Dålig stämning

Nu är det riktigt dålig stämning här på ön, jag lovar – bittert i byarna! Utryckningsfordon av en särskild sort bespottas, barn vandrar iväg till skolan med strutar av intorkat schamponeringsmedel i pannan och korna sparkar bakut av ren galenskap. Och alltsammans, hela den här skiten som pågår är Geabs fel!

Geab, Gotlands Energi AB, är då alltså den lokala leverantören av el, mos om ni så vill, spätta! Det har varit dåligt av den varan på sistone. Orsaken ska vara någon slags utbyggnad av nätet vilket har inneburit oräkneliga elavbrott, inte sällan över hela ön samtidigt. Detta har fått människor, och säkert även djur, att gå bananas. Men tänk er själva, mjölkstationen i Kräklingbo eller någon annan stans klockan 04.30 på morgonen. Gamla Rosa har ställt sig i position, halat fram lökarna och låtit sig kopplas upp mot den digitala mjölkpigan. Och så blir det strömavbrott! Hela anläggningen låser sig i ett krampaktigt baksug och resten är ju inte svårt att föreställa sig … Måhända går det inte alls till på det här viset, men det är sådana skräckbilder som dyker upp på mina näthinnor när ljuset slocknar för tredje gången samma vecka.

Jag ser framför mig små skolbarn som står i duschen med huvudet fullt av lödder och som även utan sköljning skulle tvingas att stressa till skolbussen, men nu sitter de på sina säten med långa strutar av stelnat skum i huvudet. Dålig stämning!

Det har faktiskt gått så långt att personal vid kraftstationen har blivit mordhotade. Barn till anställda vid huvudkontoret har fått utstå påhopp i skolan. Folk är förbannade! Rör inte ett redan svajigt elnät!

Själv tvingades jag hämta in en häst som gått rakt igenom staketet och ställt sig att kalasa på grannens rågåker. Det är ett laglöst land, ett mörklagt land, ett land där man kan mäta spänningen i nätet genom att studera skolbarnens frisyrer och längden på kossornas spenar. Ja, alltså … om man ser det ur mitt perspektiv.

Falkland-styran

 

Potatispekoralet

Nej, vi håller inte på med potatis längre. Det ville sig inte, det blev för mycket känslor, för stora ansträngningar, för bittra erfarenheter. Men i början var det kul!

Jag hade upptäckt ett hörn av gården där en liten, prydlig potatisodling skulle passa perfekt. Planen var inte egentligen att överraska någon, men eftersom var och en hade fullt upp med sitt blev det inte riktigt av att jag berättade om den heller.

Plantorna växte sig höga och frodiga, snart skulle de mjälla, små knölarna långt där nere under jorden ta fart och utvecklas till riktiga praktpluggar. Det var då jag kände att jag hade det i mig, gåvan, talangen om ni så vill, att förvandla oländig mark till bördig jord. Och det blev dags att hämta, Skutskepparn. ”Kom”, sa jag. ”Det är någonting jag vill visa bakom huset!”. ”Kul”, sa han. ”Det är någonting jag vill visa dig också bakom huset!”. Redan där borde jag dragit mina öron åt mig, anat ugglor i mossen, ställt in spaden i förrådet. ”Jag har en överraskning”, sa jag. ”Jag med”, sa han. Vi rundade tillsammans husknuten och fortsatte bort mot hästhagen. Det var där jag hade grävt upp mitt potatisland. Planterat så fint utmed staketet. ”Men vad fan i helvete?!”, utbrast jag. Mitt potatisland var borta, jämnat med marken. Det tog en lång stund innan jag hade hämtat mig så pass att jag kunde fråga; ”Vad har hänt, vad har du tagit dig till med?”: Skutskepparn sträckte stolt på ryggen. ”Det var det ju det jag ville visa”, svarade han. Jag har gått runt med röjsågen hela morgonen här.”

Jag gjorde faktiskt ett försök att plantera nya sättpotatisar, men de grävde hundarna upp och satte i sig med groddar och allt. Nu håller vi inte på med det där längre, det tär för hårt på relationen. Då är det mycket enklare att åka till Ica och handla köpepotatis för fem spänn kilot. Och förresten, har vi grusat upp hela potatislandet nu.

Potatis

 

 

Lord Vettlös

Det är en lång historia, men jag hade faktiskt ett litet företag som hette just så en gång i tiden. Firman sysslade med reklam och i den då rådande andan på Söders Höjder med den kokande Skånegatan och softa Nytorgsparken var det en helt igenom rimlig liten verksamhet. Lord Vettlös!

Ja, man kan ju skratta åt det idag när man sitter nere på Gotland Södra och förundras över grannens kibbar (kalvar) vilka har i det närmaste episka namn som, ”Plast”, ”Tass” och ”Rosetta”. Den senare ska vi förresten äta av till middag idag.

Det är viktigt med namn, därför döper jag också alla mina kulor. Eller så här, de kommer med ett namn. Det kan dröja ett bra tag innan jag känner dess identitet genom den hårda betongen, men plötsligt klarnar det och då vet man. Som det här senaste aset på 55 kilo. Jag har jobbat hårt med den kulan. Fingrar har blött, hår har slitits av, fogar har skrapats bort och fyllts i igen. En månad tog det, men så kom namnet – Lord Vettlös! Strax därefter skar sig pigmenteringen och jag fick skrapa bort all fogen ännu en gång. Men tänk er själva, mellan varje liten glasbit. Kulfan visade sig vara ett monster och för första gången blev ett namnbyte nödvändigt. Jag kallar den bara för, Lordi!

Allt det här skrivet bara som en parentes. Det jag egentligen tänkte visa var hur man enklast förflyttar ett monster av sådan dignitet och vikt. Genom att hämta traktorn och spänna om två grimmor till en s.k ”dubbelmule”. Ja, ni förstår … Om ni någonsin skulle få för er att skapa ett eget monster.

LV lyft

Lord Vettlös a.k.a Lordi

Lord Vettlös a.k.a Lordi

Att göra en tjur av en fjäder

Det hade varit en tung vecka, vi behövde samla oss, slå oss ned, njuta av lugnet. Det var då skottlossningen började. Först bara ett skott, det var skarpt. Jag har inte stor erfarenhet av skottlossning men tror mig kunna avgöra skillnaden på en kula och en hagelsvärm. Det här var en kula och det första som slog mig var, ”Där rök hunden!”, alltså grannhunden, ljudet kom väster ifrån. Mina egna hundar trodde jag mig för stunden veta var de befann sig, men då slog nästa tanke till med full kraft; ”Snart ryker väl de också!”. Mycket riktigt, efter första skottet avlossades ett till och sedan ett till … Det var då vi människor intog skyddsläge. Lade oss platt ned på marken med armarna över huvudet. Nu var ju verkligen själva fan lös, och han sköt från höften!

Fatta att det här verkligen har hänt, liksom så mycket annat har hänt de senaste åren. Jag har inte hunnit med att blogga. Då och då försöker jag dock göra ett inlägg för det sammanfattar något av ett liv även om de mest aparta bitarna aldrig någonsin kommer att återberättas här.

Vi människor, vi var vid tillfället för beskjutningen två hela stycken, började genast spekulera. ”Vad fan är det som händer i väster, vem ska dö, och hur det ska det gå till?”. Vi hörde ljud, skrällar och skrik. ”Det är en tjur”, trodde jag. ”Och någon försöker slå ihjäl den med en spade”, trodde en annan. ”Med mulen omlindad av silvertejp”, gissade jag. ”Hårt som helvete”, trodde en annan. Sedan avlossades ytterligare ett skott och vi tystnade tvärt.

Fem kulor totalt, kanske fler, för att övermanna och slutligen döda den vilda tjuren. Det kändes inte okey, det kändes inte rättvis. Ett enda välriktat skott borde vara tillräckligt. Vi kände hat, avsky och förundran. Vem slaktar en stor tjur i maj månad? Inomhus!

Frågeställningarna var vid det här laget så många att jag låg vaken halva natten och tänkte på det stackars kräket. Jag levde mig in i hans dödsångest (ur vilken inte ett ljud hördes på grund av silvertejpen) och jag visste det djupt inom mig, rättvisa måste skipas, heder måste upprättas, tjurens sista kamp fick inte vara förgäves.

Redan tidigt nästa morgon gav jag mig av för att söka fakta i målet. Jag gick västerut, vädrade efter blod, sökte efter spår. Ingen mötte jag som kunde besvara mina frågor eller bringa klarhet i ärendet. Flera gånger under dagen företog jag mig samma promenad, inväntade gärningsmannen, kvinnan eller vad det månde vara.

32294562_10155878350253303_1976197899809193984_n

På eftermiddagen stötte jag äntligen ihop med en bekant. ”Det var ett väldigt skjutande igår”, sa jag och förväntade mig någon slags förklaring. ”Igår …”, funderade mannen (för det här var en man). ”Jag blev orolig för dig”, försökte jag, ”undrade vad som stod på”. Mannen svarade, ”Igår var väl ingenting mot hur det blev senare på natten!”. Jag stelnade till och funderade vilt. Vad hade hänt senare på natten? Hade den skadeskjutne tjuren vaknat till liv och gått till anfall mot förövarens bädd? Handlade det kanske inte alls om någon tjur utan om en ren vendetta mellan två skjutglada storbönder (det här är ändå Vilda Västern.) Jag gapade verkligen stort av förvåning med hela underkäken hängande fritt från hakan. ”Bröstet”, svarade mannen. ”Svårt med andningen”. Ångest, tänkte jag. Det är så det känns när det tejpade viltet återvänder som en våldnad om natten. ”Fick åka till sjukhuset”, sa mannen. ”Men nu är jag hemma igen och mår bra.” Jag sökte med blicken efter krutrester på hans händer men såg inget annat än en mild och vänlig farbror med en lång och slitsam natt bakom sig. ”Skotten”, hasplade jag ur mig. ”Det är skotten jag undrar över”. Mannen lade pannan i djupa veck. Han svarade, ”Jaså, det där igår … Det var bara mitt barnbarn som var här och sköt några duvor i ladan. Ja, du vet, de skitar ju ned så väldigt förskräckligt!”.

Ridå!

Tänk ändå vad en (eller två) understimulerade Stockholmare kan få ut av ett par rejäla knallar över kullarna. Jag nickade tyst och såg mannen återvända till sina domäner. Jag ropade efter honom, ”Du ringer väl om det är något?”. Han stannade till och log. ”Jo, det var en sak …” Jag nickade ivrigt, mån om att ställa allting tillrätta igen. Mannen frågade; ”Du har inte en rulle silvertejp att låna ut?”

Fotnot: Bilden i blogginlägget har ingenting med texten att göra, utan föreställer enbart en grupp av förundrade (förskräckta kanske) studenter från Campus Gotland avdelningen Byggnadsvård som otippat fick höra den här händelsen återberättas vid ett besök på Gotland södra udde. Tveksamt om de någonsin kommer att återvända.