Mazarin

Jag vet inte riktigt vad den här mosaikkulan väger, men tippar någonstans mellan 15-18 kilo. Egentligen ska det bli två, inte fullt likadana, men nästan. Den andra går i lite andra nyanser och har en violett fog.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

 

Picko och Karamellen

Det kommer en liten fågel och tittar in genom köksfönstret ibland. Jag vet precis vad den vill, den blicken går inte att missförstå. I julas när alla tjejerna var här på ön hände det igen. Plötsligt var den bara där, hovrande utanför glasrutan med en omisskännlig uppsyn. ”Vad håller den på med?”, undrade min yngsta dotter. ”Den vill att jag ska fylla på fågelmataren”, svarade jag och reste mig upp. ”Gör du verkligen det så fort den kommer och stirrar på dig?”, frågade hon vidare. ”Javisst!”, svarade jag och drog på mig stövlarna. Jag tog med mej den stora foderpåsen och öppnade ytterdörren. ”Se upp för fan!”, hörde jag den yngsta ropa efter mig, ”Snart har du fyra flamingos och tolv pelikaner som sitter utanför köksfönstret och stirrar på dig.”

Picko (t.h) och Karamellen.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Klara-Fina Gulleborg

Dacke är död. Jag förstår inte hur jag ska kunna berätta det här för familjen. Jag vet hur det lät förra gången när Dacke dog. Det grinades och det gräts, snorades och snörvlades. Och ändå var det en jävla uppslutning kring avrättningen av Dacke.

Dacke är alltså stallråttan. En rejäl karl med långa, spänstiga morrhår och en matta av hår på bröstet. Han måste dö bestämde familjen och riggade med fällor och fallgropar. Men tji fick vi! Dacke var listigare än så. Han kunde vittja vilken fälla som helst, oavsett vad för delikatess som där lockades med, utan att fastna i den. Alla var så BESVIKNA. Dacke måste dö! Och en dag gjorde han verkligen det. En dag fann jag liket efter en stackars rådis liggande platt på rygg obarmhärtigt dräpt av detta, djävulens påfund. Triumferande skickade jag ett mass-sms till alla ”haters”. ”Dacke är död”, skrev jag, ”Leve, Dacke!”.

Och nu drog drevet igång. I snabb takt började svaren droppa in. ”Vad är det som har hänt med Dacke?”; undrade någon. ”Är det ingen som har ansvar för den här råttan?”, frågade en annan. ”Dacke som älskade att bli kliad bakom öronen”, påminde sig en tredje. ”Det får INTE vara sant!”, utropade Skutkepparn.

Men så plötsligt en dag kom, Dacke tillbaka. Han bara satt där, vid ingången till sitt kungarike, röd i ögonen och lite tilltufsad i pälsen. Glädjen visste inga gränser. En råtta som Dacke fick aldrig någonsin försvinna, aldrig förgiftas eller fördrivas från gården. Kanske var det bara hans korkade och snarlika svåger från Sproge som hade tuggat i sig den lockande ostbiten.

Men nu är Dacke verkligen borta. Har varit försvunnen i en vecka. Jag misstänker Bols-Katten eller räven som varande ansvarig för Dackes försvinnande. Men det mest troliga är att Dacke har varit på ett retreat någonstans i de gotländska utmarkerna där han i tysthet har vässat sin svans och polerat sina morrhår. Eller, så är han helt enkelt mulat. I så fall för tredje gången i ordningen. Minst!

På bilden syns dock min mosaikkula, Klara- Fina Gulleborg. En karaktär hämtad ur berättelsen om Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf.

Det fanns en tid när man uppskattade riktiga berättare, när man respekterade stora, stolta stallråttor och förstod värdet av en vandrande legend.

Klara-Fina Gulleborg / Såld

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Tommy och Majsan

Jag hade en gammal faster som hette, Majsan. Hon var vida omtalad för sin stora skönhet. Men Majsan hade små egenheter. Hon skar vetebrödet på en skärbräda inuti diskhon. OCD hade man väl sagt idag, men då var det bara underligt. Majsan tyckte inte om smulor, inte om skrynklor och inte om stök. Hon hade avlidit i mitt kök. Dog gjorde hon nu i alla fall, men innan dess han hon gifta sig med en lång och stilig karl, Tommy. Han var om möjligt ännu mer akward. Under många år ägnade han sig åt att åka runt och hälsa på oss brorsbarn utan att kliva ur bilen. Han bara satt där och tittade. Hade med sig eget fika i en korg och drack sitt kaffe bakom ratten. Någon berättade för mig att han kunde alla sin frus syskonbarn och även deras barns födelsedatum utantill i huvudet. Antagligen besökte hans oss på våra högtidsdagar. Eller så hade han bara bacillskräck.

En dag kom det en hög med pengar. En stor, jävla hög. Degen kom från Tommy och Majsan. Då var de båda döda.

När jag sökte ett namn till en av mina mosaikkulor, kom det som en blixt från klar himmel. ”Tommy och Majsan”.  Två namn, en sällsam själ.

Reserverad!

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

King Arthur och Lilla Snigel

Igår fick jag för första gången frågan, ”Vad innehåller alla dina paket, egentligen?”. Detta var när jag, ovisst för vilken gång i ordningen, skulle hämta ut ännu en försändelse hos Bröderna Pettersson i Havdhem. Kanske hade de hoppats på krut, illegala vapen, knark i stora partier, men jag kände mig tvungen att svara som sanningen var; ”Porslin”.

Liksom i fallet med ”Gjutamurren” ska man aldrig, aldrig underskatta värdet av ett fint porslin. Speciellt inte om man har för avsikt att slå sönder det. Jag jobbar bara med de bästa bitarna, de vackraste mönster och motiv. Och jag har en satans  bra hammare!

Förhandlingsbar, vikt cirka 30kg.

 

Detalj, King Arthur och Lilla Snigel

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Gjutamurren i mörka vinternatten

Det får aldrig finnas några ledsamheter i betongen. Gjutamurrens arbete kan inte nog överskattas. Och att den fan är glad! (Gjutamurren, alltså.)

Jobba aldrig med en sur eller grinig, gjutare. Ingen som slarvar med amering eller struntar i efterbearbetningen. Sånt skapar bara sprickor, ihåligheter och dålig stämning.

Bearbetning

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

 

Håll-käften-skåpet

I alla år har jag drömt om ett alldeles speciellt skåp. Någon gång ibland har jag sett ett liknande, men det har aldrig varit ”det rätta”. Jag har sökt på Blocket, i antikaffärer och på nätet. Men ingenstans har jag funnit mina drömmars, ”Håll-käften-skåp”.

Så en dag, ganska nyligen, skulle jag plocka upp Humla vid busshållplatsen i Korsby. Ja, det hörs ju på namnet, den ligger i en korsning (busshållplatsen, alltså.) Där ligger även sedan en tid tillbaka grannen, Marias, blivande veterinärklinik. Det är en speciell byggnad som just nu genomgår en omfattande renovering. Eftersom bussen var försenad passade jag på att kika in hos Maria som var snäll och visade mig runt. Vi kollade igenom de olika rummen och fortsatte ut till den del som ska bli en mottagning för hästar. Och allt jag såg var SKÅPET!

Där, mitt på golvet stod ett skåp som hade flyttats från ett större hus i närheten och som för tillfället inte hade någon permanent adress, inget hem, ingen morsa! Jag hade svårt att få fram orden, tror bara att jag flämtade, ”Skåpet!”.

Att för Maria uppleva det här mötet måste vara som att betrakta en scen ur teveprogrammet ”Efterlyst”. Äntligen, efter alla dessa år hade vi funnit varandra, skåpet och jag. Maria sa, ”Du kan få det om du vill.” Jag menar, vem utom just Maria kan kläcka ur sig en sådan sak. Hon hade kunnat sälja skåpet på Blocket, i antikaffärer, på nätet för en god intäkt, men valde helt spontant att ge bort det istället. Och till mig!

Vid det här laget hade jag glömt allt om alla jag skulle hämta vid någon busshållplats var som helst. Jag viskade till svar; ”Det här skåpet … Det här skåpet är min katedral, min verkstad, min port till sagornas värld”. Maria inflikade försiktigt, ”Det är nästan fyra meter högt.” Jag svarade (med visshet). ”Det ska in, det ska bara gå, jag ska försänka golv, bända upp tak. Det ska in!”.

Strax därefter ringde telefonen och en irriterad röst undrade; ”Och hur länge ska man behöva vänta på dig? Nu har jag suttit på busstationen i Hemse i tjugo minuter och det är svinkallt ute!”

Jag hade helt enkelt kört till fel busshållplats. Men vad gjorde väl det? Detta var min bästa felstyrning någonsin.

Nu är skåpet på plats, delvis decimerat. Vissa delar kräver att vi bygger om huset först, så nu planerar vi att öppna upp taket i flygeln till nock. Så den där personen i Hemse kan nog räkna med att få vänta några månader till.

Min katedral. min verkstad, min port till sagornas värld!

Min katedral

Skåpet 2

Min verkstad