Häng Gud

Jag vet att det låter konstigt, men jag har sagt det förr. Fy fan vad skönt det är att inte komma ut med någon bok till hösten. Och en kärlekshistoria tänker jag över huvud taget ALDRIG mer skriva igen. Fy fan vad skönt!

Ibland när jag pratar med brorsan (som i sitt milda vanvett kanske ändå är den klokaste människa jag känner) säjer jag till honom:

– Om jag lägger upp vitögonen i morgon, ska du veta att jag ändå fick NÅDEN att skriva den roman jag ville i livet.

Många författare jagar efter den där berättelsen hela sin yrkeskarriär. Det kan bli hur bra som helst, men det bli aldrig ”exakt den”. Inte ”exakt det” som man ville berätta.

Så har jag också känt det, men inte längre. Det stora svenska vemodet är EXAKT den boken jag ville skriva, som jag har tränat för hela livet att skriva och som jag aldrig i helvete tänker upprepa. Fy fan vad skönt!

Alltså, jag måste verkligen inte sluta svära. Jag skulle kunna göra det, men jag måste inte. Fy fan vad bra!

Om jag vore skådespelare skulle jag säja så här: ”Jag hatar att ha premiär, men jag älskar att stå på scenen!”.

Det är så mycket förenat med en bokutgivning, och ligger den dessutom på hösten går hela sommaren åt till arbete. Därefter inträder det som Mats Strandberg kallar för ”postpublicerad depression”, och det är kanske värst av allt.

Jag känner inte alls samma sak inför Kronjuvelerna (filmen). Den produktionen känns bara lustfylld, och vi är två om manuskriptet. Det ska bli roligt att besöka inspelningen i sommar, det ska bli roligt att gå på premiären nästa år och det ska bli roligt att dela upplevelsen med alla andra i teamet. Att inte vara så FÖRBANNAT ensam som man är i sitt skönlitterära författarskap.

Inspirationsbild / Häng Gud

Alla frågar om Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn (del tre i min romantrilogi) och undrar när den ska komma ut.

Hell do I know…

Jag är helt chill med den berättelsen. Jag har den i huvudet, jag vet hur den slutar och en dag berättar jag den. Men den här sommaren njuter jag av att ”bara” skriva ett novellfilmsmanus. Jag är i alla fall färdig med titeln; Häng Gud.

P.S Torsken är på väg in igen D.S.

Obskyra ridskolan – Carina Dahl

Förr i tiden ägnade jag hemskt mycket tid åt att lära folk rida. Jag hade en alldeles egen pedagogik som var särskilt effektiv på livrädda människor. Först tvingade jag upp dom i sadeln, det var ju ändå alldeles nödvändigt, men sedan jag gav jag dom verkligen utvägen att slänga sej av när dom ville.

– Lägg dej där i gräset och hyperventilera, brukade jag säja. Låt livet passera revy, så fortsätter vi sen.

På så sätt blev dom alla fort väldigt duktiga på snygga uppsittningar. Jag älskar ”kaosteorin”. (Jag vet, den hör inte riktigt hit, men beskriver ändå för dom allra flesta vad jag menar.)

Patrik var kanske min största utmaning. Han är uppvuxen på en stor hästgård i närheten och i helvete han tänkte sätta sej på en häst bara för det. Patrik har Downs syndrom och en mycket stark vilja. Jag har berättat om honom tidigare bland ”mina krönikor”. Han är en av mina bästa vänner!

Åt Patrik brukade jag bara hänga fram en sadel på stocken utanför stallet där man binder upp hästarna. Värre kunde det knappast bli, men Patrik älskade att ”torrida” på livsfarligt underlag. Den där sadeln slog ständigt runt och han föll i backen. Till slut hade han utvecklat en balans som en cirkusartist. Men någon häst skulle han rakt inte ha att göra med.

Hell No!

Det gick flera år innan Patrik plötsligt en dag bara hade bestämt sej – nu var det dags! Jag trodde inte för ett ögonblick på honom men sadlade ungarnas ponnyhäst, Knasen, och muttrade:

– Yeah right…

Och Patrik stoppade foten i stigbygeln och satt upp utan problem. Han tog tyglarna och sa:

– Jaha, då kör vi.

Det är Patrik i ett nötskal. Han kan iaktta någonting i månader (i det här fallet år) för att sedan bara göra det. Ofta bättre än alla andra. Ni skulle se honom fäktas… eller kasta lasso. Kanske är han den enda riktiga karl jag känner.

Hur man hälsar på sin ridlärare

En av mina andra ridelever hade gått in i väggen och ”ville inte mer”. Allt han ville var att ligga under köksbordet på vårt dåvarande fartyg, Capella, och det fick han gärna göra. Barnen hade lite svårt att förklara för sina kamrater, men alla visade stor förståelse och många lade sej ner en stund själva också. Det blev något av en samlingsplats där under köksbordet. Vi blev alla lite bättre människor efter den perioden. Och lite smuligare.

– Du borde följa med till stallet, sa jag till vår tillfälige gäst. Lära dej rida. Det skulle du tycka om.

– Jag skulle tycka om att dö, sa han.

– Ja, men då har du kommit rätt, sa jag. Kom, så åker vi.

Just den här personen lärde sej inte bara att rida, han fann lyckan i sadeln. I början var han verkligen livrädd, men kanske var det också där, i den sinnesstämningen, som livslusten kom tillbaka. Plötsligt gav han upp ett tjut som jävla Ronja Rövardotter och gav sej av i full galopp. Ja, det blev ju aldrig mer ordning på honom. Han köpte egen häst och åkte på kurser och funderade på att börja tävla. Min medverkan var fullständigt överflödig.

Mannegards Meditationscenter på ett prydligt led

Efter det har jag haft många, många fler ridelever i min ”obskyra ridskola”. Alla har varit ”utvalda” och ingen har blivit sej riktigt lik igen.

Nu för tiden hinner jag inte ens rida själv, men det ska det bli ändring på. Jag har hittat en ny elev. Janne!

Janne och jag har mycket gemensamt, inte minst vår hysteriska fästingskräck. Jag har haft Borrelia två gånger och Janne har till och med fått en nervskada. Han kan inte röra sej helt obehindrat längre och måste ibland använda krycka när han går. Han ska naturligtvis upp i sadeln!

Jag ska vänta till i vår när det blir soligt och varmt, men då jäklar drar vi till skogs. Haja, jag ensam med hela storstockholms ballaste bög. Kan det bli sorgligare? För mej alltså!

Ut i skogen ska vi gå… moohahaha!

Sista gången jag fick Borrelia trodde jag på fullt allvar att jag skulle dö. Min häst, Freyr, hade precis gått bort och jag höll själv i grimskaftet när han avlivades med ett skott i pannan. Jag minns att jag tänkte:

– Det här är en situation som man kan få hjärtinfarkt av.

Russin & Freyr

När jag vaknade dagen därpå var jag heller inte frisk. I flera dagar gick jag omkring och var alldeles utmattad, helt förstörd och med en obehaglig känsla av att blodet liksom bubblade i ådrorna. ”Hjärtinfarkt”, tänkte jag och åkte till akuten. Efter ett dygn av noggranna kontroller kom en läkare och satte sej på sängkanten. Han sa:

– Har du varit med om någonting hemskt eller uppskakande den sista tiden?

Jag svarade:

– Nej, men min häst som jag älskar över allting annat blev skjuten i huvudet för några dagar sen och jag var ju tvungen att hålla i honom för att slaktaren skulle kunna sikta ordentligt.

Läkaren klappade mej lite på benet och sa:

– Vi vet i alla fall vad det är för fel på dej och det är inte hjärtinfarkt.

– Inte, sa jag.

Läkaren skakade leende på huvudet och pekade på dörren;

– Det här är vad vi brukar kalla för: ”Brustet hjärta och en släng av Borrelia”. Botas med tiden och en rejäl antibiotikakur. Du kan åka hem nu.

Sedan den dagen har jag inte varit mycket i stallet alls. Jag stängde in mej på kammarn och skrev ”Familjelyckan”, därefter också; ”Det stora svenska vemodet”. Nu börjar jag känna mej frisk igen, kollar på hästannonser och planerar vårens ridturer. Och så i går, efter en vända i skogen med hunden, kände jag hur någonting kröp under tröjan. Jag stack in handen och fick ut – en fästing.

I helvete jag ska ha Borrelia en tredje gång. I helvete!!!

Carina Dahl – Im gonna get ya!

Ja, jag vet – jag har en bok kvar att skriva: ”Avdelning för obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”, men det behöver jag inte käka antibiotika för att göra. Och förresten har jag annat att tänka på. Jag ut och rida med Janne.

Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Hej Tina,

Nu blir du först i världen med att läsa Det stora svenska vemodet, jag tänkte bifoga en liten handledning inför läsningen. Det finns en inledning som du kan uppleva lite ”lallig”, låt dej inte luras av den. En ganska stor del av konstruktionen grundar sej på vad som sker i dom första 50 sidorna, så bläddra inte förbi. Från sidan 51-430 kommer du i alla fall inte att lägga boken ifrån dej så ha mat, ha vatten (vin går också bra) och håll i hatten!

Kanske skulle det vara på plats med en varning. ”Det stora svenska vemodet” är ingen bok för dom yngsta barnen i familjen. Ha ha! Jag minns ännu Nisses kommentar när jag pedagogiskt försökte förbereda henne på innehållet i DSV och sa:

– Du måste förstå att du i framtiden kommer att ha en morsa som har skrivit heta sex-scener mellan två män. Kommer inte det att kännas konstigt?

Varpå Nisse tittade på mej med sina stora, oförstående ögon och svarade:

– Det är väl dom enda sidor man kommer att läsa i den där bokfan!

Det är helt enkelt ett beslut jag har tagit, att eftersom det finns en alldeles unik (skulle jag vilja påstå) kärlekshistoria i DSV (två föresten, vi har ju Tigertämjarn och Pierina också) löpa den linan helt ut, det är skönlitteratur för fan! Jag kan inte komma undan med att skriva: Scen 211. Ext. / Int. Tunnel. Light to dark. Tåget kommer.

MEN, för att kunna skildra deras relation över huvud taget, har jag naturligtvis tvingats göra ganska grundlig reserach och jag är lite chockad över vilken oerhörd rädsla det fortfarande finns (läs bögskräck) out there! Och så kommer ”Det stora svenska vemodet”. Det är en bok tror jag som hemskt många skulle vilja läsa och ha glädje av, men hur ska dom palla? Hur ska du palla? En del kommer att bli ledsna.

M hade svårt för att läsa Familjelyckan. Det kan inte jag förstå! Men man upplever så olika saker. Jag tycker att Familjelyckan är en riktig ”feelgood” bok. Hon blev illa berörd. Jag har verkligen försökt att klura ut varför, om det är för att jag har skrivit den och det blir svårt att förhålla sig till någon som står så nära. Det förekommer en våldtäkt, ett barn som försvinner och en ganska detaljerad sexscen (kanske ett par, jag kommer inte ihåg) – men hallå, Familjelyckan är när allt kommer omkring en riktigt varm och humoristiskt bok. Det är ”Det stora svenska vemodet” också, fast det är mycket mer av allting. Jag tror att har man över huvud taget förmåga att leva sej in i en berättelse och kan skratta högt åt det som är roligt, kan man nog också bli väldigt ledsen av DSV. För att inte tala om alla som verkligen kommer att bli äcklade, illa berörda eller bara komma ut ur garderoben! Det är skönlitteratur föfan, man kan ju inte rygga för en berättelse (även om just den här var oerhört påfrestande att skriva) man måste ju ta sin historia i hamn. Annars får man nog ägna sej åt att skriva flicknoveller i en ponnytidning. Jag tror att jag skulle vara rätt så bra på det med. Mycket sex och våld skulle det bli bland ponnyhästarna!

Det här mailet tänkte jag skicka till dej innan du läser DSV, men så ångrade jag mej. Varför skriva ett enda dugg. Som om jag skulle sitta där i framtiden och varna mina läsare. Go with the flow, säjer jag bara.

Nu är det endast några veckor kvar innan Familjelyckan kommer ut och har man en gång tagit dom karaktärerna till sej, blir det inget problem att läsa DSV heller. Det är lyckliga böcker, starka berättelser, stora känslor.

Jag tycker att jag har skrivit precis dom böcker jag själv skulle vilja läsa. Någonting som knappt finns på den svenska marknaden idag. Riktiga skrönor!

Och nu ska jag börja på den sista och avslutande delen. ”Avdelning för obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”.

Pelle höll på att smälla av när han fick höra titeln.

– Kan den inte bara heta ”Nationalspöket” så som vi hade tänkt? frågade han.

– Nej, sa jag. Den kan inte det. Men den kan heta: ”Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”.

Jag tror vi kom överens om det. Vi brukar komma överens. Nu måste jag gå och jobba by the way!