Obskyra ridskolan – Carina Dahl

Förr i tiden ägnade jag hemskt mycket tid åt att lära folk rida. Jag hade en alldeles egen pedagogik som var särskilt effektiv på livrädda människor. Först tvingade jag upp dom i sadeln, det var ju ändå alldeles nödvändigt, men sedan jag gav jag dom verkligen utvägen att slänga sej av när dom ville.

– Lägg dej där i gräset och hyperventilera, brukade jag säja. Låt livet passera revy, så fortsätter vi sen.

På så sätt blev dom alla fort väldigt duktiga på snygga uppsittningar. Jag älskar ”kaosteorin”. (Jag vet, den hör inte riktigt hit, men beskriver ändå för dom allra flesta vad jag menar.)

Patrik var kanske min största utmaning. Han är uppvuxen på en stor hästgård i närheten och i helvete han tänkte sätta sej på en häst bara för det. Patrik har Downs syndrom och en mycket stark vilja. Jag har berättat om honom tidigare bland ”mina krönikor”. Han är en av mina bästa vänner!

Åt Patrik brukade jag bara hänga fram en sadel på stocken utanför stallet där man binder upp hästarna. Värre kunde det knappast bli, men Patrik älskade att ”torrida” på livsfarligt underlag. Den där sadeln slog ständigt runt och han föll i backen. Till slut hade han utvecklat en balans som en cirkusartist. Men någon häst skulle han rakt inte ha att göra med.

Hell No!

Det gick flera år innan Patrik plötsligt en dag bara hade bestämt sej – nu var det dags! Jag trodde inte för ett ögonblick på honom men sadlade ungarnas ponnyhäst, Knasen, och muttrade:

– Yeah right…

Och Patrik stoppade foten i stigbygeln och satt upp utan problem. Han tog tyglarna och sa:

– Jaha, då kör vi.

Det är Patrik i ett nötskal. Han kan iaktta någonting i månader (i det här fallet år) för att sedan bara göra det. Ofta bättre än alla andra. Ni skulle se honom fäktas… eller kasta lasso. Kanske är han den enda riktiga karl jag känner.

Hur man hälsar på sin ridlärare

En av mina andra ridelever hade gått in i väggen och ”ville inte mer”. Allt han ville var att ligga under köksbordet på vårt dåvarande fartyg, Capella, och det fick han gärna göra. Barnen hade lite svårt att förklara för sina kamrater, men alla visade stor förståelse och många lade sej ner en stund själva också. Det blev något av en samlingsplats där under köksbordet. Vi blev alla lite bättre människor efter den perioden. Och lite smuligare.

– Du borde följa med till stallet, sa jag till vår tillfälige gäst. Lära dej rida. Det skulle du tycka om.

– Jag skulle tycka om att dö, sa han.

– Ja, men då har du kommit rätt, sa jag. Kom, så åker vi.

Just den här personen lärde sej inte bara att rida, han fann lyckan i sadeln. I början var han verkligen livrädd, men kanske var det också där, i den sinnesstämningen, som livslusten kom tillbaka. Plötsligt gav han upp ett tjut som jävla Ronja Rövardotter och gav sej av i full galopp. Ja, det blev ju aldrig mer ordning på honom. Han köpte egen häst och åkte på kurser och funderade på att börja tävla. Min medverkan var fullständigt överflödig.

Mannegards Meditationscenter på ett prydligt led

Efter det har jag haft många, många fler ridelever i min ”obskyra ridskola”. Alla har varit ”utvalda” och ingen har blivit sej riktigt lik igen.

Nu för tiden hinner jag inte ens rida själv, men det ska det bli ändring på. Jag har hittat en ny elev. Janne!

Janne och jag har mycket gemensamt, inte minst vår hysteriska fästingskräck. Jag har haft Borrelia två gånger och Janne har till och med fått en nervskada. Han kan inte röra sej helt obehindrat längre och måste ibland använda krycka när han går. Han ska naturligtvis upp i sadeln!

Jag ska vänta till i vår när det blir soligt och varmt, men då jäklar drar vi till skogs. Haja, jag ensam med hela storstockholms ballaste bög. Kan det bli sorgligare? För mej alltså!

Ut i skogen ska vi gå… moohahaha!

Sista gången jag fick Borrelia trodde jag på fullt allvar att jag skulle dö. Min häst, Freyr, hade precis gått bort och jag höll själv i grimskaftet när han avlivades med ett skott i pannan. Jag minns att jag tänkte:

– Det här är en situation som man kan få hjärtinfarkt av.

Russin & Freyr

När jag vaknade dagen därpå var jag heller inte frisk. I flera dagar gick jag omkring och var alldeles utmattad, helt förstörd och med en obehaglig känsla av att blodet liksom bubblade i ådrorna. ”Hjärtinfarkt”, tänkte jag och åkte till akuten. Efter ett dygn av noggranna kontroller kom en läkare och satte sej på sängkanten. Han sa:

– Har du varit med om någonting hemskt eller uppskakande den sista tiden?

Jag svarade:

– Nej, men min häst som jag älskar över allting annat blev skjuten i huvudet för några dagar sen och jag var ju tvungen att hålla i honom för att slaktaren skulle kunna sikta ordentligt.

Läkaren klappade mej lite på benet och sa:

– Vi vet i alla fall vad det är för fel på dej och det är inte hjärtinfarkt.

– Inte, sa jag.

Läkaren skakade leende på huvudet och pekade på dörren;

– Det här är vad vi brukar kalla för: ”Brustet hjärta och en släng av Borrelia”. Botas med tiden och en rejäl antibiotikakur. Du kan åka hem nu.

Sedan den dagen har jag inte varit mycket i stallet alls. Jag stängde in mej på kammarn och skrev ”Familjelyckan”, därefter också; ”Det stora svenska vemodet”. Nu börjar jag känna mej frisk igen, kollar på hästannonser och planerar vårens ridturer. Och så i går, efter en vända i skogen med hunden, kände jag hur någonting kröp under tröjan. Jag stack in handen och fick ut – en fästing.

I helvete jag ska ha Borrelia en tredje gång. I helvete!!!

Carina Dahl – Im gonna get ya!

Ja, jag vet – jag har en bok kvar att skriva: ”Avdelning för obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”, men det behöver jag inte käka antibiotika för att göra. Och förresten har jag annat att tänka på. Jag ut och rida med Janne.