Trust the art not the artist

Håll i hatten, jag har fått en stylist, en andlig vägledare rent ut av. Karl Nordlander! Karl dök i dag på mig i vår monter och langade fram en jättekarda.

– Karl Nordlander, log han med hela ansiktet och skakade min hand hjärtligt upp och ner.

Karl Nordlander har funnits i den fina förlagsvärlden i mer än tjugo års tid, han är också författare själv. Man måste ta honom på allvar.

– Du borde lätta lite på klädseln, sa han till mig. Vara lite mer öppen mot dina läsare. Släpp ut håret, ta boken i din famn, Carina. Håll den tätt intill dig. Var inte rädd!

Jag såg framför mig hur jag snart skulle sitta uppflugen på en hög barstol, men benen i kors endast skyld av omslaget till ”Familjelyckan”.

– Jag vet faktiskt inte… sa jag.

Pelle gav fulla fan i ”andlig och kroppslig vägledning”. Han pekade menande på klockan när jag dök upp idag.

– Är den kvart i fem? frågade han.

– Jag vet faktiskt inte… sa jag.

– Du skulle komma tillbaka kvart i fem, sa Pelle och tillade, i-g-å-r!

Jag klättrade upp på barstolen och muttrade:

– Trust the art, not the artist.

Pelle himlade med ögonen.

– Det var nitton timmar sen!

Så fick han plötsligt annat att tänka på, för vi skulle gå och äta lunch och Pelle höll på att ryka ihop med Dimitri som var en dryg jävel och borde skjutas i båda knäskålarna. Pelle insisterade på pannan, men där sa jag tvärt nej.

– Knäskålarna räcker. Vi är civiliserade människor.

Själv har jag fått ”kulturtår”. Dom skulle man också med viss förtjänst kunna skjuta bort. Men eftermiddagen blev trevlig med många signeringar både för mej och min författarkollega Mitra Lager.

Mitra Lager intervjuas av Sveriges Radio

Skutskepparn har slutgiltigt bestämt sig för att han SKA läsa ”Familjelyckan”. Detta har länge varit tveksamt. Han har egentligen aldrig läst någonting som jag har skrivit och jag tycker att det är helt OK. Lite spännande rent ut av. Han har inte en aning om vem jag är.

En författarkollega berättade; ”Jag hade skrivit sju böcker innan min man läste den första”. Det kan vara känsligt sånt där. Man vill ju inte tänka: ”Oviktigt” (fast man misstänker att det kan vara så. För övrigt skiter man i vilket).

Igår började han i alla fall. Aldrig någonsin har jag hört så många suckar, så tunga stönanden och kvävda skrik. Jag tror inte att han är representativ för min läsekrets. Jag hoppas inte det!

– Men vad har du skrivit här då? frågade han plötsligt och citerade högt: ”Han kände hur hennes varma läppar omslöt den känsliga förhuden och stönade lågt…”

– Ja, sa jag, hon gjorde det. Har du problem med det?

– Inte jag, sa Skutskepparn, men jag tycker synd om Tigertämjarn. Förhuden är ju för fan till för att skydda det känsliga ollonet och han verkar ha fått bakvänd utrustning.

– Men, hur skulle jag kunna veta det? frågade jag.

Skutskepparn suckade så där avgrundsdjupt igen.

– Du kunde ha frågat mej till exempel.

Jo vars, det skulle jag kunnat ha gjort, men hur lätt är det att få kontakt med en person som sitter högst uppe i en radarantenn med huvudet fullt av falska ekon. Då är det enklare att vända sig till Karl Nordlander direkt. Dessutom verkar det vara en man med huvudet på skaft. (Hur kan ett så alldagligt uttryck, plötsligt ge så många vilseledande associationer?)

– Karl är en trevlig prick, höll Pelle med om när vi träffades (nitton timmar senare). Man undrar om han har en extra-mobil?

– Jag vet faktiskt inte… sa jag.

Kanske har vi varit i Göteborg för länge. Jag tror att en del av oss börjar bli lite schletna. Våra telefoner är det i alla fall.

Jag måste bara inflika – Katja! She walks like an angel, she talks like an angel… Hon charmar omkull våra besökare. Innan dom faller famlar dom efter en bok och viskar: ”Jag tar den!”

Hon är inte bara fullt påklädd, hon är gravid också!

Karl Nordlander är icke inblandad i produktionen. I alla fall inte ”den”.

Min fina förläggare Katja och förskräcklige förlagschef Pelle