Dödens vingslag

Aldrig är det så roligt som när man får önska, och det får man nästan BARA när Freja kommer på besök ombord. Och inte fan får man önska vad man vill. Glöm det. Man får, på sin höjd, önska vad det ska bli till middag. Och inte ens det. Man får önska det man får. Men det är inte svårt. Det blir alltid lika gott!

Wilmer däremot, börjar få nog av sträng dressyr och strikt kosthållning. Han är pissed off!

Detta fick vi erfara strax före middagen i går (önskemiddagen) då han helt sonika satte tänderna i lilla Dolly. Inte speciellt hårt, men det var en TYDLIG markering. Freja blev INTE glad. Dolly blev vettskrämd, och Wilmer glatt överraskad av sin nya uppfunna spontanitet. Viola märkte ingenting eftersom hon just höll på med att spränga ett kassaskåp.

Önskekost

I dag (söndag) har vi alla lugnat ned oss och firat brorsan (min) som fyllde nåt på 40+. Det är läskigt med fyrtio plussare. Man är rädd för att de plötsligt ska sätta tänderna i nåt stycke, och man vet inte riktigt i vilket, eller av vilken art, och absolut inte varför. Nu planerar han (min lillebror) en resa till Goa. Söte Jesus, mannen är gift och har barn, ett hemman och en fyrhjuling (ny). Tack If!

But dont you worry, han ska inte resa ensam. Skutskepparn ska följa med. Två farbröder i Goha!

Jag tvår mina händer.

Jag tvår mina händer
(Wilmer och Viola också)

Jag frågade i bilen på väg hem från Hamnkrogen i Waxholm; ”Är det ingen som vill följa med till Stora Karlsö?”

– Vad gör man där? frågade Carina P, uppriktigt intresserad (tror jag).

– Tja, kollar på sjöfågel, svarade jag.

(Lång, lång tystnad.)

– Man kan slänga sej utför ett stup också, försökte jag locka vidare.

(Lång, lång tystnad.)

– Goa, sa Skutskepparn. Där behöver man inte ta i så in i helvete för att känna dödens vingslag slå över nacken.