Han finns!

Hockey VM har precis satt igång, och Kronjuvlerna, nu ”The Crown Jewels”, gör sin resa över världen. Nu är det dags för Canada att stifta bekantskap med Fragancia, pappa Fernández och alla de andra. Bäst av allt, jag fick ett Youtubeklick skickat till mig på Facebook. Pettersson-Jonsson finns på riktigt!

Han finns!

 

The Crown Jewels – A masterpiece!

Jo, man tackar!

Kronjuvelerna vann pris och fick en hedersutmärkelse under den stora filmfestivalen i Berlin. Juryns motivering lyder:

 

”Friendship, love, family, the divide between poor and rich, disabilities and sickness were only a few of the themes flowing effortlessly into one another in this complex and many-layred film. The fairytale style does not in any way detract from the dramatic sequence of events. The great acting brought forth the entire spectrum of emotions, from which the audience had no escape. This film touched us deeply. A real masterpiece!”

 

”Vänskap, kärlek, familj, klyftan mellan fattiga och rika, funktionshinder och sjukdom var bara några av de teman som flyter fritt in i varandra i denna komplexa och mångbottnade film. Sagotonen förringar inte på något sätt det dramatiska händelseförloppet. Det stora skådespeleriet frambringade hela spektrumet av känslor från vilka publiken inte kunde fly. Denna film berörde oss djupt. Ett mästerverk!”

Här under skulle man vilja lägga upp en bild på varenda en som har jobbat så hårt med den här jätteproduktionen, men det blir nog svårt.  Här är i alla fall tre av dem.

Alicia Vikander, Jesper Lindberger och Björn Gustafsson

The Fall

Fan, fan, fan att man inte drog samma slutsats som Tarsem Singh; ”Livet är blott ett illa utfört stunttrick och däremellan händer en rad besynnerliga saker.”

Det är den bästa plott jag någonsin har hört och för övrigt den bästa film jag har sett också. Inte för att jag vet om regissören någonsin har presenterat sitt mästerverk med just den formuleringen, men det är kontentan av två timmars magnifik bildunderhållning.

 

 

Nu måste jag ändra på listan som knappt har rört sej på tio år och toppats av Big Fish fram till jag fick se, Mary & Max. Herregud, jag är ingen cineast alls. Jag har noll, eller inget, tålamod och måste nästan bindas fast för att se en film från början till slut. Men jag kan avgöra på bråkdelen av en sekund om det är en kvalitetsrulle, eller inte. Och när jag såg inledningsscenerna både till Mary & Max och The Fall (framförallt The Fall) förstod jag, att här kommer jag att sitta till denna film är slut. Sedan kommer jag att se den igen och igen!

 

The Fall

 

Det enda som ger mej tröst i denna utklassning av manusarbete är att jag har skrivit en berättelse som; Det stora svenska vemodet, uppföljaren till Kronjuvelerna. Givetvis är jag otroligt stolt över ”Kronjuvelerna”, men det är inte mitt mästerverk.

Jag minns en gång när jag pratade med den gamle legendaren, Gunnar Carlsson, på SVT och sa till honom om någonting jag då hade skrivit:

– Nu kan jag inte bättre, det här är det bästa jag kan göra.

Och han skrattade rakt ut och svarade:

– Du kommer att bli mycket bättre, Carina!

Och så fick jag gå hem och skriva om. Och jag skrev och jag skrev och jag skrev och utav det arbetet kom såväl Dieselråttor & Sjömansmöss, som ”Kronjuvelerna”, och flera böcker.

Men fan, fan, fan att jag aldrig skrev in några stunts från järnvägsbroar!

Nu ser topplistan i alla fall ut så här:

1. The Fall

2. Mary & Max

3. Big Fish

4. Magnolia

5. Tideland

6. Gummo

7. Svart katt, Vit Katt

8. Arizona Dream

9. O Brother Where Art Thou

10. Brokeback Mountain

 

 

Bleka grannar och taskig utsikt

Beställ här
38:-


Läs boken Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i årets svenska storfilm Kronjuvelerna. För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

 

 

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start kommande vinter. Den som vill veta mer om familjen Fernández och deras märkvärdiga öde hittar fortsättningen på filmens historia i romanen, Det stora svenska vemodet.

Köp böckerna billigt på nätet, eller låna på Biblioteket. De finns nästan överallt, och skulle någon titel saknas i hyllorna behöver personalen bara gå in i sina datorer och göra en beställning. Kronjuvelerna kommer på DVD i november. Kolla gärna in flikarna ovan och lämna en kommentar efter dig!

 

cd@carinadahl.com
(Bloggen fortsätter som vanligt nedan)

 

Nu när Kronjuvelerna har släppts på DVD är det massor av människor som bloggar om filmen. Det är jättekul att läsa alla olika reaktioner. En del låter sej svepas med totalt av berättelsen, andra fattar inte ett skit. Det är också roligt. Kronjuvelerna är och SKA vara en osvensk film. Osvensk så till vida att den innehåller starka karaktärer, stora känslor och sprakande stämningar.

Här bjuder jag på länkar till några härliga blogginlägg. Det går såklart att hitta hur många som helst, men det varken hinner- eller orkar jag hålla på med. Måste ut i solen och tanka energi för kommande skrivprojekt. Man vill ju inte riskera att skapa introverta karaktärer med bleka grannar och taskig utsikt. Man är ju inte Ingemar Bergman, liksom.

 

Waterblue, Linnea Dahlgren, Sahara, Vivan Divan, Its kind of a funny story, Clara Mayer, Milou Molander, Sofie Olsson, Love is freedome, Jonas Silke, Hanna Oja, The life and times, Siolia, m.fl.

 

Alicia Vikander och Björn Gustafsson

Joina Kronjuvelerna på Facebook

Konsekvenstrappan

När Nisse gick på gymnasiet (hon har ju precis tagit studenten) fanns där någonting som kallades för, ”Konsekvenstrappan”. Jag lyckades aldrig riktigt begripa hur den där konsekvenstrappan var uppbyggd eller vilka syften den tjänade, men så i går hamnade Wilmer (av alla) plötsligt på konsekvenstrappan. Så nu vet i alla fall HAN vad det innebär.

Vi hade varit i stan för att gå på den officiella premiären av Kronjuvelerna. Under tiden fick hundarna stanna hemma i varsin hytt.

 

Helle och Charlie utanför Saga på Kungsgatan

 

Det var faktiskt tredje gången jag såg Kronjuvelerna i sin helhet, och nu börjar jag verkligen upptäcka detaljerna i filmen. Jag har alltid varit väldigt förtjust i Moa-Li Lemhagen Shalin som designer, men som kostymör är hon genial.

Jag måste bara kommentera Ronny Svensson på TV4 som gav Kronjuvelerna tre solar i betyg. Han sa att inslagen med Pettersson-Jonsson och hans piruetter på skridskor påminde honom om en påkostad julkalender. Jag tror verkligen inte att det var menat som någonting positivt, men jag tyckte att det var ganska underbart!

 

 

Vi ville göra en riktig vuxensaga, vi gjorde en riktig vuxensaga. Hur man upplever den, om man vill gå in i den här världen eller inte får var och en avgöra själv. Jag vill ändå tro att Ronny Svensson hade halva Ronny inne!

Fyror fick filmen idag av Filmkritkerna. se , Gävle Dagblad och Smålandsposten. Den som vill gotta- / förfasa sej över ännu fler recensioner kan kolla HÄR. Jag orkar inte riktigt följa allt som skrivs om K-juvelerna längre, men jag är verkligen imponerad över alla, förutom de tunga recensenterna, som bloggar och skriver så initierat om film och TV, oavsett genre eller produktion!

Hungriga blev vi hur som helst efter bion och tänkte att vi skulle kunna kasta i oss någonting på Skeppsholmen innan hemresan. Caroline var snäll och lät oss förtöja gummibåten utanpå Tresur när nu Falkland ligger på Rindö, och därifrån, hennes båt, är det inte många meter till restaurang Hjerta. Blev det någon mat där – hell no. Fullbokat!

Vi kastade loss förtöjningarna och drog till Fjäderholmarna istället.

 

Fjäderholmarna
(Ser ni alla som klamrar sej fast med armarna där vid bryggan?)

 

Det ser nog fint och rart ut på bilden, men när Stockholm kokar av 40-graders värme kan det lätt bli lite överbelastat på Fjäderholmarna. Människor låg i vattnet och väntade på ett bord. Vi försökte inte ens lägga till, vi drog vidare till Telegrafberget.

 

Telegrafberget

 

Till skillnad mot Fjäderholmarna ser ju Telegrafberget direkt suspekt ut. Allt är liksom lite vint och snett och skumt och skevt, men här döljer sej en riktig finkrog. Fick vi något bord där? Ja, om tio år ungefär, i duggregn!

 

Helle däckar av näringsbrist

 

Det var bara för oss att kasta loss igen och fortsätta mot nästa mål, gamla hederliga, aldrig svikande, Getfoten. Där kan man alltid trolla fram ett bord eller en klipphäll, en stubbe eller en sågbock, någonting att äta på.

 

Tack Gud för att det finns en Getfot

 

I mina värsta farhågor såg jag framför mej hur vi skulle tvingas avsluta kvällen på Rindö-grillen. Jag har inte riktigt kommit över den där gången vi fick beställa mat, men ändå inte. Allt sånt blir lite väl komplicerat för en redan förvirrad person. På Getfoten får man allting tror jag.

Det tror för övrigt Wilmer också att han får. När vi kom hem sedan och släppte ut hundarna försökte han omedelbart sätta på Viola med den påföljden att han fick tillbringa resten av kvällen på KONSEKVENSTRAPPAN.

Tråkigt ställe det där. Konsekvenstrappan…

Snart ser vi väl honom simma över till Getfoten.

 

Bloggboost


Beställ här
38:-


Läs boken Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i årets svenska storfilm Kronjuvelerna. För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

 

 

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start kommande vinter. Den som vill veta mer om familjen Fernández och deras märkvärdiga öde hittar fortsättningen på filmens historia i romanen, Det stora svenska vemodet.

 

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här under en egen flik. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

 


cd@carinadahl.com
(Bloggen fortsätter som vanligt nedan)

 

Kronjuvelerna har ännu inte haft premiär och redan är det många som har sett filmen på olika ”förhandsvisningar. Flera bloggar också om sin upplevelse i salongen. Det är perfekt när jag inte hinner blogga själv. Jag bjuder helt enkelt på en riktig ”bloggboost” och länkar till några fina skribenter med snille och smak. Ja ja, förvänta er inte att jag ska förhålla mej opartisk i mitt urval, väga socker mot sill och annat demokratiskt trams. Här är det enbart polkagrisar som gäller!

Vi vet redan att Kronjuvelerna inte är någon klassisk svensk långfilm. Somliga kommer att älska den. Andra inte. Thats allright whit me.

 

Louise Myhrberg

 

 

Moa Sandh

 

 

Jimmy Whoo


Densie Lopez

 

 

Anna Benson

 

Fredrick Federley

 

 

Filmblaskan

Ninjamalin

Manalicious

Vivi testar

Rosettpojken

”När vi gick ut från biografen var vi dock helt ordlösa. Vi var så chockade, förstår ni?”

Sassa Jansson

Lisa Anckarman

”Jag skulle inte orka se den igen!”


 

Joina Kronjuvelerna på Facebook

 

 

 

Lugnet före stormen

När värmen dallrade som värst gick jag ned i lastrummet och började rota i en stor låda med gamla fotografier. Det skulle jag kanske inte ha gjort. Jag blev kvar där nere i flera timmar.

 

Humla, Helle och Axel ombord på M/S Capella

 

Jag har ingen scanner (eller vi har faktiskt en, men jag vet f-n inte hur den fungerar) så jag tog helt enkelt kameran och fotograferade några av bilderna för att kunna lägga upp dem här.

 

Min ”lilla” brorsdotter Helle

 

Alla de här små juvelerna är stora nu. Helle har dock kunnat svära ända sedan hon var sex månader gammal. Ingen kan osa över sina äldre bröder som hon gör. Och så åker hon Wakeboard utav bara helvete i viken.

 

Propeller-Axel på Skeppsholmen

 

Här kan man ana byggnationen av Moderna Museet i bakgrunden. Vi var lite chockade som bodde på Skeppsholmen då, och undrade hur det skulle bli. Och inte sitter vi nakna på pollarna längre, som man kunde göra förr i tiden. Men jag tycker att det blev rätt fint i alla fall.

 


Cina

 

Så här såg jag ut efter en dag i lastrummet. På kvällen sedan dammade vi av oss och drog över till Ramsö. Nicola bjöd på gott vin som alla blev kalasfulla av!

 

 

Men nu är vi pigga och nyktra igen, så det ska nog kunna bli fest i kväll också. Nästa vecka tar Nisse studenten, jag ska på förhandsvisning av Kronjuvelerna och vi ska ut med fartyget. Sedan blir det Galapremiären den 13 juni med stor efterfest på Café Opera då alla skådespelare och vi ”skapare” kommer att närvara.

Nu kan alla som vill vara med och tävla om biljetter till ”spektaklet”. Se länk nedan.

 

VINN BILJETTER TILL GALAPREMIÄREN AV KRONJUVELERNA

 


 


Skitiga duken i Waxholm

Det var länge sen jag sågade en krog nu. Jag har helt enkelt inte haft tid att hänga på några krogar alls. Men jag har ”ryktesvägen” fått veta att två nya sushi-syltor har öppnat i Waxholm. Och bäst av allt – Porto Bello har bytt ägare och ska i dag vara riktigt bra. Minns bara hur det var förra året!

 

”Jag har alltid älskat att laga mat. Jag kommer ihåg hur brorsan och jag kunde stå hemma i köket som barn och hitta på fantastiska rätter av de (mycket udda) ingredienser som fanns i kylskåpet. Vi tilläts verkligen att skapa, att blanda och smaksätta precis som vi ville. Och söte Jesus som vi experimenterade.

Vi kunde trolla fram en festmåltid av en halvdöd höna, ett paket koncentrerad apelsinjuice och en slokande benjaminfikus. Jag skojar inte… Vi gjorde det!

Brorsan blev kock på Waxholms Hotell sen… Jag blev bara skribent. Och aldrig hade jag tänkt att skriva om mat. Men ibland gör jag det i alla fall.

Det kan vara för att jag har ätit någonting sällsynt gott, som på resturang Hjerta helt nyligen, eller för att Kråke har bjudit på en fantastisk soppa tillagad av de enklaste ingredienser. För att personalen på Torget är så satans snygga eller för att köttet på Svartsö Krog är obetalbart. Men aldrig någonsin tidigare har jag skrivit om mat för att den är oätlig.


Vill alla champinjoner i maten räcka upp en hand?

Vi är en familj som lever under lite odd (ovanliga) omständigheter. Vi bor på flera platser, käkar på underliga tider och har take home som den yttersta räddningen när ingenting annat går att ordna.

Dyrt är det alltid, ibland har det fått kosta mer än vad det har varit värt. Som den gången jag caterade hem pannkakor åt ungarna för trettiofem spänn styck. Men hey, pankisarna var förstklassiga och ungarna skitglada. Värre är det när käket är oätligt och kostar flera hundra kronor. Då blir jag fan, sur.

Som idag – och detta är mitt sorgliga vittnesmål om en av de sämsta (den sämsta) matupplevelsen jag har haft i hela mitt liv. Och, återigen, jag är sannerligen ingen kräsen person. Jag äter ALLT som går att identifiera som människoföda. Jag har till och med knaprat betfor vid något tillfälle, och det är hästmat.

Nu hade vi beställt pasta med biff och champinjoner i gräddsås (snaskigt, jag vet) från Resturang Porto Bello i Waxholm. Vilken jävla turistfälla. Dont go there!

 

Nisses låda toppad med en vältuggad köttbit
(Som hon dock valde att inte svälja.)


Det vi sedan lade upp på tallrikarna var så deprimerande att Nisse började gråta och jag gick in för att ringa, kanske mitt första samtal på hela sommaren.

– Det här är den värsta skit jag har fått från en etablerad krog i hela mitt liv, berättade jag i sansad ton för hovmästaren. Det saknas ingredienser, köttet är oätligt och pastan är av sorten, jävla Eldorado. Och det har vi pröjsat 360 spänn för!

– Här är alla våra gäster fullt nöjda, förklarade hovmästaren för mej.

– Om era gäster är fullt nöjda i matsalen beror det enbart på att de är onyktra eller svårt sjösjuka efter en lång båtresa och tänker spy i alla fall, svarade jag. Här är ingen nöjd. Här gråter barnen!

– Då måste du låta någon annan smaka på maten, sa hovmästaren.

– Det finns ingen annan här, sa jag. Hunden vägrade öppna munnen när vi försökte.

– Då gör vi så här, fortsatte den alltigenom genomtrevlige hovmästaren. I morgon kommer du hit till krogen och så ska Zoran bjuda dej på en toppenmiddag. Han kommer att bevisa vilken suverän krog Porto Bello är.

Nu måste jag be er bloggläsare, scrolla uppåt och titta på bilderna igen. Skulle jag göra om detta under några omständigheter? Ens om det var gratis? Är jag självdestruktiv? Nej!

– Kolla här, svarade jag. Jag är inte ett DUGG intresserad av att få mat två dagar senare… Jag är intresserad av att få bra mat när jag beställer den. Och framförallt – när jag BETALAR för den.

Se det som ett dåligt ligg. Vilken man ursäktar sej med kommentaren; ”Kan du komma tillbaka imorgon? Då har jag Zoran här!”

Jag har faktiskt aldrig, någonsin skickat ut käket i köket igen eller, som nu, ringt upp haket för att framföra mitt stora missnöje. Däremot har jag vid några få tillfällen kontaktat restaurangen i efterhand och sagt:

– Vad bra det här blev!

– Tusen tack för de extra tillbehören!

– Vilken fin sallad!

Jag missar inte sånt. Jag ser när någon har ansträngt sej lite extra, eller faktiskt ansträngt sej alls. Jag är glad när någon anstränger sej över huvud taget. Men på den fina italienska krogen i hamnen, vill man ingen människa väl. Inget djur heller.

Som ett rent experiment försökte vi kasta krubbet åt fiskmåsarna. Dom tittade hatiskt på oss och girade 180 grader nordvart. Synd att man inte kunde följa efter. Måsarna vet, det är jag övertygad om. Dom VET var man ska äta, och det är inte på Porto Bello i Waxholm!”

 

Humla hämtar käk

Sweethearts

blev det då en fjärde filmaffisch. Jag är verkligen överväldigad. En hade varit gott nog, två kändes mäktigt och tre nästan lite overkligt. Men det blev fyra!

Tänk om bokbranschen hade haft samma möjligheter att marknadsföra sina ”produktioner” som filmbranschen har. Det faller ju naturligtvis på sin egen orimlighet, men tänk om. Jag fick ett fantastiskt läsarbrev här om dagen från en kvinna som hade köpt Familjelyckan bara för omslagets skull, och sedan blivit så tagen av berättelsen att hon omedelbart köpte uppföljaren Det stora svenska vemodet också. Då är det roligt att vara författare!

Den här slutgiltiga filmaffischen är verkligen en favorit. Den är så skickligt gjord, med så många detaljer att man blir alldeles varm inombords. Och så är jag otroligt förtjust i Fragancias klänning på bilden. Jag hade själv en liknande i 20-års åldern och det var ju tillräckligt apart redan då. Den här har jag inte haft att göra med alls, utan det är (som jag tidigare har berättat) Moa-Li Lemhagen Schalin som har gjort alla kostymerna.

 

Sweethearts

 

På kornet

Jag fick besök av en regissör på kajen, Susanne Svantesson. Susanne har bland annat gjort dokumentären om Thore och Lasse Sundell. Vi pratade lite om allt möjligt, mest om Tore och Lasse förstås som vi båda har haft möjlighet att följa på olika sätt, men också om andra saker. Susanne undrade lite om ”nya trailern”, hur det känns att se sina uppdiktade karaktärer plötsligt få liv.

På ett sätt känns det ju förstås fantastiskt, men också helt naturligt. För mej har personerna i mina berättelser alltid haft liv. Jag kan gå in och ut ur deras värld precis lika enkelt som man passerar genom en dörrpost Och ändå, när jag tittar på exempelvis pappa Fernández tycker jag att det nästan blir lite skrämmande. Ella har fångat hans gestalt så exakt att den till och med blir tydligare än bilden jag bär av honom inuti mitt huvud.

Jag har aldrig haft den relationen till en regissör tidigare, att allt material man lämnar ifrån sej kommer tillbaka i förädlad form. Jag har definitivt varit med om motsatsen (utan att det nödvändigtvis måste bli så mycket sämre, dock inte förädlat) men jag har aldrig mött någon som SER vad jag ser… fast lite till.

Då hisnar det.

 

Stillbildsfoto: Andreas Hillergren
Michalis Koutsogiannakis som pappa Fernández

 

När jag tittar på den här bilden kommer jag direkt att tänka på Thore och plötsligt förstår jag varför pappa Fernández ser ut som han gör i filmen och böckerna. Thore var förvisso svenskfödd samt (något otippat) anglofil, men fullständigt besatt av sin gärning och sina propellrar. Precis så som pappa Fernández är besatt av tanken på att tillverka sitt eget guld. Klädseln är i det närmaste identisk., hatten och cigarren med.  Så ser en djupt dedikerad människa ut – när den har klätt upp sig.

Force majour eller Fan, det är Freda!

Beställ här
38:-


Läs boken Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i årets svenska storfilm Kronjuvelerna. För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

 

 

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start kommande vinter. Den som vill veta mer om familjen Fernández och deras märkvärdiga öde hittar fortsättningen på filmens historia i romanen, Det stora svenska vemodet.

Köp böckerna billigt på nätet, eller låna på Biblioteket. De finns nästan överallt, och skulle någon titel saknas i hyllorna behöver personalen bara gå in i sina datorer och göra en beställning. Kronjuvelerna finns nu även på DVD. Kolla gärna in flikarna ovan och lämna en kommentar efter dig!

 

cd@carinadahl.com
(Bloggen fortsätter som vanligt nedan)

 

Jag fick ett mejl. Det stod (bl.a), ”Hur blir man manusförfattare? Snälla, kan du inte skriva en blogg som handlar om det. Jag har skickat in massor av idéer och förslag till olika filmbolag och TV-stationer, men får aldrig igenom någonting. Hur började du? Och hur gör man för att skriva en roman? Måste man först skriva en bok innan det blir en film?”

Jag vet att många, hemskt många, har ”skrivardrömmar”, och jag tycker verkligen man ska uppmuntra människor att skriva. Men jag är egentligen fel person att fråga, för jag har gjort en HELT omvänd karriär. Jag blir bara sämre och sämre.

Som bäst var jag åren mellan 0-2,5, då kunde jag inte skriva alls. Då kände jag mej som en riktig författare. Jag var FÖDD till författare. Jag var fanimej storartad där en tid. Men sedan kom pennor och papper in i mitt liv och alltsammans blev med ens ganska komplicerat. Pappret begrep jag mej inte på överhuvud taget, så jag skrev på allting annat. Pennorna var inte heller lätta att hantera, men syrran gav mej en rejäl pensel och en målarfärgsburk. Vi började med köket.

Min författarbana kunde slutat där, för våra ”producenter” blev inte enbart glada när dom vaknade om morgonen och fann någonting som inte alls liknade ett prydligt ”diktverk” nedtecknat på väggar och köksskåp. Men vi dog inte i alla fall. Vi tog nya tag.

 

Bara att ta nya drag

Det är lite så det går till, man tar nya tag. Om och om igen tar man nya tag, för att man är besatt av sin ”gärning”. (Lär av gäddan!)

Jag fick så småningom en skrivmaskin som någon hade baxat ur en sopcontainer i Hagalund. På den skrev jag tusen mil – minst. Och däri ligger svaret på frågan om ”Hur?”. Man MÅSTE skriva tusen mil – minst.

Haja!

Man måste skriva om och om och om igen. Hundratusen mil, om så behövs. Begåvning förutsätts man ha, konsten är att bibehålla ”det milda vanvettet” SAMT att komma till ett avslut.

Någon gång under vägs gång kommer man att fråga sej själv, ”Vem ska läsa den här boken på fyratusenniohundrasex sidor… Och hur tjock kommer den att bli?”.

INGEN!

Dags att börja redigera, att strukturera och fundera över exakt VAD handlar den här skiten om? Och nu går det utför, kan jag berätta. För det som började så vackert med breda penseldrag över blanka skåpsluckor har plötsligt förvandlats till en obegriplig smörja bestående av ett par miljoner svaga versaler håglöst framknackade genom ett torrt färgband. Men fy fan vad jag har förbrukat färgband!

Till slut tog jag alla mina manuskript och slängde hela rasket i sjön. Jag tror att det var på Kanholmsfjärden. Den är tillräckligt stor för att kunna svälja ett omfattande skolarbete.

Sedan gick jag hem och skrev en kortfilm. Det tog tio minuter (max). Men där fanns ALLT. Det gjorde verkligen det. Där fanns en berättelse med inledning, fördjupning, vändpunkter och nyckelscener. Jag hade helt enkelt lärt mej att skriva manus. Det tog tjugo år.

Welcome to the neighbourhood!

 

Och nu hade jag blivit RIKTIGT dålig. Allt jag hade uträttat under två årtionden var ett kortfilmsmanuskript. Visserligen jobbade jag redan som copywriter och drev en liten annonsbyrå (som också gick rätt så uselt) men det berodde nog mest på att jag var ute och red hela dagarna (samt festade nätterna igenom med mina kollegor).

Ja, ni hör ju. Här finns INGA förutsättningar alls. Men jag skickade det där kortfilmsmanuset till SVT Drama och därefter växte projektet till en JÄTTEPRODUKTION.

Även den gick åt helvete!

Jag fick i uppdrag att skriva 6 avsnitt X 45 minuter till en planerad TV-serie som vi kallade för Fan, det är Freda. Och jag fick betalt hela vägen.

Det blev en vansinnigt rolig berättelse. Helt unik än idag törs jag påstå.

Susanna Edwards (senare Guldbaggebelönad för sin dokumentär I skuggan av solen) regisserade. Rollerna besattes av toppskådespelare, flera tusen barn provfilmades för huvudrollerna och legendaren Ulf Axén (Ronja Rövardotter mm.) kallades in som scenograf.

Lost in La Mancha – trailer

Men produktionen gick likafullt omkull under inspelningen. Det blev en stor skandal som väl endast kan överträffas av Terry Gilliams pekoral Don Quijote. Se trailern under bilden. Precis så såg det ut på inspelningsplatsen av ”Fan, det är Freda”.

Force majour.

Jag stog på toppen av min karriär – och ALLT hade rasat. Men…

Things fuckin´change!

Jag hade gjort mitt jobb, jag hade lärt mej hantverket från grunden och jag kunde leva (tidvis) på inkomsterna från det som var mitt allra största intresse, ljug & hittepå.

Min utbildning var betald.

Inte långt därefter fick jag erbjudande om att skriva manus till SVT:s Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss som blev en stor tittarsuccé. Och redan då jobbade jag med idén till Kronjuvelerna. Men eftersom det fanns lite tid över där åren mellan 2007-2009 hann jag med att skriva två romaner också. För nu visste jag hur man gjorde!

Så när jag försöker hitta ett enkelt svar på frågorna i mejlet, finner jag inget annat än; ”Go with the flow”. Lev ditt liv, skriv många tusen mil och lär dej hantverket ordentligt. Då kommer du att lyckas!

Jag tror inte att någon skulle kunna upprepa min resa idag. Det jag upplevde som ”svårt” under vägs gång var egentligen någonting helt fantastiskt. Att komma från ingenstans och få möjlighet att arbeta med så stora produktioner som jag gjorde inledningsvis. Det handlade mycket om tur, en hel del om otur (främst med vädret), men framförallt om stor, stor berättarglädje.

 

Bergljót Arnadottir i Fan, det är Freda

 

*(Den här texten har varit publicerad tidigare, men eftersom jag fortfarande får frågan publicerar jag den igen.)

Det goda hantverket

I går fick jag för första gången kolla på en inofficiell trailer till Kronjuvelerna. Det är visserligen inte första gången jag ser mina karaktärer komma till liv, men aldrig har det känts så omtumlande.

Det är någonting Ella gör med bilderna, en känsla som återspeglas i ALLT och sitter lika djupt i de slitna husfasaderna som i skådespelarnas ansikten. Och det är fruktansvärt vackert!

Det är en häftig upplevelse, i samarbetet med en regissör, när det som s.a.s ”kommer ut” inte bara efterliknar, utan till och med överträffar de bilder man bär på i sitt eget huvud. Och det är kanske det svåraste man kan göra som manusförfattare eller upphovsman, att släppa en historia. Att kliva åt sidan, vinka farväl och lägga sin förtröstan i att berättelsen kommer tillbaka en dag. Att den under vägs gång kommer att växa och utvecklas till en stor och vidunderlig saga formad av många, många människors goda hantverk.

Hantverket går igen i ALLT. I kläderna, scenografin, regin naturligtvis, filmfotot… rubbet!

Richard Persson
(egen inspirationsbild)

Tyvärr får jag ännu inte visa något material från filminspelningen, men jag tror inte att det dröjer jättelänge innan det kommer en oficiell trailer, och då lägger jag såklart ut den här.

Nu ska jag dock återvända till den ordinarie misären och ta ut två vilda troll i skogen.

Peace out!

Alicia Vikander

Beställ här
38:-

Läs Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i nästa års svenska storfilm Kronjuvelerna. Missa inte heller den helt fristående fortsättningen, Det stora svenska vemodet.

För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start nästa jul.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Bästa kvinnliga huvudrolll!

Tja, att hon var ”bäst” förstod jag naturligtvis redan när Ella gav henne huvudrollen, som Fragancia, i kommande Kronjuvelerna. Men det som många skådespelare har kämpat i trettio år (eller mer) för att åstadkomma, fixade Alicia på ett kick när hon nu i kväll ( i kamp mot Noomi Rapace och Pernilla August) knep en Guldbagge för sin enastående rollprestation i filmen, Till det som är vackert.

Vad återstår att hoppas på?

Tja, det får man se…

Kanske Bill Skarsgård eller Björn Gustafsson. Jag har verkligen inte en aning. Men det blir ett spännande filmår, oavsett.

Trailer


Vårens filmer

Beställ här
38:-

Läs Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i nästa års svenska storfilm Kronjuvelerna. Missa inte heller den helt fristående fortsättningen, Det stora svenska vemodet.

För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start nästa jul.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Nu har Svenska Filminstitutet presenterat vårens filmer, och till dessa hör även Kronjuvelerna trots att premiärdatum inte är satt förrän till den 29 juni.

Men det är väl vår, va?

I min värld börjar våren i slutet av december och fortsätter in i september då den intensifieras och övergår till sommar. Därefter följer en kort höst i mitten av november, en snabbt övergående vintervecka i december – och så är det VÅR igen. Och nu är det vår, och därför presenterar SFI ”vårens filmer”. Måhända att man inte rusar åstad för att kolla på Åsa-Nisse, men vad vet jag. Det kanske blir årets tittarsuccé. Här finns i alla fall en länk där flera av vårens filmer presenteras med en egen trailer.

Det jag hoppas att filmen / TV-serien ”Kronjuvelerna” ska föra med sig är att människor som aldrig tidigare har varit i kontakt med berättarformen ”magisk realism” får en insikt i vad det innebär.

Magisk realism är INTE science fiction, och det är INTE fantasy. Magisk realism är verkligheten när den överträffar sig själv.

Magisk realism är att vara kontakt med sina känslor och att våga stanna i ”ögonblicket” precis så länge att köket exploderar eller att håret faller av. Det är så mirakel inträffar, det är sånt som kan hända vem som helst!

Sånt som jag vill berätta om.

Fragancia i Kronjuvelerna
(Alicia Vikander / Foto: Nordisk Film)

Ett snille och en snöskottare

Okey, det är vinter… Almanackan och väderleksrapporten säjer så. Inte jag…

Egentligen är jag en strikt anhängare av ”minsta motståndets lag”, men när det kommer till ”vinter” känner jag en liten köldskadad frostrevolutionär vakna inom mej.

Va´fan – man MÅSTE inte acceptera snö bara för att man praktiskt taget bor på Nordpolen.

Jag ska återkomma till den saken snart, för egentligen hade jag tänkt att skriva om Amy Whinehouse.

Lyssna

Jag har tjatat om Amy Whinehouse förr på den här bloggen, inte minst för att hon är det största som har hänt musikbranschen på… låt oss säja, hundra år eller så. Kanske, tvåhundra.

Trots alla miljoners miljoner lyssnare världen över, finns det alltid dom som måste (av hävd) racka ner på ett geni med kommentarer som:

– Den där gamla crack*** och horse******.

Nu snackar vi inte om genuina hästflickor här – Amy är någonting mycket större än så. Och det är detta jag ser mest fram emot detta år (förutom, filmen och TV-serien, Kronjuvelerna) nämligen, Amys nästa album efter Back to Black.

Jag säjer så här;

– Kvinnan får kicka på skokräm hon vill. Var och en blir salig på sin fason, och ingen av oss andra medelmåttor kommer någonsin att vara i närheten av hennes begåvning alldeles oavsett vad vi går igång på.

Detta är någonting som jag ständigt återkommer till angående, Amy Whinehouse ”snille”. Att hon kom som något av en överraskning. Man hörde Rehab, liksom av en slump och kunde inte tro sina öron när hennes röst fyllde rummet. Allt jag tänkte var: ”Det här FINNS inte, har aldrig funnits under hela min levnad och kommer sannolikt inte att upprepas igen”.

Därför var det med ett stort leende på läpparna jag lyssnade på en intervju med Kaj Kindvall, och han berättade om alla sina år som producent av radioprogrammet Tracks. På frågan; ”Vilket är ditt starkaste minne, eller största ögonblick under alla de år som du har jobbat med topplistan?”, svarade Kjell:

– När jag för första gången fick höra Amy Whinehouse.

Tonights the night

Är man förvånad – Not!

Amy kommer att fortsätta vara det största musikfenomen som har ”kommit till oss”, alldeles oavsett vad alla belackare där ute väljer att kalla henne för. Who cares, liksom?

Men nu jävlar, ska det handla om snöbekämpning här.

Kolla månen

Det kom en dag med blidväder, och jag sa till Skutskepparn:

– Nu drar vi igång stora brandpumpen och utplånar varje spår av snö på däck.

Och så gjorde vi det.

Jag hade kalkylerat med sex timmars intensivt ”spolarbete”, men det tog bara fyra. Nu är hela detta snötäckta fartyg frilagt och klart att avgå (som det alltid ska vara) oavsett vadan och varthän, nu eller sen.

Varenda tross är isfri, även om dom är stela som lyktstolpar.Det är jag van vid, men att behöva gräva efter skiten i flera decimeter snö… Inte OK.

Man ska inte tro det blir sommar – ifall inte nån sätter fart!

Men nu går i alla fall den här djupfrysta blåklockan och lägger sej, sannolikt med Amy Whinehouse i lurarna.

Peace out!


Fragancia

Inte många bilder har släppts från inspelningen av Kronjuvelerna. Man kan förledas, och tro att titeln skulle vara en utveckling av andra TV-serier som Kronprinsessan samt Drottningoffret. Inte minst som Alexandra Rapaport ju även gör en viktig roll i ”Kronjuvelerna”. Men dessa produktioner har dock ingenting med varandra att göra. Det vet, inte minst, alla dem som har läst mina böcker.

Den här bilden på Fragancia, som SVT har lagt ut på sin egen hemsida tycker jag är väldigt fin.

Fragancia / Alicia Vikander

Fragancia spelas av tre olika skådespelerare, precis som Richard Persson och Pettersson-Jonsson. Ovan ser vi den ”vuxna” Fragancia.

Så här beskriver SVT produktionen.

Kronjuvelerna
Inspelningen av Guldbaggebelönade Ella Lemhagens långfilm och dramaserie Kronjuvelerna pågår just nu i Vilnius och Skåne.
Fragancia smyger en sen natt upp mot den stora direktörsvillan. I mörkret konfronteras hon med direktörssonen Richard Persson, en ung man med ett lysande ärr i pannan. Ett skott går av, Richard faller till marken och Fragancia häktas för dådet. I de kommande förhören målas Fragancias livshistoria upp. Den tar sin början vid födelsen, där Richard och Fragancia förväxlas på BB. Under barnens uppväxt konfronteras de om och om igen.
Fragancia och hennes lillebror Jésus liv tar oanade vändningar och vi får följa en livsresa i en lika magisk som dramatisk miljö.
Filmen och dramaserien är baserad på en originalberättelse av Carina Dahl.


Huvudroller: Alicia Vikander, Björn Gustafsson, Bill Skarsgård, Alexandra Rapaport, Loa Falkman, Michael Segerström, Nour El Refai, Tomas Von Brömsen, Michalis Koutsogiannakis, Sara Lindh och Jason Diakaté (Timbuktu).
Manus: Carina Dahl och Ella Lemhagen.
Regi: Ella Lemhagen
långfilm och tv-serie 3 x 60 min.
Biopremiär: sommaren 2011
Tv-seriepremiär: vintern 2011 i SVT1

Vinter i paradiset

Jag har absolut inte ett jota att berätta av allmänt intresse. Det har jag i och för sej aldrig, men sällan så lite som denna svinkalla dag i Stockholms skärgård. Vi vildar loss i snön och nu ska jag skriva manus. Det är allt – hoppas jag.


Viola flyger fram

Viola

Wilmer & Viola

Sportbilagan växer

När jag först fick veta att Kronjuvelerna skulle spelas in i 3D kände jag en viss oro. Inte för att resultatet skulle bli dåligt, utan för att tekniken skulle ta alltför mycket fokus från berättelsen. Men jag kan verkligen förstå att både producenterna och Ella är / har varit sjukt taggade på tanken. När jag nu läser Fredrik Sahlins blogg om hans uppfattning, känns det dock som något av en lättnad. Då är vi i alla fall två som resonerar likadant. Hur det blir i slutänden kan inte ens jag svara på. Det kan vara så att det slutgiltiga avgörandet sker på plats i Kalifornien.

Fredrik skriver så här:

Hörde härom veckan att Ella Lemhagens nya film, Kronjuvelerna inte alls ska bli en 3D-skapelse – vilket det ju skrevs en hel del om i våras.
Alldeles nyss kom det officiella pressmailet från Nordisk film om att inspelningen har kört igång. Nu utan ett ord om 3D.
Vilket faktiskt är upplyftande. För varför ska ett svenskt drama lägga massa pengar på tivoli-gimmickar som 3D? Visst, 3D har sina goda sidor, absolut, i rätt sammanhang och med stora ambitioner, men inte bara som publikt dragplåster. Nu, när man 3D-renoverar färdiga filmer på löpande band har denna tekniska innovation reducerats till att bli en filmvärldens Skäggiga dam.
Kronjuvelerna bidde alltså inte första svenska långfilm i 3D. Längst fram i det startfältet ligger nu istället Fredrik Hillers (
Psalm 21) kommande zombiefilm. Den är dock ännu bara på planeringsstadiet, så vi får väl se.

Fredrik Sahlin”

By the way, ”Sportbilagan” växer så det knakar. Det är Viola (såklart) som har fått tillmälet ”Sportbilagan” efter Wilmers vana att leka med en tidning varje kväll. Eftersom ingen vill släppa ifrån sig själva ”huvuddelen” har han alltid fått nöja sig med bilagan. Hela grejen är ganska vanvettig och svår att beskriva i ord. Men om det inte blir dragkamp, om det inte välts möbler och far porslin genom luften, har det varit en dålig bilaga.

Bilagan växer

Sedan Viola kom in i bilden har Wilmer ingen kraft kvar att ”dra en pappersbilaga” längre. Han leker så mycket med valpen att han är alldeles slut när kvällen kommer.

Viola vilar ut på vinnarmattan

Humla tittade förresten in igår, väl medveten om att jag ännu befann mig i djup chock efter upplevelsen med fästingen. Allt blev dock mycket bättre av en god söndagsmiddag inkluderande favoritvinet som jag ständigt tjatar om.

Få en fästing, köp en flaska Valpolicella
(Och snälla… berätta vad du tyckte om vinet.)

Humla är den mest vällustiga köttätare jag känner till. Jag har en äldre dotter som är strikt vegan, en som är vegetarian, en som är allmänt kinkig och så Humla som ringer och flåsar i luren:

– Jag måste ha kött, mamma. Blod… BLODKÖTT!

Ja, och då gör vi blodigt blodkött till middag och det är jävligt obehagligt alltsammans. Men hundarna blir såklart väldigt glada. Särskilt Sportbilagan som behöver mycket näring för att fortsätta växa!

Wilmer och Humla taggade på blodkött

Elliskt

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu fortsätter inspelningen av Kronjuvelerna till Californien där undervattensscenerna ska tas. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT, har en budget på 48 miljoner SEK och är tänkt att bli Sveriges första spelfilm i 3D.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Det vore lögn att kalla Viola för ett under av koordination vid nio veckors ålder. Hon snubblar och slår kullerbyttor, slinter och halkar. Allt i flygande fläng!

I dag när den första blöta snön föll i tunga sjok blev hon så våt och kall att Humla och jag åkte in till djuraffären i Waxholm och köpte ett skyddande täcke. Sedan tog Humla med sig Wilmer hem över helgen, så nu är vi alldeles ensamma lilla Lola och jag.

Jag fick se en mängd bilder från filminspelningen i Litauen i går. Tyvärr kan jag inte visa en enda hur gärna jag än skulle vilja, men jag tror mig våga avslöja att Ella har bäddat in berättelsen i en fantastisk atmosfär och skapat ett universum som inte kan beskrivas på annat sätt än än, ”Elliskt”.

Jag har varit med om det förr, i arbete med andra regissörer. Att komma till inspelningsplats och uppleva att man är på besök i sin egen hjärna. Men det här överträffar allt!

Jävla wierd, faktiskt.

Man blir ödmjukt påmind om hur MÅNGA människor som jobbar med en stor filmproduktion. Jag tänker; ”Vem har byggt det här huset?”; ”Vem har fixat det här ljuset?”, ”Vem har skapat de här kostymerna?”, ”Var kommer alla pengar ifrån?”. Och ju fler namn som rullar i eftertexterna, desto mer stiger förvåningen.

Alla dessa människor sysselsätter sig i grunden med min sjuka fantasi. De har fan betalt för det. Storartade personligheter som likaväl skulle kunna producera Arn Tempelriddaren eller något annat gigantiskt projekt. Och, tja… Det är därifrån de kommer.

Det är verkligen proffs som ingår i teamet, men framförallt är det Ella (som också har bearbetat manuskriptet).

Och nu drar hela produktionen vidare till Californien för att avslutas med undervattensscenerna där.

Ni som har läst boken, Familjelyckan, vet redan att det finns en väldigt visuell linje som grundar sig på storyn i filmmanuset. Mer än så ska jag väl inte avslöja om boken heller. Läs själv, den som vill.

Men jag är verkligen djupt imponerad av det jag har fått se hittills. Slutresultatet kommer att bli… ”Elliskt”.

Första snön
(Humla & Viola)

Larssons garage

För första gången skriver jag filmmanus på en bok. Tur att det är min egen, annars vet jag inte hur det skulle gå. Jag har fått förfrågningar tidigare om att bearbeta andra författares verk, men tvekat inför uppgiften.

Vad det gäller Det stora svenska vemodet känns det annorlunda. Dels är det tveklöst den mest filmiska berättelse jag någonsin skrivit, men också en värld som jag behärskar och hittar i. På så sätt blir det enklare att finna ”dramaturgiska” genvägar och jag kan skriva om dialogen precis som jag vill.


Foto: Jan Johansson

Bilden föreställer faktiskt, Det stora svenska vemodet. Uppföljaren till Familjelyckan och den helt fristående fortsättningen på berättelsen i Kronjuvelerna. Många titlar på samma saga. Men Herregud, inte visste väl jag hur det här projektet skulle växa.

Det är en av mina bästa vänner, Janne, som har tagit bilden. Typiskt honom att plåta inlagan istället för omslaget. Janne är genial! Han har också det största hjärta som jag någonsin har mött. Och han gör hjärtan till mig. Jag har lagt ut en bild tidigare där han har fotograferat ”Det stora svenska vemodet” som en hjärtformad spricka i isen. Helt underbar!

Ärligt talat kan jag inte se hur man skulle kunna finansiera en sådan berättelse i Sverige, men det är å andra sidan inte min sak att fundera över. I det fallet måste man ge en eloge åt producenterna till ”Kronjuvelerna”, Filmlance och SVT, som ju redan har visat att det går.

På lördag ska vi ha surströmmingsskiva ombord. Jag är rädd för att Wilmer ska få en chock av doften. Viola är jag inte lika orolig över. Hon är nästan nyfödd och begriper ingenting. Själv har jag halva min släkt i Västerbotten, och har bevistat upprepade surströmmingskalas i Larssons garage.

När jag skapade karaktären Pettersson-Jonsson och gjorde honom till en av världens bästa ishockeyspelare beskrev jag hans bakgrund så här:

Ur Familjelyckan:

”Pettersson-Jonsson hade en mycket nära och innerlig relation till sina föräldrar. Hans mor kom från Byske och var dotter till en riktig mejerska. Uppfödd som hon var på bruttu och Västerbottensost utvecklade hon en benstomme (som långt senare) skulle bli föremål för rymdforskning inom NASA och som (spekulerade världspressen) var den bakomliggande orsaken till Pettersson-Jonssons framgångar i NHL.”

Pettersson-Jonsson

Det är Björn Gustafsson som spelar Pettersson-Jonsson i filmen, men det vet ni redan vid det här laget. Kuriöst ändå, att när ni andra försöker föreställa er hans magrutor, tänker jag enbart på hans benstomme.

Nu ska jag baka tunnbröd!