Bloody, but adorable dead

Det har varit en lång och arbetsam natt. ”Bloody, but adorable dead”, som man brukar säga om gamla överkörda bävrar i Bristol.

Annars är det, Leo, det uppstoppade lejonet på Gripsholms slott som får mitt hjärta att ömma dessa månljusa nätter. Man kan tro, om man exempelvis läser Det stora svenska vemodet, att det är en ren utopi med exotiska djur som tigrar och lejon i ett land som Sverige. Men, hell no!

Redan på 1700-talet, kanske ännu tidigare, började den excentriska överklassen med sina tveksamma importer. Det var apor, elefanter, lejon och tigrar. Till och med små negerpojkar (ja, man uttryckte sej så på den tiden) sågs förvirrat vandra kring i kungliga trädgårdar och parker. Dessa slapp åtminstone bli uppstoppade. Det gjorde inte Leo.

Leo

Det är en utmaning för varje intellekt att fundera kring Leos sista levnadsår. Vad fick han egentligen se och uppleva där på Gripsholm som gav honom sitt slutgiltiga ansiktsuttryck. Hur hade han det med mat och dryck, tak och boning? Jag tror det blev väl mycket rosenvatten och illustra dansnummer där på slutet.