So it goes

Man ska inte vara så väldigt jordisk, tycker jag. Göra jordiska saker, foga sej efter jordiska seder och bruk. För tänk om det skulle komma en utomjording, med alldeles annorlunda vanor, då skulle den inte begripa någonting. Bättre då att vara lite allround, sminka hakan istället för ögonen, gå i kjol istället för byxor (gäller endast män) och kanske täcka öronen med foliepapper eftersom dessa kan, jag säjer KAN, vara det absolut porrigaste som finns – i en annan del av universum.

Jag sätter ofta mänskliga beteenden i relation till hur de skulle kunna uppfattas på en annan planet, av en annan varelse. Det skapar en dimension och belyser vilka trivialiteter vi earthlings hänger oss åt här nere. Det är ju rent barockt att män och kvinnor klär sig efter olika koder. Kläder är, som vilket stycke vadmal som helst, till för att skyla och skydda mot extrem väderlek. Mode däremot är intressant, inte som en vinstgivande faktor inom TK-industrin, men som konstform. Inom modevärlden, har män gått klädda i kjol sedan urminnes tider. Titta bara på John Galliano eller Marc Jacobs.

.

Olle Ljungström

.

Konst tror jag är någonting som uppfattas ungefär likvärdigt för alla varelser oavsett om man omfattas av tyngdlagen eller inte. Därför uppskattar jag verkligen rymdgubbar som Loreen. Det är verkligen dags att någon sätter sej i TV-rutan och jobbar lite outside the box med ögonskuggan. Varför inte lägga den på hakan? Om man vill kommunicera outspace alltså, annars – skit it!

Olle Ljungström, däremot, tycker jag nästan lite synd om. Istället för att lyssna på det underbara originalet av ”Jag och min far”, kommer alla nu bara att lyssna på Magnus Ugglas version. Den är inte skitdålig den heller, men hallå, Olle Ljungström, är Olle Ljungström, och all den enorma uppmärksamhet som nu riktas mot Magnus Uggla, borde Olle fått redan för tio, tjugo år sedan.

So it goes, som vi brukar säja där hemma på Tralfamadore.

 

 

Stockholm Leather Men

Det har höjts röster, ställts obehagliga frågor, till och med antytts att ”den där stickningen” som jag håller på med inte existerar. Människor som jag ”trodde” var mina vänner har visat sig både ondsinta och avundsjuka. Därför väljer jag nu att gå ut offentligt och visa upp en bild på ”embryot”. Den som fortfarande tvivlar om att det skulle vara jag som håller i stickorna, kan ta sig i röven. Bara för att jag köper alla mina manusidéer av en lågusel liten tatuerare i Antwerpen, behöver det ju inte innebära att han också stickar mina tröjor. Här har ni beviset – suckers!

Det är tur att jag har mina SANNA vänner här på bloggen. Människor med smak, stil och finess. Till exempel, Janne.

Jag har en bestämd känsla av att Janne går igång stenhårt på små, mörka män. Typ, Marc Jacobs. Men Janne är också estet långt ute i fingerspetsarna. Det jag gillar mest med Marc Jacobs är hans kjolar. Den här bilden är egentligen bara till för att göra Pilsnerprinsessan lycklig.

Annars har jag på omvägar fått höra talas om en ”syjunta” här i stan som rekryterar medlemmar via SLM. Det känns lite otippat, ja, överraskande faktiskt, eftersom SLM står för Stockholm Leather Men. Däremot blir man ju nyfiken på produktionen. Tveksamt om jag skulle platsa med min präktiga lusekofta.

Frånsett allt detta väcktes jag hell o’clock in the morning av ett starkt ljussken som stack obehagligt i ögonen. Jag trodde att det var en inbrottstjyv som lös på mig med en ficklampa, men det visade sig vara solen.

Kan ni haja, solen skiner i Stockholm i dag och snart kommer vårdagjämningen. Kanske är det lite sent att börja sticka en tröja i mars månad, men jag vägrar ge mina belackare rätt. Tröjsatan ska färdigställas till varje pris, om jag så ska sitta fastkedjad vid ett element i en källarlokal under Slussen med smältande stearin droppande från taket. Tro inte att jag har någonting emot SLM, jag bara känner att this ain´t gonna be easy!

Tröjsatan

Nej, nu ska jag berätta om ”tröjsatan”! Den uppmärksamme VET att jag har satt mej i sinn att sticka en tröja. Dont go there! Tre gånger har jag fått repa upp den vänstra armen ända från början, och det är i dag ännu oklart om det blir en arm på den platsen i framtiden.

Förebilden

För tillfället har jag gett upp armen helt och hållet och börjat med framstycket i stället. Det har jag också fått repa upp ett par gånger. Ena gången för att det blev en och en halv meter brett. Jag har inget mönster där det står exakt angivet hur många maskor man ska lägga upp. Det jag använder som mall är min ”gamla tröja”, och den är inte trovärdig på någon enda punkt.

Jag ägde en gång en gammal bryggarjacka som jag hade köpt dyrt på en secondhandaffär uppe på Söder. Den där jackan visade sej ha ett alldeles eget liv och en egen vilja. Det var lite grann som att försöka styra över en bångstyrig häst. Jackan tog sina egna vägar, fattade sina egna beslut och försvann till slut under oklara omständigheter. Ibland sparkade den bakut. Jag tror helt enkelt att det var den gamla bryggaren som spökade i riggen.

Min relation till kläder har över huvud taget aldrig varit lätt. Jag hör inte till dom som kan köpa en ”palta”, vilken som helst, och sedan fortsätta obekymrad genom livet. Mode skiter jag fullständigt i. Däremot tycker jag att det är otroligt intressant med vacker design, och jag är HELT besatt av Marc Jacobs (chefsdeigner på Louis Vuitton).

Marc Jacobs – goddamit!

Själv kan jag ägna en hel vinter åt att försöka sticka en tröja som ser EXAKT ut som den förra. Inte som när den var ny, utan som den blev efter ett långt och lyckligt äktenskap. Men ska man döma efter det handarbete som jag hittills har lyckats åstadkomma, ser det ut som om tröjsatan har varit i helvetet och återvänt.