Ett gott tecken

Nej, man får inte ligga på latsidan … Jag tror att de flesta s.k ”vanliga arbetare” tänker att författare och andra skribenter snyter sina alster ur näsan. Men det tar tid, en oändlig tid och kräver ett näst intill sjukligt fokus. För det allra mesta hatar jag hela processen. Jag vet att timmar kommer att försvinna, dagar gå, människor tröttna och djur rymma ur sina hagar. Jag känner ett otroligt motstånd varje gång jag ska sätta mig bakom datorn. Det finns så MYCKET annat att göra, ett liv att leva, en gård att sköta, böcker att läsa … Men allt det där får vänta. Så fort jag kommer in i en berättelse ordentligt får allting annat stå åt sidan. Och det är då det roliga börjar, när karaktärerna får liv och det plötsligt börjar hända saker som man aldrig hade kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. Då blir det åka av!

Jag visste inte ens om jag skulle klara av att skriva ännu en stor roman efter Kronjuvelerna. Men det gick, och nu är den klar. Arbetstiteln är, Fiske Förbjudet. Jag ska berätta mer om innehållet lite längre fram.

Men nu är det sommar och jag planerar redan för nästa produktion. Jag ser år av arbete framför mig och jag känner ett otroligt motstånd till hela processen. Jag tror att det är ett gott tecken.

Mellanlandning i människobyn!

Mellanlandning i människobyn!

 

Den eteriska kastrullen

För många herrans år sedan skrev jag manus till en TV-serie som då var fullständigt unik i sitt tilltal. Hela produktionen var så stor och speciell och stjärnspäckad så man knappt kunde tro att det var sant. Och det spöregnade hela första inspelningsveckan. Det var däremot sant. Någonstans kantrade hela  skiten och annars sansade människor och mediebolag, började stämma varandra till höger och vänster. Någon söp ihjäl sig, har jag fått höra. En annan försvann under ett ras i ett stort, gammalt saltlager. Kanske är det bara lösa rykten alltsammans, kanske ligger det ändå ett korn av sanning i dessa påståenden. Vad man säkert vet är att alla händelser, berättelser och besynnerliga ting, alla stekar, strykjärn och borttappade amalgamfyllningar till slut hamnar i den eteriska kastrull som vi kallar för – rymden. En kokande ocean av olösta gåtor, förolämpade människor och punkterade cykeldäck. Där pågår ett ständigt tjuvfiske!

Jag har kommit att intressera mig för den där kastrullen. Det var där jag håvade in ”Kronjuvelerna”, och senare även innehållet i min kommande roman (titel hemlig ännu så länge).

Men det jag tänker på nu, är den där ursprungliga berättelsen som fick annars sansade människor att gå bananas. Det enda jag har kvar från den tiden är en gammal illustration som beskriver något av den mycket spektakulära inspelningsmiljön, och en artikel som jag hittade på DN:s Kultursidor. Vilken soppa – det är faktiskt så jag minns det!

Fan, det är Freda!

Illustration: Tina Röed

Hur som helst, berättelsen är min, det är jag som äger alla rättigheter till den, och nu – två årtionden senare funderar jag på att ta upp den igen. I så fall kommer jag inte att skriva ett filmmanus i första hand, utan kanske en trilogi riktad mot ungdomar. Jag ska ta upp det med min agent. Och jag ska fråga mig själv – har du de redskap som krävs för att dra in en fångst ur den eteriska kastrullen. Fan, jag tror det!

Kronjuvelerna på TV2

På tisdag kväll sänds återigen Kronjuvelerna (långfilmen) på TV2 klockan 21.30. Hoppas att ännu fler ska upptäcka de underbara karaktärerna och kanske även finna sin väg till boken ”Kronjuvelerna – En släktsaga” som sträcker sig ytterligare flera generationer fram i tiden. Boken finns i pocket och är lätt att hitta på Adlibris och Bokus.

En fin bild från inspelningen.

En fin bild från inspelningen.

DAHL_framsida-NY-672x1024Kronjuvelerna – En släktsaga

En äkta Kronjuvel

Att vinna en Oscar … Nä, men det är väl inte svårare än att tillverka sitt eget guld. Det gäller bara att hitta de rätta betingelserna i livet, det rätta förhållandet mellan liv och död, tryck och temperatur. Och en tidpunkt som aldrig kommer igen. Då jävlar smäller det!

Alicia Vikander

Ja, så står det skrivet i boken, Kronjuvelerna, och så är det. Gissa om alla vi som hade äran att jobba med Alicia i såväl filmen som TV-serien, med samma titel, är stolta över vår svenska stjärna. Hon var förresten en stjärna redan då, det insåg man direkt efter första mötet. Att hon skulle få en Oscar för sin insats i The Danish Girl känns bara naturligt!

För alla som älskade Kronjuvelerna och är nyfikna på hur hennes karaktär utvecklas vidare i berättelsen, kan jag rekommendera pocketen Kronjuvelerna – En släktsaga som följer familjen i flera generationer framåt och dessutom ingår i årets bokrea. (Länk ovan.)

Ubuntu

Det finns ett uttryck som återkommer i boken Kronjuvelerna – En släktsaga, ordet är Ubuntu. Till och med ett helt kapitel har fått titeln Ubuntu.

Få känner till innebörden. Många har frågat. Och jag har förklarat.

Men så bara händer det – under Nelson Mandelas spektakulära minnesceremoni i Soweto. President Obama ställer i talarstolen, och vad säger han – Ubuntu!

Kronjuvelerna – En Släktsaga

Någon gång i maj eller juni (jag minns inte exakt) gjorde jag en lång, strapatsrik resa över havet (läs Östersjön) för att möta min nya agent, Maria Enberg, och alla andra på Grand Agency.

Grand Agency är en litterär agentur som säljer boktitlar världen över. Jag såg fram emot resan, inte minst för att Maria hade sytt ihop ett bra avtal med Pocketförlaget och att deras VD Louise Bäckelin skulle vara med.

Det vi diskuterade var min planerade trilogi där den första delen, Familjelyckan, ligger till grund för TV-serien och Långfilmen, Kronjuvelerna, och där den andra delen, Det stora svenska vemodet, tar vid där Kronjuvelerna slutar. Nu hade idén väckts av Maria att inkludera den planerade ”Del 3” och att ge ut HELA den stora berättelsen i en enda fet pocket under titeln Kronjuvelerna – En släktsaga. Kul, tyckte vi som var närvarande!

Därefter påbörjades ett minst sagt omfattande arbete. Att bearbeta två, tämligen omfångsrika romaner, till en, och att därtill skriva ett nytt slut kräver sin verktygslåda och tar sin tid. Om någon undrar varför min blogg och hemsida har verkat aningens försummad det sista året så är det därför.

Men nu kan jag äntligen svara alla som vill mig någonting, ”Ring min agent!”. Hittills har jag bara prövat det på hästarna, och då funkade det sådär …

Så här fint skriver Grand Agency på sin nyhetssida.

”Grand Agency welcomes Carina Dahl! We are so proud to present her first title this fall – The Crown Jewels. A Family Saga. When asking publishers from all over the world – what are you looking for? We have for a long time heard the same wishes. One big wish is a strong family saga and another wish is good magic realism. Well Carina Dahl offers both and she feels driven to write a form of literature that she lacks in modern Sweden. She is very right! We are, after reading her novel convinced that magic happens, tigers could be tamed, and some could not, that there are people with hearts of pure gold, and that love carries us as far as we want! Carina Dahl convinces us that the most unlikely is very likely.”

Notera gärna att jag använder både citatecken och kursiv stil när jag lägger in det här stycket, vilket sannolikt skulle få min redaktör, Petra König, att vända ögonen ut och in för att slippa se eländet. Men jag vet inte, ibland finns det undantag som man inte hade en aning om. Eller som min gamla förlagschef, Pelle Olofsson, brukade säga, ”Det enda du behöver bry dig om är stringens”. Älskar Pelle för dessa visdomsord!

Det är det roliga i mitt ”jobb”, när en produktion har kommit så långt att man plötsligt får arbetskamrater. Från att vara alldeles ensam på kammaren, kliver det in människor med adekvata synpunkter på vad man sysslar med. Det kan vara regissörer och scenografer, kostymörer och skådespelare. Eller som här, redaktörer och formgivare, språkgranskare och korrekturläsare. Och alla jobbar med min originalberättelse. Då är det fett att vara författare. Men annars är det väl i ärlighetens namn mest, Hard work, work, work… Och så lite hederligt skitarbete med att hugga ved och mocka hästhagar, röja sly och knacka rost.

The ”Ring min agent” picture
(Nej, jag lyckades inte övertyga Maria om den bilden i min författarpresentation.)

Guldbaggegalan 2013

I dag är det exakt ett år sedan Kronjuvelerna plockade hem tre Guldbaggar på Cirkus i Stockholm. Då dressad i siden och sammet. Ikväll drar jag på mig pösigaste mysbyxorna (de med färgfläckar på), varmaste raggsockorna (de med hål i) och bänkar mig framför teven med mina två spökhundar (de med loppor i pälsen). En större lyx kan jag över huvud taget inte föreställa mig. Och jag håller tummarna för Searching for Sugarman!

.

Kronjuvelerna

Året 2012 i retrospektiv

Inspirerad av Humla tänkte jag lägga upp en liten bildkrönika över året som gått. På det stora hela taget minns jag året 2012 som helt okey. Jag fick inte TBE (igen), eller någon annan ”stört-omöjlig-att-få”  sjukdom heller. Kronjuvelerna fick flera fina utmärkelser och vi hade en härlig sommarfest på Skeppsholmen när Philippa och Freja slutade skolan. Min 50-årsdag var kanske den roligaste födelsedagen i hela mitt liv, men så fick jag också bestämma ALLTING själv (nästan). Lite lurad blev jag faktiskt.

.

.

Fett i januari med fem Guldbaggenomineringar och tre erövrade baggar till produktionen.

.

.

Ännu fetare i februari med pris och hedersutnämnande på en av världens största filmfestivaler i Berlin. Motiveringen löd:

”Vänskap, kärlek, familj, klyftan mellan fattiga och rika, funktionshinder och sjukdom var bara några av de teman som flyter fritt in i varandra i denna komplexa och mångbottnade film. Sagotonen förringar inte på något sätt det dramatiska händelseförloppet. Det stora skådespeleriet frambringade hela spektrumet av känslor från vilka publiken inte kunde fly. Denna film berörde oss djupt. Ett mästerverk!”

.

Vackert väder i mars

.

Storstädning av vinterhagen i april

.

Sommarens roligaste fest i maj

.

Vardagsliv på Rindö i juni

.

Trodde aldrig att vi skulle få in höet i tid

.

Bästa födelsedagen i juli

.

Tillbaka på ön i september

I september var vi tillbaka på Gotland, och då hittade vi äntligen vår drömgård sju hundra grindar bort. Den tog fem år att finna och ett halvt liv att längta till.

.

Sjuhundra grindar bort

.

Flera filmpris

Kronjuvelerna fortsatte sin förunderliga resa över världen och vann flera internationella filmpriser. Här tar kompositören Fredrik Emilsson emot ett pris av Björk för den fantastiska musiken i filmen / och TV-serien. Sedan gjorde ”K-juvelerna” filmfestivalen i Madrid och vann där pris som ”Bästa film”. Och det var ju också tungt.

Nu ska det bli spännande att se vad 2013 hittar på med oss här på Kurrekurreduttön.

.

Las joyas de la corona

himla kul! ”Kronjuvelerna”, ”The crown Jewels”, ”Las joyas de la corona” fortsätter sin förunderliga resa runt jorden och plockar hem fina priser på internationella filmfestivaler. Nu senast i Madrid där Kronjuvelerna utsågs till ”Bästa film” och även fick ett hedersutnämnande.

So it goes, som Kurt Vonnegut skulle ha sagt.

Det är inte länge sedan kompositören Fredrik Emilsson fick ta emot ett stort Nordiskt filmpris för den specialskrivna musiken i filmen. Den kan jag verkligen rekommendera alla att som har Spotify lyssna på (se länk ovan).

 

.

Fragancia och Jésus
Alicia Vikanderoch Jesper Lindberger

 .

 

Fler priser till Kronjuvelerna

Efter Guldbaggar och internationella hedersutnämnanden, nu prisas musiken i Kronjuvelerna. Det är kompositören Fredrik Emilsson som har tilldelats ett fint, Nordiskt filmpris för sin insats i produktionen. Juryns motivering lyder: ”Fredrik Emilson’s score is awarded the prize for its professionalism, effectiveness and restraint, its overall support of the narrative and tone of the film, and not least for its fine orchestration.

Fredrik var även nominerad till en Guldbagge i vintras, men det här blev ju ännu fetare!

.

Fredrik tar emot pris av Björk

Han finns!

Hockey VM har precis satt igång, och Kronjuvlerna, nu ”The Crown Jewels”, gör sin resa över världen. Nu är det dags för Canada att stifta bekantskap med Fragancia, pappa Fernández och alla de andra. Bäst av allt, jag fick ett Youtubeklick skickat till mig på Facebook. Pettersson-Jonsson finns på riktigt!

Han finns!

 

The Crown Jewels – A masterpiece!

Jo, man tackar!

Kronjuvelerna vann pris och fick en hedersutmärkelse under den stora filmfestivalen i Berlin. Juryns motivering lyder:

 

”Friendship, love, family, the divide between poor and rich, disabilities and sickness were only a few of the themes flowing effortlessly into one another in this complex and many-layred film. The fairytale style does not in any way detract from the dramatic sequence of events. The great acting brought forth the entire spectrum of emotions, from which the audience had no escape. This film touched us deeply. A real masterpiece!”

 

”Vänskap, kärlek, familj, klyftan mellan fattiga och rika, funktionshinder och sjukdom var bara några av de teman som flyter fritt in i varandra i denna komplexa och mångbottnade film. Sagotonen förringar inte på något sätt det dramatiska händelseförloppet. Det stora skådespeleriet frambringade hela spektrumet av känslor från vilka publiken inte kunde fly. Denna film berörde oss djupt. Ett mästerverk!”

Här under skulle man vilja lägga upp en bild på varenda en som har jobbat så hårt med den här jätteproduktionen, men det blir nog svårt.  Här är i alla fall tre av dem.

Alicia Vikander, Jesper Lindberger och Björn Gustafsson

The Fall

Fan, fan, fan att man inte drog samma slutsats som Tarsem Singh; ”Livet är blott ett illa utfört stunttrick och däremellan händer en rad besynnerliga saker.”

Det är den bästa plott jag någonsin har hört och för övrigt den bästa film jag har sett också. Inte för att jag vet om regissören någonsin har presenterat sitt mästerverk med just den formuleringen, men det är kontentan av två timmars magnifik bildunderhållning.

 

 

Nu måste jag ändra på listan som knappt har rört sej på tio år och toppats av Big Fish fram till jag fick se, Mary & Max. Herregud, jag är ingen cineast alls. Jag har noll, eller inget, tålamod och måste nästan bindas fast för att se en film från början till slut. Men jag kan avgöra på bråkdelen av en sekund om det är en kvalitetsrulle, eller inte. Och när jag såg inledningsscenerna både till Mary & Max och The Fall (framförallt The Fall) förstod jag, att här kommer jag att sitta till denna film är slut. Sedan kommer jag att se den igen och igen!

 

The Fall

 

Det enda som ger mej tröst i denna utklassning av manusarbete är att jag har skrivit en berättelse som; Det stora svenska vemodet, uppföljaren till Kronjuvelerna. Givetvis är jag otroligt stolt över ”Kronjuvelerna”, men det är inte mitt mästerverk.

Jag minns en gång när jag pratade med den gamle legendaren, Gunnar Carlsson, på SVT och sa till honom om någonting jag då hade skrivit:

– Nu kan jag inte bättre, det här är det bästa jag kan göra.

Och han skrattade rakt ut och svarade:

– Du kommer att bli mycket bättre, Carina!

Och så fick jag gå hem och skriva om. Och jag skrev och jag skrev och jag skrev och utav det arbetet kom såväl Dieselråttor & Sjömansmöss, som ”Kronjuvelerna”, och flera böcker.

Men fan, fan, fan att jag aldrig skrev in några stunts från järnvägsbroar!

Nu ser topplistan i alla fall ut så här:

1. The Fall

2. Mary & Max

3. Big Fish

4. Magnolia

5. Tideland

6. Gummo

7. Svart katt, Vit Katt

8. Arizona Dream

9. O Brother Where Art Thou

10. Brokeback Mountain

 

 

Bleka grannar och taskig utsikt

Beställ här
38:-


Läs boken Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i årets svenska storfilm Kronjuvelerna. För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

 

 

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start kommande vinter. Den som vill veta mer om familjen Fernández och deras märkvärdiga öde hittar fortsättningen på filmens historia i romanen, Det stora svenska vemodet.

Köp böckerna billigt på nätet, eller låna på Biblioteket. De finns nästan överallt, och skulle någon titel saknas i hyllorna behöver personalen bara gå in i sina datorer och göra en beställning. Kronjuvelerna kommer på DVD i november. Kolla gärna in flikarna ovan och lämna en kommentar efter dig!

 

cd@carinadahl.com
(Bloggen fortsätter som vanligt nedan)

 

Nu när Kronjuvelerna har släppts på DVD är det massor av människor som bloggar om filmen. Det är jättekul att läsa alla olika reaktioner. En del låter sej svepas med totalt av berättelsen, andra fattar inte ett skit. Det är också roligt. Kronjuvelerna är och SKA vara en osvensk film. Osvensk så till vida att den innehåller starka karaktärer, stora känslor och sprakande stämningar.

Här bjuder jag på länkar till några härliga blogginlägg. Det går såklart att hitta hur många som helst, men det varken hinner- eller orkar jag hålla på med. Måste ut i solen och tanka energi för kommande skrivprojekt. Man vill ju inte riskera att skapa introverta karaktärer med bleka grannar och taskig utsikt. Man är ju inte Ingemar Bergman, liksom.

 

Waterblue, Linnea Dahlgren, Sahara, Vivan Divan, Its kind of a funny story, Clara Mayer, Milou Molander, Sofie Olsson, Love is freedome, Jonas Silke, Hanna Oja, The life and times, Siolia, m.fl.

 

Alicia Vikander och Björn Gustafsson

Joina Kronjuvelerna på Facebook

Konsekvenstrappan

När Nisse gick på gymnasiet (hon har ju precis tagit studenten) fanns där någonting som kallades för, ”Konsekvenstrappan”. Jag lyckades aldrig riktigt begripa hur den där konsekvenstrappan var uppbyggd eller vilka syften den tjänade, men så i går hamnade Wilmer (av alla) plötsligt på konsekvenstrappan. Så nu vet i alla fall HAN vad det innebär.

Vi hade varit i stan för att gå på den officiella premiären av Kronjuvelerna. Under tiden fick hundarna stanna hemma i varsin hytt.

 

Helle och Charlie utanför Saga på Kungsgatan

 

Det var faktiskt tredje gången jag såg Kronjuvelerna i sin helhet, och nu börjar jag verkligen upptäcka detaljerna i filmen. Jag har alltid varit väldigt förtjust i Moa-Li Lemhagen Shalin som designer, men som kostymör är hon genial.

Jag måste bara kommentera Ronny Svensson på TV4 som gav Kronjuvelerna tre solar i betyg. Han sa att inslagen med Pettersson-Jonsson och hans piruetter på skridskor påminde honom om en påkostad julkalender. Jag tror verkligen inte att det var menat som någonting positivt, men jag tyckte att det var ganska underbart!

 

 

Vi ville göra en riktig vuxensaga, vi gjorde en riktig vuxensaga. Hur man upplever den, om man vill gå in i den här världen eller inte får var och en avgöra själv. Jag vill ändå tro att Ronny Svensson hade halva Ronny inne!

Fyror fick filmen idag av Filmkritkerna. se , Gävle Dagblad och Smålandsposten. Den som vill gotta- / förfasa sej över ännu fler recensioner kan kolla HÄR. Jag orkar inte riktigt följa allt som skrivs om K-juvelerna längre, men jag är verkligen imponerad över alla, förutom de tunga recensenterna, som bloggar och skriver så initierat om film och TV, oavsett genre eller produktion!

Hungriga blev vi hur som helst efter bion och tänkte att vi skulle kunna kasta i oss någonting på Skeppsholmen innan hemresan. Caroline var snäll och lät oss förtöja gummibåten utanpå Tresur när nu Falkland ligger på Rindö, och därifrån, hennes båt, är det inte många meter till restaurang Hjerta. Blev det någon mat där – hell no. Fullbokat!

Vi kastade loss förtöjningarna och drog till Fjäderholmarna istället.

 

Fjäderholmarna
(Ser ni alla som klamrar sej fast med armarna där vid bryggan?)

 

Det ser nog fint och rart ut på bilden, men när Stockholm kokar av 40-graders värme kan det lätt bli lite överbelastat på Fjäderholmarna. Människor låg i vattnet och väntade på ett bord. Vi försökte inte ens lägga till, vi drog vidare till Telegrafberget.

 

Telegrafberget

 

Till skillnad mot Fjäderholmarna ser ju Telegrafberget direkt suspekt ut. Allt är liksom lite vint och snett och skumt och skevt, men här döljer sej en riktig finkrog. Fick vi något bord där? Ja, om tio år ungefär, i duggregn!

 

Helle däckar av näringsbrist

 

Det var bara för oss att kasta loss igen och fortsätta mot nästa mål, gamla hederliga, aldrig svikande, Getfoten. Där kan man alltid trolla fram ett bord eller en klipphäll, en stubbe eller en sågbock, någonting att äta på.

 

Tack Gud för att det finns en Getfot

 

I mina värsta farhågor såg jag framför mej hur vi skulle tvingas avsluta kvällen på Rindö-grillen. Jag har inte riktigt kommit över den där gången vi fick beställa mat, men ändå inte. Allt sånt blir lite väl komplicerat för en redan förvirrad person. På Getfoten får man allting tror jag.

Det tror för övrigt Wilmer också att han får. När vi kom hem sedan och släppte ut hundarna försökte han omedelbart sätta på Viola med den påföljden att han fick tillbringa resten av kvällen på KONSEKVENSTRAPPAN.

Tråkigt ställe det där. Konsekvenstrappan…

Snart ser vi väl honom simma över till Getfoten.

 

Bloggboost


Beställ här
38:-


Läs boken Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i årets svenska storfilm Kronjuvelerna. För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

 

 

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start kommande vinter. Den som vill veta mer om familjen Fernández och deras märkvärdiga öde hittar fortsättningen på filmens historia i romanen, Det stora svenska vemodet.

 

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här under en egen flik. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

 


cd@carinadahl.com
(Bloggen fortsätter som vanligt nedan)

 

Kronjuvelerna har ännu inte haft premiär och redan är det många som har sett filmen på olika ”förhandsvisningar. Flera bloggar också om sin upplevelse i salongen. Det är perfekt när jag inte hinner blogga själv. Jag bjuder helt enkelt på en riktig ”bloggboost” och länkar till några fina skribenter med snille och smak. Ja ja, förvänta er inte att jag ska förhålla mej opartisk i mitt urval, väga socker mot sill och annat demokratiskt trams. Här är det enbart polkagrisar som gäller!

Vi vet redan att Kronjuvelerna inte är någon klassisk svensk långfilm. Somliga kommer att älska den. Andra inte. Thats allright whit me.

 

Louise Myhrberg

 

 

Moa Sandh

 

 

Jimmy Whoo


Densie Lopez

 

 

Anna Benson

 

Fredrick Federley

 

 

Filmblaskan

Ninjamalin

Manalicious

Vivi testar

Rosettpojken

”När vi gick ut från biografen var vi dock helt ordlösa. Vi var så chockade, förstår ni?”

Sassa Jansson

Lisa Anckarman

”Jag skulle inte orka se den igen!”


 

Joina Kronjuvelerna på Facebook

 

 

 

Lugnet före stormen

När värmen dallrade som värst gick jag ned i lastrummet och började rota i en stor låda med gamla fotografier. Det skulle jag kanske inte ha gjort. Jag blev kvar där nere i flera timmar.

 

Humla, Helle och Axel ombord på M/S Capella

 

Jag har ingen scanner (eller vi har faktiskt en, men jag vet f-n inte hur den fungerar) så jag tog helt enkelt kameran och fotograferade några av bilderna för att kunna lägga upp dem här.

 

Min ”lilla” brorsdotter Helle

 

Alla de här små juvelerna är stora nu. Helle har dock kunnat svära ända sedan hon var sex månader gammal. Ingen kan osa över sina äldre bröder som hon gör. Och så åker hon Wakeboard utav bara helvete i viken.

 

Propeller-Axel på Skeppsholmen

 

Här kan man ana byggnationen av Moderna Museet i bakgrunden. Vi var lite chockade som bodde på Skeppsholmen då, och undrade hur det skulle bli. Och inte sitter vi nakna på pollarna längre, som man kunde göra förr i tiden. Men jag tycker att det blev rätt fint i alla fall.

 


Cina

 

Så här såg jag ut efter en dag i lastrummet. På kvällen sedan dammade vi av oss och drog över till Ramsö. Nicola bjöd på gott vin som alla blev kalasfulla av!

 

 

Men nu är vi pigga och nyktra igen, så det ska nog kunna bli fest i kväll också. Nästa vecka tar Nisse studenten, jag ska på förhandsvisning av Kronjuvelerna och vi ska ut med fartyget. Sedan blir det Galapremiären den 13 juni med stor efterfest på Café Opera då alla skådespelare och vi ”skapare” kommer att närvara.

Nu kan alla som vill vara med och tävla om biljetter till ”spektaklet”. Se länk nedan.

 

VINN BILJETTER TILL GALAPREMIÄREN AV KRONJUVELERNA

 


 


Skitiga duken i Waxholm

Det var länge sen jag sågade en krog nu. Jag har helt enkelt inte haft tid att hänga på några krogar alls. Men jag har ”ryktesvägen” fått veta att två nya sushi-syltor har öppnat i Waxholm. Och bäst av allt – Porto Bello har bytt ägare och ska i dag vara riktigt bra. Minns bara hur det var förra året!

 

”Jag har alltid älskat att laga mat. Jag kommer ihåg hur brorsan och jag kunde stå hemma i köket som barn och hitta på fantastiska rätter av de (mycket udda) ingredienser som fanns i kylskåpet. Vi tilläts verkligen att skapa, att blanda och smaksätta precis som vi ville. Och söte Jesus som vi experimenterade.

Vi kunde trolla fram en festmåltid av en halvdöd höna, ett paket koncentrerad apelsinjuice och en slokande benjaminfikus. Jag skojar inte… Vi gjorde det!

Brorsan blev kock på Waxholms Hotell sen… Jag blev bara skribent. Och aldrig hade jag tänkt att skriva om mat. Men ibland gör jag det i alla fall.

Det kan vara för att jag har ätit någonting sällsynt gott, som på resturang Hjerta helt nyligen, eller för att Kråke har bjudit på en fantastisk soppa tillagad av de enklaste ingredienser. För att personalen på Torget är så satans snygga eller för att köttet på Svartsö Krog är obetalbart. Men aldrig någonsin tidigare har jag skrivit om mat för att den är oätlig.


Vill alla champinjoner i maten räcka upp en hand?

Vi är en familj som lever under lite odd (ovanliga) omständigheter. Vi bor på flera platser, käkar på underliga tider och har take home som den yttersta räddningen när ingenting annat går att ordna.

Dyrt är det alltid, ibland har det fått kosta mer än vad det har varit värt. Som den gången jag caterade hem pannkakor åt ungarna för trettiofem spänn styck. Men hey, pankisarna var förstklassiga och ungarna skitglada. Värre är det när käket är oätligt och kostar flera hundra kronor. Då blir jag fan, sur.

Som idag – och detta är mitt sorgliga vittnesmål om en av de sämsta (den sämsta) matupplevelsen jag har haft i hela mitt liv. Och, återigen, jag är sannerligen ingen kräsen person. Jag äter ALLT som går att identifiera som människoföda. Jag har till och med knaprat betfor vid något tillfälle, och det är hästmat.

Nu hade vi beställt pasta med biff och champinjoner i gräddsås (snaskigt, jag vet) från Resturang Porto Bello i Waxholm. Vilken jävla turistfälla. Dont go there!

 

Nisses låda toppad med en vältuggad köttbit
(Som hon dock valde att inte svälja.)


Det vi sedan lade upp på tallrikarna var så deprimerande att Nisse började gråta och jag gick in för att ringa, kanske mitt första samtal på hela sommaren.

– Det här är den värsta skit jag har fått från en etablerad krog i hela mitt liv, berättade jag i sansad ton för hovmästaren. Det saknas ingredienser, köttet är oätligt och pastan är av sorten, jävla Eldorado. Och det har vi pröjsat 360 spänn för!

– Här är alla våra gäster fullt nöjda, förklarade hovmästaren för mej.

– Om era gäster är fullt nöjda i matsalen beror det enbart på att de är onyktra eller svårt sjösjuka efter en lång båtresa och tänker spy i alla fall, svarade jag. Här är ingen nöjd. Här gråter barnen!

– Då måste du låta någon annan smaka på maten, sa hovmästaren.

– Det finns ingen annan här, sa jag. Hunden vägrade öppna munnen när vi försökte.

– Då gör vi så här, fortsatte den alltigenom genomtrevlige hovmästaren. I morgon kommer du hit till krogen och så ska Zoran bjuda dej på en toppenmiddag. Han kommer att bevisa vilken suverän krog Porto Bello är.

Nu måste jag be er bloggläsare, scrolla uppåt och titta på bilderna igen. Skulle jag göra om detta under några omständigheter? Ens om det var gratis? Är jag självdestruktiv? Nej!

– Kolla här, svarade jag. Jag är inte ett DUGG intresserad av att få mat två dagar senare… Jag är intresserad av att få bra mat när jag beställer den. Och framförallt – när jag BETALAR för den.

Se det som ett dåligt ligg. Vilken man ursäktar sej med kommentaren; ”Kan du komma tillbaka imorgon? Då har jag Zoran här!”

Jag har faktiskt aldrig, någonsin skickat ut käket i köket igen eller, som nu, ringt upp haket för att framföra mitt stora missnöje. Däremot har jag vid några få tillfällen kontaktat restaurangen i efterhand och sagt:

– Vad bra det här blev!

– Tusen tack för de extra tillbehören!

– Vilken fin sallad!

Jag missar inte sånt. Jag ser när någon har ansträngt sej lite extra, eller faktiskt ansträngt sej alls. Jag är glad när någon anstränger sej över huvud taget. Men på den fina italienska krogen i hamnen, vill man ingen människa väl. Inget djur heller.

Som ett rent experiment försökte vi kasta krubbet åt fiskmåsarna. Dom tittade hatiskt på oss och girade 180 grader nordvart. Synd att man inte kunde följa efter. Måsarna vet, det är jag övertygad om. Dom VET var man ska äta, och det är inte på Porto Bello i Waxholm!”

 

Humla hämtar käk

Sweethearts

blev det då en fjärde filmaffisch. Jag är verkligen överväldigad. En hade varit gott nog, två kändes mäktigt och tre nästan lite overkligt. Men det blev fyra!

Tänk om bokbranschen hade haft samma möjligheter att marknadsföra sina ”produktioner” som filmbranschen har. Det faller ju naturligtvis på sin egen orimlighet, men tänk om. Jag fick ett fantastiskt läsarbrev här om dagen från en kvinna som hade köpt Familjelyckan bara för omslagets skull, och sedan blivit så tagen av berättelsen att hon omedelbart köpte uppföljaren Det stora svenska vemodet också. Då är det roligt att vara författare!

Den här slutgiltiga filmaffischen är verkligen en favorit. Den är så skickligt gjord, med så många detaljer att man blir alldeles varm inombords. Och så är jag otroligt förtjust i Fragancias klänning på bilden. Jag hade själv en liknande i 20-års åldern och det var ju tillräckligt apart redan då. Den här har jag inte haft att göra med alls, utan det är (som jag tidigare har berättat) Moa-Li Lemhagen Schalin som har gjort alla kostymerna.

 

Sweethearts

 

På kornet

Jag fick besök av en regissör på kajen, Susanne Svantesson. Susanne har bland annat gjort dokumentären om Thore och Lasse Sundell. Vi pratade lite om allt möjligt, mest om Tore och Lasse förstås som vi båda har haft möjlighet att följa på olika sätt, men också om andra saker. Susanne undrade lite om ”nya trailern”, hur det känns att se sina uppdiktade karaktärer plötsligt få liv.

På ett sätt känns det ju förstås fantastiskt, men också helt naturligt. För mej har personerna i mina berättelser alltid haft liv. Jag kan gå in och ut ur deras värld precis lika enkelt som man passerar genom en dörrpost Och ändå, när jag tittar på exempelvis pappa Fernández tycker jag att det nästan blir lite skrämmande. Ella har fångat hans gestalt så exakt att den till och med blir tydligare än bilden jag bär av honom inuti mitt huvud.

Jag har aldrig haft den relationen till en regissör tidigare, att allt material man lämnar ifrån sej kommer tillbaka i förädlad form. Jag har definitivt varit med om motsatsen (utan att det nödvändigtvis måste bli så mycket sämre, dock inte förädlat) men jag har aldrig mött någon som SER vad jag ser… fast lite till.

Då hisnar det.

 

Stillbildsfoto: Andreas Hillergren
Michalis Koutsogiannakis som pappa Fernández

 

När jag tittar på den här bilden kommer jag direkt att tänka på Thore och plötsligt förstår jag varför pappa Fernández ser ut som han gör i filmen och böckerna. Thore var förvisso svenskfödd samt (något otippat) anglofil, men fullständigt besatt av sin gärning och sina propellrar. Precis så som pappa Fernández är besatt av tanken på att tillverka sitt eget guld. Klädseln är i det närmaste identisk., hatten och cigarren med.  Så ser en djupt dedikerad människa ut – när den har klätt upp sig.