Kom till pappa Pelle

Dimman har lättat. Alla böckerna kom fram i tid och är nu på väg till sina rättmätiga ägare – dvs ni läsare! Alltsammans är Pelles förtjänst – och Katjas. Jo, jo det är visserligen jag som har skrivit ”bokfan”, men ni anar inte vilket team jag har haft bakom ryggen. Ni kan inte haja hur många människor som har engagerat sej, diskuterat, analyserat, språkgranskat och korrekturläst den här berättelsen. När jag idag klev in på förlaget sträckte Pelle ut armarna och sa:

– Kom till pappa Pelle!

Pelle i ”roddarkavajen”, packar upp böcker

Det är stort. Vi har gjort blad och boksidor ihop – är det inte lite kinky? Så här i efterhand skulle man aldrig vilja byta förlagsfamilj, aldrig Pelle och inte Katja… dom är inte ens ett par om ni trodde det. Katja har helt egna produktioner på gång såväl här hemma som utomlands. Jag ska återkomma till det längre fram. Hon ser inte ut som förr, kan jag meddela. Hon är vackrare – och rundare!

Upplyft (som alltid) av mötet med mina förläggare (och Vera!) samt utrustad med ett fåtal rykande färska exemplar av ”Familjelyckan” begav jag mej till min dotters arbetsplats Sub DVD på David Bagares Gata.

Philippa har varit med sedan den allra första början. Hon är min äldsta dotter och den som har fått se färgbandets alla avigsidor flera gånger om. Hon har somnat och vaknat till skrivmaskinsknatter i hela sitt liv och där emellan fått nattsömnen förstörd av Stockholms Jazzfestival på Skeppsholmen. Åt henne har jag dedikerat min debutroman.

– Var fan har du varit? sa Philippa och hjälpte samtidigt en kund tillrätta med någon japansk underground film.

– Men… ja, inte vet jag, sa jag och chansade vilt. Hemma!

– Jag har inte sett dej på ett år, sa Philippa.

Jag skruvade lite på mej i den trånga men trivsamma lokalen.

– Inte… men… jo, för sjutton serru… Här får du en bok förresten. Om det är okey… alltså.

Philippa studerade omslaget med bitter min.

– Det är nästa fråga, sa hon. Var är våra skor?

Jag pekade försiktigt över disken.

– Där, där på omslaget.

Philippa gav mej ett iskallt ögonkast.

– Fine, vi vill gärna ha tillbaka dom nu. Det börjar bli höst och det drar om fötterna här i Stockholms City.

”Att sköta affärerna och sakna sina skor”

Nä, det har jag bekännt redan tidigare. Jag blev aldrig en av dom. En av dom som gräddade bullar, slungade pannkakor och kokade saft. Men jag har ”caterat” det ska jag ha cred för och det vet ni era snorungar.

Nu har ni den där skitboken i alla fall (och ni övriga barn som inte har den ska få den) med kärleksfulla dedikationer dessutom. Till alla er andra som jag också (lovar) hade önskat att skriva varma hälsningar till (ni vet vilka ni är – Annika, Robban, Ronny, Jackie… en massa) det fanns inte tid till det idag. Ni får era böcker signerade och jag är så väldigt glad över att ni alla vill läsa min roman så jag nästan spricker av stolthet. I mitt hjärta är ni alla underbara. Tusen tack!