Dieselråttor & Sjömansmöss till minne av Mäster Estragon

Varje år i månadsskiftet november – december blir jag påmind om julkalendern, Dieselråttor och Sjömansmöss. Den blir ofta framröstad som en av de populäraste kalendrarna genom tiderna och boken som gavs ut i samband med teveproduktion sålde i många, många tusentals exemplar. Tyvärr går den inte att få tag i längre och jag äger bara något enstaka exemplar själv. Julkalendern däremot går att finna HÄR.

Dieselråttor

Philémon, Ofelia, Lucky Closette och Trassel mé Trunken

I år vill jag särskilt minnas Mäster Estragon som spelades med bravur av Sven Wollter. Sven var ett helt universum i sig, precis som sin rollkaraktär. Det finns mer att läsa om hur han hamnade i maskinrummet HÄR.

Det här är nog min favoritbild av Sven, tagen ombord hemma hos mig på Skeppsholmen i Stockholm. Jag tror att alla som någonsin jobbade med Sven har underbara minnen av honom. En mästare har seglat vidare!

Den som vill läsa, lyssna eller se ännu mer av mina produktioner har hela den stora släktsagan om Kronjuvelerna att sätta tänderna i. Filmen går att streama HÄR, och ljudböckerna HÄR. Jag tycker såklart att man ska lyssna på hela släktsagan och inte missa fortsättningen Inferno som finns HÄR.

Alicia Vikander som Fragancia i Kronjuvelerna

Man skulle kunna tro att jag är någon slags kännare av SVT:s julproduktioner, men så är det verkligen inte. Jag tittar nästan aldrig på teve och har inte en aning om varken föregående eller kommande julkalender. Men en sak vet jag säkert, i månadsskiftet november – december blir jag påmind. I alla fall om en …

Jag finns på instgram, havdhem_niki

Sången från maskin

Det här med maskinrummet har blivit något av en ”mental frizon”. Allt oftare återvänder jag dit ner för att inandas den ro och alltigenom sunda luft som enbart kan finnas i närheten av en gammal dieselmotor. Bäst är det sent på kvällen när alla lampor är släckta och endast nödbelysningen är tänd. Jag snackar lite med Mäster Estragon, byter några ord med Trassel mé Trunken och lyssnar till Kölsvinets sorgsna råmande under durken.

Just i går hände någonting exceptionellt där nere. Jag satt på en gammal målarpyts med ryggen lutad mot babords hjälpkärra och och stirrade rakt in i huvudmaskin. Och jag kände fanimej ”samhörighet”.

Annars är stora maskiner så knepiga. Det är så mycket man inte förstår. Men just då, i det ögonblicket var det som att allting klarnade och jag visste EXAKT.

Det som från början enbart varit ett gryller av slangar, kopplingar och förgreningar framträdde nu plötsligt som en fullkomlig ”enhet”. Det arbete jag har gjort med penslar och mejslar har gett mej en total kroppsuppfattning om objektet i fråga. Ni vet, som när man möter en ny man (eller kanske sin första). Man har inte en aning, man hajar ingenting. Var går den här slangen, liksom? Och varför skar fyrans kolv ihop nu då?

Jag har svaret!

Penselstryk dom, flickor. Gör det! Ta en vanlig pensel och skaffa er en uppfattning om hur allting funkar.

Sången från maskin

Sedan i morse hade Sigge skickat en av sina finska schlagerfavoriter att vakna till. Även om man skulle tonsätta Satansverserna kunde det inte bli värre. Tack och lov hade jag fått ett uppmuntrande mail från min producent som önskade lycka till med manusarbetet.

Manusarbetet… Herregud, det hade jag sånär glömt bort!

Nu blev det jobbigt igen.

Nu måste jag gå ned i maskinrummet och tänka över det här.

Det värsta är att jag hör ett konstigt ljud som tycks komma inifrån själva motorn. Det låter som en sång, som om huvudmaskin har börjat sjunga.

Helt okey för mej, om det inte vore för att den jäveln sjunger på Finska!

Nisse är glad för en svensktalande abborre

Katten i kistan och snus på propellern

Jag gillar stora, omöjliga projekt. Det har jag alltid gjort. Att ”gripa mej an” med våld och list och lust och vanvett. Hjälp har jag aldrig velat ha, även om jag sannolikt har behövt det många gånger. Det ska vara högt, djupt och brett och innihelvete besvärligt. Många avsnitt, tjocka böcker, stygga barn, vilda hästar och stora maskinrum. Då är det bra!

Ja, jag är kvar där nere. Men jag gillar det! Det gör jag verkligen. Som kontrast mot min normala vardag där allting är resultatinriktat, tycker jag att det känns som en ren vila att ligga dubbelvikt över en oljig styrmaskin och försöka komma åt det omöjliga hörnet låringsvis babord. Det är fan kul.

Jag skulle aldrig vilja ”leja ut” ett sådant jobb. Eller att vi gjorde det. Att känna sitt maskinrum in i minsta skrymsle, är att utforska sin själ och sitt hjärta. Det MÅSTE man göra!

Det är spännande också. Att ”smyga rör”, så som vi fick lära oss på sjömansskolan för hundra år sedan (minns du Richard, maskinrummet på M/S Polfors?).

Det enda som stör mej är den förbaskade Dieselråttan, Mäster Estragon, som dyker upp precis överallt och kommenterar mitt arbete. Han svär också.

– Katten i kistan och snus på propellern, fräser han när jag skvätter smutsvatten i traforn.

Det är fan farligt här nere. Roligt, men farligt.

Katten i kistan och snus på propellern

Men värst av allt.

Gittan har ringt.

– Kan du kolla upp något bra hotell i Hudiksvall? frågade hon.

– Varför då? undrade jag.

– För att Sivan och jag sitter på tåget på väg mot Huddik, svarade Gittan med ett tonfall som om vi alla gjorde det lite hipp som happ.

– Lägg ner, sa jag. Kliv av. Go home. Make some marmalade. Gå på ”Kabben”.

– Vi ska, svarade Sivan. I Huddik!

Jag känner att vi talade lite förbi varandra där, och för den som inte känner till ”Kabben” i Waxholm… Äsch, den följer antagligen inte min blogg i alla fall.

Kanske är Gittan och Sivan, det mest omöjliga projekt man kan hänge sej åt. Tack söte Jesus för att det inte är mitt. Jag gav dom ett nummer till Statt.

Peace out!