Karlarna på kammarn

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Nu ska jag berätta om Ivar, kanske också om Gunnar och eventuellt något om Per. Det finns fler, till exempel pappa som faktiskt monterade ljuddämpare på min skrivmaskin i begynnelsen, men det är nog dessa ”karlar” som har betytt absolut mest för mig och mitt ”författarskap”.

Egentligen var det Susanna Edwards som presenterade mig för Ivar. Vi träffades i en ”skrubb” på ”Drama” som då låg inhyst i ett gammalt militärområde på Östermalm. Jag gick väl och bar på något manus i vanlig ordning och Ivar utbrast leende:

– Pitcha mig!

Jag tittade förfärad på Sanna och teaterviskade:

– Vad är det han vill att jag ska göra.

Susanna tittade utmanande på Ivar och sa:

– Hon vet inte vad en pitch är.

Ivar skrattade till:

– Men skit i det, berätta om ditt manus.

Jag drog en lättnadens suck.

– Jaha, det…

Så började jag berätta. Ivar lyssnade, och lyssnade, och lyssnade… Han är en av dom där sällsamma människor som jag har skrivit om tidigare, såna som man ofta finner i producentledet oavsett om det är en filmarbetare eller en förläggare.

– Den här storyn skulle jag vilja se som en tv-serie, sa han.

Det var inte så jag hade tänkt när jag, några månader tidigare, satt med Gunnar Carlsson på en krog i Göteborg. Gunnar är min ”uppfinnare” så är det bara. I dag är han chef över all dramaproduktion på SVT, men då när vi lärde känna varandra var han främst känd som grundare för Göteborgs Filmfestival. Gunnar lärde mig att skriva tv-manus. Vi satt vid ett skabbigt köksbord någonstans i Majorna och Gunnar trummade med en penna i bordsskivan.

– Du måste tänka dig ett DNA, sa han. Se det framför dig. Gör du det?

– Ja, sa jag.

– Och den där genen, som du ser, går igen i varje avsnitt, varje scen, varje dialog. Gör den det?

– Ja, sa jag.

Kanske var det första gången jag verkligen förstod vad någon människa sa till mig. Ett par år senare hamnade vi alltså på den där krogen i Göteborg.

– Jag har en långfilmsidé, sa jag.

– Får jag höra, sa Gunnar.

Till min egen stora förvåning hörde jag mig själv ljuga ihop jordens skröna som växte och utvecklades under kvällens gång. Gunnar lyssnade med en road min.

– Det där hittade du ju på nu, sa han.

– Tyst och ät upp din mat, sa jag.

Såklart jag hittade på. Jag har alltid ljugit Gunnar full med skit och han har ständigt avslöjat mej. Kanske är han den enda som vet att jag är en riktig bluff!

På den krogen skapades verkligen flera av dom karaktärer som man nu kan möta i ”Familjelyckan”. Det har varit en lång, lång väg dit men när jag tänker tillbaka på vilka människor som har betytt mest för mig i mitt författarskap så är det nog Gunnar Carlsson och Ivar Köhn. Med dom har jag, var och en för sej, suttit i timmar och diskuterat saker som skillnaden mellan ”inner” och ”outer motivation” samt även ”point of no return” . Det finns naturligtvis fler, människor som har tagit av sin tid, gett av sina kunskaper och ibland också gjort mig riktigt förbannad. Till exempel Ann-Ci Lifmark (enastånde tv-producent) som jag tycker så fruktansvärt mycket om. Hur mycket har inte vi bråkat periodvis! När vi träffade på Bokmässan nyligen sa jag till henne:

– Det måste vara jävligt slitsamt att jobba med fascistoida manusförfattare och rigida regissörer. Varpå hon svarade med emfas:

Du är jävligt jobbig och Jakob är jävligt jobbig – alla är inte det.

Och ändå klarade Ann-Ci av att vända Jakobs och mina verbala vendettor (för vi slogs aldrig, men det var jävligt nära) till en tittarsuccé. Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss med över två miljoner tittare i vissa avsnitt.


Illustration: Per Åhlin

Det är dessa människor som jag tackar i mitt efterord till ”Familjelyckan”, dom som har betytt och fortfarande betyder mycket för mitt författarskap. Jag ville så gärna skicka en bok även till Ivar, men det visade sig vara nästan omöjligt att finna honom. Överallt fick jag olika svar:

– Ivar, är inte han chef för typ Nordisk Filmfond…

Eller:

– Ivar, han producerade väl den där underbara långfilmen ”Elling”, men sen…

Till slut fann jag honom med hjälp av en dansk filmarbetare. Tänk att dessa höga chefer ska flyta runt i hela Europa. Ivar innehar idag en hög post inom Norsk Filmproduktion och när vi fick kontakt med varandra igen, skrev han till mig dom kanske vänligaste ord som någon av mina arbetskamrater har gjort. Bland annat detta: ”Jeg husker fremdeles den gleden jeg hadde da jeg leste manuset første gang, og etter noen tusen manus kan jeg si at det var en relativt unik opplevelse”.

Sedan berättar han lite om sitt arbete och avslutar med att skriva hur mycket han ser fram emot att möta Fragancia och hennes familj igen.

Det gör faktiskt jag också. Efter en lång paus mellan andra och redje delen, längtar jag verkligen tillbaka in i deras värld. Och jag hoppas att många, många läsare ska göra mig sällskap!

Beställ

För er som har svårt att hitta boken ute i landet (den kan omöjligtvis finnas i varenda bokhandel) går den att beställa direkt från förlaget. Det går fort och den levereras ofta från den ena dagen till den andra. Kostnaden faktureras. Annars säjer man bara till i butiken så tar dom lätt hem den. Eller varför inte följa ”spotmarknaden” Adlibris och Bokus. Där kan man fynda!

Läs ett utdrag ur ”Familjelyckan” under fliken ”Böcker”.