Trygga räkan – still kicking and alive

Jag får äntligen ”tala” om Karsten. Jag har väl aldrig varit direkt ”förbjuden” att tala om Karsten, eller att skriva om honom, men – han väcker blandade känslor, den där göken.

För många, många år sedan när jag fortfarande ”endast” skrev TV-manus (med undantag för någon novellfilm) och absolut inga böcker (med undantag för en barnbok som i och för sej sålde förbannat bra), började jag skissa på en idé om en familj som råkade ut för ett antal ”olyckor i hushållet”. Där fanns en mamma som var klen till hälsan, en pappa som drömde om att tillverka sitt eget guld och en pojke som föddes med downs syndrom. Men framförallt fanns där en underskön tonårsdotter, kallad Fragancia, som korresponderade med Statsministern och jämförde alla ”olyckor i hushållet” med det politiska världsläget.

Hela upplägget var väldigt delikat och skapade stor entusiasm hos dom som då arbetade med materialet. Men berättelsen var inte klar, det skulle dröja ytterligare flera år innan den fann sin ”slutgiltiga” form, och då hade även Karsten kommit in i bilden.

Men Gud signe oss för Karsten!

Jag har nästan drivit en av det här landets namnkunnigaste producenter till vanvett med Karsten. Och det är jag ledsen för, men vad kunde jag göra…?

Karsten Widegren – you gotta love him

Karsten ser i historien ut som en ung Johan Wideberg, fast mycket, mycket fulare, och han åker ständigt på stryk. Tron på sej själv förlorar han dock aldrig och när Fragancia (hans livs kärlek) väljer att utbilda sej till präst, gör Karsten samma yrkesval. Nu håller han på att driva hela den svenska kyrkan till kollektivt självmord, och framförallt en, pastor Hjalmar, vill bara vill spöa skiten ur honom. Det gör han också i vid ett tillfälle. Händelsen finns återberättad i Familjelyckan med start under kapitlet ”Trygga räkan”.

Men redan långt innan Karsten fick möjlighet att uppstå i skönlitterär form, åkte han på sin första smäll. Min dåvarande producent HATADE honom. Jag fick helt enkelt gå hem och skriva om. Och det gjorde jag.

I den här vändan fick Karsten ännu större plats i berättelsen. Jag blev helt enkelt inte av med karaktären hur jag än bar mej åt. Till slut, efter tredje, fjärde omskrivningen (och Karsten fortfarande var kvar) ville jag bara skjuta karlskrället. Men jag skrev en bok i stället och lät syster Hedvig nedkalla grodor över honom.

Innan dessa kommer haglande från ovan har Karsten, helt oskyldigt (för han är oftast oskyldig), övertalat Fragancia att följa med på en picknick i skogen.

Jag bjuder på ett stycke ur boken här:

Ur Familjelyckan:

C. Dahl

Trygga räkan

Fragancia hade hunnit bli riktigt andfådd av ansträngningen att gå i de höga klackarna. Fötterna sved och ryggen värkte. Karsten sträckte ut sina händer mot henne och ropade teatraliskt:

– Åh, Fragancia, ryktet om din skönhet går före dig i skogen!

Fragancia såg hur även Karsten hade klätt upp sig i vita byxor och svagt rosa skjorta. Just färgen på skjortan var ovanlig illa vald eftersom den gick exakt ton i ton med hans upphetsade ansikte och, senare vid solens nedgång, även det tunna håret. Fragancia gav honom en frågande blick och klappade ihjäl ännu en fullmatad mygga så att det bildades en stor blodig fläck mot den ljusa huden.

– Jaså, vad menar du med det? frågade hon.

Karsten drog ned henne på filten och lutade sig framåt.

– Jag menar att fåglarna sjunger högt om din ljuvlighet.

Fragancia kunde inte hålla tillbaka ett torrt skratt.

– Fåglarna vet ingenting om mig.

Karsten räckte henne ett tunt kristallglas och fyllde upp det till brädden med bubblande champagne. Han citerade någon obskyr lyriker (eventuellt sig själv) som ännu ej hade blivit publicerad:

– Den som har ögon att se med, den som har händer som längtar och ett hjärta som brinner…

Fragancia fick plötsligt syn på någonting och ställde ifrån sig glaset. Hon reste sig upp och tog ett par steg in i skogen. Så vände hon på huvudet och ropade:

– Förlåt Karsten, jag hörde inte vad du sa.

Karsten himlade med ögonen och stönade högt. Så slängde han undan luggen och serverade ännu en kliché:

– Kärlekens dörr är svår att öppna men svår att stänga!

Fragancia vände tillbaka och sjönk ned på filten igen. Hon såg upprymd ut och pekade framför sig.

– Jag tyckte att det liksom hoppade i buskarna.

Karsten lutade sig tillbaka mot en tjock trädstam och såg med ens oändligt trött ut.

– Hoppade?

Fragancia fnittrade högt.

– Ja, som grodor, du vet!

Karsten kände hur den magiska stämningen var på väg att förvandlas till någonting vetenskapligt och, i värsta fall, kväkande. Han grep efter ett fat med solmogna jordgubbar och bjöd henne att smaka.

– Jag visste inte att du var intresserad av grodor.

Fragancia log med sina stora, röda läppar och sög in en saftig jordgubbe i munnen.

– Det är mycket du inte vet om mig.

Karsten stirrade på henne med fuktiga ögon. Han ville också bli insugen på det där promiskuösa, skoningslösa sättet. Han ville forma sina armar till en spetsig jordgubbshatt ovanför huvudet och dyka rakt in i hennes blodröda mun. Han ville ligga platt mot hennes tunga, upptryckt i gommen med bitmärken i skinnet och den röda jordgubbssaften rinnande ur öronen. Han sa:

– Sug mig!

Fragancia ryckte till som om någon hade avlossat ett pistolskott bakom hennes rygg. Karsten blev själv så överrumplad att han störtade upp från sin plats och sökte efter den verbala vettvillingen bakom sin egen rygg. Han skakade hastigt på huvudet.

– Nej, nej, nej, gör inte det!

Han sjönk ned på filten igen och gav sig själv en hård örfil.

– Jag menar, visst du får, men du behöver inte!

Fragancia stirrade på honom med gapande mun. Karsten var högröd i ansiktet.

– Jag menar inte att jag tror att du ens överväger att ta mig i din mun, Herregud jag är ju närmare en och åttio lång!

Fragancia kände hur hakan föll allt längre ned mot bröstet. Hon viskade:

– Vad menar du egentligen, Karsten?

Karsten såg sig desperat omkring. Hur kunde det bli så här, hur kunde det gå så fel, hur kunde han säga någonting så dumt? Han pekade rakt in i skogen och utbrast:

– Hoppsan, där var de visst igen!

Det händer faktiskt då och då (överraskande ofta) att någon kommenterar karaktären ”Karsten” i boken. Karsten och… Lucille, av alla, ishockeyhunken Pettersson-Jonssons egensinniga älskarinna.

Och att hon bär på stora hemligheter, det kommer däremot att visa sej.

Gissa vem som blev mest överraskad när Familjelyckan utsågs till en av årets bästa pocketböcker. Och nu kan man komma över den för bara några tior på Pocketshop.

Tryggan räkan is still kicking and alive!

Det finns inga pubishår i Afrika land

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Exakt – detta vet jag med bestämdhet. Det finns inga pubishår i Afrika land, det finns inte ens något Afrika land. Det är helt enkelt fel. Däremot är det väldigt roligt att skriva: ”Afrika land”. Egentligen skulle jag också vilja stava ”land” med stort L, men det kan jag helt enkelt inte utsätta mina språkgranskare och korrekturläsare för.

Det är viktigt att det blir rätt i en bok (oavsett av slag) jag FÖRSTÅR att det är viktigt och skönlitteratur är fint på sitt speciella sätt. Men som författare har man också en konstnärlig frihet och därför finns det inga egentliga FEL bortsett grammatiska och språkliga.

I Familjelyckan förekommer en slags grodor, ”Talltoppsgrodan” på latin Rana picea altum, denna är så verklig för mej att jag faktiskt tror den finns. Pelle påpekade det när vi hade möte med vår korrekturläsare, Erika, för ett par veckor sen.

– Du den här grodjäveln, sa han, som nu även återkommer i Det stora svenska vemodet. Existerar den över huvud taget?

Och ärligt talat, frågan gjorde mej helt förvirrad. För jag vet inte, jag minns inte om den finns i verkligheten eller om jag bara har hittat på alltsammans.

– Och här, se här, sa Erika. Här har du skrivit Afrika land. Det finns ingenting som heter Afrika land.

Men där hade jag i alla fall kött under fötterna, för har jag skrivit ”Afrika land” ska det vara ”Afrika land”! I det här fallet kommer jag ganska enkelt undan med det uttrycket eftersom jag lägger det i en dialog. Det är en av mina karaktärer som storvulet utbrister: ”Han tog Afrika land på kuken!”, jag tror förresten han fäller den repliken redan i Familjelyckan, och nu återkommer den igen i uppföljaren.

Han tog Afrika land på kuken

– I alla fall heter det inte pubishår, sa Erika.

Jag spärrade upp ögonen och viskade:

– Inte…

Erika skakade sorgset på huvudet. Jag frågade:

– Vad heter det då?

Erika gjorde en anteckning i manuskriptet.

– Det heter pubeshår. Med ”e”, pubeshår. Ett mycket utbrett missförstånd i författarkretsar.

Jag kände kalla kårar gå efter ryggraden. En sådan miss skulle göra mej sömnlös för resten av året, kanske för evigt. Jag skulle ligga och vrida mej i mina lakan om natten och väsa:

– Pubeeeshår, pubeeeshår, pubeeeshår!

Och på det viset får man ju inga sängkamrater.

Senare på kvällen frågade jag faktiskt min vän, Pilsnerprinsessan:

– Vet du om att det heter pubeshår och inte pubishår.

– Ja, för fan svarade han. Det fick jag lära mej för ett par dagar sen av en person som påpekade det för mej.

Jag tänkte: ”Vad har Janne för typ av samtal med sina polare egentligen? Vad pratar man om när någon påpekar att det heter pubeshår? Vad gör man i den situationen? Rensar avlopp?!”

Nåväl, nu är det dags igen. En ny arbetsvecka står inför oss med håriga knän och det är bara att bita i den sura cigarren. Peace out!

Min intellektuella komposthög

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Om förlåtelse… Det är ju på ett sätt ett genomgående tema i min trilogi. Det finns ett stycke i Familjelyckan där bin Ladin ringer collect call till president Bush. Det handlar om förlåtelse. Egentligen borde kanske Bush ringa till bin Ladin. Eller rida ikapp honom över solstekta sanddyner. Fast jag vet inte någon amerikan som rider ikapp en arab. I och för sej, jänkarna har ju Quarter-hästen, men den är egentligen avlad för att gå i full fart på korta distanser. Vi ska inte underskatta arbernas hästuppfödning. Vi ska nog inte underskatta dom alls!

Jag är just ingen anhängare av Guillou, men visst är han en folkbildare. Succén med Arn-böckerna har i alla fall gett oss en svag aning om  vad det tusenåriga kriget handlade om.

En annan folkbildare är min vän ”Pilsnerprinsessan”. Han visade mej en film i går som fick håret att resa sej rakt upp på armarna. Den var kort, bara fem minuter, och visade hur djävulen drivs ut ur en ung, homosexuell man. Gränsfall där om man skulle skratta eller gråta. Något dummare har jag nog aldrig sett i hela mitt liv. Samtidigt är det sådant som sker i världen, runt omkring oss – i dag!

Vad som i övrigt sker i världen i dag är att jag ska käka lunch med min förläggare Pelle Pistol och våra nya korrekturläsare, Erika. Det ska bli trevligt – ett avbrott i arbetet med Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn. Sista delen i min romantrilogi som slutgiltigt knyter ihop påsen med alla Kronjuvelerna.

Nu koncentrerar vi oss dock på Det stora svenska vemodet som närmar sig tryck med stormsteg. Den här gången blir det inga tabbar i stil med ”Tigertämjarns förtrollade förhud”, även om jag fortfarande är väldigt förtjust i tanken. På förhuden alltså, att den är förtrollad. Jag hittade till och med ett gammalt blogginlägg efter bokmässan förra året. Så här stod det:

Rolf

”En sak som det bland annat talades om på mitt seminarium i Göteborg var den här bloggen. Jag vill minnas att jag kallade den för min ”Intellektuella komposthög”. Jag förstår ju att det bildas nåt skit i botten, men den är toppmatad och jag scrollar aldrig nedåt och kollar vad det är. Däremot läser jag alla inlägg noggrant. Det är alltid lika roligt med läsarreaktioner och den här sista om Tigertämjarns förhud riskerar ju att bli en ”snackis” på våra framtida förlagsfester.

Jag förstår verkligen hur Pelle resonerar när han säjer: ”Har Carina skrivit att Tigertämjarn har känslig förhud, så har han det”. Punkt!

Eva Landsmanis (språkgranskare) har flera gånger frågat: ”Vad menar du här?” eller, ”Ska det verkligen stå så?” Ofta ska det göra det. För det allra mesta finns det en tanke bakom vad som skrivs (vartenda ord) och om det inte gör det kan den komma i efterhand. Som nu! Plötsligt vet jag någonting MER om Tigertämjarn. Han har (till skillnad mot dom allra flesta män förmodar jag) känslig förhud. Kanske är den förtrollad! Hans karaktär har djupnat. Det är ju fantastiskt. Inte minst med tanke på vilket öde han går till mötes. Men det ska jag inte avslöja nu. Tigertämjarns berättelse växer och utvecklas i del två, Det stora svenska vemodet.”

Den här gången vet jag med mej att ”sexet” är räddat. Både Janne och hans man PJ har kontrollerat alla snaskiga detaljer. Inte ens Eva har anmärkt på någonting annat än satsdelar och tempusbyten. Nu ska det bli spännande att höra vad Erika har att komma med.

Med risk för att låta tjatig, men med omsorg om dom nytillkomna bloggläsare som tenderar att hamna på denna komposthög, påminner jag om fliken ”Work in progress”. Där förklaras allt!

Peace out!

Licence to kill

Jag har ett stort problem med getingar. När jag skriver ”stort”, menar jag STORT! Det är lite löjligt egentligen för jag har inga större problem med lejon, elefanter och vilda hästar. Men getingar är av ett annat kynne och sinnelag. Dom är irrationella och allmänt morbida i sin livsåskådning.

Jag skrev en gång en krönika i Tidningen Hästfocus om de ”getingfällor” jag hade gillrat i stallet. Dessa blev med tiden så fasansfulla till sitt innehåll att jag inte kunde kliva in på stallbacken över huvud taget. Så småningom sålde jag också hästarna. Nu har vi bara fyra kvar. Hästar alltså. Getingarna är betydligt fler. Dom har vi här ombord!

Det går inte att beskriva hur det känns för en människa med stark (STOR) getingfobi att vara omgiven av dessa grymgalvade köttätare (jodå, dom äter kött – människokött)! Bäst tycker jag att känslan har beskrivits av en fotograf som jag jobbade med för många år sedan och hade (av allting) fågelfobi. Hon sa till mig:

– Men tänk dig själv, Carina, om du skulle sitta med en geting stor som en Kakadua på axeln, stryka den över ryggen och säja: ”Den är så lugn och fin, det ser man på taggen”!

HELL NO!

Jag sitter i hytten och jobbar. Jag går inte ut över huvud taget – och snart börjar älgjakten. Jag är ärligt talat inte särskilt förtjust i älgar heller. När jag gick på Jägarskolan i vintras sa vår lärare vid ett tillfälle:

– Förmodligen har ni alla olika skäl till varför ni vill ha den här kunskapen. En del har egna jaktmarker, någon har ärvt ett vackert gevär, andra är bara väldigt naturintresserade.

– Och så finns det jag, sa jag. Jag har älgskräck!

Nu skrattade vår lärare gott och sa:

– Låt mig berätta om en elev med älgskräck. Han tog sin jägarexamen för några år sedan. Det var en duktig elev, ambitiös. Han hade ärvt både mark och vapen. Nu måste han ha licens att jaga. Som väntat klarade han sitt prov vid första försöket och försvann därmed från skolan. Förra vintern kom han tillbaka. En dag stod han bara här och sa: ”Jag har någonting fruktansvärt att berätta”. Vi gick upp till cafeterian, köpte varsin kopp kaffe och satte oss ned vid ett bord. ”Jag har varit på älgjakt”, sa han. ”Nu vill jag lämna tillbaka min licens”.

Vi alla elever i klassrummet lyssnade spänt. Vad hade hänt, hade han skjutit ihjäl någon?

– Dessvärre inte, förklarade vår handledare. Älgen hade visserligen stupat på första skottet (man har bara ett på sig – jaktetik) och den unge mannen med det fina arvet gladde sig stort. Tills plötsligt ”älgjäveln” (som han hade kallat den) reste sig upp, gav honom ”onda ögat” och drog därifrån.

Och nu vet alla som någonsin har skadeskjutit ett djur, att man står inför en mycket komplicerad situation. Jakt är en konst och eftersök en vetenskap. Jaktlagen är omfattande och jaktetiken hög. Efter jägarskolan kommer jag troligtvis aldrig att våga höja ett vapen någonsin. Man har ett hundra frågor att ställa sig själv innan man ens kan tänka på att avlossa ett skott.

Jag jagar getingar. Där är jakten hysterisk och jaktetiken obefintlig. Numera finns det till och med en slags fällor som är direkt jämförbara med Gehenna (skärselden). Vi har ett antal av dessa ombord. Tanken är att lura djuret (med ett infrarött ljus) att krypa in mot ett elstängsel där det långsamt (mycket långsamt) och under ljudliga knallar grillas till döds. Alltså, jag vet inte… jag är skeptisk. Kanske vore det skonsammare att plocka fram hagelbocken (pappa!) och bara göra slut på eländet en gång för alla.

Någonstans vill jag ändå tro på Karma. Och just nu skrämmer den tanken mig!

Rocka knast

Det är tvära svängar i skribentens vardag. Somliga dagar kan till och med kännas riktigt innehållsrika. Men sedan kommer det över en. När vinden har mojnat, barnen har somnat (läs klockan fem på morgonen) och ännu en deadline är säkrad. Jag talar om ”den stora, vidunderliga stillheten”. Det är då jag brukar titta på nålpickan.

Nålpickan ligger på köksgolvet (durken) och är det djävulska instrument med vilket man avlägsnar stora rostangrepp från blymönjad fartygsplåt. Det är lite skönt att dra på sej en skitig overall, trycka fast hörselskydden över öronen och bara köra. Och det låter för jävligt!

Barnen (som nästan alltid nyss har lagt sej oavsett tid på dygnet) kan inte sova. Plötsligt står dom där i ett långt led med vanställda ansiktsuttryck och skriker;

– Vad gör du?

Tja, om det inte redan framgår brukar jag helt enkelt svara som det är;

– Knackar rost?

Då undrar dom;

– Kan du inte skriva nåt istället? En film, en bok? Det tar ju lång tid och låter lagom.

Jag skakar sorgset på huvudet;

– Har jag redan gjort.

Barnen (som alla snart är myndiga) gråter av utmattning nu;

– Men en krönika då, snälla, snälla… Har inte du någon krönika i någon obskyr tidning som måste bli färdig? Eller en stickning, kanske om du skulle vilja sticka någonting. Tänk om vi får barn och du blir mormor, vad ska du göra då?

Jag trycker ner hörselkåporna igen och ger dom ett sista, vemodigt ögonkast;

– Knacka rost.

Muttrande hör jag dom försvinna till sina hytter;

– Fy fan vad hon vildar loss, alltså.

Och så yngsta dottern med gråt i rösten.

– Bara hon inte ska hålla på med det där rocka knast i morgon också. Då flyttar jag hemifrån!

Nya perspektiv

Nu blir det lite roddigt ett tag. Hemsidan (den gamla) byter helt och hållet utseende och blir en hybrid mellan gammalt och nytt. Allt ska samlas under samma adress, även bloggen som hittills varit ett fristående ”hittepå”.

Mycket läsning kommer det alltid finnas, även om det under en övergångsperiod mest blir gammal skåpmat.

All heder åt Jonas Wiik som är min webmaster och typ fixar allt!