En skvätt Andalusisk tvåtaktsolja

Det trodde man inte i januari, ej heller i februari och knappast i mars. April blev en kylslagen historia, maj kom som ett hånskratt i motvinden, men juni… Juni levererade fullt ut. Nu är sommaren här!

Wilmer och Viola söker svalka i flygeln

Vi tog en repa förbi Hamra, som jag verkligen älskar och har skrivit mycket om förr. Hamra är ”Södermalm” för en gammal, inbiten Stockholmare. Och lite Provence, och kanske en skvätt Andalusisk tvåtaktsolja. Det är vilt och vackert och vidunderligt där nere. Och man kan dricka det, eller tanka dragspelet med det. Och plötsligt kommer det en tromb och vänder upp och ned på hela bygden. Och det vet jag med bestämdhet, för det har jag varit med om själv.

Hamra hoods

I dag tog jag dock taljan och drog till Hemse. Ja, det blev ju en pangpunka som på beställning i höjd med Alva kyrka. Kanske säger man inte ”talja” på Gotland, det säger man nog bara på Södermalm, och möjligen i Hamra. Men jag fick den gamla häcken fixad i alla fall. I en radiobutik!

De är här nu

Nu har vallmon slagit ut, och det är så vackert att man kan cykla omkull för mindre. Totte (se nedan) taggar runt i det fria och verkar må bättre än någonsin. Det är svårt att tro att den hästen är över trettio år gammal, men när man ser honom hänga tvätt förstår man att den killen har varit med ett tag.

Om han får något tillskottsfoder? Nej, bara en skvätt Andalusisk tvåtaktsolja då och då.

Totte och vittvätten

 

Romantikern, Svåra Barbro och jag

Jag är inte mycket för att fira. Eller jo, jag tycker om att fira andra. Vi har haft massor av fester och kalas ombord. Det får man vara ödmjukt tacksam över, att det alltid finns och har funnits anledning att slå klackarna i taket. Men för min egen del uppskattar jag någon slags lugn och ro.

Detta hade jag också varit mycket noga med att påpeka inför min stundade 50-årsdag. ”Jag vill absolut INTE ha någon fest”, hade jag förklarat. Och jag menade det. Givetvis är det alltid roligt att träffa sin stora, sanslösa familj, sina vilda, vackra vänner och alla de besynnerliga barnen. Men vi hänger ju med varandra jämt!

Det blir bra väder

Den som faktiskt tog min önskan på allvar, var Skutskepparn. Han frågade helt enkelt:

– Men vad VILL du då göra på din 50-årsdag. Var befinner du dig om du får bestämma helt och hållet själv, och tillsammans med vem?

Och jag tvekade inte på svaret, för någon velig själ har jag aldrig varit.

– Hamra Krog, sa jag därför. Jag sitter på Hamra Krog, helst tillsammans med dig.

Och så fick det bli… på ett ungefär. Jag vill inte påstå att vägen dit var helt spikrak.

Bland bockar och baggar

Jag hör till de som verkligen älskar Gotland och har varit i nästan varenda vrå på ön. Även om Storsudret alltid kommer att vara den plats som ligger mig varmast om hjärtat är jag också sjukt förtjust i Furillen på den norra ostkusten. Alla är verkligen inte det. Furillen är ett djupt gåtfullt ställe (se länk under bilden ovan) med ett landskap som är alldeles magiskt. Dit ville jag gärna också komma tillbaka, men inte utan att passera Falholmen som är ett paradis för sig. Dessa är mina tre favoritplatser på Kurrikurriduttön. Storsudret, Furillen och Falholmen. Ingen plats är sådär jävla lättåtkomlig, och ut till Falholmen måste man vada, om man inte spolas bort av havsströmmarna. Jag älskar sånt!

När jag själv får bestämma

Redan på onsdagen började det hända prylar här ombord, och vi skulle inte åka till Gotland förrän på torsdag morgon. Detta för att jag faktiskt skulle få äta födelsedagsfrukost på Furillen på fredagen den 27 juli som var min 50-årsdag.

Men som sagt var, redan på onsdagen började det anlända tårtor och blommor och presenter. Onödigt, men snällt. Jag vet nu att jag är omgiven av så många, snälla människor att jag kommer få skämmas under de återstående femtioelva åren av mitt bittra liv.

Jag har fått alldeles för fina och dyra saker som jag fan inte har förtjänat, men jag har verkligen inte önskat mig något heller. Det enda jag har sagt är; ”Kom inte dragandes med någon cykel, för då blir jag förbannad!”.

Inte för att jag inte ville ha en ny cykel, utan för att jag inte ville en. Däremot ville jag verkligen ha en ny Iphone, men det förstod jag ju att någonting sådant inte skulle kunna komma på fråga med tanke på hur många telefoner jag har stoppat i tvättmaskinen och kört på hög temperatur. Ofta med påföljande torktumling. Lång.

No time to ass about

Men jag fick en ny Iphone OCH ett helt vattentätt fodral att förvara den i. Och här började man väl känna att läge kanske vore att stanna hemma och ställa till med en stor fest, men resan var redan bokad med hotell både på Furillen och på Grå Gåsen nere på Sudret. Till och med solen var köpt för pengar och på plats i sina bestämda koordinater.

Jag vaknade tidigt på Furillen morgonen den 27 juli, och såg (till min stora förvåning) att Skutskepparn redan var uppe och jobbade med sina ritningar bakom datorn. Jag tog en dusch (i det rent obskyra badrummet som Furillens hotell tillhandahåller, men som har ett genomgripande arkitektoniskt tänk som är direkt humoristiskt). När jag kom ut igen låg det en hel hög med presenter på sängen.

– Åh nej, sa jag. Vi skulle ju inte… Och vi hade ju sagt att…

Men Skutskepparn var taggad och berättade stolt hur han hade lyckats smuggla med sig alla paket i bilen på vägen. Sedan drog han iväg och beställde frukost som vi skulle ha med oss ut på ön.

En stjärt i paradiset

En extra bonus med Furillen är att de har fina cyklar, alla utrustade med ordentliga cykelkorgar. Jag valde ut en nypumpad Monark och tänkte just ge mig av när Skutskepparn ropade:

– Inte den cykeln, du ska ha den som står här bakom hörnet.

Jag hann faktiskt bli riktigt irriterad på honom, för jag hade packat ordentligt och varför i hela fridens dar skulle jag byta hoj?!

Men där stod hon naturligtvis, dold bakom den gamla cementfabriken. Min NYA cykel!

Black Betty

Jag fattade absolut ingenting, inte ett smack. Cykeln var redan utrustad med cykelkorg och i den låg en jättebukett med rosor och en flaska Champagne. Det kunde inte stämma. Vi hade inte haft med oss någon extra cykel under överfarten till Gotland, och absolut inga blommor. Det här började bli riktigt, riktigt suspekt!

Jag vet inte HUR många gånger Skutskepparn fick berätta hur hela ”cykelaffären” hade gått till, och det var en invecklad historia med många inblandade. Inte minst den taxichaufför som fått i uppdrag att köra cykeln och blombuketten från Visby till Furillen, och sedan hotellpersonalen som tog hand om alltsammans.

Alltså, min galna familj och deras ideér!!

Jag strök försiktigt över den blanka ramen och viskade:

– Black Betty… Hon ska heta, Black Betty.

Men sedan sparkade hon bakut två gånger och försökte slänga av mig i ett dike, så jag döpte raskt om henne till, ”Svåra Barbro”.

Hotellpersonalen tyckte att hela arrangemanget var absolut kanoners och trodde att Skutskepparn var värsta romantikern. Det är dock någonting som har kommit under senare år. Och då bara i ytterst små, små vågskvalp. Men den här dagen var MIN, och jag fick allt jag någonsin hade kunnat drömma om. Jag fick till och med vada över till Falholmen.

Vi åt en fantastisk lunch och drack ännu mera Champagne (jag), för sedan skulle vi lasta cyklarna och ta bilen hela vägen ned till Storsudret för att hinna i tid till middagen på Hamra Krog.

Hamra Krog

Sällan har jag haft så roligt, aldrig har jag dansat så mycket, och inte med Skutskepparn i min famn. Han dansar nämligen inte alls.  Men nu gjorde han det. Jag vet faktiskt inte vad som hände. Kanske är det sånt som bara sker en varm sommarnatt på Storsudret, och i så fall enbart på Hamra Krog.

Vi cyklade hem till Grå Gåsen sen genom kanske den tjockaste (och varmaste) dimma som någon av oss har upplevt. Svåra Barbro visade nu att hon hade en stor och stark kedja och ett varmt och gott nav. Tryggt bar hon sin mer än lovligt välfirade femtiotaggare hela vägen hem till Burgsvik, men hon har (vet jag nu) en dryg attityd och tar upp hela vägbanan när hon kommer.

Under tiden som vi har varit borta har Humla och Nisse (med pojkvänner) passat hundarna. För säkerhets skull lämnade vi ett par tusen hemma i kontanter (gömda), u-t-i-f-a-l-l Viola skulle, ”hitta på nåt”.

Hann vi längre än ombord på färjan förrän Humla ringde och sa:

– Viola har blivit biten av någonting i ansiktet och blivit jättesvullen runt ögat. Kanske en huggorm (som förra året), eller en geting!

Vi sa:

– Åk till Arninge Djurklinik, Wilmer pröjsar!

Killen med Guldbyxorna

Ja, och sedan kom vi hem. Och Viola blev bättre och jag hittade två flaskor Champagne i styrhytten som var från mina släktingar i Skellefteå. Och sen kom Nisse med ännu fler paket och blommor. Och då sa Skutskepparn:

– Nu får det fan vara nog!

Förtrollningen bruten

Därmed var förtrollningen bruten och fem dagars firande över. Fy fan, det är roligt att fylla femtio! Som jag har skrattat, som jag har cyklat, som jag har dansat. Ni borde alla bli femtio så fort som möjligt, så får ni se själva. Men det största av allt är kanske insikten som bäst beskrivs i det engelska uttrycket; ”No time to ass about!”. Det ska jag bära med mig in i framtiden, det ska jag leva efter och upprepa om och om igen.

No time to ass about