Fuck you right back

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Jag vet inte om det har framgått, men jag försöker skriva ett novellfilmsmanus här. Inte Kronjuvelerna (som ju är en ”jätteproduktion” och ligger i Ellas händer nu) eller någon ytterligare roman (som kommer senare) utan bara en hederlig, 30 minuter lång, filmberättelse på uppdrag av ett produktionsbolag. Och det är inte lätt kan jag berätta!

Inte för det att jag saknar inspiration – det gör jag aldrig. Tvärtom, jag för en ständig kamp med att hålla idéerna ifrån mej. Svårigheten ligger i att det alltid händer någonting i den här familjen. Det behöver inte vara just så dramatiskt som igår (och nej, mer än så tänker jag inte berätta om den saken) men det är ALLTID någonting.

Jag har blivit en människa som verkligen uppskattar lugn och ro. Därför tycker jag så extra synd om dom där kråkorna som fick möta Wilmer i morse. Alltså, allt dom ville var ju att få göra ägg. Jag kan säja att halva ”ägg-dealen” var i hamn när denna vettvilling till jakthund dök upp i buskarna och satte fåglarna i rörelse. Självklart var han kopplad, men det hindrade honom inte alls från att återvända ut ur ”älgskogen” med hela munnen full av fjädrar.

Fuck you right back!

Nu gick det ganska bra för kråkorna trots allt. Den ene steg till väders under spektakulära former (vi snackar halvribba här), den andre linkade iväg vilt skriande och gjorde obcena gester med vingarna hela vägen in under en bryggkant.

Nu ligger Wilmer-djävulen utsträckt på sängen och luktar kråka ur näbben. Dagen är fortfarande hyfsat oförstörd och Nisse sover ännu. Allt kan hända!

P.S Nu har Nisse vaknat och ingenting är längre som förr. Jag säger – ingenting! D.S

Kuttrasju med Kråke

– Idag måste vi verkligen vara effektiva, sa jag till Kråke och tog plats bakom datorn.

– Det är för fan inga problem för mej att vara effektiv, svarade hon.

– Bra, sa jag, och studerade hennes vackra smycken runt halsen. Har du varit ute med ”urmakarn” igen? frågade jag.

– Bara en date, sa Kråke.

– Ni får fan sluta med det där dejtandet, sa jag. Ni kommer ju ingen vart.

– Absolut ingenstans, sa Kråke.

– Alla vill ju hångla, sa jag.

– Det är det enda jag vill, sa Kråke. Inga jävla knullerier och konstigheter, bara hederligt hångel.

– Det verkar vara jävligt dålig hånglabilitet på ”urmakarn”, sa jag.

– Obefintlig, sa Kråke.

– Du måste verkligen hitta en riktig karl, sa jag.

– Det är inte så jävla lätt, sa Kråke.

– Men du ser ju svinbra ut, sa jag. Du har liksom allt… Längd, grace, stil och finess.

– Precis, sa Kråke. Men det är ju för fan ingen som VET om det!

– Jag ska skriva en kontaktannons åt dej, sa jag. Du ska inte ha en vanlig snyltbult med påklistrad backslick och pimpade loafers. Du ska ha the real shit!

– Men gör det, sa Kråke. Skriv en kontaktannons åt mej. Du kan skriva vad fan du vill. Jag sticker till Paris i morgon, men sedan har jag hela sommaren fri för kolifej och kuttrasju.

Därpå langade hon fram en rabarberpaj som (jag skojar inte) fick ögonen att tåras. Jag började genast fundera på Kråkes tilltänkte.

Inspirationsmusik

Vem skulle kunna matcha en före detta fotomodell med tusen järn i elden och en svada som saknar motstycke i hela den norra hemisfären. Vem?!

Vem har kunskaper tillräckliga för att stämma ett piano, tämja en häst och bygga en brygga. Jag vet att Kråke har ett stort bryggprojekt in the air (som jag länge trodde handlade om ren och skär öl-tillerkning, vilket hade varit fullt troligt) men som alltså handlar om hederligt snickeriarbete.

– Har jag berättat om ”jordbruksministern”? frågade Kråke.

Vi hade ännu inte gjort ett skapandes grann bakom datorn, annat än att studera en snygg fransman på bild som vi trodde eventuellt kunde vara huvudpersonen i Tonys artikel om Elektra.

– Nej, men berätta om ”jordbruksministern”, svarade jag med munnen full av paj.

– Det var en man som kom till Tomarp för att söka arbete, sa Kråke. Jag lät honom verkligen provjobba en dag på gården och upptäckte tidigt att han var helt oduglig…

Därpå följde en svindlande historia om en man som helt enkelt flyttade in i sadelkammaren på Tomarp och upprättade ett alldeles eget litet departement som han skötte med järnhand. Vid det här laget hade vi helt glömt bort arbetet som skulle göras och jag var på god väg att missa mitt kommande möte. Först sent på kvällen kom jag att minnas ”Kråkes kontaktannons”. Att hon ju faktiskt måste få hångla lite i höet denna sommar. Så kom igen nu alla hö-hunkar där ute. Maila till Kråke och beskriv era färdigheter på den här adressen: krakelithander@hotmail.com

Om inte annat skulle det ge mej arbetsro.

Peace out!

Flickan och kråkan

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Brorsan har haft kräftskiva.

– Det var synd att ni inte kunde komma, sa han och la in en snus. Steven me Kniven åkte ju i fängelse i och för sej, men herregud, allting kan inte flyta på helt friktionsfritt i farleden.

– Nej, det kan ju inte det , sa jag och studerade en lustig kråka utanför fönstret.

Vi satt i styrhytten och drack kaffe. Brorsan hade precis varit inne i Waxholm och handlat. Nu gjorde han en mellanlandning på Falkland och förtöjde lillbåten på utsidan.

– Vad händer här idag då? frågade han.

– Jag ska ut och plocka svamp, svarade Nisse och lade ett tjockt lager mascara på ögonfransarna.

– Glöm inte kajalen, sa brorsan, det är skitviktigt när man plockar kantareller.

– Hur ser en kantarell ut? sa Nisse.

– Googla, sa jag.

– Jo, ni förstår, sa brorsan. Stevan skulle ju bara köra hem Palmeklintskan till Rindö för Nalle skulle ju åka till Spanien och spöa Åke Bråk.

Han skulle bara åka till Spanien och spöa upp Åke

– Va? sa jag.

– Ja, och det var då Kustbevakningen slog till, sa brorsan.

– Man får ju inte ta Steven me Kniven, sa jag. Han bor ju i farleden.

– Just det, sa brorsan, men dom brydde sej inte alls om det utan ville ha med honom till stationen.

– Men det går ju inte, sa jag och fick syn på den där kråkan utanför styrhyttsfönstret igen.

– Nej, det gör ju inte, sa brorsan, för Steven har ju liksom inga promenadben så det blev ju svårt för honom att komma upp på land.

– Vad hände? frågade jag.

– Ja, det gick väl några steg, sa brorsan, men sen trillade han ner i båten igen.

Humla stack in huvudet i styrhytten.

– Vad blir det till middag? frågade hon.

– Pannbiff och kantareller, lovade jag.

– Jag vill ha entrecote, sa Humla.

– Häng med hem till mej, sa brorsan. Vi ska ha entrecote. Jag har varit och handlat.

– Är det här en kantarell? frågade Nisse och höll fram en bild på en vit toppskivling.

– LSD, sa brorsan och vände sej till Humla igen, du ska definitivt äta middag hos mej.

Jag pekade på kråkan utanför fönstret.

– Den har nåt skit för sej den där fågeln, nu har den flaxat upp och ner här utanför i en halvtimma.

– Jävlar, skrek brorsan, maten!

Hur klarade sej människan i skogen innan internet, trådlöst modem och portabel skrivare?

Han rusade ut på däck och alla vi andra sprang efter. Överallt kunde vi se upphackade entrecoteskivor. En hängde i näbben på en skrikande trut med kurs mot Svenska Högarna.

– Pannbiff, sa jag. Det blir pannbiff till middag ikväll.

Nisse hade redan gått och henne såg vi sedan inte skymten av på många timmar. Sent på eftermiddagen sprang Skutskepparn på henne vid grillen.

– Hon åt kycklingspett, sa han. Joel bjöd.

– Men dom skulle ju plocka svamp, sa jag.

– Dom hittade bara vit toppskivling, sa Skutskepparn.

– Resarö, sa Humla. Jag käkar hemma hos Sandra ikväll. Hon har Gorbys piroger i frysen, det vet jag.

Det blev en ganska ensam middag ombord. Först när mörkret hade lagt sej dök Nisse upp igen. Mascaran hängde långt ner under ögonen och kinderna var alldeles rosiga. Hon såg ut som ett litet skogstroll faktiskt.

– Svart trumpetsvamp, sa hon och ställde ner en rågad korg mitt på middagsbordet.

Jag kunde inte tro mina ögon. Svart trumpetsvamp är på gränsen till lika gott som murklor, och inte fullt lika giftiga.

– Fast pappa hade ju träffat er på grillen, sa jag.

– Vi gick tillbaka ut i svampskogen, sa Nisse och plockade upp kajalen ur handväskan. Och när det lossnar för gamla Nisse, då lossnar det!

Jag undrar hur det går för brorsan, för Åke Bråk och Steven me Kniven – om det har lossnat ännu? Man kanske skulle bjuda hem gubbarna på middag. Någonting säjer mej att dom behöver lite mänsklig värme, kanske kryddad med svart trumpetsvamp.

Fotnot: Äsch, såklart han inte spöade upp Åke Bråk, bröder för fan – han bara knuffade honom av cykeln, det kan man ju se på dom tydliga skrapmärkena. Och vit flugsvamp är inte alls farlig… Nää.