Loranga

Det här året ska jag lyckas! Förra året kom det inte upp en enda. Vad jag talar om är Tibetansk bergsvallmo, en hopplös liten jävel till blomma. Blå, dessutom. Man vill ju ha dem. Det förekommer faktiskt en alldeles speciell art av orkidé i släktsagan om Kronjuvelerna. Jag vill inte avslöja namnet, men doften kan få en drunknad pirat att flyta upp till ytan och vilja återuppta sina erövringar till havs. Den förökar sig också på ett alldeles speciellt sätt, orkidén, alltså. Även den processen kan man läsa om i boken.

Nu är Loranga klar. Egentligen kommer inga kulor till sin rätt inomhus. Man kanske skulle fota dem på havets botten … I famnen på en död pirat.

 

 

Klara-Fina Gulleborg

Dacke är död. Jag förstår inte hur jag ska kunna berätta det här för familjen. Jag vet hur det lät förra gången när Dacke dog. Det grinades och det gräts, snorades och snörvlades. Och ändå var det en jävla uppslutning kring avrättningen av Dacke.

Dacke är alltså stallråttan. En rejäl karl med långa, spänstiga morrhår och en matta av hår på bröstet. Han måste dö bestämde familjen och riggade med fällor och fallgropar. Men tji fick vi! Dacke var listigare än så. Han kunde vittja vilken fälla som helst, oavsett vad för delikatess som där lockades med, utan att fastna i den. Alla var så BESVIKNA. Dacke måste dö! Och en dag gjorde han verkligen det. En dag fann jag liket efter en stackars rådis liggande platt på rygg obarmhärtigt dräpt av detta, djävulens påfund. Triumferande skickade jag ett mass-sms till alla ”haters”. ”Dacke är död”, skrev jag, ”Leve, Dacke!”.

Och nu drog drevet igång. I snabb takt började svaren droppa in. ”Vad är det som har hänt med Dacke?”; undrade någon. ”Är det ingen som har ansvar för den här råttan?”, frågade en annan. ”Dacke som älskade att bli kliad bakom öronen”, påminde sig en tredje. ”Det får INTE vara sant!”, utropade Skutkepparn.

Men så plötsligt en dag kom, Dacke tillbaka. Han bara satt där, vid ingången till sitt kungarike, röd i ögonen och lite tilltufsad i pälsen. Glädjen visste inga gränser. En råtta som Dacke fick aldrig någonsin försvinna, aldrig förgiftas eller fördrivas från gården. Kanske var det bara hans korkade och snarlika svåger från Sproge som hade tuggat i sig den lockande ostbiten.

Men nu är Dacke verkligen borta. Har varit försvunnen i en vecka. Jag misstänker Bols-Katten eller räven som varande ansvarig för Dackes försvinnande. Men det mest troliga är att Dacke har varit på ett retreat någonstans i de gotländska utmarkerna där han i tysthet har vässat sin svans och polerat sina morrhår. Eller, så är han helt enkelt mulat. I så fall för tredje gången i ordningen. Minst!

På bilden syns dock min mosaikkula, Klara- Fina Gulleborg. En karaktär hämtad ur berättelsen om Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf.

Det fanns en tid när man uppskattade riktiga berättare, när man respekterade stora, stolta stallråttor och förstod värdet av en vandrande legend.

Klara-Fina Gulleborg / Såld

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Donatella och Lillebror

Det är i sanning ett välsignat tillstånd att vara ovetande. När man ännu inte har den blekaste aning om hur triviala saker som fix och fog förenar sig med porslin och pigment. Jag har verkligen fått lära mig den hårda vägen (se Lord Vettlös nedan), kulan som nästan slog ut framtänderna på mig. Där förenade sig minsann ingenting särskilt lätt eller lustigt med någonting. Men det fanns alltså en tid när jag helt enkelt inte hade en aning om vad jag höll på med. När ingen gjutform ännu hade börjat läcka och alla beräkningar rörande volym och omkrets tycktes stämma på pricken. Det var då jag gjorde Donatella och Lillebror. I ett välsignat tillstånd. Två rejäla klot som idag sitter på våra egna grindstolpar.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Tommy och Majsan

Jag hade en gammal faster som hette, Majsan. Hon var vida omtalad för sin stora skönhet. Men Majsan hade små egenheter. Hon skar vetebrödet på en skärbräda inuti diskhon. OCD hade man väl sagt idag, men då var det bara underligt. Majsan tyckte inte om smulor, inte om skrynklor och inte om stök. Hon hade avlidit i mitt kök. Dog gjorde hon nu i alla fall, men innan dess han hon gifta sig med en lång och stilig karl, Tommy. Han var om möjligt ännu mer akward. Under många år ägnade han sig åt att åka runt och hälsa på oss brorsbarn utan att kliva ur bilen. Han bara satt där och tittade. Hade med sig eget fika i en korg och drack sitt kaffe bakom ratten. Någon berättade för mig att han kunde alla sin frus syskonbarn och även deras barns födelsedatum utantill i huvudet. Antagligen besökte hans oss på våra högtidsdagar. Eller så hade han bara bacillskräck.

En dag kom det en hög med pengar. En stor, jävla hög. Degen kom från Tommy och Majsan. Då var de båda döda.

När jag sökte ett namn till en av mina mosaikkulor, kom det som en blixt från klar himmel. ”Tommy och Majsan”.  Två namn, en sällsam själ.

Reserverad!

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Gjutamurren i mörka vinternatten

Det får aldrig finnas några ledsamheter i betongen. Gjutamurrens arbete kan inte nog överskattas. Och att den fan är glad! (Gjutamurren, alltså.)

Jobba aldrig med en sur eller grinig, gjutare. Ingen som slarvar med amering eller struntar i efterbearbetningen. Sånt skapar bara sprickor, ihåligheter och dålig stämning.

Bearbetning

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.