The cucumber has left the salad

I två och en halv dag skötte jag mej klanderfritt i Göteborg. Jag signerade böcker åt dom som ville, skrev till och med personliga hälsningar till dom som bad om det. Skulle aldrig Jan Guillou göra!

Hur många tusentals människor som har passerat vår monter går inte ens att räkna. Många stannar verkligen upp, tittar på böckerna och läser på baksidan. Självklart handlar inte alla och det ska man nog enbart att vara tacksam över. Mina böcker väljer sina läsare själv. I dom (få) fall läsaren inte har uppfattat signalen; ”Hallå där, vi hör ihop du och jag!” har jag helt enkelt stoppat personen i fråga och sagt; ”Vänta lite, du ska ha en bok!”. Jag tror att det hände vid fyra, fem tillfällen under söndagen. Det roade mej omåttligt.

– Vad håller du på med? stönade Pelle. Böcker kostar pengar!

Jag vet det och ”Familjelyckan” var dessutom ganska dyr med tanke på att den är helt ny och egentligen inte har sitt officiella utgivningsdatum förrän i morgon. Det kunde dock inte hjälpas. Jag får ta den smällen.

Till exempel han som kom nedlastad med fyra tungar påsar i varje hand och gylfen öppen. Han skulle ha en bok. Han uppfyllde kravet! Han blev så förvånad över att han FICK ett signerat exemplar och en lång pratstund att han verkligen strålade med hela ansiktet. Då har man gjort en ganska bra affär tycker jag. Och jag tänker inte på honom. Det är lätt att göra människor glada. Man har råd med det.

– Bara en sak till, sa jag åt honom innan han skulle gå. Dra upp gylfen!

Han stelnade till och började skratta högt.

– Va, är den öppen?

– Jajamensan, sa jag. ”The cucumber has left the salad”!

På det planet låg min humor igår. Jag gav också bort några ytterligare exemplar till människor som jag tyckte ”skulle ha”. Resten fick pröjsa. Jag får pröjsa själv kan jag meddela. Jag har förstås ett antal ”friexemplar” men det är inte alls så många som människor kanske tror.

Sen fick jag ett nytt sms från brorsan. Han hade broderat någon väggbonad: ”Stora pattar är ett elände när nordan ligger på” stod det.

Ja, ni vet hur han är… a little bit wierd. Jag fick en fråga på mitt seminarium; ”Vad inspireras du av?” och jag erkände utan omsvep:

– Jag inspireras av allting som jag ser och hör. Det är till och med så illa att jag måste kämpa för att hålla ideerna ifrån mej. För ett par veckor sedan fick jag ett sms från min yngre bror. Det stod: ”Sorgen över en fantastisk klänning”. Ingenting annat.

Jag var då i slutskedet av arbetet med ”Det stora svenska vemodet” och upptäckte några dagar senare att det hade smugit sej in en ”fantastisk klänning” i handlingen.

Nu är jag rädd för vad som kan hända med ”Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”. Snälla, snälla Loffe – skicka inga fler sms!