Kvalitetstid enligt Nisse

Som jag ändå är igång att berätta om gamla Nisse (alltså, inte min dotter som också heter Nisse, utan grannen) så kom jag att minnas en ytterligare händelse som jag har vittnat om tidigare. Nämligen denna…

”Nisse känner alla på hela Södermalm, han vet också allting om alla och roddar med det mesta i farstun. Allting förstår man dock inte. Som nu i helgen när jag skulle byta lägenhet och samtidigt ställa ner en massa saker i källarförrådet.

Jag hade varit där redan ett par veckor tidigare och kollat hur det såg ut. Då hängde det ett stort lås på dörren som förbryllade oss alla. Jag pratade med styrelsen som lovade att försöka kontakta firman som hade hjälpt till att tömma förrådet efter förre innehavaren. Men där, på det företaget, svarade inte längre någon i telefonen.

Jag fick i alla fall löfte om att låset skulle vara borta som senast samma dag då jag skulle flytta in i min nya lägenhet så att jag skulle kunna utnyttja förrådet. Nästa gång jag var nere i källaren hade verkligen styrelsen uppfyllt sitt åtagande. Låset var borta och förrådet tomt.

När så själva flyttdagen närmade sej och vi stod där med massor av lådor och kartonger, gamla möbler och slalomskidor hängde tamigfan ett nytt hardongans hänglås på dörren.

– Det måste vara Nisse, suckade jag. Det är en typisk ”Nissepryl” att göra.

– Vaddå, sa mina medhjälpare. Knatar dina grannar runt och sätter hänglås på varandras dörrar.

– Nisse gör, sa jag. Nisse gör såna saker.

– Men gå och hämta nyckeln då, sa min svärson Jompa. Du kanske får kolla på magnolian.

– Den har vissnat, sa jag. Och förresten, går jag upp till Nisse nu kommer han hänga med oss resten av eftermiddagen sen.

– Ja, det är klart, sa Jompa. Det är en typisk ”Nissepryl” att göra. Du får ta det där i morgon, när vi är klara här.

Magnolia i Vitabergsparken
Foto: Ingela Garphammar

Nästa dag gick jag verkligen upp till Nisse och frågade om han hade satt ett hänglås på mitt källarförråd. Det hade han.

– Tror du att du minns var du har lagt nyckeln? frågade jag.

– Det trodde han.

Därpå drog han ut en låda innehållande i runda slängar trehundra källarförrådsnycklar.

– Tror du någon passar? undrade jag missmodigt.

Det trodde han absolut.

Ingen passade!

Av trehundra j-a nycklar, passade i-n-g-e-n till mitt källarförråd. Det tog en halv dag att göra den erfarenheten.

– Kvalitetstid, tyckte Nisse.

Jag räknade långsamt till tio (ett hundra gånger om) och tänkte stenhårt på magnolian. Till slut gav jag upp.

– Nu struntar vi i det här och går och fikar i stället, sa jag till Nisse.

– Gå du, jag kommer sen, svarade han.

Redan där borde jag anat ugglor i mossen och när jag inte hade sett till Nisse på ett bra tag gick jag tillbaka ned till källaren. Då hade Nisse fixat fram en stor bultsax och var i full färd med att klippa av låset. Äntligen kunde jag ställa in alla mina saker. Men jag lovar… Nästa gång jag behöver komma åt mina prylar har Nisse garanterat satt upp ett nytt hänglås som han har tappat nyckeln till.

Varför?

Bara för att det är en typisk ”Nissepryl” att göra!

* Tack för bilden, Ingela. Så gulligt av dig att skicka en bild på magnolian i Vitan :-)

Kom, ska jag visa dig magnolian

Inte ett ord till om vintern. Vi har ingenting mer att säja varandra, vintern och jag. Vintern gör ont. Den biter i skinnet och gnager i själen. Jag tänker på ”Magnolian”. Den som jag skrev om för ett par år sedan och fick beundra från grannen, Nisses, fönster. Jag undrar hur det blir med magnolian i år. Om den verkligen existerar där under alla lager av snö. Så här skrev jag i alla fall då, på den tiden, när det fortfarande var aktuellt med en sådan sak som magnolior på Södermalm.

”Nisse är 87 bast, han bor några våningar upp i huset. Härom dagen stog han ute på gatan med fyra tunga matkassar när jag kom upp på berget;

– Men Nisse, sa jag, har du storhandlat?

Jag tittade nyfiket i påsarna. Det var bara rovor. Kålrötter och morötter, potatis och allsköns blast och bråte. Det var grönsaker för en hel kaninfarm i fyra på varandra följande vintrar med polarvindar och köldrekord.

– Jag brukar få lite krubb på Partihallarna, sa Nisse. Jag jobbade där på 60-talet, serru.

Jag hjälpte Nisse med grönsakerna och stuvade in alltsammans i hissen.

– Nu måste du följa med upp och titta på magnolian, sa Nisse.

Hemma på Söder är det lite heligt med magnolian. Alla tittar på magnolian. Det arrangeras särskilda träffar där man möts i Vitabergsparken och tittar på magnolian. Det ordnas nattvak och poesiaftnar där man sniffar på, eh… Magnolian! Och nu hade turen kommit till mej.

Jag baxade in kassarna i köket och frågade Nisse:

– Var har du nu Magnolian?

Nisse tog mej i armen och sänkte rösten:

– Kom, sa han.

Vi gick ut till vardagsrummet och ställde oss i fönstret. Själv bor jag längre ner i huset, och det är fint det också men Nisse har utsikt över hela Stockholms hamninlopp. Han har utsikt över alla kulturhusen och dom sagolika trädgårdarna. Och långt där nere såg vi magnolian.

– Ser du, viskade Nisse. Är det inte fantastiskt?

Jag nickade tyst och tänkte; ”Yes! Jag har gjort det, jag har sett magnolian!”

En annan magnolia som måste nämnas i sammanhanget är – filmen. Jag vet inte om där förekommer minsta lilla blomblad över huvud taget, men det är fortfarande en av dom bästa filmer jag någonsin har sett. Kanske den bästa!