Vem tog Kofi Annan på kuken?

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Pelle ringde. Alla känner Pelle vid det här laget som min förläggare (ja, Janne – han är ganska het) och det brukar vara han som ringer.

Pelle har till och med gjort en telefonkalkyl. Han kallar den, 3/1.

Av tre samtal till min mobil får han svar en gång. Det fungerar ganska bra för oss. Vi får det mesta sagt på den statistiken. I går gick det däremot åt skogen med Pelles kalkyler. För då svarade jag två gånger efter varandra. Jag vet faktiskt inte riktigt hur han ska hantera det.

Den första gången avhandlade vi ganska typiska saker som pappersvikter, pressutskick, fotograferingar, språkgranskning, korrekturläsning mm.

Det är ofta väldigt intressant att lyssna på Pelle. Jag hade till exempel inte en aning om hur en språkgranskning skiljer sej från en korrekturläsning. ”När Eva ändå läser, resonerar jag, ”kan hon väl rätta lite stavfel också.

Jo, just Eva Landsmanis (jag är så glad att hon vill jobba med mej igen) gör faktiskt det, men det är inte hennes primära uppgift. Språkgranskningen går till på ett helt annat sätt.

– Egentligen, sa jag till Pelle, borde man korrekturläsa en text baklänges. När man inte behöver tänka på meningsuppbygnader och syftningsfel, utan enbart söker efter stavfel och nedslagsmissar.

Det är jävligt spännande faktiskt. Försök själva. Baklänges läser man orden ett och ett. Framlänges kommer dom i ett flöde. Jag kan jobba med ett text eller ett stycke i tio vändor och fortfarande missa att det saknas en bokstav eller ett ord. ”Det är för att hjärnan fyller i det som saknas”, har Eva berättat. Man har liksom ”bilden” klar för sej.

Ja, ja, det där vet ni redan alla.

Det är redan kul

Andra samtalet från Pelle handlade om någonting helt annat.

– Du har inte signerat min bok, sa han.

Plötsligt mindes jag. Pelle skulle få sin bok signerad på Bokmässan i Göteborg, men det fanns över huvud taget inte en lucka till det.

– Jag signerar ett av mina egna exemplar och tar med till förlaget, sa jag. Det ordnar sej.

– Nej nej, ropade Pelle i luren. Det måste vara min egen bok, den jag har läst!

Det är lite gulligt faktiskt. Efter allt arbete som Pelle och jag har lagt ner under postproduktionen, har han sedan även satt sej ner och läst boken. Nu är bara frågan, Pelle. VEM tog Kofi Annan på Kuken?

Mitt eget ”privata” exemplar, det jag använder när jag måste gå tillbaka och kolla någon uppgift inför arbetet med dom följande delarna, har också en speciell historia. Brorsan har KÖPT boken. Han har sedan signerat verket (själv, eftersom han anser sej vara en del av min historia) skrivit några ord på försättsbladet (om hur mycket jag är skyldig honom), slagit in det i presentpapper och gett bort det i present. Till mej!

En gång glömde jag den där boken ute på däck. Under natten började det regna. Nu tycker jag nästan ännu mer om den. Mitt eget exemplar har en personlighet. Den är lite stukad.

Så visst förstår jag Pelle när han vill ha sitt ”privata” exemplar signerat. Det som har rest med honom över Sverige, ätit på fina resturanger och bergis blivit suttet på av Björn Ranelid.

Mamma frågade:

– Får man verkligen skriva så där om Kofi Annan.

Svaret är ganska enkelt.

– Ja, det får man.

Ni som ännu inte har läst Familjelyckan och därför inte känner till historien om Kofi och NHL-proffset Goldie Bernhard, har fortfarande två månader på er innan Del 2 kommer ut i handeln. Boken finns att beställa under fliken ”Böcker”. Mer information om hela trilogin finns att läsa under ”work in progress”.