81% är glada

För många, många år sedan (när barnen var små) brukade vi åka ner till Österlen några veckor varje sommar. Vi har bott på flera olika platser längs Hanöbukten, men alltid vid havet och ständigt med samma rutiner.

Tidig morgon. Skutskepparn på cykel, ut och köpa färskt bröd. Fem timmar senare, frukost. Jag tror att han har cyklat över HELA Skåne. Eller, han vidhåller faktiskt att han HAR gjort det, och att dessa cykelturer (fem fucking timmar varje dag) har varit några av hans bästa stunder i livet.

Han kanske hade en annan under alla dessa år.

Det hade i alla fall jag.

Havet!

Efter frukosten gav jag mej av.

Så långt som jag har vandrat längs Hanöbuktens stränder tror jag att få har gjort. Och jag jobbade oförtröttligt på samma historia. Kronjuvelerna.

Jag VISSTE att jag måste fånga den berättelsen på något vis, tanka ner alla karaktärerna och händelserna.

Ingen plats kunde då vara bättre att befinna sej på än Österlen. Med plurret på ena sidan och jorden på den andra, knatade jag kanske hundra mil i sanden fram och åter, fram och åter.

Fideli, Humla och Freja
(Sen blev dom stora och drog till ”Hultan” istället.)

Det låter mycket, men det är inte särskilt mycket för en film eller en bok. Och jag skrev i slutänden en hel trilogi (även om sista delen inte är ”färdiggådd” ännu). Jag har cirka 33 mil kvar. Det får nog bli på Gotland.

Men för att återgå till filmen, Kronjuvelerna.

När jag fick veta att att dom sista scenerna skulle spelas in på Österlen (den övriga inspelningen sker ju utomlands) gick nästan en rysning genom kroppen. Och jag har aldrig berättat för Ella om mina evighetslånga promenader längs kusten. Hon har helt enkelt gjort samma resa själv. Hon har sett samma saker som jag har gjort och hon har känt ”vibbarna”.

Skoj att ortsborna engagerar sej i filminspelningen och avger sitt tyckande i en omröstning på Ystad Allehandas webplats.

I skrivande stund är 81% glada.

Jag är också glad, men jag tycker å andra sidan att det mesta är kul numera.

Jag börjar bli gammal.

Och fy fan vad roligt det är!

Hammars backar

Syndabockar och kåt-djur

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Då och då läser jag igenom något av inläggen i min blogg bara för att ”kolla” liksom. Det är en skada efter Eva Landsmanis (språkgranskare) som jag troligtvis alltid kommer att bära med mej. Det är bäst att kolla! Ofta slås jag då (alltså vid dessa inspektioner) av hur uppsluppen och rent av glad jag verkar. Men hallå, ni skulle bara höra hur det låter när jag sätter mej bakom datorn på morgonen. Typ så här:

– Åh, herregud nu ska man in i den här soppan igen!

– Åh, fy satan vilket elände, undrar om någon har skrivit till mej på Facebook?

– Nä, jag orkar inte med den här boken. Jag pallar bara inte!

– Varför ringer aldrig telefonen, är det verkligen ingen som vill mej någonting?

Ungefär där brukar jag minnas att mobilen ligger på cirka 40 meters djup som ett resultat av alltför uppsluppet födelsedagsfirande i skärgården. Sedan tar jag mej helt enkelt samman och börjar jobba för jag vet hur det kommer att kännas när boken går till tryck och ingenting mer kan ändras på. Samtidigt som jag tycker att DSV är så himla krävande att skriva, är det ju också det absolut roligaste jobb jag har gjort. Jag umgås jämt med dom karaktärerna 24-7. Ibland får jag påminna mej själv om hur det började. Det var på Österlen för många år sen. Jag hade för vana att promenera längs Hanöbukten i timmar varje dag. Vid ett tillfälle lade jag mej i sanden och vilade. Först såg jag inte paret som kom, och dom antagligen inte mej, för då hade dom nog valt en annan plats. Men dom packade upp sina saker, bredde ut sina badlakan och slängde av sej alla kläder. Det var då jag upptäckte att det var två snubbar. Den ene talade amerikanska, den andre svenska med svag brytning. Båda två var oerhört vältränade utan att verka uppumpade, en var tatuerad på armarna. Jag skulle gissa att de var i 30-40 års åldern. Vågorna gick stora och vattnet var svinkallt, men dom slängde sej glatt i havet. Det kan vara ganska starka strömmar i Hanöbukten och jag blev verkligen orolig över att behöva bevittna en drunkningsolycka och kanske även bli indragen (neddragen) själv. Det var en sann lättnad när dom äntligen kom upp igen och lade sig att torka i solen. Det var nu jag hörde en dialog mellan dessa två som alltsedan dess har stannat kvar i mitt huvud. Det var helt enkelt någonting av det absolut raraste jag har hört!

Den ene mannen (låt oss kalla honom Amerikanen) sträckte ut armen (ja, jag tjuvkikade) och strök undan en våt hårslinga från den andre (svensken) mannens skuldra. Han sa på amerikanska:

– Jag förstår inte vad det är med dig, du har knappt sagt ett ord sen igår.

Svensken svarade inte. Han bara låg där på mage i solskenet och teg. Amerikanen gav sig inte. Han lirkade och lirkade.

– Du var ju så glad när du åkte, men sen när du kom hem var allting förändrat. Jag fattar inte vad som har hänt.

Svensken svarade fortfarande inte. Amerikanen hävde sig upp på armbågarna och kysste hans rygg (jag fick en chock). Han sa:

– Då får jag leva med en jävel som som sover på mage och inte säjer någonting.

Jag förstod nu att dom var ett par och hade någon form av problem i sin relation. Ingenting kunde intressera mej mer.

Svensken vände på huvudet och muttrade.

– Jag är en mördare.

Amerikanen spärrade upp ögonen och började gapskratta. Han sa:

– Noo!

Svensken nickade sorgset.

– Jag har mördat någon.

Jag hörde nu att han talade svenska, men med en svag brytning. Kanske hade dom bott utomlands i många år. Amerikanen skrattade fortfarande.

– Det har du inte alls det. Du kan ju inte slå ihjäl en fluga ens en gång.

Svensken vände sig om och tittade på honom.

– Jag har kört på en sån där… fan, jag minns inte vad det heter, med bilen.

Amerikanen kunde inte sluta skratta.

– Vaddå, har du kört på ett djur?

Svensken nickade.

– Ett djur, jag kommer inte ihåg vad dom heter.

Amerikanen hängde över bröstet på honom.

– Men vad var det för ras då?

Svensken funderade ett ögonblick.

– Det var ett sånt där kott-djur!

Jag höll verkligen på att börja gapskratta och fick bita mej själv i kinderna för att vara tyst. Det gjorde däremot inte amerikanen. Han skrattade så han knappt fick luft och upprepade på svenska:

– Har du kört på ett ”kåt-djor”?

Jag drog handduken över huvudet och garvade så axlarna skakade. Jag hoppades att dom inte skulle märka mej. Jag hoppades att dom bara skulle fortsätta att vara roliga och vackra och vidunderliga i alla sina dagar. Och det tror jag att dom är. Jag tror att dom lever någonstans på Österlen eller på en farm i Alabama och älskar varandra högt och rent. Jag visste inte då att jag en dag skulle sitta på ett fartyg någonstans i Östersjön och skriva om ett par som är djupt inspirerat av dom här två personerna. Det är sånt som gör mitt jobb så jävla spännande. Det är sånt som gör att jag inte kan slita mej från datorn. Att jag måste tillbaka dit hela tiden. För att i någon mån bidra till att rädda det svenska beståndet av syndabockar och kåt-djur.