Mina små blånästa betongbarn

Nej, det går inte alls bra med den där bergsvallmon jag skrev om för en tid sedan. Inte ett enda av alla de frön jag har sått har visat minsta vilja till levnad och fortplantning. Det är är i sanning mer puls i mina blå betongbarn. Nu är jag i alla fall klar med elva av de tolv blåfrusna själar jag föresatt mig att färdigställa denna jämmerliga vår. Några av dessa ska säljas, några ska jag behålla själv. Framme vid den tolfte kulan orkade jag inte längre fortsätta på min inslagna linje som går helt i blått. Den tolfte kulan valde för sig själv en helt annan look. Jag ska även lägga upp en bild på den så småningom – Det svarta fåret.

Några fakta om de blå betongbarnen nedan; alla är helt unika och ingen exakt lik någon annan. Jag använder enbart antikt porslin av mycket hög kvalitet med särskilt utvalda mönster och motiv. Alla kan stå ute året om. Vikt, cirka 12 kilo. Passar särskilt väl som dekoration på grindstolpar, i ruiner, rabatter och direkt på marken. Ungefärlig storlek som en fotboll. Pris på begäran, från 2400:-

Fri frakt över hela Sverige

cd@carinadahl.com

Bibbi Blå

Bobbo Blå

Betty Blå

Beppe Blå

Bambi Blå

Belle Blå

Bing Blå – Reserverad

Benedicte Blå

Billie Blå

Balou Blå

Bonnie Blå

 

 

 

Loranga

Det här året ska jag lyckas! Förra året kom det inte upp en enda. Vad jag talar om är Tibetansk bergsvallmo, en hopplös liten jävel till blomma. Blå, dessutom. Man vill ju ha dem. Det förekommer faktiskt en alldeles speciell art av orkidé i släktsagan om Kronjuvelerna. Jag vill inte avslöja namnet, men doften kan få en drunknad pirat att flyta upp till ytan och vilja återuppta sina erövringar till havs. Den förökar sig också på ett alldeles speciellt sätt, orkidén, alltså. Även den processen kan man läsa om i boken.

Nu är Loranga klar. Egentligen kommer inga kulor till sin rätt inomhus. Man kanske skulle fota dem på havets botten … I famnen på en död pirat.

 

 

Mazarin

Jag vet inte riktigt vad den här mosaikkulan väger, men tippar någonstans mellan 15-18 kilo. Egentligen ska det bli två, inte fullt likadana, men nästan. Den andra går i lite andra nyanser och har en violett fog.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

 

Picko och Karamellen

Det kommer en liten fågel och tittar in genom köksfönstret ibland. Jag vet precis vad den vill, den blicken går inte att missförstå. I julas när alla tjejerna var här på ön hände det igen. Plötsligt var den bara där, hovrande utanför glasrutan med en omisskännlig uppsyn. ”Vad håller den på med?”, undrade min yngsta dotter. ”Den vill att jag ska fylla på fågelmataren”, svarade jag och reste mig upp. ”Gör du verkligen det så fort den kommer och stirrar på dig?”, frågade hon vidare. ”Javisst!”, svarade jag och drog på mig stövlarna. Jag tog med mej den stora foderpåsen och öppnade ytterdörren. ”Se upp för fan!”, hörde jag den yngsta ropa efter mig, ”Snart har du fyra flamingos och tolv pelikaner som sitter utanför köksfönstret och stirrar på dig.”

Picko (t.h) och Karamellen.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Klara-Fina Gulleborg

Dacke är död. Jag förstår inte hur jag ska kunna berätta det här för familjen. Jag vet hur det lät förra gången när Dacke dog. Det grinades och det gräts, snorades och snörvlades. Och ändå var det en jävla uppslutning kring avrättningen av Dacke.

Dacke är alltså stallråttan. En rejäl karl med långa, spänstiga morrhår och en matta av hår på bröstet. Han måste dö bestämde familjen och riggade med fällor och fallgropar. Men tji fick vi! Dacke var listigare än så. Han kunde vittja vilken fälla som helst, oavsett vad för delikatess som där lockades med, utan att fastna i den. Alla var så BESVIKNA. Dacke måste dö! Och en dag gjorde han verkligen det. En dag fann jag liket efter en stackars rådis liggande platt på rygg obarmhärtigt dräpt av detta, djävulens påfund. Triumferande skickade jag ett mass-sms till alla ”haters”. ”Dacke är död”, skrev jag, ”Leve, Dacke!”.

Och nu drog drevet igång. I snabb takt började svaren droppa in. ”Vad är det som har hänt med Dacke?”; undrade någon. ”Är det ingen som har ansvar för den här råttan?”, frågade en annan. ”Dacke som älskade att bli kliad bakom öronen”, påminde sig en tredje. ”Det får INTE vara sant!”, utropade Skutkepparn.

Men så plötsligt en dag kom, Dacke tillbaka. Han bara satt där, vid ingången till sitt kungarike, röd i ögonen och lite tilltufsad i pälsen. Glädjen visste inga gränser. En råtta som Dacke fick aldrig någonsin försvinna, aldrig förgiftas eller fördrivas från gården. Kanske var det bara hans korkade och snarlika svåger från Sproge som hade tuggat i sig den lockande ostbiten.

Men nu är Dacke verkligen borta. Har varit försvunnen i en vecka. Jag misstänker Bols-Katten eller räven som varande ansvarig för Dackes försvinnande. Men det mest troliga är att Dacke har varit på ett retreat någonstans i de gotländska utmarkerna där han i tysthet har vässat sin svans och polerat sina morrhår. Eller, så är han helt enkelt mulat. I så fall för tredje gången i ordningen. Minst!

På bilden syns dock min mosaikkula, Klara- Fina Gulleborg. En karaktär hämtad ur berättelsen om Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf.

Det fanns en tid när man uppskattade riktiga berättare, när man respekterade stora, stolta stallråttor och förstod värdet av en vandrande legend.

Klara-Fina Gulleborg / Såld

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Processen

Man skulle givetvis kunna tänka sig att gjuta i vilken form som helst, eller att lägga mosaik på plana underlag. Men jag är bara intresserad av klot. Även om jag har världens bästa gjutamurre, gör jag alltid i ordning själva gjutformen själv. Det är en hel process att starta upp en ny kula och kräver en hel del tålamod. Formen på bilden är en av de största jag gör, och väger kanske upp emot sjuttio kilo med betong i. Jag har en del andra lösningar som bygger på ett fundament av lättbetong med två utanpåliggande lager av finbetong och cement. Men det är ett väldigt tidskrävande arbete, som passar bäst att göra utomhus på sommaren.

En rolig detalj är ställningen som plastgloben står på. Den används normalt sett som avlastningsplats för gyrokompasser.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Tommy och Majsan

Jag hade en gammal faster som hette, Majsan. Hon var vida omtalad för sin stora skönhet. Men Majsan hade små egenheter. Hon skar vetebrödet på en skärbräda inuti diskhon. OCD hade man väl sagt idag, men då var det bara underligt. Majsan tyckte inte om smulor, inte om skrynklor och inte om stök. Hon hade avlidit i mitt kök. Dog gjorde hon nu i alla fall, men innan dess han hon gifta sig med en lång och stilig karl, Tommy. Han var om möjligt ännu mer akward. Under många år ägnade han sig åt att åka runt och hälsa på oss brorsbarn utan att kliva ur bilen. Han bara satt där och tittade. Hade med sig eget fika i en korg och drack sitt kaffe bakom ratten. Någon berättade för mig att han kunde alla sin frus syskonbarn och även deras barns födelsedatum utantill i huvudet. Antagligen besökte hans oss på våra högtidsdagar. Eller så hade han bara bacillskräck.

En dag kom det en hög med pengar. En stor, jävla hög. Degen kom från Tommy och Majsan. Då var de båda döda.

När jag sökte ett namn till en av mina mosaikkulor, kom det som en blixt från klar himmel. ”Tommy och Majsan”.  Två namn, en sällsam själ.

Reserverad!

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Gjutamurren i mörka vinternatten

Det får aldrig finnas några ledsamheter i betongen. Gjutamurrens arbete kan inte nog överskattas. Och att den fan är glad! (Gjutamurren, alltså.)

Jobba aldrig med en sur eller grinig, gjutare. Ingen som slarvar med amering eller struntar i efterbearbetningen. Sånt skapar bara sprickor, ihåligheter och dålig stämning.

Bearbetning

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

 

Dieselråttor och Sjömansmöss

Varje år i månadsskiftet november – december blir jag påmind om julkalendern, Dieselråttor och Sjömansmöss. Den blir ofta framröstad som en av de populäraste kalendrarna genom tiderna och boken som gavs ut i samband med teveproduktion sålde i många, många tusentals exemplar. Tyvärr går den inte att få tag i längre och jag äger bara något enstaka exemplar själv. Julkalendern däremot går att finna HÄR.

Dieselråttor

Philémon, Ofelia, Lucky Closette och Trassel mé Trunken

Den som vill läsa, lyssna eller se ännu mer av mina produktioner har hela den stora släktsagan om Kronjuvelerna att sätta tänderna i. Filmen går att streama HÄR, och ljudböckerna HÄR. Jag tycker såklart att man ska lyssna på hela släktsagan och inte missa fortsättningen Inferno som finns HÄR.

Sedan en tid tillbaka har jag också jobbat med en helt ny berättelse som jag ännu inte vill avslöja titeln på. Men den dyker väl upp i något sammanhang så småningom.

Alicia Vikander som Fragancia i Kronjuvelerna

Man skulle kunna tro att jag är någon slags kännare av SVT:s julproduktioner, men så är det verkligen inte. Jag tittar nästan aldrig på teve och har inte en aning om varken föregående eller kommande julkalender. Men en sak vet jag säkert, i månadsskiftet november – december blir jag påmind. I alla fall om en …

Ett gott tecken

Nej, man får inte ligga på latsidan … Jag tror att de flesta s.k ”vanliga arbetare” tänker att författare och andra skribenter snyter sina alster ur näsan. Men det tar tid, en oändlig tid och kräver ett näst intill sjukligt fokus. För det allra mesta hatar jag hela processen. Jag vet att timmar kommer att försvinna, dagar gå, människor tröttna och djur rymma ur sina hagar. Jag känner ett otroligt motstånd varje gång jag ska sätta mig bakom datorn. Det finns så MYCKET annat att göra, ett liv att leva, en gård att sköta, böcker att läsa … Men allt det där får vänta. Så fort jag kommer in i en berättelse ordentligt får allting annat stå åt sidan. Och det är då det roliga börjar, när karaktärerna får liv och det plötsligt börjar hända saker som man aldrig hade kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. Då blir det åka av!

Jag visste inte ens om jag skulle klara av att skriva ännu en stor roman efter Kronjuvelerna. Men det gick, och nu är den klar. Arbetstiteln är, Fiske Förbjudet. Jag ska berätta mer om innehållet lite längre fram.

Men nu är det sommar och jag planerar redan för nästa produktion. Jag ser år av arbete framför mig och jag känner ett otroligt motstånd till hela processen. Jag tror att det är ett gott tecken.

Mellanlandning i människobyn!

Mellanlandning i människobyn!

 

Den eteriska kastrullen

För många herrans år sedan skrev jag manus till en TV-serie som då var fullständigt unik i sitt tilltal. Hela produktionen var så stor och speciell och stjärnspäckad så man knappt kunde tro att det var sant. Och det spöregnade hela första inspelningsveckan. Det var däremot sant. Någonstans kantrade hela  skiten och annars sansade människor och mediebolag, började stämma varandra till höger och vänster. Någon söp ihjäl sig, har jag fått höra. En annan försvann under ett ras i ett stort, gammalt saltlager. Kanske är det bara lösa rykten alltsammans, kanske ligger det ändå ett korn av sanning i dessa påståenden. Vad man säkert vet är att alla händelser, berättelser och besynnerliga ting, alla stekar, strykjärn och borttappade amalgamfyllningar till slut hamnar i den eteriska kastrull som vi kallar för – rymden. En kokande ocean av olösta gåtor, förolämpade människor och punkterade cykeldäck. Där pågår ett ständigt tjuvfiske!

Jag har kommit att intressera mig för den där kastrullen. Det var där jag håvade in ”Kronjuvelerna”, och senare även innehållet i min kommande roman (titel hemlig ännu så länge).

Men det jag tänker på nu, är den där ursprungliga berättelsen som fick annars sansade människor att gå bananas. Det enda jag har kvar från den tiden är en gammal illustration som beskriver något av den mycket spektakulära inspelningsmiljön, och en artikel som jag hittade på DN:s Kultursidor. Vilken soppa – det är faktiskt så jag minns det!

Fan, det är Freda!

Illustration: Tina Röed

Hur som helst, berättelsen är min, det är jag som äger alla rättigheter till den, och nu – två årtionden senare funderar jag på att ta upp den igen. I så fall kommer jag inte att skriva ett filmmanus i första hand, utan kanske en trilogi riktad mot ungdomar. Jag ska ta upp det med min agent. Och jag ska fråga mig själv – har du de redskap som krävs för att dra in en fångst ur den eteriska kastrullen. Fan, jag tror det!

Kronjuvelerna på TV2

På tisdag kväll sänds återigen Kronjuvelerna (långfilmen) på TV2 klockan 21.30. Hoppas att ännu fler ska upptäcka de underbara karaktärerna och kanske även finna sin väg till boken ”Kronjuvelerna – En släktsaga” som sträcker sig ytterligare flera generationer fram i tiden. Boken finns i pocket och är lätt att hitta på Adlibris och Bokus.

En fin bild från inspelningen.

En fin bild från inspelningen.

DAHL_framsida-NY-672x1024Kronjuvelerna – En släktsaga

En äkta Kronjuvel

Att vinna en Oscar … Nä, men det är väl inte svårare än att tillverka sitt eget guld. Det gäller bara att hitta de rätta betingelserna i livet, det rätta förhållandet mellan liv och död, tryck och temperatur. Och en tidpunkt som aldrig kommer igen. Då jävlar smäller det!

Alicia Vikander

Ja, så står det skrivet i boken, Kronjuvelerna, och så är det. Gissa om alla vi som hade äran att jobba med Alicia i såväl filmen som TV-serien, med samma titel, är stolta över vår svenska stjärna. Hon var förresten en stjärna redan då, det insåg man direkt efter första mötet. Att hon skulle få en Oscar för sin insats i The Danish Girl känns bara naturligt!

För alla som älskade Kronjuvelerna och är nyfikna på hur hennes karaktär utvecklas vidare i berättelsen, kan jag rekommendera pocketen Kronjuvelerna – En släktsaga som följer familjen i flera generationer framåt och dessutom ingår i årets bokrea. (Länk ovan.)

Ubuntu

Det finns ett uttryck som återkommer i boken Kronjuvelerna – En släktsaga, ordet är Ubuntu. Till och med ett helt kapitel har fått titeln Ubuntu.

Få känner till innebörden. Många har frågat. Och jag har förklarat.

Men så bara händer det – under Nelson Mandelas spektakulära minnesceremoni i Soweto. President Obama ställer i talarstolen, och vad säger han – Ubuntu!

Kronjuvelerna – En Släktsaga

Någon gång i maj eller juni (jag minns inte exakt) gjorde jag en lång, strapatsrik resa över havet (läs Östersjön) för att möta min nya agent, Maria Enberg, och alla andra på Grand Agency.

Grand Agency är en litterär agentur som säljer boktitlar världen över. Jag såg fram emot resan, inte minst för att Maria hade sytt ihop ett bra avtal med Pocketförlaget och att deras VD Louise Bäckelin skulle vara med.

Det vi diskuterade var min planerade trilogi där den första delen, Familjelyckan, ligger till grund för TV-serien och Långfilmen, Kronjuvelerna, och där den andra delen, Det stora svenska vemodet, tar vid där Kronjuvelerna slutar. Nu hade idén väckts av Maria att inkludera den planerade ”Del 3” och att ge ut HELA den stora berättelsen i en enda fet pocket under titeln Kronjuvelerna – En släktsaga. Kul, tyckte vi som var närvarande!

Därefter påbörjades ett minst sagt omfattande arbete. Att bearbeta två, tämligen omfångsrika romaner, till en, och att därtill skriva ett nytt slut kräver sin verktygslåda och tar sin tid. Om någon undrar varför min blogg och hemsida har verkat aningens försummad det sista året så är det därför.

Men nu kan jag äntligen svara alla som vill mig någonting, ”Ring min agent!”. Hittills har jag bara prövat det på hästarna, och då funkade det sådär …

Så här fint skriver Grand Agency på sin nyhetssida.

”Grand Agency welcomes Carina Dahl! We are so proud to present her first title this fall – The Crown Jewels. A Family Saga. When asking publishers from all over the world – what are you looking for? We have for a long time heard the same wishes. One big wish is a strong family saga and another wish is good magic realism. Well Carina Dahl offers both and she feels driven to write a form of literature that she lacks in modern Sweden. She is very right! We are, after reading her novel convinced that magic happens, tigers could be tamed, and some could not, that there are people with hearts of pure gold, and that love carries us as far as we want! Carina Dahl convinces us that the most unlikely is very likely.”

Notera gärna att jag använder både citatecken och kursiv stil när jag lägger in det här stycket, vilket sannolikt skulle få min redaktör, Petra König, att vända ögonen ut och in för att slippa se eländet. Men jag vet inte, ibland finns det undantag som man inte hade en aning om. Eller som min gamla förlagschef, Pelle Olofsson, brukade säga, ”Det enda du behöver bry dig om är stringens”. Älskar Pelle för dessa visdomsord!

Det är det roliga i mitt ”jobb”, när en produktion har kommit så långt att man plötsligt får arbetskamrater. Från att vara alldeles ensam på kammaren, kliver det in människor med adekvata synpunkter på vad man sysslar med. Det kan vara regissörer och scenografer, kostymörer och skådespelare. Eller som här, redaktörer och formgivare, språkgranskare och korrekturläsare. Och alla jobbar med min originalberättelse. Då är det fett att vara författare. Men annars är det väl i ärlighetens namn mest, Hard work, work, work… Och så lite hederligt skitarbete med att hugga ved och mocka hästhagar, röja sly och knacka rost.

The ”Ring min agent” picture
(Nej, jag lyckades inte övertyga Maria om den bilden i min författarpresentation.)

Guldbaggegalan 2013

I dag är det exakt ett år sedan Kronjuvelerna plockade hem tre Guldbaggar på Cirkus i Stockholm. Då dressad i siden och sammet. Ikväll drar jag på mig pösigaste mysbyxorna (de med färgfläckar på), varmaste raggsockorna (de med hål i) och bänkar mig framför teven med mina två spökhundar (de med loppor i pälsen). En större lyx kan jag över huvud taget inte föreställa mig. Och jag håller tummarna för Searching for Sugarman!

.

Kronjuvelerna

Året 2012 i retrospektiv

Inspirerad av Humla tänkte jag lägga upp en liten bildkrönika över året som gått. På det stora hela taget minns jag året 2012 som helt okey. Jag fick inte TBE (igen), eller någon annan ”stört-omöjlig-att-få”  sjukdom heller. Kronjuvelerna fick flera fina utmärkelser och vi hade en härlig sommarfest på Skeppsholmen när Philippa och Freja slutade skolan. Min 50-årsdag var kanske den roligaste födelsedagen i hela mitt liv, men så fick jag också bestämma ALLTING själv (nästan). Lite lurad blev jag faktiskt.

.

.

Fett i januari med fem Guldbaggenomineringar och tre erövrade baggar till produktionen.

.

.

Ännu fetare i februari med pris och hedersutnämnande på en av världens största filmfestivaler i Berlin. Motiveringen löd:

”Vänskap, kärlek, familj, klyftan mellan fattiga och rika, funktionshinder och sjukdom var bara några av de teman som flyter fritt in i varandra i denna komplexa och mångbottnade film. Sagotonen förringar inte på något sätt det dramatiska händelseförloppet. Det stora skådespeleriet frambringade hela spektrumet av känslor från vilka publiken inte kunde fly. Denna film berörde oss djupt. Ett mästerverk!”

.

Vackert väder i mars

.

Storstädning av vinterhagen i april

.

Sommarens roligaste fest i maj

.

Vardagsliv på Rindö i juni

.

Trodde aldrig att vi skulle få in höet i tid

.

Bästa födelsedagen i juli

.

Tillbaka på ön i september

I september var vi tillbaka på Gotland, och då hittade vi äntligen vår drömgård sju hundra grindar bort. Den tog fem år att finna och ett halvt liv att längta till.

.

Sjuhundra grindar bort

.

Flera filmpris

Kronjuvelerna fortsatte sin förunderliga resa över världen och vann flera internationella filmpriser. Här tar kompositören Fredrik Emilsson emot ett pris av Björk för den fantastiska musiken i filmen / och TV-serien. Sedan gjorde ”K-juvelerna” filmfestivalen i Madrid och vann där pris som ”Bästa film”. Och det var ju också tungt.

Nu ska det bli spännande att se vad 2013 hittar på med oss här på Kurrekurreduttön.

.

Las joyas de la corona

himla kul! ”Kronjuvelerna”, ”The crown Jewels”, ”Las joyas de la corona” fortsätter sin förunderliga resa runt jorden och plockar hem fina priser på internationella filmfestivaler. Nu senast i Madrid där Kronjuvelerna utsågs till ”Bästa film” och även fick ett hedersutnämnande.

So it goes, som Kurt Vonnegut skulle ha sagt.

Det är inte länge sedan kompositören Fredrik Emilsson fick ta emot ett stort Nordiskt filmpris för den specialskrivna musiken i filmen. Den kan jag verkligen rekommendera alla att som har Spotify lyssna på (se länk ovan).

 

.

Fragancia och Jésus
Alicia Vikanderoch Jesper Lindberger

 .

 

Fler priser till Kronjuvelerna

Efter Guldbaggar och internationella hedersutnämnanden, nu prisas musiken i Kronjuvelerna. Det är kompositören Fredrik Emilsson som har tilldelats ett fint, Nordiskt filmpris för sin insats i produktionen. Juryns motivering lyder: ”Fredrik Emilson’s score is awarded the prize for its professionalism, effectiveness and restraint, its overall support of the narrative and tone of the film, and not least for its fine orchestration.

Fredrik var även nominerad till en Guldbagge i vintras, men det här blev ju ännu fetare!

.

Fredrik tar emot pris av Björk