Priset på kanel i korsningen Karlavägen – Skeppargatan

Äntligen har Humla fått besked. Det har inte varit lätt för henne senaste veckorna. Plötsligt drabbades hon av klåda. Inte sån där skön klåda som man kan få efter ett par (eller hundra) myggbett, utan en utomjordisk klåda som jag inte har sett maken till sedan Nalle genomgick sin levertransplantation. Det kallades för ”blodklåda” berättade han och hade fått fler än en människa att gå och ta livet av sej. Vi var på Gotland då, och jag kan ännu inte förstå hur Nalle uthärdade dagarna i Visby.

När Humla fick samma typ av klåda och vårdcentralen kunde utesluta både skabb (!) och mygg (det här var i januari) blev jag verkligen rädd.

– ”Kanellever”, sa jag.

(Ni vet, hon kickade på kanel under en svart period i vintras.)

Jag har alltid ställt mina ”egna” diagnoser. Och den här gången var jag säker. Men klådan blev värre och läkarna var inte fullt lika övertygade som jag. Humla fick (förutom en mängd olika salvor och krämer) även sömntabletter utskrivna för att kunna sova om nätterna. Då började hon hallucinera och upplevde det som att hon hade åtta ben. Åtta ben som hon i sömnen (eller dvalan) försökte hugga av sej.

Nu ville läkarna ta leverprover på henne. Smart – liksom. Hade jag inte sagt det hela tiden; ”kanellever”. Alla vet att kanel är giftigt i för stora doser, och Humla vräkte kanel på bloody ALLT! Värst var det att hitta resterna av hennes orgier. Äppelskal!

Som jag har börjat HATA äppelskal. Där ser vi en ytterligare nackdel med att jobba hemma. När alla andra har stuckit på morgonen, står man ensam kvar med en JÄVLA disk. Och värst av allt, äppelskal i slasken. Men vad är problemet med att slänga sina äppelskal i papperskorgen? När dog den grejen ut?


Lyssna

Då, när missbruket var som värst, kunde jag börja gråta över dessa torra, sunkiga saker som skapade stopp i rören och översvämning av vatten. Och jag blev tvungen att KÖRA ner händerna i det där äcklet. Och livet blev mej övermäktigt att leva med sin skoningslösa äcklighet.

– Nu vet jag! sa jag till Humla.

– Vad vet du nu? frågade hon och skalade ett äpple över stekpannan.

Det är SANT. Hon gjorde verkligen det. varför, varför, varför?

– För att dom inte ska hamna i slasken, sa hon. Du blir ju så arg då.

– ”Granatlever”, sa jag. Det är det du har. Du äter för många äpplen på en dag, och nu har du fått ”granatlever”.

Det trodde nog Humla också, och lovade att försöka dra ner på sin äppelkonsumtion. Läkarna stod fortfarande rådvilla, men under tiden proverna analyserades skickades Humla på ljusterapi. Något av ett lugn lade sig här hemma, ett förrädiskt lugn skulle det visa sig – för i går kom provsvaren. Humla ringde mitt på dagen och tjöt i mobilen.

– Nu vet dom vad jag har!

Jag blev alldeles stel i kroppen när jag hörde hennes röst. Jag mindes Nalle och den förfärliga tiden när han var sjuk.

– Vad har du? viskade jag i luren.

– Jag har en ”kanonlever”! hojtade Humla.

Plötsligt var det som om allting rasade runt omkring mig. Och jag visste med säkerhet. Nu skulle allting börja om från början. Bullbaken, äppelpajerna och kanel-linorna. Hur är det man brukar säga? ”Varje misslyckat försök till avvänjning leder bara till ett större och djupare missbruk”. Och med en ”kanonlever” går det ju att köra på i flera årtionden.

– Inte äpplen, sa jag. Du FÅR inte börja med äpplen igen. Förstår du hur det känns INUTI mig när du håller på med dina satans äppelskal. Fattar du att jag bara vill gå och DÖ när jag ser ett äppelskrutt!

Humla kvittrade i luren.

– Okey då, jag lägger av med äpplen.

Jag blev alldeles förstummad där jag stod vid kanten av Årstaviken (beredd att gå i sjön med stenar i fickorna). Var det verkligen så enkelt? Man bara säger nåt och så gör ungen så. Det har i alla fall ALDRIG hänt tidigare. Men sedan mindes jag. Humla och Anders flyttar i dag. Det är naturligtvis därför. Nu tar hon med sig giftet till Karlaplan. Verktygen också!

Beware brats – snart är det utplockat i fruktdisken – och priset på kanel vet vi inte vart det kommer att hamna.

Ett större och djupare missbruk


Kuttrasju med Kråke

– Idag måste vi verkligen vara effektiva, sa jag till Kråke och tog plats bakom datorn.

– Det är för fan inga problem för mej att vara effektiv, svarade hon.

– Bra, sa jag, och studerade hennes vackra smycken runt halsen. Har du varit ute med ”urmakarn” igen? frågade jag.

– Bara en date, sa Kråke.

– Ni får fan sluta med det där dejtandet, sa jag. Ni kommer ju ingen vart.

– Absolut ingenstans, sa Kråke.

– Alla vill ju hångla, sa jag.

– Det är det enda jag vill, sa Kråke. Inga jävla knullerier och konstigheter, bara hederligt hångel.

– Det verkar vara jävligt dålig hånglabilitet på ”urmakarn”, sa jag.

– Obefintlig, sa Kråke.

– Du måste verkligen hitta en riktig karl, sa jag.

– Det är inte så jävla lätt, sa Kråke.

– Men du ser ju svinbra ut, sa jag. Du har liksom allt… Längd, grace, stil och finess.

– Precis, sa Kråke. Men det är ju för fan ingen som VET om det!

– Jag ska skriva en kontaktannons åt dej, sa jag. Du ska inte ha en vanlig snyltbult med påklistrad backslick och pimpade loafers. Du ska ha the real shit!

– Men gör det, sa Kråke. Skriv en kontaktannons åt mej. Du kan skriva vad fan du vill. Jag sticker till Paris i morgon, men sedan har jag hela sommaren fri för kolifej och kuttrasju.

Därpå langade hon fram en rabarberpaj som (jag skojar inte) fick ögonen att tåras. Jag började genast fundera på Kråkes tilltänkte.

Inspirationsmusik

Vem skulle kunna matcha en före detta fotomodell med tusen järn i elden och en svada som saknar motstycke i hela den norra hemisfären. Vem?!

Vem har kunskaper tillräckliga för att stämma ett piano, tämja en häst och bygga en brygga. Jag vet att Kråke har ett stort bryggprojekt in the air (som jag länge trodde handlade om ren och skär öl-tillerkning, vilket hade varit fullt troligt) men som alltså handlar om hederligt snickeriarbete.

– Har jag berättat om ”jordbruksministern”? frågade Kråke.

Vi hade ännu inte gjort ett skapandes grann bakom datorn, annat än att studera en snygg fransman på bild som vi trodde eventuellt kunde vara huvudpersonen i Tonys artikel om Elektra.

– Nej, men berätta om ”jordbruksministern”, svarade jag med munnen full av paj.

– Det var en man som kom till Tomarp för att söka arbete, sa Kråke. Jag lät honom verkligen provjobba en dag på gården och upptäckte tidigt att han var helt oduglig…

Därpå följde en svindlande historia om en man som helt enkelt flyttade in i sadelkammaren på Tomarp och upprättade ett alldeles eget litet departement som han skötte med järnhand. Vid det här laget hade vi helt glömt bort arbetet som skulle göras och jag var på god väg att missa mitt kommande möte. Först sent på kvällen kom jag att minnas ”Kråkes kontaktannons”. Att hon ju faktiskt måste få hångla lite i höet denna sommar. Så kom igen nu alla hö-hunkar där ute. Maila till Kråke och beskriv era färdigheter på den här adressen: krakelithander@hotmail.com

Om inte annat skulle det ge mej arbetsro.

Peace out!

Håll i hatten

Ibland kommer en underbar liten bok i min väg. Det sker inte ofta, det ska jag inte påstå, och sällan i samband med en fantastisk lunch.

Men så plötsligt bara händer det!

Kråke, ni vet kalaspinglan på Karlaplan som jag jobbar med till och från, fick för sej att brassa på en schucker kyckling och till den serverades wokade grönsaker.

Eller, där i mellan ringde faktiskt telefonen – och det var då det tog hus i helvete!

Jag tror verkligen att Kråke älskar sitt jobb som hotellvärd och entreprenör, hon bara uttrycker det lite annorlunda än andra. Nu var det en gäst som ville komma upp i våningen och ställa in ett par väskor på rummet. Det krävdes en lång stund av övertalning innan Kråke släppte in henne.

– Klockan sex, sa Kråke barskt i telefonluren. Det är incheckning klockan sex. Inte tidigare!

Nu var det så att den här personen bara ville göra sej av med sitt bagage, ingenting annat, men Kråke höll redan på att elda upp sej till oanade höjder.

– Men vad fan har människor för problem? frågade hon upprört och slängde på luren.

– Dom vill göra sej av med sin packning, svarade jag stillsamt. Dom ska bo här, dom har sannolikt betalat för det och vill bara få komma in genom dörren.

– Det kan dom fetglömma, sa Kråke och klatchade till kycklingen med stekspaden.

Kråke har världens vackraste dotter, Morgane, hon är också jordens vänaste varelse.

– Nu ringer det visst på ytterdörren, upplös hon oss om försiktigt.

Kråke rasade ut ur köket med stekspaden höjd i luften. Vi hörde hennes steg försvinna i korridoren och vi sjönk långt ner på stolarna, beredda att snabbt försvinna in under köksbordet om det skulle bli nödvändigt.

– Hon skrämmer ju gästerna, viskade Morgane.

Jag viskade tillbaka:

– Har ni många gäster?

– Massor, svarade Morgane. Men alla vet ju hur mamma är… Det är mycket värre nere på Tomarp. Men där försöker vi lösa det så att Sophie svarar i telefonen.

Faktum är att Kråke har arrenderat ut hela hotelldelen av Tomarps Gård. Jag tror att det är jättebra! Men för den luttrade resenär som står pall för en utskällning helt utan anledning är jag alldeles övertygad om att man inte kan bo bättre än man gör hos Kråke på Karlaplan. Rummen är ljuvliga och bara krutröken från vädras ut ur salongerna möter man en värdinna som vårdar sina inneboende som nära familjemedlemmar. Några av landets främsta kockar skulle inte drömma om att bo någon annan stans än hemma hos Kråke under sina besök i Stockholm. Många av gästerna är stammisar som återkommer år efter år. Obetalbar är historien om när Kråke råkade krypa ner i sängen hos en av dem efter en improviserad kräftskiva i kvarten.

Jag vet ingenstans där man skrattar så mycket som i köket på Karlaplan, och jag vet heller ingenstans där man får så mycket skäll.

Många fler berättelser ur Kråkes knasiga liv finns samlade i hennes bok, En tunn bok om att vara tjock. Och det var den jag fick… till desserten.

Jag har läst boken och skulle önska att den innehöll tre gånger så många sidor. Ingen har som Kråke satt sprätt på sin egen och andras tillvaro. Ingen har gjort så mycket knasigt och kul… och klokt (skulle jag vilja tillägga). Det är klart man ska köpa 150 hjortar, starta kräftavel och driva hotell. Hinner man dessutom med att bygga upp en modellkarriär, skriva böcker och skaffa ångbåt, då är man begåvad. Men filminspelningen i Indien, den var svår… Och elefanten marig.

Egentligen är hela boken en ganska sorglig berättelse. Man sätter skrattet i halsen på många ställen. Det handlar om en kamp mot inre och yttre demoner, om frosseri och självförakt. Men också om en oerhört stark människa med ett mycket stort och varmt hjärta.

Jag tror att det är det hjärtat som Kråkes gäster möter redan i hallen och som får människor att återvända till samma adress om och om igen.

– Blir du inte rädd? frågade Morgane mej, där vi låg och halvhukade under bordsskivan.

– Nej, svarade jag, jag blir inte rädd. Men det gäller fanimej att hålla i hatten!

Föräldrafritt

Nu har vi pyntat och gjort fint här i stan, så nu är det bara för våren att komma!

I går kan jag förresten ha hört det roligaste på länge. Kolla det här…

Kråke i dörröppningen på Karlaplan. Jag var precis på väg att kila hem efter ett möte på eftermiddagen.

– Fan, Carina…, funderade hon. Vi borde ha en fest. Vi kan väl dra ihop några döskallar och köra en sån där riktig schlagerkväll här i våningen.

Jag nickade, inte helt ointresserad.

– Vin! sa hon. Vi kan dra i oss en helvetes massa vin och sedan röjer vi järnet i salongen!

Ärligt talat, jag hade inte alls svårt att se det framför mej. Inte Kråke heller förstod jag. Hon tillade:

– Man får ju passa på när morsan är i Skåne.

Vi tittade på varandra och började asgarva i farstun:

– FF!

Jag behöver ju inte avslöja hur gamla vi är, men Britta är i alla fall 90 bast.