Jösses flickor

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Fråga mej inte vad det är som händer, men när mina döttrar kommer hem (bokstavligen ramlar över relingen) låter det som när man släpper en industripall med skrotavfall rakt ned i däck. Ofta sitter jag då försjunken i någon marig meningskonstruktion och håller absolut på att trilla av stolen av skräck när detta inträffar. Sätter då också hunden igång att skälla och Waxholmsbolaget stryker aktern alldeles för nära så att hela fartyget kommer i kraftig rullning långskepps blir det s.a.s ”livat ombord”.

Lite beroende på sinnesstämning rantar dom sedan upp i mässen (flickorna alltså – inte Waxholmsbolaget) och börjar där slamra med kastruller och tallrikar. Antingen det, eller sliter upp dörren in till mej och börjar gallgrina. Det finns många skäl att lägga sej raklång på rygg och gråta av hjärtats lust. Men just i går förbehöll dom sej hyfsat sansade och började till och med diskutera böcker med varandra.

– Har du ens en gång läst Familjelyckan? frågade jag Humla.

– Ja, ja, självklart svarade hon.

– Jaha, sa jag. Vad tyckte du då?

Humla började skruva på sej.

– Alltså, dom här sexscenerna…

Hon suckade tungt.

– Du måste ändå förstå att du är min mamma.

Jag spärrade upp ögonen.

– Nähää…

Nisse fnös högt och bredde tjocka lager smör på en macka.

– I mina böcker som jag läser där kommer fallosarna flygande genom luften, stora som falukorvar med ögon och öron och oborstade skor. Det är demoner och djävlar, kukar och klövar. Systrar och bröder gör det varandra och med djuren på gården…

Både Humla och jag gapade som två fågelholkar. Humla viskade:

– Vad faaan läser du för böcker?

Nisse bet av en stor tugga från smörgåsen och svarade beskäftigt.

– Sagan om Isfolket!

Humla såg plötsligt alldeles beklämd ut och suckade avgrundsdjupt.

– Ja, jag vet inte vad det är med er människor, men jag tycker att Harry Potter är snuskig, jag.

Humla ska nog inte läsa Det stora svenska vemodet, kanske inte Nisse heller (och detta av helt olika skäl). Annars är det hemskt roligt med alla läsarreaktioner som droppar in dagligen. Människor är otroligt engagerade. I går fick jag ett långt mail från en kvinna som kommenterade varenda karaktär i Familjelyckan ingående. Hon hade synpunkter och tankar kring precis var och en. Även den stackars lilla Nike, som ju har en ganska undanskymd plats i historien, men som ju betyder så mycket för Richard Persson.

En annan kvinna berättade att hennes mamma så gärna ville läsa boken. När hon skulle lämna över den blev dottern, som var i fyrtio års åldern, alldeles generad.

Varför det? Jag menar, det finns ju ingenting att vara generad över i Familjelyckan, man är ingen Margit Sandemo liksom. Men jag tror att människor har olika förmåga att leva sej in i handlingen och se bilderna framför sej. Kanske hade just den här personen en ovanligt stark inlevelesförmåga. Och nu trodde hon att morsan skulle se ”samma film” uppleva ”samma saker” som hon hade gjort.

Ja, vad kan man säja? Man får ju sannerligen hoppas det!