Tröst till tröstlösa

Jag skulle vilja dela med mig av en märklig upplevelse som inträffade förra våren. Det var då nästan exakt ett år sedan min pappa hastigt insjuknade och dog. Pappa lämnade ett stort tomrum efter sig. Han var en färgstark person på många sätt, inte minst för alla sina klassiska sjömanstatueringar. Han älskade att besöka oss på Gotland. Vi hade ett stort naturintresse gemensamt och gjorde många utflykter till Hoburgen i Söder och Ar i norr.

En dag fick jag möjlighet att tillbringa några timmar vid Blå Lagunen i Ar. Det är en fantastisk plats som sommartid är full av turister. Då, i slutet av maj, var jag helt ensam där. Solen sken och vattnet glittrade alldeles klarblått mot den vita kalkstenen. Det var en sorglig tanke att jag aldrig mer skulle besöka dessa trakter tillsammans med mina båda föräldrar, att jag aldrig mer skulle få höra min pappa spela munspel och spänna armmusklerna så att hula-hula flickan dansade på huden. Jag tänkte på den sista tiden i Stockholm, hur hemskt allting var och hur lite vi kunde göra för honom. Det var en bottenlös sorg. Plötsligt hörde jag mig själv sucka högt: ”Om man ändå kunde få ett tecken, bara så jag visste att du har det bra där du nu är.” Jag lade mig på rygg med huvudet lutat mot mina gymnastikskor och suckade igen: ”Men man får inga tecken, för det finns inga tecken, det finns ingenting där ute … Ingenting!” Så slöt jag ögonen och skakade långsamt på huvudet. Sekunden senare slår jag upp ögonen igen och ser en stor riddarfjäril landa alldeles intill mig. Jag visste inte då att det var en riddarfjäril, det tog jag reda på senare (en makaonfjäril närmare bestämt). Jag hade aldrig sett en sådan fjäril förr. Jag kom direkt att tänka på boken Papillon som pappa älskade och som hade en liknande fjäril på omslaget. Han gav den till mig när jag var nio år gammal och sa: ”Den här ska du läsa, den kommer du att gilla!”, och då gjorde jag det. Flera gånger om. Det var mitt livs första ”vuxenbok”.

Makaon Riddarfjärikl
Nu satt den där, makaonen, som om den lösgjort sig ur själva bokomslaget och tagit sig till Blå Lagunen i Ar bara för att hänga med mig en stund. Först trodde jag att den skulle försvinna direkt och skyndade mig att plocka fram mobilkameran. Men det här visade sig vara en tam makaon och jag ljuger inte om jag säger att vi umgicks en hel timme. Jag fick ta massor av bilder och komma hur nära jag ville. Vad jag än gjorde så stannade den kvar på stranden. Ibland tog den en kort tur ut över vattnet, men var strax tillbaka igen. Den satt på min fot, den dansade i virvlar runt mina saker och ta mig fan om den inte plockade fram munspelet också. Till slut ringde, Skutskepparn, som skulle hämta mig, och sa att han skulle vara framme om cirka en kvart. Jag sa till honom i telefonen: ”Kom ned till stranden så ska du få träffa någon”. Så säker var jag på att fjärilen skulle vara kvar. Och den var den också! Den satte sig på min väska och stirrade ut Skutskepparn i goda fem minuter, sedan bredde den ut sina vingar och lyfte. Jag visste att den inte skulle komma tillbaka. Jag sprang efter den en bit och ropade: ”Hej då, pappa. Tack för att du kom!” Vi hade redan sagt allt som måste sägas till varandra. Vi hade faktiskt haft det riktigt kul!
Det enda som bekymrar mig nu är livet efter döden. Jag var ganska nöjd med själva arrangemanget / dödsbegreppet så som det var; att när det är slut är det slut. Punkt! Men nu … Jag vet fan inte … Och vad är det för tröst?

Riddarfjäril Makaon