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, stämma blod och vifta på öronen. Du vet, riktiga Kronjuveler!

 

Fragancia och Jésus
Alicia Vikander och Jesper Lindberger

Det där är nu mer än tio år sedan, och mitt första manusutkast hade inte titeln ”Kronjuvelerna” utan hette någonting annat. Jag hade hittat nyckeln till ett universum som var så oändligt mycket större än nittio minuter film.

I första versionen beskrev jag en ö inom militärt skyddsområde som kallades för ”Pinan”. Den delen är inte alls kvar i ”Kronjuvelerna” utan återfinns i uppföljaren till TV-berättelsen, romanen; Det stora svenska vemodet.

Jag skrev och jag skrev, och snart hade vi material för upp emot sex timmar film, vilket var alldeles för långt. Och ingenting gick att stryka! Det här var ju mitt universum, karaktärer som var mejslade ur sten.

Då kom Daniel Alfredsson in i bilden.

Tillsammans med honom började jag bearbeta materialet på SVT Drama i Stockholm. Där fanns en enormt entusiastisk manuschef, Ivar Köhn, som verkligen brann för idén. Men när han flyttade till Norge avstannade projektet.

Daniel spelade in långfilmen Syndare i sommarsol och jag började utarbeta manuset till julkalendern Dieselråttor och Sjömansmöss.

Under skrivarbetet med julkalendern kopplades regissören Ella Lemhagen in som manuskonsulent.  Jag hade önskat att hon skulle ta på sej hela regiuppdraget för produktionen, men det fungerade inte logistiskt för Ella just då. Däremot kände vi båda att vi gärna ville göra någonting tillsammans i framtiden.

Ella instruerar Alicia inför en tagning
Foto: Michael Taskow

Ella och jag hade därefter flera möten om hur vi skulle tackla och bena upp den här stora berättelsen med alla sina linjer och stickspår? Ibland gick det framåt, ibland tog vi en paus på varsitt håll och gjorde annat. Jag jobbade som krönikör för Tidningen Hästfocus i många år, och fick där en ovärderlig träning i att leverera textmassor (on time) och att skriva disciplinerat.

Vid ett tillfälle satte jag mej i min dotters lägenhet uppe på Södermalm och försökte renodla exakt vad Kronjuvelerna skulle innehålla. Där lade jag grunden till boken, som senare fick titeln Familjelyckan, men det förstod jag inte förrän jag träffade den dåvarande långfilmskonsulenten, Per Nielsen, på Svenska Filminstitutet.

Per kallade upp mej till sitt kontor på Gärdet och vi hade ett långt, vägledande samtal. Sedan skrev Per ett utlåtande om Kronjuvelerna (som jag har kvar än i dag och är något av det finaste någon har skrivit om mina manusidéer), och där han avslutade med orden: ”Det känns som att jag har varit i ett helt romanuniversum!”.

Och nu började det lossna ordentligt. Ella hade redan ett samarbete med produktionsbolaget Filmlance genom sina tidigare filmer, och satte mej i kontakt med ägaren Lasse Blomgren och producenten Charlotta Denward. Tillsammans mötte vi så småningom upp SVT:S dramachef Christian Wikander i Göteborg, och avslutade en bra dag på SVT med det årets Guldbaggegala på Göteborgsoperan. Vi var på gång med någonting som kanske aldrig hade gjorts i Sverige på det viset tidigare… Magisk Realism!

 

En långfilm

 

Även jag började inse att jag satt med ett enormt material, karaktärer och scener som hade utvecklats under många års tid. Jag ville berätta så mycket mer än vad som rymdes i den uppgörelse som var aktuell vid tidpunkten. Samtidigt som jag skrev ett nytt grovmanus på Kronjuvelerna, började jag arbeta med första delen i en planerad trilogi, boken Familjelyckan.

 

Del ett i en planerad trilogi

 

Varför produktionerna har olika namn är för att skilja dom båda verken åt rent juridiskt. Boken blev klar före filmen / TV-serien och SVT hade i en överenskommelse med mej fått ensamrätt att använda titeln; Kronjuvelerna. Innehållet är likartat. Det är samma karaktärer och händelser i stort, men boken är förstås (som böcker ju blir) mer omfattande och kanske (i det här fallet) även ljusare berättad.

 

`Svindlande tanke´ var vi nu omkring åren 2007-2009 i gång med en romansvit, en långfilm och en TV-serie. Ella tog över mitt grovmanus och satte sin prägel på berättelsen, genom att forma en magisk, dramatiskt kriminalhistoria med tidlösa kostymer och fantastisk scenografi. Filmfotot av Anders Bohman är i världsklass!

 

Jonatan Bökman som Richard Persson

 

Filmen hade stor galapremiär på biograf Rigoletto i Stockholm sommaren 2011. Ett uttryck som ”alla var där”, känns som ett understatement i sammanhanget. Trycket på biljetterna var stenhårt och efterfesten på Café Opera fantastisk.

 

Jag (i hatt) och mina döttrar f.v Freja, Philippa, Humla och Fideli på premiären av Kronjuvelerna
Fler bilder HÄR

 

Tänk om alla galagästerna som fyllde den stora salongen hade haft en aning om hur länge och hur mycket vi, i teamet har jobbat med Kronjuvelerna. Alla timmar, år på kammaren (hytten i mitt fall), och sedan Ellas gigantiska arbete före, under och efter inspelningen. Men just där och då, när applåderna aldrig ville ta slut efter föreställningen, kändes det ganska skönt att sitta med en uppföljare i rockärmen. Det FINNS en fortsättning på berättelsen, del två i min romantrilogi, boken Det stora svenska vemodet.

 

Som manusförfattare ligger man ju alltid först i produktionen. När regissören sätter igång och filmar är mitt jobb slutfört för länge sedan. Då är det tacksamt att äga nycklarna till ett helt romanuniversum.

I Det stora svenska vemodet får vi följa de barn som huvudkaraktärerna i ”Kronjuvelerna”, Fragancia och Pettersson-Jonsson, får tillsammans i framtiden.

En recensent i tidningen Corren kallar boken för ; ”En hisnande, sagolik skröna”, och skriver om innehållet; ”Bottnande i ett djupt och livsavgörande allvar är det här ändå den genuint roligaste roman jag läst på länge.”

Fett!

Den som undrar hur det går för den förunderliga Familjen Fernández och alla deras vänner, har alltså svaret där. Boken / böckerna går att beställa överallt på nätet och finns även på de flesta bibliotek. Annars är det bara att säja till så fixar personalen det.

Och vad händer nu då på skrivkammaren (i hytten)?

Jag ska skriva färdigt den avslutande och tredje delen om Familjen Fernández / Jonsson med arbetsnamnet; Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn. Jag har en stor förläkek till långa, konstiga titlar som ingen jävel kan behålla i minnet. Nämnvärt om böckerna är annars att de är helt fristående från varandra och kan läsas i vilken ordning som helst. Störst utbyte har man kanske ändå av att börja med Familjelyckan.

Till slut, det som alla frågar; ”Varför heter filmen och TV-serien, Kronjuvelerna?”

Okey, `spoilervarning´ här för dom som fortfarande väntar på ett rafflande kriminaldrama med Kungahuset i fokus. Det blir ingenting av det.

Med ett uttryck som, ”En riktig Kronjuvel”, brukade man (förr i tiden) beskriva en person som utmärker sej för att vara lite udda, knasig, konstig eller allmänt besynnerlig i vidare mening. I min berättelse syftar jag på en grupp, till synes, ganska kantstötta karaktärer, men som alla bär på någonting stort och enastående inom sej.

Någon kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, en annan vet var lyckan har sin gång och en tredje bär på ett hjärta av guld i sitt bröst. Det finns dom som kan vifta på öronen och vända ögonen ut och in. Somliga påstår att dom har mött Jesus och ytterligare andra att dom funnit receptet på guld.

Är det inte en förunderlig tanke att alla dessa människor existerar mitt ibland oss utan att vi vet vilka det är. Det finns bara ett säkert sätt att känna igen en ”riktig Kronjuvel”. Man ska söka i byggnader med sprickor i fasaden, studera människor med glipor i kläderna, kika in genom revor och syna skrubbsår på knäna… Och långt där inne går det att skymta en gyllene själ.

Och i tveksamma fall (men testa inte det här på djupt vatten)… Den som bär på ett hjärta av guld i sitt bröst, sjunker som en sten till botten!

Kronjuvelerna får Internationell Biopremiär på Berlins Filmfestival 2012

Böckerna går att beställa HÄR
Familjelyckan finns även i pocket

 

 

Kronjuvelerna har en egen grupp på Facebook som alla kan gå med i!

Karlarna på kammarn

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Nu ska jag berätta om Ivar, kanske också om Gunnar och eventuellt något om Per. Det finns fler, till exempel pappa som faktiskt monterade ljuddämpare på min skrivmaskin i begynnelsen, men det är nog dessa ”karlar” som har betytt absolut mest för mig och mitt ”författarskap”.

Egentligen var det Susanna Edwards som presenterade mig för Ivar. Vi träffades i en ”skrubb” på ”Drama” som då låg inhyst i ett gammalt militärområde på Östermalm. Jag gick väl och bar på något manus i vanlig ordning och Ivar utbrast leende:

– Pitcha mig!

Jag tittade förfärad på Sanna och teaterviskade:

– Vad är det han vill att jag ska göra.

Susanna tittade utmanande på Ivar och sa:

– Hon vet inte vad en pitch är.

Ivar skrattade till:

– Men skit i det, berätta om ditt manus.

Jag drog en lättnadens suck.

– Jaha, det…

Så började jag berätta. Ivar lyssnade, och lyssnade, och lyssnade… Han är en av dom där sällsamma människor som jag har skrivit om tidigare, såna som man ofta finner i producentledet oavsett om det är en filmarbetare eller en förläggare.

– Den här storyn skulle jag vilja se som en tv-serie, sa han.

Det var inte så jag hade tänkt när jag, några månader tidigare, satt med Gunnar Carlsson på en krog i Göteborg. Gunnar är min ”uppfinnare” så är det bara. I dag är han chef över all dramaproduktion på SVT, men då när vi lärde känna varandra var han främst känd som grundare för Göteborgs Filmfestival. Gunnar lärde mig att skriva tv-manus. Vi satt vid ett skabbigt köksbord någonstans i Majorna och Gunnar trummade med en penna i bordsskivan.

– Du måste tänka dig ett DNA, sa han. Se det framför dig. Gör du det?

– Ja, sa jag.

– Och den där genen, som du ser, går igen i varje avsnitt, varje scen, varje dialog. Gör den det?

– Ja, sa jag.

Kanske var det första gången jag verkligen förstod vad någon människa sa till mig. Ett par år senare hamnade vi alltså på den där krogen i Göteborg.

– Jag har en långfilmsidé, sa jag.

– Får jag höra, sa Gunnar.

Till min egen stora förvåning hörde jag mig själv ljuga ihop jordens skröna som växte och utvecklades under kvällens gång. Gunnar lyssnade med en road min.

– Det där hittade du ju på nu, sa han.

– Tyst och ät upp din mat, sa jag.

Såklart jag hittade på. Jag har alltid ljugit Gunnar full med skit och han har ständigt avslöjat mej. Kanske är han den enda som vet att jag är en riktig bluff!

På den krogen skapades verkligen flera av dom karaktärer som man nu kan möta i ”Familjelyckan”. Det har varit en lång, lång väg dit men när jag tänker tillbaka på vilka människor som har betytt mest för mig i mitt författarskap så är det nog Gunnar Carlsson och Ivar Köhn. Med dom har jag, var och en för sej, suttit i timmar och diskuterat saker som skillnaden mellan ”inner” och ”outer motivation” samt även ”point of no return” . Det finns naturligtvis fler, människor som har tagit av sin tid, gett av sina kunskaper och ibland också gjort mig riktigt förbannad. Till exempel Ann-Ci Lifmark (enastånde tv-producent) som jag tycker så fruktansvärt mycket om. Hur mycket har inte vi bråkat periodvis! När vi träffade på Bokmässan nyligen sa jag till henne:

– Det måste vara jävligt slitsamt att jobba med fascistoida manusförfattare och rigida regissörer. Varpå hon svarade med emfas:

Du är jävligt jobbig och Jakob är jävligt jobbig – alla är inte det.

Och ändå klarade Ann-Ci av att vända Jakobs och mina verbala vendettor (för vi slogs aldrig, men det var jävligt nära) till en tittarsuccé. Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss med över två miljoner tittare i vissa avsnitt.


Illustration: Per Åhlin

Det är dessa människor som jag tackar i mitt efterord till ”Familjelyckan”, dom som har betytt och fortfarande betyder mycket för mitt författarskap. Jag ville så gärna skicka en bok även till Ivar, men det visade sig vara nästan omöjligt att finna honom. Överallt fick jag olika svar:

– Ivar, är inte han chef för typ Nordisk Filmfond…

Eller:

– Ivar, han producerade väl den där underbara långfilmen ”Elling”, men sen…

Till slut fann jag honom med hjälp av en dansk filmarbetare. Tänk att dessa höga chefer ska flyta runt i hela Europa. Ivar innehar idag en hög post inom Norsk Filmproduktion och när vi fick kontakt med varandra igen, skrev han till mig dom kanske vänligaste ord som någon av mina arbetskamrater har gjort. Bland annat detta: ”Jeg husker fremdeles den gleden jeg hadde da jeg leste manuset første gang, og etter noen tusen manus kan jeg si at det var en relativt unik opplevelse”.

Sedan berättar han lite om sitt arbete och avslutar med att skriva hur mycket han ser fram emot att möta Fragancia och hennes familj igen.

Det gör faktiskt jag också. Efter en lång paus mellan andra och redje delen, längtar jag verkligen tillbaka in i deras värld. Och jag hoppas att många, många läsare ska göra mig sällskap!

Beställ

För er som har svårt att hitta boken ute i landet (den kan omöjligtvis finnas i varenda bokhandel) går den att beställa direkt från förlaget. Det går fort och den levereras ofta från den ena dagen till den andra. Kostnaden faktureras. Annars säjer man bara till i butiken så tar dom lätt hem den. Eller varför inte följa ”spotmarknaden” Adlibris och Bokus. Där kan man fynda!

Läs ett utdrag ur ”Familjelyckan” under fliken ”Böcker”.