En schucker kis från Zinkensdamm

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Alltså, man får ju skämmas. Jag har alltid varit stolt över att vara Stockholmare, gamla Eken liksom, det är hederliga hoods det. Men, jag vet inte…

I helgen har Humla haft sin nya pojkvän här, och han har liksom lyckats sätta alla mina gamla värderingar på skam. Till exempel har jag aldrig varit särskilt förtjust i Göteborg. Det enda jag har sett av Göteborg är regn och åter regn. Det har regnat uppifrån och nedifrån, diagonalt och på tvären. Det har ta mig fan regnat inomhus!

Några genuina Göteborgare har jag aldrig träffat. ”Goa gubbar”, vet jag inte vad det är för någonting. Det jag har gjort i Göteborg är att studera tågtidtabellen till Stockholm.

Därför var jag också djupt skeptisk till att Frida (min bomb i skafferiet) för några månader sedan valde att flytta till Göteborg, och direkt motvillig till att Humla började besöka henne där. Ingenting blev heller bättre av att Humla gick och förälskade sig i en (guess what) … Göteborgare!

Dessa skulle enligt min (och många andra Stockholmares mening) vara knepiga typer med en stor och onaturlig fetisch för seglarstövlar och skaldjur.

Det blev många och regniga resor till Västkusten under hösten. Jag försökte verkligen avstyra henne på alla sätt, och när det inte fungerade ropade jag förtvivlat efter henne:

– Glöm inte regnrocken!

Det är fel! Det är inte vad en förhärdad fembarnsmor (nåja ”bomben i skafferiet” är jag faktiskt inte morsa till) ska ropa efter sin giftasvuxna dotter. Inte för att jag vet vad man egentligen ska ropa; ”Se upp för spårvagnen!”, liksom. Det låter inte heller bra.

Jag skulle bara vilja att hon tog en kort promenad upp till gamla ”Knivsöder” och baxade hem en schucker kis från Zinkensdamm.

Men, det var innan Anders kom. För nu har Anders varit här och jag vet inte, men regnar det i Göteborg så är stadens innevånare födda med en alldeles egen sol som skiner regionalt över huvudet. För jag har nog aldrig träffat en gladare människa. Jag har aldrig sett Humla så uppspelt, och jag har aldrig sett Nisse så oförställt förorättad.

– Det här är inte okey, väste hon till mig över middagsbordet. Du har ju ändå pappa, även fast ni inte alls gillar varandra, och Humla hon har ju den där…

Hon drog efter luft:

– Den där onödigt långa och snygga bandy-hunken…

Hon drog efter ännu mera luft (och började nu se ganska konstig ut):

– Men jag…

Nu började luften pysa ut och blev till ett kvävt skrik:

– Jag har inte någon!

Att inte komma in på Spy Bar
(Natta och Nisse)

Sedan kom Sandra och och alla tre (minus Nisse som inte är myndig) började förbereda sig för en kväll på stan.

– Det ska bli spännande att gå ut i Stockholm, sa Anders. Debaser, där har jag aldrig varit.

”Söte Jesus”, tänkte jag. Hoppas nu att ungdomarna får en riktigt kul kväll. För vid det här laget började jag starkt tvivla på om det över huvud taget någonsin har regnat på Västkusten och om Göteborgare (tvärtemot rykte och vindriktning) egentligen är riktigt roliga lirare?

Nästa morgon vid frukostbordet fick jag svaret.

– Hade ni roligt igår på Debban? frågade jag Anders.

– Ja, verkligen svarade han. Jag fick en dansk skalle, men jag fick även många nya trevliga vänner.

Jag stannade till med frukostmackan halvvägs till munnen.

– Är det sant? viskade jag.

Anders skrattade glatt:

– Ja, jag förstod inte alls vad som hände. Jag försökte hålla upp toalettdörren för en av gästerna men då blev han förbannad och undrade vad i helvete jag höll på med. Så jag förklarade att jag bara ville släppa förbi honom. Fast då hörde han ju min dialekt och ville veta var jag kom ifrån? ”Göteborg”, svarade jag, för det gör jag ju och där håller vi ofta upp dörrarna för varandra. I alla fall blir ingen arg om man skulle ”råka” göra det. Men den här kille blev riktigt förbannad och ville veta: ”Vad fan gör du i Stockholm om du kommer från Göteborg?”

Anders skrattade igen och bet av en stor tugga av brödet. Han fortsatte:

– Jag är här och hälsar på min flickvän, svarade jag honom. Men det skulle jag inte ha gjort. För sen small det. ”Ingen Göteborgare kommer hit till Stockholm och snor våra brudar!”, sa Söderkisen.

Jag kände hur det nästan kröp i kroppen av skam och konstaterade:

– Hammarbyare, säkert från Zinkensdamm.

Hammarbyare, säkert från Zinkensdamm
(Sandra och Humla)

Anders ryckte på axlarna.

– Inte en aning, han var nog bara full.

Jag frågade:

– Ville du inte nita honom?

Anders log ett stort och soligt leende.

– Nej, jag tycker inte alls om att slåss.

Så skrattade han högt:

– Men framförallt är jag så jävla dålig på det!

Plötsligt förstod jag vad Humla ser hos den där genomgoda bandy-hunken. Hon ser ”Pettersson-Jonsson”. Samma karaktär som jag har skrivit om i Familjelyckan. Han som spelar i NHL och ”avskyr slagsmål, hatar våld”.

Jag säger bara; ”God Bless, Humla. Det kan komma överraskningar. Men det skiter vi i, för äntligen skiner solen även i Stockholm!”.