Force majour eller Fan, det är Freda!

Beställ här
38:-


Läs boken Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i årets svenska storfilm Kronjuvelerna. För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

 

 

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start kommande vinter. Den som vill veta mer om familjen Fernández och deras märkvärdiga öde hittar fortsättningen på filmens historia i romanen, Det stora svenska vemodet.

Köp böckerna billigt på nätet, eller låna på Biblioteket. De finns nästan överallt, och skulle någon titel saknas i hyllorna behöver personalen bara gå in i sina datorer och göra en beställning. Kronjuvelerna finns nu även på DVD. Kolla gärna in flikarna ovan och lämna en kommentar efter dig!

 

cd@carinadahl.com
(Bloggen fortsätter som vanligt nedan)

 

Jag fick ett mejl. Det stod (bl.a), ”Hur blir man manusförfattare? Snälla, kan du inte skriva en blogg som handlar om det. Jag har skickat in massor av idéer och förslag till olika filmbolag och TV-stationer, men får aldrig igenom någonting. Hur började du? Och hur gör man för att skriva en roman? Måste man först skriva en bok innan det blir en film?”

Jag vet att många, hemskt många, har ”skrivardrömmar”, och jag tycker verkligen man ska uppmuntra människor att skriva. Men jag är egentligen fel person att fråga, för jag har gjort en HELT omvänd karriär. Jag blir bara sämre och sämre.

Som bäst var jag åren mellan 0-2,5, då kunde jag inte skriva alls. Då kände jag mej som en riktig författare. Jag var FÖDD till författare. Jag var fanimej storartad där en tid. Men sedan kom pennor och papper in i mitt liv och alltsammans blev med ens ganska komplicerat. Pappret begrep jag mej inte på överhuvud taget, så jag skrev på allting annat. Pennorna var inte heller lätta att hantera, men syrran gav mej en rejäl pensel och en målarfärgsburk. Vi började med köket.

Min författarbana kunde slutat där, för våra ”producenter” blev inte enbart glada när dom vaknade om morgonen och fann någonting som inte alls liknade ett prydligt ”diktverk” nedtecknat på väggar och köksskåp. Men vi dog inte i alla fall. Vi tog nya tag.

 

Bara att ta nya drag

Det är lite så det går till, man tar nya tag. Om och om igen tar man nya tag, för att man är besatt av sin ”gärning”. (Lär av gäddan!)

Jag fick så småningom en skrivmaskin som någon hade baxat ur en sopcontainer i Hagalund. På den skrev jag tusen mil – minst. Och däri ligger svaret på frågan om ”Hur?”. Man MÅSTE skriva tusen mil – minst.

Haja!

Man måste skriva om och om och om igen. Hundratusen mil, om så behövs. Begåvning förutsätts man ha, konsten är att bibehålla ”det milda vanvettet” SAMT att komma till ett avslut.

Någon gång under vägs gång kommer man att fråga sej själv, ”Vem ska läsa den här boken på fyratusenniohundrasex sidor… Och hur tjock kommer den att bli?”.

INGEN!

Dags att börja redigera, att strukturera och fundera över exakt VAD handlar den här skiten om? Och nu går det utför, kan jag berätta. För det som började så vackert med breda penseldrag över blanka skåpsluckor har plötsligt förvandlats till en obegriplig smörja bestående av ett par miljoner svaga versaler håglöst framknackade genom ett torrt färgband. Men fy fan vad jag har förbrukat färgband!

Till slut tog jag alla mina manuskript och slängde hela rasket i sjön. Jag tror att det var på Kanholmsfjärden. Den är tillräckligt stor för att kunna svälja ett omfattande skolarbete.

Sedan gick jag hem och skrev en kortfilm. Det tog tio minuter (max). Men där fanns ALLT. Det gjorde verkligen det. Där fanns en berättelse med inledning, fördjupning, vändpunkter och nyckelscener. Jag hade helt enkelt lärt mej att skriva manus. Det tog tjugo år.

Welcome to the neighbourhood!

 

Och nu hade jag blivit RIKTIGT dålig. Allt jag hade uträttat under två årtionden var ett kortfilmsmanuskript. Visserligen jobbade jag redan som copywriter och drev en liten annonsbyrå (som också gick rätt så uselt) men det berodde nog mest på att jag var ute och red hela dagarna (samt festade nätterna igenom med mina kollegor).

Ja, ni hör ju. Här finns INGA förutsättningar alls. Men jag skickade det där kortfilmsmanuset till SVT Drama och därefter växte projektet till en JÄTTEPRODUKTION.

Även den gick åt helvete!

Jag fick i uppdrag att skriva 6 avsnitt X 45 minuter till en planerad TV-serie som vi kallade för Fan, det är Freda. Och jag fick betalt hela vägen.

Det blev en vansinnigt rolig berättelse. Helt unik än idag törs jag påstå.

Susanna Edwards (senare Guldbaggebelönad för sin dokumentär I skuggan av solen) regisserade. Rollerna besattes av toppskådespelare, flera tusen barn provfilmades för huvudrollerna och legendaren Ulf Axén (Ronja Rövardotter mm.) kallades in som scenograf.

Lost in La Mancha – trailer

Men produktionen gick likafullt omkull under inspelningen. Det blev en stor skandal som väl endast kan överträffas av Terry Gilliams pekoral Don Quijote. Se trailern under bilden. Precis så såg det ut på inspelningsplatsen av ”Fan, det är Freda”.

Force majour.

Jag stog på toppen av min karriär – och ALLT hade rasat. Men…

Things fuckin´change!

Jag hade gjort mitt jobb, jag hade lärt mej hantverket från grunden och jag kunde leva (tidvis) på inkomsterna från det som var mitt allra största intresse, ljug & hittepå.

Min utbildning var betald.

Inte långt därefter fick jag erbjudande om att skriva manus till SVT:s Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss som blev en stor tittarsuccé. Och redan då jobbade jag med idén till Kronjuvelerna. Men eftersom det fanns lite tid över där åren mellan 2007-2009 hann jag med att skriva två romaner också. För nu visste jag hur man gjorde!

Så när jag försöker hitta ett enkelt svar på frågorna i mejlet, finner jag inget annat än; ”Go with the flow”. Lev ditt liv, skriv många tusen mil och lär dej hantverket ordentligt. Då kommer du att lyckas!

Jag tror inte att någon skulle kunna upprepa min resa idag. Det jag upplevde som ”svårt” under vägs gång var egentligen någonting helt fantastiskt. Att komma från ingenstans och få möjlighet att arbeta med så stora produktioner som jag gjorde inledningsvis. Det handlade mycket om tur, en hel del om otur (främst med vädret), men framförallt om stor, stor berättarglädje.

 

Bergljót Arnadottir i Fan, det är Freda

 

*(Den här texten har varit publicerad tidigare, men eftersom jag fortfarande får frågan publicerar jag den igen.)

Det goda hantverket

I går fick jag för första gången kolla på en inofficiell trailer till Kronjuvelerna. Det är visserligen inte första gången jag ser mina karaktärer komma till liv, men aldrig har det känts så omtumlande.

Det är någonting Ella gör med bilderna, en känsla som återspeglas i ALLT och sitter lika djupt i de slitna husfasaderna som i skådespelarnas ansikten. Och det är fruktansvärt vackert!

Det är en häftig upplevelse, i samarbetet med en regissör, när det som s.a.s ”kommer ut” inte bara efterliknar, utan till och med överträffar de bilder man bär på i sitt eget huvud. Och det är kanske det svåraste man kan göra som manusförfattare eller upphovsman, att släppa en historia. Att kliva åt sidan, vinka farväl och lägga sin förtröstan i att berättelsen kommer tillbaka en dag. Att den under vägs gång kommer att växa och utvecklas till en stor och vidunderlig saga formad av många, många människors goda hantverk.

Hantverket går igen i ALLT. I kläderna, scenografin, regin naturligtvis, filmfotot… rubbet!

Richard Persson
(egen inspirationsbild)

Tyvärr får jag ännu inte visa något material från filminspelningen, men jag tror inte att det dröjer jättelänge innan det kommer en oficiell trailer, och då lägger jag såklart ut den här.

Nu ska jag dock återvända till den ordinarie misären och ta ut två vilda troll i skogen.

Peace out!

Alicia Vikander

Beställ här
38:-

Läs Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i nästa års svenska storfilm Kronjuvelerna. Missa inte heller den helt fristående fortsättningen, Det stora svenska vemodet.

För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start nästa jul.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Bästa kvinnliga huvudrolll!

Tja, att hon var ”bäst” förstod jag naturligtvis redan när Ella gav henne huvudrollen, som Fragancia, i kommande Kronjuvelerna. Men det som många skådespelare har kämpat i trettio år (eller mer) för att åstadkomma, fixade Alicia på ett kick när hon nu i kväll ( i kamp mot Noomi Rapace och Pernilla August) knep en Guldbagge för sin enastående rollprestation i filmen, Till det som är vackert.

Vad återstår att hoppas på?

Tja, det får man se…

Kanske Bill Skarsgård eller Björn Gustafsson. Jag har verkligen inte en aning. Men det blir ett spännande filmår, oavsett.

Trailer


Vårens filmer

Beställ här
38:-

Läs Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i nästa års svenska storfilm Kronjuvelerna. Missa inte heller den helt fristående fortsättningen, Det stora svenska vemodet.

För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start nästa jul.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Nu har Svenska Filminstitutet presenterat vårens filmer, och till dessa hör även Kronjuvelerna trots att premiärdatum inte är satt förrän till den 29 juni.

Men det är väl vår, va?

I min värld börjar våren i slutet av december och fortsätter in i september då den intensifieras och övergår till sommar. Därefter följer en kort höst i mitten av november, en snabbt övergående vintervecka i december – och så är det VÅR igen. Och nu är det vår, och därför presenterar SFI ”vårens filmer”. Måhända att man inte rusar åstad för att kolla på Åsa-Nisse, men vad vet jag. Det kanske blir årets tittarsuccé. Här finns i alla fall en länk där flera av vårens filmer presenteras med en egen trailer.

Det jag hoppas att filmen / TV-serien ”Kronjuvelerna” ska föra med sig är att människor som aldrig tidigare har varit i kontakt med berättarformen ”magisk realism” får en insikt i vad det innebär.

Magisk realism är INTE science fiction, och det är INTE fantasy. Magisk realism är verkligheten när den överträffar sig själv.

Magisk realism är att vara kontakt med sina känslor och att våga stanna i ”ögonblicket” precis så länge att köket exploderar eller att håret faller av. Det är så mirakel inträffar, det är sånt som kan hända vem som helst!

Sånt som jag vill berätta om.

Fragancia i Kronjuvelerna
(Alicia Vikander / Foto: Nordisk Film)

Ett snille och en snöskottare

Okey, det är vinter… Almanackan och väderleksrapporten säjer så. Inte jag…

Egentligen är jag en strikt anhängare av ”minsta motståndets lag”, men när det kommer till ”vinter” känner jag en liten köldskadad frostrevolutionär vakna inom mej.

Va´fan – man MÅSTE inte acceptera snö bara för att man praktiskt taget bor på Nordpolen.

Jag ska återkomma till den saken snart, för egentligen hade jag tänkt att skriva om Amy Whinehouse.

Lyssna

Jag har tjatat om Amy Whinehouse förr på den här bloggen, inte minst för att hon är det största som har hänt musikbranschen på… låt oss säja, hundra år eller så. Kanske, tvåhundra.

Trots alla miljoners miljoner lyssnare världen över, finns det alltid dom som måste (av hävd) racka ner på ett geni med kommentarer som:

– Den där gamla crack*** och horse******.

Nu snackar vi inte om genuina hästflickor här – Amy är någonting mycket större än så. Och det är detta jag ser mest fram emot detta år (förutom, filmen och TV-serien, Kronjuvelerna) nämligen, Amys nästa album efter Back to Black.

Jag säjer så här;

– Kvinnan får kicka på skokräm hon vill. Var och en blir salig på sin fason, och ingen av oss andra medelmåttor kommer någonsin att vara i närheten av hennes begåvning alldeles oavsett vad vi går igång på.

Detta är någonting som jag ständigt återkommer till angående, Amy Whinehouse ”snille”. Att hon kom som något av en överraskning. Man hörde Rehab, liksom av en slump och kunde inte tro sina öron när hennes röst fyllde rummet. Allt jag tänkte var: ”Det här FINNS inte, har aldrig funnits under hela min levnad och kommer sannolikt inte att upprepas igen”.

Därför var det med ett stort leende på läpparna jag lyssnade på en intervju med Kaj Kindvall, och han berättade om alla sina år som producent av radioprogrammet Tracks. På frågan; ”Vilket är ditt starkaste minne, eller största ögonblick under alla de år som du har jobbat med topplistan?”, svarade Kjell:

– När jag för första gången fick höra Amy Whinehouse.

Tonights the night

Är man förvånad – Not!

Amy kommer att fortsätta vara det största musikfenomen som har ”kommit till oss”, alldeles oavsett vad alla belackare där ute väljer att kalla henne för. Who cares, liksom?

Men nu jävlar, ska det handla om snöbekämpning här.

Kolla månen

Det kom en dag med blidväder, och jag sa till Skutskepparn:

– Nu drar vi igång stora brandpumpen och utplånar varje spår av snö på däck.

Och så gjorde vi det.

Jag hade kalkylerat med sex timmars intensivt ”spolarbete”, men det tog bara fyra. Nu är hela detta snötäckta fartyg frilagt och klart att avgå (som det alltid ska vara) oavsett vadan och varthän, nu eller sen.

Varenda tross är isfri, även om dom är stela som lyktstolpar.Det är jag van vid, men att behöva gräva efter skiten i flera decimeter snö… Inte OK.

Man ska inte tro det blir sommar – ifall inte nån sätter fart!

Men nu går i alla fall den här djupfrysta blåklockan och lägger sej, sannolikt med Amy Whinehouse i lurarna.

Peace out!


Fragancia

Inte många bilder har släppts från inspelningen av Kronjuvelerna. Man kan förledas, och tro att titeln skulle vara en utveckling av andra TV-serier som Kronprinsessan samt Drottningoffret. Inte minst som Alexandra Rapaport ju även gör en viktig roll i ”Kronjuvelerna”. Men dessa produktioner har dock ingenting med varandra att göra. Det vet, inte minst, alla dem som har läst mina böcker.

Den här bilden på Fragancia, som SVT har lagt ut på sin egen hemsida tycker jag är väldigt fin.

Fragancia / Alicia Vikander

Fragancia spelas av tre olika skådespelerare, precis som Richard Persson och Pettersson-Jonsson. Ovan ser vi den ”vuxna” Fragancia.

Så här beskriver SVT produktionen.

Kronjuvelerna
Inspelningen av Guldbaggebelönade Ella Lemhagens långfilm och dramaserie Kronjuvelerna pågår just nu i Vilnius och Skåne.
Fragancia smyger en sen natt upp mot den stora direktörsvillan. I mörkret konfronteras hon med direktörssonen Richard Persson, en ung man med ett lysande ärr i pannan. Ett skott går av, Richard faller till marken och Fragancia häktas för dådet. I de kommande förhören målas Fragancias livshistoria upp. Den tar sin början vid födelsen, där Richard och Fragancia förväxlas på BB. Under barnens uppväxt konfronteras de om och om igen.
Fragancia och hennes lillebror Jésus liv tar oanade vändningar och vi får följa en livsresa i en lika magisk som dramatisk miljö.
Filmen och dramaserien är baserad på en originalberättelse av Carina Dahl.


Huvudroller: Alicia Vikander, Björn Gustafsson, Bill Skarsgård, Alexandra Rapaport, Loa Falkman, Michael Segerström, Nour El Refai, Tomas Von Brömsen, Michalis Koutsogiannakis, Sara Lindh och Jason Diakaté (Timbuktu).
Manus: Carina Dahl och Ella Lemhagen.
Regi: Ella Lemhagen
långfilm och tv-serie 3 x 60 min.
Biopremiär: sommaren 2011
Tv-seriepremiär: vintern 2011 i SVT1

Vinter i paradiset

Jag har absolut inte ett jota att berätta av allmänt intresse. Det har jag i och för sej aldrig, men sällan så lite som denna svinkalla dag i Stockholms skärgård. Vi vildar loss i snön och nu ska jag skriva manus. Det är allt – hoppas jag.


Viola flyger fram

Viola

Wilmer & Viola

Sportbilagan växer

När jag först fick veta att Kronjuvelerna skulle spelas in i 3D kände jag en viss oro. Inte för att resultatet skulle bli dåligt, utan för att tekniken skulle ta alltför mycket fokus från berättelsen. Men jag kan verkligen förstå att både producenterna och Ella är / har varit sjukt taggade på tanken. När jag nu läser Fredrik Sahlins blogg om hans uppfattning, känns det dock som något av en lättnad. Då är vi i alla fall två som resonerar likadant. Hur det blir i slutänden kan inte ens jag svara på. Det kan vara så att det slutgiltiga avgörandet sker på plats i Kalifornien.

Fredrik skriver så här:

Hörde härom veckan att Ella Lemhagens nya film, Kronjuvelerna inte alls ska bli en 3D-skapelse – vilket det ju skrevs en hel del om i våras.
Alldeles nyss kom det officiella pressmailet från Nordisk film om att inspelningen har kört igång. Nu utan ett ord om 3D.
Vilket faktiskt är upplyftande. För varför ska ett svenskt drama lägga massa pengar på tivoli-gimmickar som 3D? Visst, 3D har sina goda sidor, absolut, i rätt sammanhang och med stora ambitioner, men inte bara som publikt dragplåster. Nu, när man 3D-renoverar färdiga filmer på löpande band har denna tekniska innovation reducerats till att bli en filmvärldens Skäggiga dam.
Kronjuvelerna bidde alltså inte första svenska långfilm i 3D. Längst fram i det startfältet ligger nu istället Fredrik Hillers (
Psalm 21) kommande zombiefilm. Den är dock ännu bara på planeringsstadiet, så vi får väl se.

Fredrik Sahlin”

By the way, ”Sportbilagan” växer så det knakar. Det är Viola (såklart) som har fått tillmälet ”Sportbilagan” efter Wilmers vana att leka med en tidning varje kväll. Eftersom ingen vill släppa ifrån sig själva ”huvuddelen” har han alltid fått nöja sig med bilagan. Hela grejen är ganska vanvettig och svår att beskriva i ord. Men om det inte blir dragkamp, om det inte välts möbler och far porslin genom luften, har det varit en dålig bilaga.

Bilagan växer

Sedan Viola kom in i bilden har Wilmer ingen kraft kvar att ”dra en pappersbilaga” längre. Han leker så mycket med valpen att han är alldeles slut när kvällen kommer.

Viola vilar ut på vinnarmattan

Humla tittade förresten in igår, väl medveten om att jag ännu befann mig i djup chock efter upplevelsen med fästingen. Allt blev dock mycket bättre av en god söndagsmiddag inkluderande favoritvinet som jag ständigt tjatar om.

Få en fästing, köp en flaska Valpolicella
(Och snälla… berätta vad du tyckte om vinet.)

Humla är den mest vällustiga köttätare jag känner till. Jag har en äldre dotter som är strikt vegan, en som är vegetarian, en som är allmänt kinkig och så Humla som ringer och flåsar i luren:

– Jag måste ha kött, mamma. Blod… BLODKÖTT!

Ja, och då gör vi blodigt blodkött till middag och det är jävligt obehagligt alltsammans. Men hundarna blir såklart väldigt glada. Särskilt Sportbilagan som behöver mycket näring för att fortsätta växa!

Wilmer och Humla taggade på blodkött

Elliskt

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu fortsätter inspelningen av Kronjuvelerna till Californien där undervattensscenerna ska tas. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT, har en budget på 48 miljoner SEK och är tänkt att bli Sveriges första spelfilm i 3D.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Det vore lögn att kalla Viola för ett under av koordination vid nio veckors ålder. Hon snubblar och slår kullerbyttor, slinter och halkar. Allt i flygande fläng!

I dag när den första blöta snön föll i tunga sjok blev hon så våt och kall att Humla och jag åkte in till djuraffären i Waxholm och köpte ett skyddande täcke. Sedan tog Humla med sig Wilmer hem över helgen, så nu är vi alldeles ensamma lilla Lola och jag.

Jag fick se en mängd bilder från filminspelningen i Litauen i går. Tyvärr kan jag inte visa en enda hur gärna jag än skulle vilja, men jag tror mig våga avslöja att Ella har bäddat in berättelsen i en fantastisk atmosfär och skapat ett universum som inte kan beskrivas på annat sätt än än, ”Elliskt”.

Jag har varit med om det förr, i arbete med andra regissörer. Att komma till inspelningsplats och uppleva att man är på besök i sin egen hjärna. Men det här överträffar allt!

Jävla wierd, faktiskt.

Man blir ödmjukt påmind om hur MÅNGA människor som jobbar med en stor filmproduktion. Jag tänker; ”Vem har byggt det här huset?”; ”Vem har fixat det här ljuset?”, ”Vem har skapat de här kostymerna?”, ”Var kommer alla pengar ifrån?”. Och ju fler namn som rullar i eftertexterna, desto mer stiger förvåningen.

Alla dessa människor sysselsätter sig i grunden med min sjuka fantasi. De har fan betalt för det. Storartade personligheter som likaväl skulle kunna producera Arn Tempelriddaren eller något annat gigantiskt projekt. Och, tja… Det är därifrån de kommer.

Det är verkligen proffs som ingår i teamet, men framförallt är det Ella (som också har bearbetat manuskriptet).

Och nu drar hela produktionen vidare till Californien för att avslutas med undervattensscenerna där.

Ni som har läst boken, Familjelyckan, vet redan att det finns en väldigt visuell linje som grundar sig på storyn i filmmanuset. Mer än så ska jag väl inte avslöja om boken heller. Läs själv, den som vill.

Men jag är verkligen djupt imponerad av det jag har fått se hittills. Slutresultatet kommer att bli… ”Elliskt”.

Första snön
(Humla & Viola)

Larssons garage

För första gången skriver jag filmmanus på en bok. Tur att det är min egen, annars vet jag inte hur det skulle gå. Jag har fått förfrågningar tidigare om att bearbeta andra författares verk, men tvekat inför uppgiften.

Vad det gäller Det stora svenska vemodet känns det annorlunda. Dels är det tveklöst den mest filmiska berättelse jag någonsin skrivit, men också en värld som jag behärskar och hittar i. På så sätt blir det enklare att finna ”dramaturgiska” genvägar och jag kan skriva om dialogen precis som jag vill.


Foto: Jan Johansson

Bilden föreställer faktiskt, Det stora svenska vemodet. Uppföljaren till Familjelyckan och den helt fristående fortsättningen på berättelsen i Kronjuvelerna. Många titlar på samma saga. Men Herregud, inte visste väl jag hur det här projektet skulle växa.

Det är en av mina bästa vänner, Janne, som har tagit bilden. Typiskt honom att plåta inlagan istället för omslaget. Janne är genial! Han har också det största hjärta som jag någonsin har mött. Och han gör hjärtan till mig. Jag har lagt ut en bild tidigare där han har fotograferat ”Det stora svenska vemodet” som en hjärtformad spricka i isen. Helt underbar!

Ärligt talat kan jag inte se hur man skulle kunna finansiera en sådan berättelse i Sverige, men det är å andra sidan inte min sak att fundera över. I det fallet måste man ge en eloge åt producenterna till ”Kronjuvelerna”, Filmlance och SVT, som ju redan har visat att det går.

På lördag ska vi ha surströmmingsskiva ombord. Jag är rädd för att Wilmer ska få en chock av doften. Viola är jag inte lika orolig över. Hon är nästan nyfödd och begriper ingenting. Själv har jag halva min släkt i Västerbotten, och har bevistat upprepade surströmmingskalas i Larssons garage.

När jag skapade karaktären Pettersson-Jonsson och gjorde honom till en av världens bästa ishockeyspelare beskrev jag hans bakgrund så här:

Ur Familjelyckan:

”Pettersson-Jonsson hade en mycket nära och innerlig relation till sina föräldrar. Hans mor kom från Byske och var dotter till en riktig mejerska. Uppfödd som hon var på bruttu och Västerbottensost utvecklade hon en benstomme (som långt senare) skulle bli föremål för rymdforskning inom NASA och som (spekulerade världspressen) var den bakomliggande orsaken till Pettersson-Jonssons framgångar i NHL.”

Pettersson-Jonsson

Det är Björn Gustafsson som spelar Pettersson-Jonsson i filmen, men det vet ni redan vid det här laget. Kuriöst ändå, att när ni andra försöker föreställa er hans magrutor, tänker jag enbart på hans benstomme.

Nu ska jag baka tunnbröd!

Loppor i pälsen och lort mellan tårna

Nu vet jag…

Jag ska aldrig mer dricka sprit! Det är fullständigt värdelöst, jag blir inte ens full. Bara trevlig. Och jag blir inte jättetrevlig, inte alls överdrivet. Snarare överseende. Det enda spriten kan göra för mej är att kompensera mitt bristande tålamod. Jag tror att det är skitfarligt. Tänk om det skulle börja brinna, och så jag då till barnen:

– Nej, men spring inte ungar, det är ju bara lite rök. Vänta en stund så slocknar säkert gardinerna!

Nej, jag ska nog låta bli det där. Och så ringde min brorsa när jag hade som allra mest ont i huvudet i går (söndag) och påstod att jag hade kysst hans fru. Jag flämtade i luren:

– Var?

Alltså, min svägerska är ingen vän varelse alls. Vacker, men inte vän. Och jag gillar inte kroppskontakt. På riktigt. Jag brukar rolla av Skutskepparn med en klädborste (en sån där med tejp) när jag vill visa ömhet och omtanke. Egentligen är det för att få bort hundhåren. Jag hatar när det är hundhår i sängen, och han hänger med jycken JÄMT. Jag brukar dra av hunden också. För han måste ju ändå få sova i sängen, även om han har hår. Men jag blir ju så jävla trevlig av sprit, så då ska det kyssas. Fast jag undrar fortfarande…

Var?

Timbuktu i Kronjuvelerna

Jag ska aldrig någonsin försöka kyssa Timbuktu, det lovar jag. Undantaget skulle vara om han vinner en Guldbagge för sin rollprestation i Kronjuvelerna.

Nu äntligen har filmbolaget släppt hela rollistan (se länk under bilden) så nu är det fritt fram att skriva om Björn Gustafsson och Bill Skarsgård och… ehh… Timbuktu!

Jag menar, de två förstnämnda är ju inga konstigheter i ”filmsammanhang”. Björn Gustafsson är till och med utbildad skådespelare. Många av våra duktigaste stand up komiker har en gedigen scenutbildning i ryggen. Men Timbuktu, liksom…

När jag först skrev in ”hans” roll (som sjukvårdare / mentalskötare) i manus var den ganska liten, och han får inget större utrymme i boken, Familjelyckan, heller. Men Ella fick feelings och valde att utveckla hans karaktär ganska rejält. Det tycker jag är jätteroligt!

Men som sagt var, vinner han en Guldbagge kan jag inte svara för vad som händer. Men då är det troligare att jag kommer med klädborsten.

Pettersson-Jonsson

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu är inspelningen av Kronjuvelerna igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT, har en budget på 48 miljoner SEK och är tänkt att bli Sveriges första spelfilm i 3D.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

så flickor (och i förekommande fall, pojkar). Alla filmälskare! Här har ni honom nu. Mördarmaskinen och slaktarsonen, Pettersson-Jonsson. Visst har jag vetat ett tag vem som skulle bli Fragancias (Alicia Wikanders) motspelare i ”Kronjuvelerna”, men tyvärr har jag inte kunnat avslöja nyheten tidigare.

Jag måste säga (återigen) att Ellas casting är genial. Ingen skulle kunna göra Pettersson-Jonsson bättre än Björn Gustavsson. Precis som Bill Skarsgård kommer att bli fantastisk i rollen som Richard Persson. Och, såklart, Alicia som Fragancia!

Den som är intresserad av att läsa mer om karaktärerna i min berättelse kan gå in under fliken Familjelyckan ovan, eller HÄR.

Pettersson-Jonsson / Björn Gustavsson

Aftonbladet

Pelles vrede

En av dom många berättelser vi fick höra där ute på Stora Karlsö, handlade om en liten pojke och hans katt Pelle. Eftersom ön är ett naturreservat får man inte ta dit några djur över huvud taget, frånsett dom får som har sitt sommarbete på ön. Men den lille gossen bedyrade att Pelle var strikt vegetarian och aldrig skulle röra en fågel av någon sort, ens om den serverades uppstekt på silverfat. ”It aint, Pelle”, sa pojken.

Pelle fick klartecken att komma. Snart nog visade det sej att Pelle kunde tänka sej att tänja rätt så ordentligt på sin vegetariska kosthållning. Allt som oftast sågs han med ett pipande litet knyte mellan sina dräglande käftar och det var nu styrelsen för ”Karlsö Jakt- och Djurskyddsförening” kallade in naturmuppen och radiolegendaren Nils Linnman att ta kattfan av daga.

Nils Linnman

Nisse bodde (liksom gossen och hans kisse) långa perioder ute på Stora Karlsö och kunde inte gärna neka när ”ledningen” krävde en gentjänst av honom. På en undanskymd plats skickades sålunda Pelle-helvetet rakt in i den välsignade råkostsalladen. Skottet hördes över hela ön.

Den lille gossen skulle aldrig glömma vad Nisse Linnman hade gjort sej skyldig till.

Många, många år senare under en direktsänd expedition från Stora Karlsö där radioreportern själv lät sej firas utför ett stup, var det ingen mindre än kattskrällets ägare som hade till uppgift att säkra naturmuppen Linnman från marken. Och det var nu gossen såg sin chans att ge igen.

Med en nästan osynlig handrörelse tvinnade han repet mellan sina händer och satte gubbfan i en långsamt cirkulerande gungning. Ju mer radiolegendaren kämpade för att häva situationen, desto mer snurrade det. Till slut hände det som aldrig tidigare hade skett i svensk etermedia och blev en stor skandal ute i landet. Nisse Linnman svor som förste journalist i direktsändning.

Jo jo, så kan det gå.

I Burgsvik förekommer inga skandaler alls, och på Storms Gård har det inte hänt någonting sedan tromben drog förbi förra året. Den stora stenbyggnaden är ännu inte uppbyggd och man kan fortfarande följa trombens väg som en bred gata genom Vändburg. Haja att jag har befunnit mej inuti en tromb. Och jag har inte ens varit i närheten av Pelles vrede. Det är väl nåt annat skit man ska sota för tänker jag.

Förresten har dom en alldeles utmärkt järnväg på Gotland.

Det visste ni inte om mej.

Jag är sjukt fascinerad av tåg.

Transsibiriska järnvägen någon? Jag vill ha resesällskap!

By the way, jag läste i DN att Bill Skarsgård pendlar mellan Litauen och Stockholm. Jag vet varför, men jag har ju inte fått berätta det tidigare. Men nu kan det ”outas”. Bill gör en stor roll i Kronjuvelerna, och han kommer att bli FANTASTISK i den.

Vem som ska spela Pettersson-Jonsson är ännu hemligt. Men snart så…

Klart för tagning

Nu får det äntligen avslöjas.

Tomas von Brömssen gör en av dom ledande rollerna i Kronjuvelerna.

Tomas är inte bara ett film- och teatergeni, han är också en stor personlig favorit. Men framförallt så ÄR han kommissarie Samnerud.

Jag minns inte längre hur jag beskrev den karaktären i mitt ursprungliga manuskript, men den som har läst boken Familjelyckan kommer direkt förstå valet av skådespelare.

Jag blir nästan rörd när jag ser Alicia Vikander och Tomas von Brömssen tillsammans med Ella på Österlen. Dels för att jag har levt med berättelsen så länge och tycker att jag känner dessa karaktärer in i själens djup, men också för att platsen är så vacker och kläderna så coola.

Det är alltid Moa-Li Lemhagen som gör kostymerna i Ellas produktioner och det skapar en väldigt speciell känsla som går igen från film till film.

Foto: Bass Nilsson för Ystads Allehanda

Ella ger instruktioner åt Fragancia och kommissarie Samnerud

81% är glada

För många, många år sedan (när barnen var små) brukade vi åka ner till Österlen några veckor varje sommar. Vi har bott på flera olika platser längs Hanöbukten, men alltid vid havet och ständigt med samma rutiner.

Tidig morgon. Skutskepparn på cykel, ut och köpa färskt bröd. Fem timmar senare, frukost. Jag tror att han har cyklat över HELA Skåne. Eller, han vidhåller faktiskt att han HAR gjort det, och att dessa cykelturer (fem fucking timmar varje dag) har varit några av hans bästa stunder i livet.

Han kanske hade en annan under alla dessa år.

Det hade i alla fall jag.

Havet!

Efter frukosten gav jag mej av.

Så långt som jag har vandrat längs Hanöbuktens stränder tror jag att få har gjort. Och jag jobbade oförtröttligt på samma historia. Kronjuvelerna.

Jag VISSTE att jag måste fånga den berättelsen på något vis, tanka ner alla karaktärerna och händelserna.

Ingen plats kunde då vara bättre att befinna sej på än Österlen. Med plurret på ena sidan och jorden på den andra, knatade jag kanske hundra mil i sanden fram och åter, fram och åter.

Fideli, Humla och Freja
(Sen blev dom stora och drog till ”Hultan” istället.)

Det låter mycket, men det är inte särskilt mycket för en film eller en bok. Och jag skrev i slutänden en hel trilogi (även om sista delen inte är ”färdiggådd” ännu). Jag har cirka 33 mil kvar. Det får nog bli på Gotland.

Men för att återgå till filmen, Kronjuvelerna.

När jag fick veta att att dom sista scenerna skulle spelas in på Österlen (den övriga inspelningen sker ju utomlands) gick nästan en rysning genom kroppen. Och jag har aldrig berättat för Ella om mina evighetslånga promenader längs kusten. Hon har helt enkelt gjort samma resa själv. Hon har sett samma saker som jag har gjort och hon har känt ”vibbarna”.

Skoj att ortsborna engagerar sej i filminspelningen och avger sitt tyckande i en omröstning på Ystad Allehandas webplats.

I skrivande stund är 81% glada.

Jag är också glad, men jag tycker å andra sidan att det mesta är kul numera.

Jag börjar bli gammal.

Och fy fan vad roligt det är!

Hammars backar

Hot hot hot

Landström, vatten, tvål och tvättmedel. Allt det finns i obegränsade mängder… på Rindö. Synd bara att torktumlaren har pajat. Nu torkar kläder precis överallt ombord. I vartenda stag, på varenda solstol, i vinschar och kranar, längs räcken och brädgångar. Trosor!

Nej, men i alla fall tishor, strumpor, handdukar och lakan. Hur kan man skapa fyra kubikmeter smutstvätt på tio dagar?

Hot hot hot

Jag gillar att tvätta, och jag gillar faktiskt även att hänga. Det är fan mycket, mycket roligare att inte ha en torktumlare än att ha en. Igår satt jag ute sent och drack ett glas vin mitt bland all den där tvätten som dinglade i huvudet. Det kändes nästan lite overkligt. Som om man när som helst kunde förvänta sej att se en mammut sticka fram huvudet mellan lakanen.

Och så snackade jag lite med Ella på Facebook. Hon är på plats i Litauen nu och förbereder inspelningen av Kronjuvelerna som startar inom kort. Tyvärr kan jag inte avslöja vilka som kommer att göra de stora rollerna, men det är en GENIALISK casting. Jag inser att Ella har sett dom här karaktärerna framför sig, precis som jag har beskrivit dem från början. Och därefter finkammat Sveriges skådespelarelit.

Det jag har att göra själv är att sitta med huvudet bland örngott och fiskmåsar, påslakan och orangutanger och hitta på nya berättelser. Men jag ska också åka ned till filminspelningen och hälsa på så småningom. Mina döttrar kommer att HATA mej för det!

Jag menar, två karaktärer som Pettersson-Jonsson och Richard Persson. Det KAN inte bli hetare!

Fan, det är Freda

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Jag fick ett brev (ett mail var det). Det stod (bl.a), ”Hur blir man manusförfattare? Snälla, kan du inte skriva en blogg som handlar om det. Jag har skickat in massor av manusidéer och förslag till olika filmbolag och TV-stationer, men får aldrig igenom någonting. Hur började du? Och hur gör man för att skriva en roman? Måste man först skriva en bok innan det blir en film?”

Jag vet att många, hemskt många, har ”skrivdrömmar”, och jag tycker verkligen man ska uppmuntra människor att skriva. Men jag är egentligen fel person att fråga, för jag har gjort en HELT omvänd karriär. Jag blir bara sämre och sämre.

Som bäst var jag åren mellan 0-2,5, då kunde jag inte skriva alls. Då kände jag mej som en riktig författare. Jag var FÖDD till författare. Jag var fanimej storartad där en tid. Men sedan kom pennor och papper in i mitt liv och alltsammans blev med ens ganska komplicerat. Pappret begrep jag mej inte på överhuvud taget, så jag skrev på allting annat. Pennorna var inte heller lätta att hantera, men syrran gav mej en rejäl pensel och en målarfärgsburk. Vi började med köket.

Min författarbana kunde slutat där, för våra ”producenter” blev inte enbart glada när dom vaknade om morgonen och fann någonting som inte alls liknade ett prydligt ”diktverk” nedteckna på väggar och köksskåp. Men vi dog inte i alla fall. Vi tog nya tag.

Bara att ta nya drag

Det är lite så det går till, man tar nya tag. Om och om igen tar man nya tag, för att man är besatt av sin ”gärning”. (Lär av gäddan!)

Jag fick så småningom en skrivmaskin som någon hade baxat ur en sopcontainer i Hagalund. På den skrev jag tusen mil – minst. Och däri ligger svaret på frågan om ”Hur?”. Man MÅSTE skriva tusen mil – minst.

Haja!

Man måste skriva om och om och om igen. Hundratusen mil, om så behövs. Begåvning förutsätts man ha, konsten är att bibehålla ”det milda vanvettet” SAMT att komma till ett avslut.

Någon gång under vägs gång kommer man att fråga sej själv, ”Vem ska läsa den här boken på fyratusenniohundrasex sidor… Och hur tjock kommer den att bli?”.

Intresting!

Dags att börja redigera, att strukturera och fundera över exakt VAD handlar den här skiten om? Och nu går det utför, kan jag berätta. För det som började så vackert med breda penseldrag över blanka skåpsluckor har plötsligt förvandlats till en obegriplig smörja bestående av ett par miljoner svaga versaler håglöst framknackade genom ett torrt färgband. Men fy fan vad jag har förbrukat färgband!

Till slut tog jag alla mina manuskript och slängde hela rasket i sjön. Jag tror att det var på Kanholmsfjärden. Den är tillräckligt stor för att kunna svälja ett omfattande skolarbete.

Sedan gick jag hem och skrev en kortfilm. Det tog tio minuter (max). Men där fanns ALLT. Det gjorde verkligen det. Där fanns en berättelse med inledning, fördjupning, vändpunkter och nyckelscener. Jag hade helt enkelt lärt mej att skriva manus. Det tog tjugo år.

Welcome to the neigbourhood!

Och nu hade jag blivit RIKTIGT dålig. Allt jag hade uträttat under två årtionden var ett kortfilmsmanuskript. Visserligen jobbade jag redan som copywriter och drev en liten annonsbyrå (som också gick RIKTIGT uselt) men det berodde nog mest på att jag var ute och red hela dagarna (samt festade hela nätterna med mina kollegor).

Ja, ni hör ju. Här finns INGA förutsättningar alls. Men jag skickade det där kortfilmsmanuset till SVT Drama och därefter växte projektet till en JÄTTEPRODUKTION.

Även den gick åt helvete!

Jag fick i uppdrag att skriva 6 avsnitt X 45 minuter till en planerad TV-serie som vi kallade för Fan, det är Freda. Och jag fick betalt hela vägen.

Det blev en vansinnigt rolig berättelse. Helt unik än idag törs jag påstå.

Susanna Edwards (senare Guldbaggebelönad) regisserade. Rollerna besattes av toppskådespelare, flera tusen barn provfilmades för huvudrollerna och legenden Ulf Axén (Ronja Rövardotter mm. mm) kallades in som scenograf.

Lost in La Mancha – trailer

Men produktionen gick likafullt omkull under inspelningen. Det blev en stor, stor skandal som väl endast kan överträffas av Terry Gilliams pekoral Don Quijote. Se trailern under bilden. Så såg det ut på inspelningsplatsen av ”Fan, det är Freda”.

Force majour!

Jag stog på toppen av min karriär – och ALLT hade rasat. Men…

Things fuckin´change!

Jag hade gjort mitt jobb, jag hade lärt mej hantverket från grunden och jag kunde leva (tidvis) på inkomsterna från det som var mitt allra största intresse – ”Ljug& Hittepå”.

Min utbildning var betald!

Inte långt därefter fick jag erbjudande om att skriva manus till SVT:s Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss som blev en stor tittarsuccé. Och redan då jobbade jag med idén till Kronjuvelerna (som har inspelningsstart nu i augusti i regi av Ella Lemhagen). Men eftersom det fanns lite tid över där åren mellan 2007-2009 hann jag med att skriva två romaner också. För nu visste jag hur man gjorde!

Så när jag försöker hitta ett enkelt svar på frågorna i mailet, finner jag inget annat än; ”Go with the flow”. Lev ditt liv, skriv många tusen mil och lär dej hantverket ordentligt. Då kommer du att lyckas!

Jag tror inte att någon skulle kunna upprepa min resa idag. Det jag upplevde som ”svårt” under vägs gång var egentligen någonting helt fantastiskt. Att komma från ingenstans och få möjlighet att arbeta med så stora produktioner som jag gjorde inledningsvis. Det handlade mycket om tur, en hel del om otur (främst med vädret), men framförallt om stor, stor berättarglädje.

”Kronjuvelerna” är en fantastisk historia, som ju sedan även utvecklades till boken Familjelyckan. Men faktum kvarstår, Det stora svenska vemodet är en ännu bättre story. Och när den blir film… Då, kanske, att det även blir någonting av mej till slut. Men då börjar det väl att regna grodor från himlen… eller nåt.

Bergljót Arnadottir i Fan, det är Freda

Häng Gud

Jag vet att det låter konstigt, men jag har sagt det förr. Fy fan vad skönt det är att inte komma ut med någon bok till hösten. Och en kärlekshistoria tänker jag över huvud taget ALDRIG mer skriva igen. Fy fan vad skönt!

Ibland när jag pratar med brorsan (som i sitt milda vanvett kanske ändå är den klokaste människa jag känner) säjer jag till honom:

– Om jag lägger upp vitögonen i morgon, ska du veta att jag ändå fick NÅDEN att skriva den roman jag ville i livet.

Många författare jagar efter den där berättelsen hela sin yrkeskarriär. Det kan bli hur bra som helst, men det bli aldrig ”exakt den”. Inte ”exakt det” som man ville berätta.

Så har jag också känt det, men inte längre. Det stora svenska vemodet är EXAKT den boken jag ville skriva, som jag har tränat för hela livet att skriva och som jag aldrig i helvete tänker upprepa. Fy fan vad skönt!

Alltså, jag måste verkligen inte sluta svära. Jag skulle kunna göra det, men jag måste inte. Fy fan vad bra!

Om jag vore skådespelare skulle jag säja så här: ”Jag hatar att ha premiär, men jag älskar att stå på scenen!”.

Det är så mycket förenat med en bokutgivning, och ligger den dessutom på hösten går hela sommaren åt till arbete. Därefter inträder det som Mats Strandberg kallar för ”postpublicerad depression”, och det är kanske värst av allt.

Jag känner inte alls samma sak inför Kronjuvelerna (filmen). Den produktionen känns bara lustfylld, och vi är två om manuskriptet. Det ska bli roligt att besöka inspelningen i sommar, det ska bli roligt att gå på premiären nästa år och det ska bli roligt att dela upplevelsen med alla andra i teamet. Att inte vara så FÖRBANNAT ensam som man är i sitt skönlitterära författarskap.

Inspirationsbild / Häng Gud

Alla frågar om Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn (del tre i min romantrilogi) och undrar när den ska komma ut.

Hell do I know…

Jag är helt chill med den berättelsen. Jag har den i huvudet, jag vet hur den slutar och en dag berättar jag den. Men den här sommaren njuter jag av att ”bara” skriva ett novellfilmsmanus. Jag är i alla fall färdig med titeln; Häng Gud.

P.S Torsken är på väg in igen D.S.

48 miljoner – Kronjuvelerna i 3D

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Någonstans börjar det. Någon gång föds embryot till någonting fruktbart (och i det här fallet dyrt – i alla fall i svenska mått mätt).

Jag läste en artikel på nätet om att filmproduktionen Kronjuvelerna är budgeterad till 48 miljoner bagis. Och jag tänkte på dom där dagarna i min dotter Philippas lägenhet på Åsöberget. För det var verkligen där och DÅ som berättelsen om den förunderliga familjen Fernández föddes på riktigt.

Det var en smått märkvärdig sak att göra.

Jag isolerade mej totalt (Philippa hade dragit till Thailand vid tillfället) och skrev praktiskt taget dygnet runt i tre veckor. Den enda som jag hade kontakt med var min gamla barndomsvän Amit. Vi snackade en stund på msn varje kväll, och jag berättade för honom hur arbetet fortlöpte. Inte ens barnen visste vad jag höll på med.

Det visste jag fan inte själv heller.

Men vad jag egentligen gjorde var att lägga grunden för en berättelse som skulle utvecklas till en hel romantrilogi, en TV-serie och en långfilm. Det är en svindlande tanke, att mina dunkla idéer kan omsätta så mycket pengar. När Ella (Lemhagen) kom in i bilden och började bearbeta materialet, växte projektet enormt. Och nu är det ”oöverblickbart”.

Det måste ha funnits mycket krut i storyn när den landade på jorden. Jag är lite svart om öronen fortfarande.

Det är också en väldigt märklig känsla att besöka en inspelningsplats och se sina ”egna” karaktärer som man burit på inuti sitt huvud, i sitt bröst, komma emot en uppklädda och sminkade exakt så man beskrivit dem i manus. Jag har varit med om det flera gånger. Fortfarande händer det ibland att Sven Wollter drar igång och låter precis som Mäster Estragon i Dieselråttor och Sjömansmöss, och då uppstår det någon slags kortslutning i verkligheten och jag vet inte riktigt vilken värld jag tillhör.

Eller förresten, det vet jag. Jag har min plats på ”Pinan” i den helt fristående fortsättningen till berättelsen i Kronjuvelerna. Boken, Det stora svenska vemodet.

Den platsen finns i verkligheten, och där känner jag varenda klippa, varenda skreva. Och jag tror att det var där som ALLTING började.

Läs artikeln här

Olyckor i hushållet

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Nu är det bara Nisse kvar. Alla andra har faktiskt flyttat. På tal om Nisse, jag menar… Hur går det till? I går ringde mamma för att berätta om en bröllopsinbjudan som hon och hennes kille hade fått. Under tiden som jag satt i telefonen kom Nisse in i rummet. Jag minns att jag tänkte, ”Vad ska hända nu då?”.

När Nisse såg att jag var upptagen, lade hon sig på sängen och väntade. Jag minns att det kändes tryggt. Bra där, Nisse, liksom. Ligg fint. Och så, plötsligt bara KRASCH! Nisse ramlade ur sängen. Inte sådär snyggt och prydligt som man kan göra om man sover, utan det var en helt jävla spektakulär ”ur-ramling” med fläskläpp och blåslagna knän som påföljd.

Jag vet PRECIS hur det har gått till. Så fort man sätter Nisse på ”vänt” börjar hon roa sej själv. Det har hon alltid gjort. Hon är barnet som kunde leka med en kall potatis i fyra timmar och skapa ett helt universum av två tomma pet-flaskor. Antagligen stod hon på huvudet i sängen när hon föll. Förmodligen hade hon förvandlat sej själv till en månraket. Hon bör ha varit några meter upp i luften vid haveriet. Morsan hörde smällen och suckade tungt i luren. Hon sa:

– Är Nisse redan hemma från skolan?

Egentligen hade jag inte tänkt att blogga i dag. Det har jag aldrig. Det bara blir så. Men om jag inte bloggar klagar jag för Sigge, och jag tror snart att Sigge går och dränker sej om han får höra talas om en enda olycka i hushållet till. Jag skrev faktiskt ett filmmanus en gång som hette just Olyckor i hushållet. Daniel Alfredsson var inblandad en tid. Vi älskade titeln! Sedan växte projektet och produktionen fick ett nytt namn, Kronjuvelerna.

Nu är Humla och Anders installerade på Narvavägen där dom ska driva Bed & Breakfast i sommar. Titta in hos dom under länken ovan.

Humla bloggar också om deras tid på Karlaplan. Läs hennes blogg och lämna en kommentar, så blir hon glad. Annars går det ju bra att helt enkelt flytta in. Men hoppa inte i sängarna. Och stå absolut INTE på huvudet, det är fem våningar ner till bottenplanet.

Peace out!

Dagens sökord no:1

”Kråka”