Han finns!

Hockey VM har precis satt igång, och Kronjuvlerna, nu ”The Crown Jewels”, gör sin resa över världen. Nu är det dags för Canada att stifta bekantskap med Fragancia, pappa Fernández och alla de andra. Bäst av allt, jag fick ett Youtubeklick skickat till mig på Facebook. Pettersson-Jonsson finns på riktigt!

Han finns!

 

Kronjuvelerna – Ett livsverk

Böckerna går att beställa HÄR

TV-serien visas på SVT Play fram t.o.m den 4 februari

Recension

Nu när Kronjuvelerna har haft svensk biopremiär och visats på SVT med miljonpublik tre kvällar i rad, kan det vara roligt att berätta lite om tillkomsten av produktionen.

Jag är född med den här historien inom mej, jag har alltid vetat att den ska berättas, att jag kommer berätta den, men inte hur lång den skulle bli eller i vilket format den skulle återges. Och så blev det till slut både två böcker, en TV-serie och en långfilm!

Av fem fina Guldbaggenomineringar blev det tre feta baggar!

Första gången jag ens yppade min idé, att skriva om en fattig familj, där alla, var och en, bar på en alldeles särskild gåva, var för dåvarande producenten på SVT i Göteborg, Gunnar Carlsson.

Vi satt på en billig sylta och jobbade med ett helt annat manusprojekt, när jag plötsligt hörde mej själv säja:

– Vet du om att August Strindberg försökte koka eget guld på ett hotellrum i Paris?

Och Gunnar svarade:

– Inferno.

Jag fyllde i:

– Det finns människor med stora kunskaper, såna som kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, stämma blod och vifta på öronen. Du vet, riktiga Kronjuveler!

 

Fragancia och Jésus
Alicia Vikander och Jesper Lindberger

Det där är nu mer än tio år sedan, och mitt första manusutkast hade inte titeln ”Kronjuvelerna” utan hette någonting annat. Jag hade hittat nyckeln till ett universum som var så oändligt mycket större än nittio minuter film.

I första versionen beskrev jag en ö inom militärt skyddsområde som kallades för ”Pinan”. Den delen är inte alls kvar i ”Kronjuvelerna” utan återfinns i uppföljaren till TV-berättelsen, romanen; Det stora svenska vemodet.

Jag skrev och jag skrev, och snart hade vi material för upp emot sex timmar film, vilket var alldeles för långt. Och ingenting gick att stryka! Det här var ju mitt universum, karaktärer som var mejslade ur sten.

Då kom Daniel Alfredsson in i bilden.

Tillsammans med honom började jag bearbeta materialet på SVT Drama i Stockholm. Där fanns en enormt entusiastisk manuschef, Ivar Köhn, som verkligen brann för idén. Men när han flyttade till Norge avstannade projektet.

Daniel spelade in långfilmen Syndare i sommarsol och jag började utarbeta manuset till julkalendern Dieselråttor och Sjömansmöss.

Under skrivarbetet med julkalendern kopplades regissören Ella Lemhagen in som manuskonsulent.  Jag hade önskat att hon skulle ta på sej hela regiuppdraget för produktionen, men det fungerade inte logistiskt för Ella just då. Däremot kände vi båda att vi gärna ville göra någonting tillsammans i framtiden.

Ella instruerar Alicia inför en tagning
Foto: Michael Taskow

Ella och jag hade därefter flera möten om hur vi skulle tackla och bena upp den här stora berättelsen med alla sina linjer och stickspår? Ibland gick det framåt, ibland tog vi en paus på varsitt håll och gjorde annat. Jag jobbade som krönikör för Tidningen Hästfocus i många år, och fick där en ovärderlig träning i att leverera textmassor (on time) och att skriva disciplinerat.

Vid ett tillfälle satte jag mej i min dotters lägenhet uppe på Södermalm och försökte renodla exakt vad Kronjuvelerna skulle innehålla. Där lade jag grunden till boken, som senare fick titeln Familjelyckan, men det förstod jag inte förrän jag träffade den dåvarande långfilmskonsulenten, Per Nielsen, på Svenska Filminstitutet.

Per kallade upp mej till sitt kontor på Gärdet och vi hade ett långt, vägledande samtal. Sedan skrev Per ett utlåtande om Kronjuvelerna (som jag har kvar än i dag och är något av det finaste någon har skrivit om mina manusidéer), och där han avslutade med orden: ”Det känns som att jag har varit i ett helt romanuniversum!”.

Och nu började det lossna ordentligt. Ella hade redan ett samarbete med produktionsbolaget Filmlance genom sina tidigare filmer, och satte mej i kontakt med ägaren Lasse Blomgren och producenten Charlotta Denward. Tillsammans mötte vi så småningom upp SVT:S dramachef Christian Wikander i Göteborg, och avslutade en bra dag på SVT med det årets Guldbaggegala på Göteborgsoperan. Vi var på gång med någonting som kanske aldrig hade gjorts i Sverige på det viset tidigare… Magisk Realism!

 

En långfilm

 

Även jag började inse att jag satt med ett enormt material, karaktärer och scener som hade utvecklats under många års tid. Jag ville berätta så mycket mer än vad som rymdes i den uppgörelse som var aktuell vid tidpunkten. Samtidigt som jag skrev ett nytt grovmanus på Kronjuvelerna, började jag arbeta med första delen i en planerad trilogi, boken Familjelyckan.

 

Del ett i en planerad trilogi

 

Varför produktionerna har olika namn är för att skilja dom båda verken åt rent juridiskt. Boken blev klar före filmen / TV-serien och SVT hade i en överenskommelse med mej fått ensamrätt att använda titeln; Kronjuvelerna. Innehållet är likartat. Det är samma karaktärer och händelser i stort, men boken är förstås (som böcker ju blir) mer omfattande och kanske (i det här fallet) även ljusare berättad.

 

`Svindlande tanke´ var vi nu omkring åren 2007-2009 i gång med en romansvit, en långfilm och en TV-serie. Ella tog över mitt grovmanus och satte sin prägel på berättelsen, genom att forma en magisk, dramatiskt kriminalhistoria med tidlösa kostymer och fantastisk scenografi. Filmfotot av Anders Bohman är i världsklass!

 

Jonatan Bökman som Richard Persson

 

Filmen hade stor galapremiär på biograf Rigoletto i Stockholm sommaren 2011. Ett uttryck som ”alla var där”, känns som ett understatement i sammanhanget. Trycket på biljetterna var stenhårt och efterfesten på Café Opera fantastisk.

 

Jag (i hatt) och mina döttrar f.v Freja, Philippa, Humla och Fideli på premiären av Kronjuvelerna
Fler bilder HÄR

 

Tänk om alla galagästerna som fyllde den stora salongen hade haft en aning om hur länge och hur mycket vi, i teamet har jobbat med Kronjuvelerna. Alla timmar, år på kammaren (hytten i mitt fall), och sedan Ellas gigantiska arbete före, under och efter inspelningen. Men just där och då, när applåderna aldrig ville ta slut efter föreställningen, kändes det ganska skönt att sitta med en uppföljare i rockärmen. Det FINNS en fortsättning på berättelsen, del två i min romantrilogi, boken Det stora svenska vemodet.

 

Som manusförfattare ligger man ju alltid först i produktionen. När regissören sätter igång och filmar är mitt jobb slutfört för länge sedan. Då är det tacksamt att äga nycklarna till ett helt romanuniversum.

I Det stora svenska vemodet får vi följa de barn som huvudkaraktärerna i ”Kronjuvelerna”, Fragancia och Pettersson-Jonsson, får tillsammans i framtiden.

En recensent i tidningen Corren kallar boken för ; ”En hisnande, sagolik skröna”, och skriver om innehållet; ”Bottnande i ett djupt och livsavgörande allvar är det här ändå den genuint roligaste roman jag läst på länge.”

Fett!

Den som undrar hur det går för den förunderliga Familjen Fernández och alla deras vänner, har alltså svaret där. Boken / böckerna går att beställa överallt på nätet och finns även på de flesta bibliotek. Annars är det bara att säja till så fixar personalen det.

Och vad händer nu då på skrivkammaren (i hytten)?

Jag ska skriva färdigt den avslutande och tredje delen om Familjen Fernández / Jonsson med arbetsnamnet; Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn. Jag har en stor förläkek till långa, konstiga titlar som ingen jävel kan behålla i minnet. Nämnvärt om böckerna är annars att de är helt fristående från varandra och kan läsas i vilken ordning som helst. Störst utbyte har man kanske ändå av att börja med Familjelyckan.

Till slut, det som alla frågar; ”Varför heter filmen och TV-serien, Kronjuvelerna?”

Okey, `spoilervarning´ här för dom som fortfarande väntar på ett rafflande kriminaldrama med Kungahuset i fokus. Det blir ingenting av det.

Med ett uttryck som, ”En riktig Kronjuvel”, brukade man (förr i tiden) beskriva en person som utmärker sej för att vara lite udda, knasig, konstig eller allmänt besynnerlig i vidare mening. I min berättelse syftar jag på en grupp, till synes, ganska kantstötta karaktärer, men som alla bär på någonting stort och enastående inom sej.

Någon kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, en annan vet var lyckan har sin gång och en tredje bär på ett hjärta av guld i sitt bröst. Det finns dom som kan vifta på öronen och vända ögonen ut och in. Somliga påstår att dom har mött Jesus och ytterligare andra att dom funnit receptet på guld.

Är det inte en förunderlig tanke att alla dessa människor existerar mitt ibland oss utan att vi vet vilka det är. Det finns bara ett säkert sätt att känna igen en ”riktig Kronjuvel”. Man ska söka i byggnader med sprickor i fasaden, studera människor med glipor i kläderna, kika in genom revor och syna skrubbsår på knäna… Och långt där inne går det att skymta en gyllene själ.

Och i tveksamma fall (men testa inte det här på djupt vatten)… Den som bär på ett hjärta av guld i sitt bröst, sjunker som en sten till botten!

Kronjuvelerna får Internationell Biopremiär på Berlins Filmfestival 2012

Böckerna går att beställa HÄR
Familjelyckan finns även i pocket

 

 

Kronjuvelerna har en egen grupp på Facebook som alla kan gå med i!

Larssons garage

För första gången skriver jag filmmanus på en bok. Tur att det är min egen, annars vet jag inte hur det skulle gå. Jag har fått förfrågningar tidigare om att bearbeta andra författares verk, men tvekat inför uppgiften.

Vad det gäller Det stora svenska vemodet känns det annorlunda. Dels är det tveklöst den mest filmiska berättelse jag någonsin skrivit, men också en värld som jag behärskar och hittar i. På så sätt blir det enklare att finna ”dramaturgiska” genvägar och jag kan skriva om dialogen precis som jag vill.


Foto: Jan Johansson

Bilden föreställer faktiskt, Det stora svenska vemodet. Uppföljaren till Familjelyckan och den helt fristående fortsättningen på berättelsen i Kronjuvelerna. Många titlar på samma saga. Men Herregud, inte visste väl jag hur det här projektet skulle växa.

Det är en av mina bästa vänner, Janne, som har tagit bilden. Typiskt honom att plåta inlagan istället för omslaget. Janne är genial! Han har också det största hjärta som jag någonsin har mött. Och han gör hjärtan till mig. Jag har lagt ut en bild tidigare där han har fotograferat ”Det stora svenska vemodet” som en hjärtformad spricka i isen. Helt underbar!

Ärligt talat kan jag inte se hur man skulle kunna finansiera en sådan berättelse i Sverige, men det är å andra sidan inte min sak att fundera över. I det fallet måste man ge en eloge åt producenterna till ”Kronjuvelerna”, Filmlance och SVT, som ju redan har visat att det går.

På lördag ska vi ha surströmmingsskiva ombord. Jag är rädd för att Wilmer ska få en chock av doften. Viola är jag inte lika orolig över. Hon är nästan nyfödd och begriper ingenting. Själv har jag halva min släkt i Västerbotten, och har bevistat upprepade surströmmingskalas i Larssons garage.

När jag skapade karaktären Pettersson-Jonsson och gjorde honom till en av världens bästa ishockeyspelare beskrev jag hans bakgrund så här:

Ur Familjelyckan:

”Pettersson-Jonsson hade en mycket nära och innerlig relation till sina föräldrar. Hans mor kom från Byske och var dotter till en riktig mejerska. Uppfödd som hon var på bruttu och Västerbottensost utvecklade hon en benstomme (som långt senare) skulle bli föremål för rymdforskning inom NASA och som (spekulerade världspressen) var den bakomliggande orsaken till Pettersson-Jonssons framgångar i NHL.”

Pettersson-Jonsson

Det är Björn Gustafsson som spelar Pettersson-Jonsson i filmen, men det vet ni redan vid det här laget. Kuriöst ändå, att när ni andra försöker föreställa er hans magrutor, tänker jag enbart på hans benstomme.

Nu ska jag baka tunnbröd!

Jag ger dig min morgon

Ny dag, nya insatser. I går fick ni Pettersson-Jonsson och Björn Gustafsson, i dag blir det tillbaka in i dimman igen.

Redan klockan fyra på morgonen var jag ute på däck (dont ask me why) men det var alldeles stjärnklart och helt vindstilla. Man kunde se Karlavagnen och Orions Bälte avteckna sig i vattnet tillsammans med tusentals andra stjärnor. Vackert, faktiskt.

Klockan sex ämnade Jyck masa sig upp ur tråget. Då började dimman smyga sig på. Den lade sig sedan helt jämntjock i farleden och har inte börjat lätta förrän nu.

Klockan sex i morse

Pettersson-Jonsson, ja. Hur konstigt känns det inte när hans namn nämns i varenda tidning över hela landet (står gör det ju ”egentligen” om Björn Gustafsson). Men Pettersson-Jonsson är MIN, han är liksom JAG och ändå inte.

För han är också Ellas, och Björns, och alla mina läsares. Pettersson-Jonsson tillhör folket nu. Han är är ute, han är Er!

Vid något tillfälle under vägs gång hade jag kontakt med en förläggare som prompt ville ändra hans namn. Hon kunde inte begripa hur en romanfigur, och ännu mindre en filmkaraktär, kan heta… Pettersson-Jonsson. Vi gick ganska fort skilda vägar.

Ella har aldrig någonsin ifrågasatt vad någon person i mina manus heter. Aldrig!

Hon verkar faktiskt begripa varför de heter som de gör.

Och den som inte gör det.

Deal with it!

Kaffe och kalksten till frukost

Många fortsätter att fråga efter del tre i min trilogi trots att det bara är ett år sedan del två kom ut. Det tycker jag i och för sig är oehört roligt och sympatiskt. Men något exakt svar har jag inte.

Jag kan inte beskriva ett stort romanbygge på annat sätt än som en lång fridykning utan tuber. Man måste ta ett HELVETES djupt andetag först. Det är som när man står på bryggkanten med ena stortån i vattnet. Och man vet att det kommer ske, man vet att man kommer hoppa men man har fan inte en aning om NÄR. Så plötsligt händer det bara. Kroppen far i väg rakt ut i luften och man hör sig själv skrika hela vägen ned under ytan. Sedan är man borta i två år.

Dimman börjar lätta

Vad som står på tur nu är ett filmprojekt med Guldbaggebelönade regissören Maria Hedman. Alla mina arbetskamrater har en jävla massa Guldbaggar. Det känns inte odelat bra. Jag har aldrig ens vunnit på Oddset.

Därefter vill jag väldigt gärna skriva manus på Det stora svenska vemodet. Det är en så oerhört filmisk berättelse, och så vore det coolt att få möta Pettersson-Jonsson och alla de andra karaktärerna som medelålders personer.

Men allra först ska jag måla klart i maskinrummet. Man vill inte riskera att bli nischad som manusförfattare. Det vore för eländigt. Bergis skulle man vinna en Guldbagge också. Får inte ske!

Hot hot hot

Landström, vatten, tvål och tvättmedel. Allt det finns i obegränsade mängder… på Rindö. Synd bara att torktumlaren har pajat. Nu torkar kläder precis överallt ombord. I vartenda stag, på varenda solstol, i vinschar och kranar, längs räcken och brädgångar. Trosor!

Nej, men i alla fall tishor, strumpor, handdukar och lakan. Hur kan man skapa fyra kubikmeter smutstvätt på tio dagar?

Hot hot hot

Jag gillar att tvätta, och jag gillar faktiskt även att hänga. Det är fan mycket, mycket roligare att inte ha en torktumlare än att ha en. Igår satt jag ute sent och drack ett glas vin mitt bland all den där tvätten som dinglade i huvudet. Det kändes nästan lite overkligt. Som om man när som helst kunde förvänta sej att se en mammut sticka fram huvudet mellan lakanen.

Och så snackade jag lite med Ella på Facebook. Hon är på plats i Litauen nu och förbereder inspelningen av Kronjuvelerna som startar inom kort. Tyvärr kan jag inte avslöja vilka som kommer att göra de stora rollerna, men det är en GENIALISK casting. Jag inser att Ella har sett dom här karaktärerna framför sig, precis som jag har beskrivit dem från början. Och därefter finkammat Sveriges skådespelarelit.

Det jag har att göra själv är att sitta med huvudet bland örngott och fiskmåsar, påslakan och orangutanger och hitta på nya berättelser. Men jag ska också åka ned till filminspelningen och hälsa på så småningom. Mina döttrar kommer att HATA mej för det!

Jag menar, två karaktärer som Pettersson-Jonsson och Richard Persson. Det KAN inte bli hetare!

Dagen D

Nisse tror att jag är HELT dum i huvudet, alltså ungefär som Dolly, fast way way värre. Det är bara för att jag inte begriper någonting av ishockey. Inte ett jävla dugg hajar jag, och det är liksom meningen med mej.

När jag skrev Familjelyckan var det nästan en förutsättning för att kunna karaktärisera gestalten Pettersson-Jonsson på ett trovärdigt sätt. Han skulle bli ishockeyproffs, det var en nödvändighet för berättelsens skull. Han måste vara tillräckligt bra för att lyckas ta sej till NHL, men han skulle inte begripa ett SKIT av vad han egentligen sysslade med. Ingen kunde vara bättre lämpad än jag att utforma den romanfiguren.

Varför han heter Pettersson-Jonsson i boken beror på att min gamla ungdomskärlek hette Per Hansson, men han kallades inte för någonting annat än Persson, vilket snabbt blev Persson-Hansson. Ishockeyspelaren Pettersson-Jonsson fick även Persson-Hanssons utseende, och flera av hans karaktärsdrag.

Pettersson-Jonsson

Pettersson-Jonsson är ju en djupt hängiven själ och dedikerad människa. Dock inte åt sporten. Pettersson-Jonsson är BARA intresserad av familjens lilla charkuteributik, och att stoppa korv. Persson-Hansson (IRL) var nästan ännu värre. Han var fågelskådare, ornitolog. När jag berättar i boken om rörsångare och sävsångare, kan ni ge er fan på att det är den vackra (men genomknasiga) Persson-Hansson som har släpat med mej ut i någon vassrugge för att lyssna på fåglar i gryningen. Ingen har sett så många förlorade soluppgångar som jag. Han lärde mej även att hugga ved, men han sa aldrig någonting om ishockey.

Undra på att jag gång efter gång frågar Nisse.

– Vilka är det som spelar i kväll?

Och hon skriker (för hon håller på att bli galen av det här).

– Det är Djurgården och jävla HV 71. Fatta!

Och jag försöker verkligen ta in det, jag försöker verkligen förstå att det är Djurgården – HV 71 som spelar varenda förbannade match. Men ärligt, jag hajar det inte. I går, när HV vann, begick jag också misstaget att fråga:

– Fick Djurgården silver nu?

Då reste sej Nisse upp och gick.

– Du är SÅ blåst, sa hon.

Jaha, liksom. Det är Dolly, och så är det jag då. I dag kommer hon förresten. Freja ska ta en taxi med henne från uppfödaren, hon vågar inte åka kommunalt med den lilla dumskallen. Det känns lite som dagen ”D” här just nu. Och jag undrar om inte Djurgården vinner nästa match?

Tussilo och Tussilej

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Ibland hamnar man i ett samtal som man omöjligtvis kan förutse utgången av. Jag har fyra (nu ”vuxna”) döttrar och har under min verksamma tid som morsa upplevt ett antal sådana diskussioner.

Som igår…

Jag vet inte ens riktigt hur det började, bara att det var ett lugnt och fint samtal om livet i största allmänhet.

Jag har inga stora förväntningar på mina barn såtillvida att dom ”måste” prestera fantastiska studieresultat eller nå orimliga framgångar i yrkeslivet. Jag har försökt att fostra dom så som man utbildar unghästar. Jag skulle tro att dom alla är präglade av en metod som Natural Horsemanship. Jag ser med nyfikenhet fram mot VAD dom kommer att göra av sina liv. Och det enda jag begär är att dom har roligt och är stolta över sej själva!

Pettersson-Jonsson, i Familjelyckan, drömmer om att äga en liten charkuteributik. Nåväl, han är ju ganska sugen på Goldie Bernhard också, men att spela proffshockey, det vill han tamejfan inte. Pettersson-Jonsson hatar slagsmål, han avskyr våld.

Riktigt vad döttrarna drömmer om har jag inte exakt klart för mej. Men ibland kan jag bli oändligt sugen på att ta reda vad dom bär med sej hemifrån. Vad för värderingar, vanor och olater kommer dom att ta med sej ut i livet.

Fideli, Freja och Humla på Jazz & Bluesfestivalen 2008

Själv har jag ständigt predikat vikten av att duka ett bord. Nu har vi alltid haft möjlighet att kunna laga och äta shysst mat som det är roligt att ställa fram på bordet, men jag menar att även en fryst pirog i sladdrigt papper bör bemötas med respekt. Att man alltid kan lägga på en duk och tända ett ljus. Såna, små skitsaker, kan jag lägga ner oändlig tid på att tjata om och om igen. Det handlar om någon slags anständighet, mot sej själv och andra. Att vara fin, att göra fint. Även om det kommer hem en polare, lindrigt nykter, och bara vill crasha på soffan. ”Bädda en säng, för Guds skull”, brukar jag säja. ”Ta fram rena lakan och bjud på en kopp te!”.

Och så igår… Då hamnade vi i det här samtalet igen.

Jag hade precis försäkrat mej om att det här med dukningen hade fastnat, vikten av att tända ett ljus, lägga besticken i ordning.

– Men så är det också någonting mer, påminde jag klurigt.

Den av döttrarna som jag då talade med gav mej en fullständigt innehållslös blick och frågade:

Like what?

Jag suckade lätt:

– Någonting som jag alltid har tjatat om…

Nu fick hon djupa rynkor i pannan också och upprepade vad jag nyss hade sagt:

– Någonting som du alltid har tjatat om…

Jag skrattade roat åt hennes spelade okunskap. Som om hon inte visste, som om vi inte hade haft det här samtalet tusen gånger tidigare.

– Någonting som ni aldrig, aldrig får glömma.

Nu tändes liksom ett ljus i hennes blick och hela ansiktet sken upp. Hon ropade högt:

– Att byta tampong!

Men vad fan i helvete är det för fel på dessa ungar? Jag har väl aldrig någonsin tjatat om det mest basala, det som varje människa begriper och bär med sej i ryggraden. Men att lämna en gåva till Frälsningsarmén, det har jag sagt, det är viktigt. Att gå ut med soppåsen är aldrig fel. Och okey… att byta tampong.

Peace out!

Från det ena till det andra

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Det här med att göra resarch är spännande. Jag skulle säga att det är det absolut roligaste i mitt jobb. Plötsligt leds man in på de mest avikande och förunderliga spår. Jag har gjort research på allt från ishockey till transvetism och inbördeskrig. Ett tag läste jag allt om Jaromir Jagr, under en annan period umgicks jag BARA med homosexuella (som fortfarande är de roligaste människorna att vara med), den senaste tiden har jag hängt en hel del på en obskyr boxningsklubb i Detroit.

Det gick ett barnprogram på teve när jag var barn som handlade om en liten flicka med en förtrollad gungstol. Egentligen var hela rummet som hon bodde i magiskt. Mattan på golvet var ett stort hav och kuddarna i sängen stenar i en bäck.

Lite så fungerar min ”skrivkammare”. Här ifrån utgår de märkligaste resor. Ibland leder de verkligen någonstans även i verkligheten. Jag har fått träffa och lära känna människor som jag sannolikt aldrig skulle ha gjort annars.

Anders kom dock alldeles av sig själv. En dag steg han bara in genom dörren med en blick som; ”Här tänker jag stanna för evigt!”. Det såg lite roligt ut faktiskt. Sedan den dagen har han fortsatt att komma i samma takt som x-2000 anlöper Stockholms C. (Heter det ”anlöper” när tåg rullar in på stationen?)

Av: Johan A Wattberg

Anders har definitivt dragit upp sportintresset här ombord. Jag har dock skrivit en hel roman om en blivande NHL-spelare utan att någonsin känt tyngden av en puck i min hand. Varför just jag (som inte begriper ett smack av ishockey) var så särskilt lämpad att skriva Familjelyckan beror på att det gör inte min karaktär i boken heller. Han vill inte alls spela ishockey, han råkar bara vara förbannat bra på det. Han vill jonglera med knivar och stoppa små, rara korvar. Och så vill han få omkull sin motspelare i Boston, Goldie Bernhard, som han sedan blir mer eller mindre slaktad av. Kan ni begripa hur en sådan intrig kan leda till utmärkelsen, ”En av årets bästa pocketböcker”.

I och för sig har Familjelyckan fått smått otroliga läsarreaktioner, men den är ju inte just ”förutsägbar”. Det är den inte.

Men jag gjorde research på vissa punkter och jag gav faktiskt bort ett signerat exemplar till Börje Salming (som även han har en stor betydelse för berättelsen). Lustigt nog fick jag ett mail från hans bror (Stigge) en kort tid senare. Han ville också ha en bok. Det fick han naturligtvis.

Men nu mina vänner, bögar och banditer, hutuier och hockey-hunkar, dieselråttor och sjömansmöss… Nu måste jag jobba.

Peace out!

Årets bästa pocketböcker!

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Men satan i gatan! En av de största och mest inflytelserika boksajterna på nätet Pocketblogg.se har offentliggjort sin ”Årsbästa lista” och där är Familjelyckan med i shuckert sällskap av sex andra romanverk.

Så här skriver de; “Många pocketböcker har det blivit. Vi har skrattat, gråtit, slukat, funderat, klurat, gett upp, plockat upp igen, och sedan skrivit om det.”

Klart att man blir glad! Stolt och glad rent av. Det är ett sjå att skriva böcker. Tro det eller ej, men ett sjå är det likafullt. Det är lite farligt också. Man kan bli galen – det har man ju hört. Min egen pappa brukar gå omkring och muttra; “Du ska inte hålla på med den där skiten, man kan bli tokig vettu´…”

Man undrar om har var romanförfattare i sitt förra liv? Han har i alla fall inga öron. Kanske är de avskurna?

Jag tänkte att jag skulle fira lite lätt med min skygge vän Sigge-Säl. Han som gav mig ett av de bästa svar jag någonsin fått på en enkel fråga. Jag undrade: “Sigge, hur vet man att det är roligt?” och Sigge svarade: “Man vet att det är roligt när man vaknar upp en morgon, häftigt våldtagen av livet och räven raskar över en!”.

Den här gången, när jag frågade om vi skulle fira lite försiktigt tillsammans, svarade han med ett kort meddelande. Det stod; “Hej Lise-Kott Igelsdott, jag ska fira min moster som fyller 700 år.”

Man måste älska Sigge!

Här är de sju böckerna som tillsammans och var och en för sig fick utnämningen “Årets Bästa Pocket”.

Stäppens Krigare

Ur vulkanens mun

Familjelyckan

Kärlekens Historia

Wyrd Sisters

Almanacka

I Djävulens Spår

Så nu måste jag återigen uppmana alla som ännu inte har läst, att trotsa vinterkylan och göra ett nedslag på ”Pocketshop”. Men viktigast av allt, missa inte fortsättningen Det stora svenska vemodet. Och den ska man äga inbunden tycker jag, för det är en så väldigt vacker bok, både på in- och utsidan.

Thank you and goodbye

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Ibland orkar man bara inte, och då inte enbart på grund av allt för ivrigt viftande med levangen. Hela den här hösten har varit fylld av mer eller mindre energikrävande projekt och i övrigt förvånansvärda överraskningar. Det kändes inte helt nödvändigt att därtill ställa till med en stor nyårsfest.

Så fick detta bli året när vi gjorde ”ingenting” på Nyårsafton. Ja, det vill säja, förutom Nettan och Nisse som satt klistrade bakom datorn och kollade ishockeymatchen mellan Sverige – Finland.

– Klipp dej och skaffa ett jobb, sa vi till Nisse.

Ja, och så gjorde hon det.

Nä, så går det nog inte till

Sverige vann stort (som ni vet) och flickorna försvann snart ut på stan för att fira segern över finnarna. Jag har vid min själ aldrig uppmuntrat till detta, men Nisse har någon hockey-hunk going on i svenska juniorlaget. Jag lär mej ALDRIG vad han heter. Jag skulle inte känna igen honom om jag såg honom och jag har inte en jävla aning om vilka hans spelarkamrater är heller. Men dom vann i alla fall.

Nyårsafton i Stockholm

Nettan, hon raggar på Ryback. Ni vet det där lilla trollollonet med felan. Detta har jag däremot så roligt åt att jag nästan smäller av. För när Nettan har bestämt sej, då har inte Ryback mycket att sätta emot.

Nettan (Natalie)
(När hon en gång fick för sej att det var Humla hon ville ha.)

Själv tar jag det fantastiskt lugnt i vassruggen. Trots det kom jag ihåg att ringa till Patrik igår. Patrik är en av mina allra bästa vänner från tiden på Bogesund. Patrik har Downs Syndrom och behöver mycket stöd i vardagen. Nu har han flyttat till eget boende och har assistenter som hjälper honom med olika saker i hemmet. Det kan vara ganska svårt (eller omöjligt för den otränade) att förstå vad Patrik säjer, men man ska inte missta sej att tro att han inte vet vad han snackar om. För det gör han!Flera gånger under samtalet upprepade han samma ord. Han sa: ”Hästtidning!” Plötsligt förstog jag vad han menade. Patrik är uppvuxen på en stor hästgård, vad han försökte berätta var att han hade sett mej i en hästtidning. Förmodligen den här:

Det är en jävla bild, det kan jag hålla med om, men så länge Patrik känner igen mej så. Sedan berättade han (på sitt sätt) om den nya hunden Doris och sin snälla assistent Lotta. Det var ett fint samtal och när jag önskade Patrik ett gott nytt år, svarade han helt klockrent.

Thank you and godbye!

Det är så typiskt Patrik, plötsligt glimrar det bara till och man kan få höra helt obetalbara repliker. Vi har haft otroligt mycket roligt genom åren. Inte minst när Patrik snodde min bössa och skrämde slag på tanterna i ridhuset. Alla dessa händelser, och många fler, skrev jag om i Tidningen Hästfocus under en lång period. Men nu fick jag vara med själv.

Just den här artikeln bygger på en intervju som Tina Röed gjorde med mej strax före jul. Publicerad med tillstånd av skribenten (för den som orkar läsa).

Ur Tidningen Hästfocus:

Ny roman av Carina Dahl

”Hör du också till dem som älskade filmen ”Brokeback Mountain” och inte kan sluta tänka på de två cowboy-hunkarna som blev så förälskade i varandra? Grattis, här kommer årets lästips! Det är Carina Dahl, tidigare uppskattad krönikör i Tidningen Hästfocus, som kommer ut med andra delen i sin planerade romantrilogi, den helt fristående uppföljaren till läsarsuccén ”Familjelyckan”.

Jag intervjuade Carina Dahl för drygt ett år sedan och fick redan då veta att nästa bok skulle bli en stor kärlekshistoria mellan två män. Jag läser ur pressinformationen där det står om boken; ”Det stora svenska vemodet är någonting så märkligt som en blandning mellan Gökboet och Saltkråkan. En djupt rörande roman som aldrig upphör att överraska.”

Men när vi nu träffas för att tala om den senaste boken är det främst filmen Brokeback Mountain jag tänker på.

– Ja, eller Bröderna Lejonhjärta! Skrattar Carina när jag framför mina synpunkter.

Sedan blir hon raskt allvarlig igen, för Carina Dahl är inte längre enbart den rasande rappa och roliga krönikören som vi minns från förr, utan har nu verkligen mognat in i sin roll som romanförfattare.

– Det är ingen barnbok, förtydligar hon. Inte ens en ungdomsbok. ”Det stora svenska vemodet” är en stor vuxensaga som innehåller kapitel och stycken av stark känslomässig karaktär. Och där finns heta scener! Men framför allt tycks den beröra människor på djupet. Vuxna karlar har skrivit och berättat att de gråtit floder när de läst boken.

– Det gjorde jag också, känner jag mig tvungen att inflika. Fast i en offentlig lokal där alla kunde se.

Carina ser nöjd ut. Jag förmodar att det är en författares dröm att kunna beröra människor på djupet.

– Men framför allt är det en ljus roman, påpekar hon leende.

Och visst är det så. Jag läste i en stor dagstidning nyligen följande omdöme från en recensent: ”Bottnande i ett djupt och livsavgörande allvar är det här ändå den genuint roligaste roman jag läst på länge…”

Carina nickar tankfullt.

– Det var en tuff uppgift att gå in i dessa karaktärers sinnesstämning månader i sträck och jag trodde verkligen inte att jag skulle orka, men samtidigt har jag nog aldrig haft så roligt i hela mitt liv. Så jag tycker att den recensionen stämmer väl överens med min känsla när jag skrev.

Jag vill gärna ställa en sista fråga innan vi skiljs åt för den här gången.

– Bokbranschen ser ju väldigt annorlunda ut i dag mot för bara några år sedan. Hittar man verkligen ”Det stora svenska vemodet” i Gällivare eller på Orust?

Carina tipsar:

– Jag brukar rekommendera människor att beställa från Bokus eller Adlibris istället. Alla Internethandlare har mina böcker och det är mycket lägre pris. Men det är inte särskilt svårt att få tag böckerna. Min första roman ”Familjelyckan” har precis kommit ut i pocket och säljs på Pocketshop som finns överallt.

Glöm ”Gökboet” och ”Saltkråkan”. Det här är ”Brokeback Mountain” inom militärt skyddsområde.

/Tina Röed

En schucker kis från Zinkensdamm

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Alltså, man får ju skämmas. Jag har alltid varit stolt över att vara Stockholmare, gamla Eken liksom, det är hederliga hoods det. Men, jag vet inte…

I helgen har Humla haft sin nya pojkvän här, och han har liksom lyckats sätta alla mina gamla värderingar på skam. Till exempel har jag aldrig varit särskilt förtjust i Göteborg. Det enda jag har sett av Göteborg är regn och åter regn. Det har regnat uppifrån och nedifrån, diagonalt och på tvären. Det har ta mig fan regnat inomhus!

Några genuina Göteborgare har jag aldrig träffat. ”Goa gubbar”, vet jag inte vad det är för någonting. Det jag har gjort i Göteborg är att studera tågtidtabellen till Stockholm.

Därför var jag också djupt skeptisk till att Frida (min bomb i skafferiet) för några månader sedan valde att flytta till Göteborg, och direkt motvillig till att Humla började besöka henne där. Ingenting blev heller bättre av att Humla gick och förälskade sig i en (guess what) … Göteborgare!

Dessa skulle enligt min (och många andra Stockholmares mening) vara knepiga typer med en stor och onaturlig fetisch för seglarstövlar och skaldjur.

Det blev många och regniga resor till Västkusten under hösten. Jag försökte verkligen avstyra henne på alla sätt, och när det inte fungerade ropade jag förtvivlat efter henne:

– Glöm inte regnrocken!

Det är fel! Det är inte vad en förhärdad fembarnsmor (nåja ”bomben i skafferiet” är jag faktiskt inte morsa till) ska ropa efter sin giftasvuxna dotter. Inte för att jag vet vad man egentligen ska ropa; ”Se upp för spårvagnen!”, liksom. Det låter inte heller bra.

Jag skulle bara vilja att hon tog en kort promenad upp till gamla ”Knivsöder” och baxade hem en schucker kis från Zinkensdamm.

Men, det var innan Anders kom. För nu har Anders varit här och jag vet inte, men regnar det i Göteborg så är stadens innevånare födda med en alldeles egen sol som skiner regionalt över huvudet. För jag har nog aldrig träffat en gladare människa. Jag har aldrig sett Humla så uppspelt, och jag har aldrig sett Nisse så oförställt förorättad.

– Det här är inte okey, väste hon till mig över middagsbordet. Du har ju ändå pappa, även fast ni inte alls gillar varandra, och Humla hon har ju den där…

Hon drog efter luft:

– Den där onödigt långa och snygga bandy-hunken…

Hon drog efter ännu mera luft (och började nu se ganska konstig ut):

– Men jag…

Nu började luften pysa ut och blev till ett kvävt skrik:

– Jag har inte någon!

Att inte komma in på Spy Bar
(Natta och Nisse)

Sedan kom Sandra och och alla tre (minus Nisse som inte är myndig) började förbereda sig för en kväll på stan.

– Det ska bli spännande att gå ut i Stockholm, sa Anders. Debaser, där har jag aldrig varit.

”Söte Jesus”, tänkte jag. Hoppas nu att ungdomarna får en riktigt kul kväll. För vid det här laget började jag starkt tvivla på om det över huvud taget någonsin har regnat på Västkusten och om Göteborgare (tvärtemot rykte och vindriktning) egentligen är riktigt roliga lirare?

Nästa morgon vid frukostbordet fick jag svaret.

– Hade ni roligt igår på Debban? frågade jag Anders.

– Ja, verkligen svarade han. Jag fick en dansk skalle, men jag fick även många nya trevliga vänner.

Jag stannade till med frukostmackan halvvägs till munnen.

– Är det sant? viskade jag.

Anders skrattade glatt:

– Ja, jag förstod inte alls vad som hände. Jag försökte hålla upp toalettdörren för en av gästerna men då blev han förbannad och undrade vad i helvete jag höll på med. Så jag förklarade att jag bara ville släppa förbi honom. Fast då hörde han ju min dialekt och ville veta var jag kom ifrån? ”Göteborg”, svarade jag, för det gör jag ju och där håller vi ofta upp dörrarna för varandra. I alla fall blir ingen arg om man skulle ”råka” göra det. Men den här kille blev riktigt förbannad och ville veta: ”Vad fan gör du i Stockholm om du kommer från Göteborg?”

Anders skrattade igen och bet av en stor tugga av brödet. Han fortsatte:

– Jag är här och hälsar på min flickvän, svarade jag honom. Men det skulle jag inte ha gjort. För sen small det. ”Ingen Göteborgare kommer hit till Stockholm och snor våra brudar!”, sa Söderkisen.

Jag kände hur det nästan kröp i kroppen av skam och konstaterade:

– Hammarbyare, säkert från Zinkensdamm.

Hammarbyare, säkert från Zinkensdamm
(Sandra och Humla)

Anders ryckte på axlarna.

– Inte en aning, han var nog bara full.

Jag frågade:

– Ville du inte nita honom?

Anders log ett stort och soligt leende.

– Nej, jag tycker inte alls om att slåss.

Så skrattade han högt:

– Men framförallt är jag så jävla dålig på det!

Plötsligt förstod jag vad Humla ser hos den där genomgoda bandy-hunken. Hon ser ”Pettersson-Jonsson”. Samma karaktär som jag har skrivit om i Familjelyckan. Han som spelar i NHL och ”avskyr slagsmål, hatar våld”.

Jag säger bara; ”God Bless, Humla. Det kan komma överraskningar. Men det skiter vi i, för äntligen skiner solen även i Stockholm!”.

Flickan med svavelstickorna

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Nu är det bara två dagar kvar av Adlibris Julkampanj där man kan köpa ”Det stora svenska vemodet” till rabatterat pris. Eftersom jag lade ut ett av mina favoritstycken ur Familjelyckan här om dagen, tänkte jag att jag även skulle välja ett motsvarande ur Det stora svenska vemodet.

Alla känner vid det här laget till Skipper och kapten Klinga. Alla som hänger på den här bloggen i alla fall. Jag har inte alls berättat lika mycket om Pierina och Tigertämjarn. En linje som i boken är nästan lika stor som den mellan de manliga huvudkaraktärerna.

Egentligen är jag otroligt förtjust i Pierinas kapitel, och Tigertämjarn är en darling!

Jag älskar när Pierina för första gången kommer till Tigertämjarns hemby i Rumänien och blir mer eller mindre kidnappad av släktens kvinnor som fyller henne med knödel och plommonvin. Men jag är lika förtjust i kapitlet som heter ”Flickan med svavelstickorna” och handlar om hur de båda möts för första gången under en cirkusföreställning i London.

Den stora tigerhannen Rolf går plötsligt till attack mot sin tränare och Pierina lyckas rädda livet på honom med hjälp av en medwurst. Under tiden allt detta sker blir hon dessvärre rånad på hela sin packning med pass och pengar. Som tack för hjälpen, blir hon erbjuden att stanna kvar på cirkusområdet över natten.

Ur: Det stora svenska vemodet

Pierina skulle aldrig glömma första gången hon steg in i Tigertämjarns husvagn. Den var inte alls så spartansk som hon hade föreställt sig, utan riktigt elegant, om än inte lyxig. Där fanns ett riktigt kök, en fin salong med TV och telefon samt ett sovrum med dusch och toalett. Tigertämjaren bad henne att slå sig ned i salongen och frågade om han fick bjuda på någonting att äta.

Tack gärna, svarade Pierina.

Tigertämjarn försvann ut till köket och blev borta en stund, men kom sedan tillbaka med en härlig bricka. Då hade han också hunnit byta om till ett par urtvättade jeans och en fin, vit skjorta som framhävde hans solbrända hy. Pierina tyckte plötsligt att han såg ut som en riktig playboy och måste tvinga sig själv att fokusera på maten för att behålla fattningen.

Där fanns ett antal skålar med oliver, vindolmar, soltorkade tomater (som Pierina aldrig hade sett förr och associerade till gamla skrynkliga vaginor) samt bröd och en flaska Slivovitz. (Spriten kunde hon tänka sig att smaka på, men ”muttorna” skulle hon göra allt för att undvika.) Tigertämjarn skruvade av korken och fyllde på deras glas.

Tack för att du räddade livet på Rolf, sa han och skålade med henne. Utan dig hade han varit död nu.

Pierina smuttade på drycken och kände hur den brände som eld i munnen.

Varför överföll han dig? frågade hon.

Tigertämjarn slog sig ned vid hennes sida och började skära upp av brödet.

Han blir frustrerad och arg när han inte förstår mina signaler. Det är en ung, ganska orutinerad hanne. Jag har helt enkelt gått för fort fram med honom. Det var mitt fel.

Pierina tog för sig av brödet.

Det såg farligt ut.

Tigertämjarn bjöd henne ur skålen med soltorkade tomater och Pierina vågade inte tacka nej.

Det vore en katastrof för mig att förlora en tiger. Rolf är oersättlig

Pierina tog en tugga av brödet och kände nu hur hungrig hon var.

Han kanske behöver lite ledighet, sa hon.

Tigertämjarn nickade.

Han ska få några veckors semester nu, det ska vi förresten ha alla fem.

Pierina svalde hårt och tänkte: ”Alla fem…” Hur kunde hon vara så dum att helt glömma bort Tigertämjarns familj. Plötsligt spärrade hon upp ögonen och pekade framför sig:

Du blöder!

Tigertämjarn strök med handen över bröstet och gjorde en ansats till att resa sig upp.

Äsch, det är bara en skråma.

Pierina flyttade sig lite åt sidan och sa:

Lägg dig här, så ska jag titta.

Hon ställde sig på huk och knäppte försiktigt upp knapparna i Tigertämjarns skjorta. Tigertämjarn kände hennes mjuka fingrar mot sitt skinn och trodde absolut att han skulle ramla ur soffan, eller plötsligt säga någonting idiotiskt igen. ”Alla fem!”, hur kunde han hitta på någonting sånt?

Pierina

Pierina såg hur han hade försökt att täcka över såret med en tunn kompress, men att det inte alls var tillräckligt.

Det här måste rengöras sa hon. Har du någon förbandslåda?

Tigertämjarn stirrade rakt upp i taket och försökte desperat frammana bilden av gammal hästskosöm framför sig:

Nej, jag har inte det.

Pierina sökte med blicken:

Din fru har. Jag lovar, det finns inte en tigertämjarhustru i hela världen som inte har en förbandslåda. Var är hon?

Tigertämjarn ansträngde sig verkligen för att låta helt normal på rösten:

Hon stack med en levande kanonkula för tolv år sen. Kanske tog hon förbandslådan med sig.

Pierina tittade på hans sammanbitna ansikte och sprack sedan upp i ett stort leende. Plötsligt kände hon sig betydligt bättre till mods, uppsluppen rent utav. Hon tog en bordservett och fuktade den med det ungerska brännvinet:

Bit ihop, sa hon, det här kan svida lite.

Tigertämjarn slöt ögonen och kände hur de där varma händerna rörde sig över hans bröstkorg. Om hon så hade rengjort hans skador med spetsen på en kniv skulle han inte protestera.

Det blöder fortfarande, sa hon.

Tigertämjarn slog upp ögonen och tyckte att det föll ett helt regn av hästskosöm över honom.

Du är en ängel, sa han.

Pierina gav honom en hastig blick och log igen:

Röda Korset, svarade hon, vi tvingades alla att gå kursen i min skola.

Tigertämjarn betraktade hur hennes ljusa lockar föll fram över de mjuka axlarna och kittlade hans bara hud.

Du tar livet av mig, viskade han.

Nu gjorde Pierina någonting, som var så märkligt i sig att Tigertämjarn, aldrig någonsin skulle hämta sig eller glömma bort det. Hon lutade sig fram och kysste honom mitt på magen.

Förlåt, sa hon.

Ingenting mer, bara denna helt oförklarliga kyss och detta spontana ”förlåt”. Sedan fortsatte hon med operationen som om ingenting hade hänt. Det var nu Tigertämjarn insåg att denna kvinna, denna änglalika varelse, aldrig hade upplevt någonting ont. Hon visste inte vad ondska var. Det värsta hon hade upplevt, hade hon utsatts för på grund av honom. På grund av att han var ett klantarsle som varken kunde hålla ordning på sin fru eller sina tigrar.

Vill du ha alla mina pengar? hörde han sig själv säga.

Pierina skrattade till:

Du är knasig.

Tigertämjarn insisterade:

Det är ingen förmögenhet, men du kan få allt jag har. Husvagnen också, tigrarna antar jag att du helst vill slippa.

Pierina fnittrade igen:

Varför skulle du ge mig alla dina saker, du vet inte ens vem jag är, inte vad jag heter.

Olga, sa Tigertämjarn.

Han hade faktiskt haft en gammal fästmö en gång i tiden hemma i Szeben, som hette Olga, men det var inte henne han sedan gifte sig med och han hade inte hört någonting av henne heller på tjugo år.

Pierina doppade sitt finger i en liten ansamling av blod och skrev på hans bröst med spegelvända bokstäver: P-i-e-r-i-n-a. Därefter tog hon hans arm och tryckte den lätt mot huden.

Tigertämjaren betraktade det blodröda avtrycket och försökte uttala hennes namn korrekt:

Pier… Pirina… Pinrin… Olga, sa han.

Tigertämjarn

(Här med två okända lejon)

Pierina skrattade igen. För att vara den värsta dagen i hennes liv hade hon sällan haft så roligt. Tigertämjarn tittade på henne med milda ögon.

Är det okey, om jag bara säger Pie? frågade han.

Pierina nickade:

Visst, det är fint.

Hon tog servetten och började torka bort bokstäverna från hans skinn. Tigertämjarn grep tag i hennes hand.

Nej, nej låt det vara.

Pierina gav honom en förvånad blick.

Varför, dina sängkläder kommer att bli förstörda?

Tigertämjarn satte sig upp och tog på sig skjortan igen.

Jag sitter utanför husvagnen inatt.

Pierina reste sig upp.

Skojar du?

Tigertämjarn drog en tjock tröja över huvudet och öppnade ytterdörren.

Absolut inte, jag lovar att vaka över dig.

Han vände sig om och tillade:

Dessutom har jag bäddat rent i sängen.

Pierina gick och lade sig med en obehaglig känsla i maggropen. Hela hennes inre var i uppror och hon visste varken ut eller in. Hon hörde hur det började regna och spanade försiktigt ut genom fönstret. Hon såg Tigertämjarn sitta i en randig campingstol med ett uppfällt solparasoll ovanför huvudet. Det såg ut som att han fyllde i en massa papper. Säkert var det en stor administration att resa jorden runt med tre stycken tigrar i bagaget. Plötsligt kände hon sig inte alls glad längre, bara eländig. Imorgon skulle allt det här vara över. Hon skulle vara på väg hem till Sverige igen och Tigertämjarn till Rumänien. Pierina kände tårarna stiga upp i ögonen. Hon kunde lika gärna byta plats med sin bror. Hon skulle till och med insistera på att få bli lagd i ett heltäckande gipspaket, undanstuvad och bortglömd.

Plötsligt fick hon syn på en svag skugga utanför den immiga fönsterrutan. Hon lyfte långsamt på huvudet och satte sig försiktigt upp på knä. Det var ett finger som rörde sig över det regnvåta glaset. Pierina spärrade upp ögonen och såg hur bokstav efter bokstav tog form och till slut bildade en hel mening framför henne. Hon läste högt:

Sweet dreams, Honeypie!

Så föll hon tillbaka ned på rygg och drog upp täcket till hakan. Han skrev med spegelvända bokstäver!

//.

Fortsätt gärna att rösta på Det stora svenska vemodet i kategorin ”Årets Bok” på Gay-Galan. Det kostar ingenting och man fyller bara i de fält man själv vill. Köplänkar till Adlibris finns ovan.

Rösta här

Svålmånglarns söner

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Alltså, jag skulle inte vilja kränga mina skinkor till nåt skitsammanhang och det vill väl inte grisen heller tänker jag. Därför KAN det bli så att vi hoppar över skinkan i år. Farmor har redan ringt och gråtit i luren. Hon höll på att bli nedtrampad av en hord bestialiska köttätare som alla slog om ett parti KRAV-märkt skinka.

– Men skit i skinkan, sa jag till henne. Vi kan väl äta samma mat som alla andra dagar på året. Både Hot Wok och Phi-Phi Iland på Birger Jarlsgatan håller öppet. Harr, tillade jag även, vi skulle kunna ha harr!

Men det var bara för att jag nyss hade besökt Tony Ryttars blogg (en av de få jag följer själv) och läst hans kärleksfulla inlägg om ”Greylings”.

Det finns ett kapitel i Familjelyckan som heter ”Svålmånglarns söner”. Det handlar om en ung man, Pettersson-Jonsson, som är uppvuxen i en slakteributik och senare i livet blir en av världens bästa ishockeyspelare. Där, i den butiken skulle jag vilja handla min skinka.

Därför tänkte jag helt frikostigt bjuda på ett stycke ur boken.

Ur: Svålmånglarns söner / Familjelyckan

”I ett hushåll där lukten av blod och inälvor är lika hemtam som doften av nybakade kanelbullar och där barnen uppmuntras att leka även med de vassaste knivarna, skapas en atmosfär som inte är helt olik musik. Ljusa, lätta toner som studsar mellan skinkor och revbensspjäll i en sorglös symfoni.

Det var inte alla som kunde höra den. Majoriteten av kunderna i butiken, märkte ingenting alls. Några fick ett förändrat rörelsemönster och skred fram med sina charkuterier som om de befann sig i en magisk undervattensvärld. Ytterst få hade förmåga att uppfatta det råa köttets vibrerande timbre.

Pettersson-Jonssson hörde musiken. Han hörde den när han öppnade dörren till kylutrymmet, han hörde den när han jonglerade med sina knivar och han hörde den när han tävlade på konståkningsskridskor. Musiken var för honom en naturlig del av livet, en gåva från Gud.

Pettersson-Jonsson hade en mycket nära och innerlig relation till sina föräldrar. Hans mor kom från Byske och var dotter till en riktig mejerska. Uppfödd som hon var på bruttu och Västerbottensost, utvecklade hon en benstomme som (långt senare) skulle bli föremål för rymdforskning inom NASA och som (spekulerade världspressen) var den bakomliggande orsaken till Petterssons-Jonssons framgångar i idrottsvärlden.

Fadern var släkt i rakt nedstigande led till den man som författarinnan Astrid Lindgren skriver om i sina barnböcker och då kallar för Bulten i Bo. Bulten framställs där som en snarstucken suput med stor mage och röd näsa. Vad hon inte nämner med ett ord, är hans vackra, smaragdgröna ögon och omtalat goda handlag med kvinnor.

Bulten hette egentligen Jon Jonsson och var en omvittnat skicklig svålmånglare. Bulten var noga med döden. Och han hörde musiken! Döden var för honom en stor och viktig sak och hade en nära förbindelse med den korv som (bland annat) serveras under det som författarinnan , i en av sina mest lästa skildringar, beskriver som ”Det stora tabberaset”. Korven kom att spridas över hela Småland och fick så småningom det patentregistrerade namnet ”Lönnebergakorv”.

Bulten avlade under sin levnad fyra söner och nio döttrar. Bara en av sönerna hade valt att gå i faderns fotspår och att utbilda sig till styckmästare. Det var Pettersson-Jonssons farfar, Jöns Jonsson. Pettersson-Jonsson var alltså den fjärde generationen av Jonssöner som hade gåvan.

Styckmästaren

Pettersson-Jonsson tyckte mycket om att umgås med sin far (Bultens barnbarn). Denne var en redig karl med grova nävar och vacker sångröst som hördes långt utanför butiken. Han hade varit till sjöss och jobbat i byssan på ett gammalt containerfartyg. Där råkade han i slagsmål med hökaren som stack ut hans ena öga med en rostfri köttermometer. Nu hade han två olikfärgade ögon. Sitt eget naturliga, som hade samma gröna färg som alla svålmånglarns söner och sonsöner hade, samt ett brunt som var i porslin. ”Posselin”, som styckmästaren själv brukade säga.

Egentligen var han inte så mycket för att tala alls, han tyckte om att sjunga och att stoppa korv. Däremot fanns det inga saker som han försökte undvika eller väja för. Styckmästaren var alltid uppriktig och tog inga omvägar kring ett känsloladdat ämne. Som den gången i Södertälje.

Far och son hade tillbringat en hel söndagseftermiddag med att besöka en köttmarknad för yrkesfolk. De hade precis lämnat en monter med syntetiska korvskinn och närmade sig avdelningen för gratis smakprover, när styckmästaren plötsligt frågade sin pojke:

– Har du börjat runka ännu?

Pettersson-Jonsson ryckte till och gick rakt in i en uppstoppad björnhona som kramade en stor falukorv mellan sina gigantiska ramar. Han sa:

– Va!

Styckmästaren stoppade in en tjock skiva kabanoss i munnen och började tugga.

– För om du har det, måste du tänka på att använda flytväst, sa han.

Pettersson-Jonsson såg sig hastigt omkring och hoppades att ingen hade sett hans pinsamma fadäs med björnen.

Va? sa han igen.

Styckmästaren nickade allvarligt och gick vidare mot en tillfälligt arrangerad bardisk med fjällmotiv i bakgrunden.

– Jag minns själv hur det var, när man började med det där, sa han. Brorsan och jag brukade gå ned till sjön i Lessebo. Där fanns en vik där vattnet var varmare än i resten av sjön och där vi brukade ligga på rygg och flyta i vassruggen. Solen sken varenda dag på den tiden och pittarna stod som små pimpelspön i sjön.

Pettersson-Jonsson satte plötsligt i halsen och sa:

– Va!

Styckmästaren måste dunka honom hårt i ryggen innan han kunde fortsätta sin berättelse.

– I många år funderade vi över kroppens funktioner och njöt av att se våra fiskedon utvecklas och växa om varandra.

Han beställde in varsin pilsner åt sig själv och sin son.

– Så en dag, dök det upp en livs levande sjöjungfru ur den där ljumma insjön. Hon flöt förbi på rygg ute i viken med de vita brösten guppande som två jäsande dunungar på vågorna.

Han slog näven i bardisken så att flaskorna hoppade rakt upp i luften och skvätte ölskum över hela bordsskivan.

– Bomber och granater! Det var som om himlen öppnade sig och all flytkraft försvann ur kroppen. Vattnet strömmade in i öronen och jag blev liggandes på sjöbotten en lång stund med ett fyrverkeri av färger framför ögonen.

Pettersson-Jonsson plockade hastigt åt sig ett par papperservetter och försökte snygga upp omkring sin frispråkige far. Han frågade kvävt:

– Pappa, varför berättar du allt det här för mig? Jag är bara en liten gosse, jag är knappt könsmogen ännu.

Styckmästaren blev med ens allvarlig.

– Du är sexton år, Pettersson-Jonsson, snart sjutton och jag har nog sett hur du springer efter den där bredkäftade flickan med de stora, svarta ögonen.

Pettersson-Jonsson tittade förskräckt på honom och utbrast:

– Fragancia?

Han skakade hastigt på huvudet.

– Där har du fel, farsan. Jag är riktigt rädd för henne!

Styckmästaren drack ur sitt glas och lade en tung hand på Pettersson-Jonssons ena axel.

– Minns mina ord min son. Flytväst!

Pettersson-Jonsson låg länge vaken den kvällen och funderade över sin odugliga fiskeutrustning. Det måste vara något fel med honom. Varför stod inte hans pitt som ett litet pimpelspö i sjön? Varför flöt inte han omkring i vassruggen och spanade efter kringdrivande sexbomber eller låg platt på sjöbotten och tittade på fyrverkerier? Han hörde musiken tona bort i de stora köttkylarna på undervåningen och somnade med en sorg i sitt bröst.” //.

Där, i den butiken skulle jag vilja handla min julskinka. Där människor har ett liv och korvarna en sång. Så det blir nog harr på julbordet i år. Kanske även någon form av ”soppsatan”.

Den som vill läsa mer ur Familjelyckan hittar boken på Pocketshop över hela Sverige.

Fortsättningen Det stora svenska vemodet ska man absolut köpa från Adlibris (tycker jag). Det är fortfarande några dagar kvar av deras Julkampanj.

Den faderslöse fransmannens gråt-scen

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Det här är coolt, det här är flummigt!

Bokjätten Adlibris har uppmärksammat mina hängivna bloggläsare och tagit fram ett erbjudande exklusivt för dessa att köpa Det stora svenska vemodet till ett pris som ligger långt under de övriga kedjorna.

Kampanjen varar fram till och med den 13 december och kräver att man använder en speciell länk. Nämligen den den här!

KAMPANJERBJUDANDE

Jag brukar vara rätt noga med att upplysa mina läsare om vart man kan få tag i böckerna till lägsta pris, och så mycket kan jag ärligt säga, att bättre än så här blir det inte. Men som sagt var, det går inte att komma till kampanjen från Adlibris egen startsida, utan endast härifrån. Så bjud in era vänner, sprid länken, spara stålars!

Nu är det upp till er hur ni vill tillbringa vintern. På turné med Tigertämjarn och Pierina eller i armarna på kapten Klinga.

Jag vet hur jag skulle valt.

Men för att ingen ska behöva avstå varken från den ena eller andra upplevelsen, skrev jag in alla karaktärer och linjer i samma bok. Så det är bara att dra upp tassarna i läsfåtöljen och lägga av förtöjningarna!

Lazló Imre

Det är så roligt hur olika människor direkt identifierar sig med någon av karaktärerna. Om jag pratar med en person som har läst Det stora svenska vemodet brukar jag fråga:

– Vem är du i boken?

Och nästan uteslutande svarar de Skipper eller kapten Klinga. Yngre läsare brukar vara Skipper, men från en viss ålder är det kapten Klinga som regerar över de stora massorna. Jag älskar hans karaktär, men jag är också väldigt förtjust i Tigertämjarn.

Och Fragancia, såklart!

Men hon har en integritet som även är svår för mej att hantera. Jag tycker det är lite otäckt med människor som seriöst försöker supa ihjäl sig och går in för det med samma yrkesskicklighet som en änglamålare.

Min vän, Chester, är Syster Hedvig och Tony (jag är övertygad) han är kapten Klinga. Jag har faktiskt inte frågat honom, men jag känner det på mej. Han ser även ut som kapten Klinga och skulle (tror jag) sälja sin kameraman och hans bil för en natt med Skipper.

I går försökte jag förresten, enligt Tonys beskrivning i sin artikel bli elektrifierad genom att lyssna på ett stycke ur operan. Men jag såg bara den där gråtande fransmannen framför mej som förtvivlat sjöng med i texten, ”Vo bist du, VaaaAAAAaaaater…” istället för att hångla med Tony (så som ju var tänkt). Och jag höll absolut på att skratta ihjäl mej. Men Tony blev upprörd:

– Man FÅR inte lyssna på Elektra själv, sa han. Det är farligt!

Så nu ska vi göra det tillsammans. Men för den som har modet och för den som ännu inte har påbörjat sin ”vinterläsning”. Här har ni länken, den som vi kallar för ”Den faderslöse fransmannens gråt-scen”.

Peace out!

P.S Fortsätt gärna att rösta på Det stora svenska vemodet i klassen ”Årets Bok” på Gay-Galan. Det kostar ingenting, man fyller bara i de fält man själv vill och behöver inte lämna några övriga uppgifter.

Rösta

Den lilla slampan Selma

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Hur enfaldig får en heterosexuell stackare bli? Som om det skulle vara okey att skriva en bok om ett samkönat par utan att fråga hela hbtq-världen om lov. Vad tänkte jag? Vad rörde sig i mitt huvud när jag lät dessa båda män, som är huvudpersoner i Det stora svenska vemodet, mötas i en passionerad kärlekssaga helt utan inslag av politik och könsdebatt.

Jo, jag ska berätta lite om hur jag tänkte.

Selma Lagerlöf, tänkte jag, hon kunde dra en riktig rövare. Att hon även var gay hindrade henne inte från att leverera sanslösa sagor i en värld full av homofober. Göran Thunström var också en av dem som alldeles oavsett sexuell läggning verkligen kunde berätta en historia. Liksom Lars Molin och några till.

Men vad hände sen?

Var tog den riktiga berättarglädjen vägen? Den som inte handlar om självbekännelser eller tidstypiska fenomen som Hermésväskor. Vem fan vill läsa om när Carolina Gynning skriver om sej själv? I´dont get it!

Så jag ville skriva en saga. En riktig vuxensaga med tyngd på berättelsen. Att där dök upp två heta hunkar på en hal klipphäll i havet var ingenting som jag hade planerat. Det var en del av historien och jag har aldrig ens reflekterat över att dessa två karaktärer skulle vara av samma kön.

– Äntligen, sa mina ”bästa bögar”. En bok som inte är skriven ur ett konstruerat gay-perspektiv med ”storstadslängtan” och ”komma-ut-ångest”. Den här boken kommer hbtq-världen att älska!

HELL NO!

Den lilla slampan Selma

För nu jävlar skulle jag få känna på vad ett uttryck som ”heterofobi” vill innebära!

Till exempel har tidningen QX konsekvent vägrat att nämna ett enda ord om mina böcker på sina kultursidor. Det stora svenska vemodet är troligtvis en av de största kärlekshistorier som har skrivits om kärleken mellan två män i det här landet, boken har fått fantastisk kritik – och tidningen QX hatar den.

Egentligen är det nog inte boken, utan mig de hatar. Att komma som heterosexuell kvinna och tro att jag skulle ha någonting att berätta för gay-världen. Vad kan jag säga, ”Förlåt för fan – jag ville bara dra en riktig rövare.”

Men jag gjorde research och jag hade flera verifierade bög-vänner som korrekturläste texten. Alla sade sig vara fullt nöjda med innehållet och påpekade även att de uppskattade den heterosexuella linjen i boken.

Då blev jag stolt och lycklig för jag tänkte, att om en bög kan läsa det här och känna lika mycket för alla personer i berättelsen oavsett sexuell läggning då kommer även det vanliga, heterosexuella slasket att uppskatta den queera delen.

Och i det fick jag åtminstone rätt. Mina läsare, kvinnor som män, har tagit till sig storyn utan problem. Jag får dagligen mail och brev från människor som berättar om sin läsupplevelse. Som senast från en stolt far till en homosexuell dotter.

Men tidningen QX – dom hatar mej.

Därför har jag inga som helst förhoppningar om att bli nominerad till årets Gay-Gala i den skönlitterära klassen. Men det är en förlust för alla medlemmar (för alla människor) som över huvud taget inte känner till att den här boken existerar.

Jag skiter väl ärligt talat i Gay-Galan, jag har aldrig varit där och jag kommer sannolikt aldrig att komma dit heller. Men jag vill gärna göra tidningen QX uppmärksamma på att Det stora svenska vemodet existerar. Att det finns heterosexuella författare som tror sig kunna skriva om samkönade par minst lika trovärdigt som  homosexuella skriver om straighta. Minns bara den lilla Slampan Selma som jag nämnde inledningsvis. Hon säljer, trots sin ”problematiska läggning”, än i dag i heterosexuella kretsar!

Så nu ber jag er – hjälp mej med MIN ”problematiska läggning” att utrota den rådande ”heterofobin” inom hbtq-världen. Nominera Det stora svenska vemodet till Gay-Galan 2010 i klassen ”Årets Bok”. Det kostar ingenting, man behöver inte ens fylla i sin adress och kan rösta precis som man vill.

Rösta

För övrigt får jag nöja mig med att jag i alla fall har suttit intill Mads Mikkelsen på en Guldbaggeutdelning i Göteborg. Det ni, bögar och bockar!

P.S En sak ska Tidningen QX verkligen ha cred för. De har jävligt skarpa skribenter. Den allra bästa är Tony Ryttar. Det här är inget försök till ”skriveri-frieri” eftersom Tony och jag redan känner varandra (och han har till och med köpt Familjelyckan åt sin kameraman). Utan det är redaktionens ovilja att informera om den litteratur som, i alla fall jag trodde skulle kunna intressera deras läsekrets, jag vänder mig mot. Och ja, (Johanna) Tony är verkligen så snygg, så Stockholms-jävla- innerstad och så bög som du misstänker att alla QX-medarbetare är. Men man får förlåta honom, han är den i särklass roligaste och bästa journalist jag känner till. Läs bara hans artikel om Elektra. I just love it! D.S

Glåpord och chimpansgång

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Är det någon som minns Lucille? Hon dyker upp första gången i Familjelyckan när hon försöker förföra en av huvudpersonerna. Hon kommer tillbaka i Det stora svenska vemodet och gör ett större kap när hon lyckas bärga hem karaktären ”Skipper” till våningen på Kommendörsgatan.

Lucille heter egentligen Inga-Lill och har en bakgrund som eskortflicka. När Skipper träffar henne på en uteservering i Stockholm har hon hunnit bli femtiosju år gammal. Det kan man knappt tro. Inga-Lill, som hon numera kallar sig, är en oerhört parant liten dam. Nej, hon är chick! Jag ser henne framför mej, liksom innesluten i ett lysande skimmer. Hennes hår är guldfärgat, hennes hud är gyllenbrun, hon röker Gula blend och har mängder av glänsande guldarmband.

Jag har alltid gillat Lucille. Hon utvecklas. I Familjelyckan är hon ganska påstridig och angelägen om att tjäna pengar. I Det stora svenska vemodet har hon byggt upp en liten förmögenhet och behöver inte göra någonting längre. Hon umgås mycket med sin grannfru, fru Karin Persson, som klättrar på väggarna mörka kvällar när ingen ser på.

Jag vet massor om fru Karin Persson, gift med en hustrumisshandlare, mor till en våldtäktsman. Men om Lucille (Inga-Lill) vet jag inte så väldigt mycket. Hon försvinner helt odramatiskt ut ur berättelsen när hon tar avsked av Skipper (efter fyra dygn i sängen) och köper cigaretter på Östermalmstorg. Det man ser bakom henne är fru Karin Persson som balanserar högt uppe på ett hustak med armarna rakt utsträckta i luften.

Alltså, hon mår inte bra fru Karin Persson. Inte i Det stora svenska vemodet. Men Lucille mår prima!

Kanske är det därför jag inte har tänkt så mycket mer på henne. Inte förrän i går när hon chockade mej totalt.

Jag hade varit ute med hantlarna igen (dessa djävulens redskap som manar till glåpord och chimpansgång). Det var när jag precis hade passerat Reimers och rundat Bergsundsstrand som hon gjorde det. Bara trädde fram och avslöjade en hemlighet om sej själv som ger hennes agerande i Det stora svenska vemodet en helt ny innebörd. Plötsligt förstog jag saker som jag inte ens hade undrat över.

Dom gör så ibland mina karaktärer – kommer tillbaka med förnyad kraft. Som Rolf! Och då är det bara att böja sej som skribent, då är det bara att öppna sina dörrar och bjuda in. För roligare än så blir det inte. När man själv blir överraskad!

I går blev jag även intervjuad för min gamla hästtidning där jag jobbade som krönikör i flera år. Ulf och Emma (VD och Chefredaktör) kommer att lotta ut tre exemplar av Det stora svenska vemodet i sitt julnummer. Jag tyckte det var väldigt roligt för jag har alltid, lite skämtsamt sagt att DSV är som en blandning mellan Saltkråkan och Gökboet. Detta är ju egentligen bara för att handlingen till stora delar utspelar sej i Stockholms skärgård. Men detta höll inte skribenten alls med om. ”Det här är Brokeback Mountain”, fastslog hon bestämt. ”Brokeback Mountain inom militärt skyddsområde!”.

– Jaha, svarade jag. På järnhäst då?

Fast det fick hon inte skriva. Jag förstår hur hon menar, det är kärlekshistorien som har ett liknande tema som i filmen. För övrigt är boken (min) bredare. Inte bättre, det säjer jag inte. Men bredare. För den innehåller två stora kärlekshistorier som löper parallellt. Och så har jag ju Lucille!

Nu vet jag även att hon kommer tillbaka i den sista och avslutande delen av min planerade trilogi. Och där avslöjar hon sin hemlighet.

Peace out!

Brända bullar och bra kritik

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Nu får vi fira lite Pelle och jag efter ytterligare en jättefin recension. Den här gången av Familjelyckan i pocket (se länk).

Det kan för övrigt vara hög tid att korka upp någon av alla dom schuckra Champagneflaskorna som jag fick på min releasefest (och fortfarande har kvar). Tack alla underbara ”leverantörer” av dessa!

Sedan raskt över till ett allvarligare problem. Jag har börjat drömma ”konditoridrömmar”. Nej, inte så att jag tänker sadla om och öppna ett litet café utan mycket, mycket sjukare. Det inträffar under nattens allra mörkaste timmar, då när ni andra rids av maran och snurrar i era sura lakan. Såna – friska saker som ”common people” gör.

Jag drömmer om ”tårtskapelser”. Jag garnerar och dekorerar, pyntar och strösslar… Men inga vanliga, jävliga sockerkaksbottnar – utan levandes människor!

Det kan vara människor jag känner och tycker om, eller personer som jag avskyr. Här om natten rullade jag en författarkollega i pärlsocker. Tolka det, den som kan!

P.S Familjelyckan finns nu i dom flesta Pocketshop butiker. D.S.

Mina Lejonsystrar Majsan & Malou

Ge mej vad jag tål

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Det är en lång process att göra ett bokomslag. Antingen lämnar förlaget över hela arbetet till en formgivare, eller så kommer författaren själv med ett förslag eller en bildskiss som får ligga till grund för den slutgiltiga produkten. I mitt fall vore det uteslutet att bara lägga över hela arbetet på en utomstående person. Jag lägger mej i allt, på gott och på ont. Att kompromissa fungerar inte i ”kreativa processer”. Däremot kan man hitta andra sätt att föra ”projektet” framåt. Som Jonas och jag gjorde när vi jobbade med omslaget till Familjelyckan.

Bildskiss / Jonas Sahlström

Jag är otroligt nöjd med hur det slutgiltiga omslaget blev, och inser att jag aldrig hade kommit dit hän utan Jonas hjälp. Från en sunkig ”bildskiss” som han fick i sin hand (eller på sin dator) gjorde han ut ett förslag som jag sedan satte mej och stirrade på en hel natt. Jag började själv experimentera med färgerna, men var fortfarande inte helt nöjd. I gryningen var jag så trött att jag inte längre visste riktigt vad jag gjorde. Plötsligt hade jag vänt bilden upp och ner på skärmen. Och vips – där hade vi omslaget.

J. Sahlström / C. Dahl

Jag var så bergfast övertygad om att hela min trilogi skulle följa samma tema att vi aldrig egentligen behövde fundera särskilt mycket över omslaget till Det stora svenska vemodet. I slutändan har en tredje formgivare, Linn Sandström, gjort ut originalen och häpp har man en bok!

Jag kollade in på Boktipset här om dagen och såg att Familjelyckan hade fått flera betyg och kommentarer. Även en ”tvåa” är näring för en författare. Familjelyckan har 4,5 i snitt. Yippie! Det stora svenska vemodet är ännu så ny och har bara hunnit få ett par kommentarer. Så nu uppmanar jag er alla, gå in på Boktipset och ge mej vad jag tål. Det tar bara några sekunder att skapa ett konto och sedan kan man kommentera och betygsätta, bygga upp sin egen bokhylla och chatta. Det är en riktigt rolig sajt som är enkel att söka på. Man hittar sin boktitel direkt.

Och en sak till. Nu finns Familjelyckan på Pocketshop. I och för sej kan utbudet variera från olika butiker, men på Götgatan finns den i alla fall och säkert många andra. Coolish – nu kan alla som vill läsa!

Fake it till you make it

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Jag fick ett mail. Det stod (bland mycket annat), ”Grattis till en strålande recension, men jag är inte riktigt överens med journalisten på alla punkter”.

Vad fan är nu det här, tänkte jag. Kan jag inte få ha en ynka pynka recension i Östgöta Corren i fred. Måste någon prompt dit och argumentera om innehållet. Homofobjävel!

Ungefär så tänkte jag. Sedan fortsatte jag att läsa och upptäckte då att det stod vidare, ”Jag har läst både Familjelyckan och Det stora svenska vemodet och jag avskyr när någon beskriver berättelsen som vettlös eller karaktärerna som galna även om det är av ren otyglad lycka över innehållet.”

Bingo!

Nu började läsningen ta fart. Jag förstod att det fanns en själsfrände någonstans där ute i det stora ”genuint tokiga”. För det är nog så jag betraktar verkligheten, som ”genuint tokig”. Mailet fortsatte med en personlig berättelse som jag inte tänker publicera här och avslutades med följande mening: ”Dessa karaktärer är för mig så verkliga att de framstår som mer mänskliga än riktiga människor. Det är en värld som jag inte vill lämna, som jag vill vara en del av och stanna i för evigt!”.

Detta är vad jag alltid har hävdat inför Katja (min förläggare) och sagt till Pelle (min förlagschef). ”Ni måste förstå att jag tar mina karaktärer på fullaste allvar!”

Jag håller med ”brevskrivaren” till etthundra procent. Kanske att innehållet i mina böcker i relation till en väldigt välordnad tillvaro framstår som ”knasigt kul”, men betänk att det mesta är sant. Även om personerna är uppdiktade så behåll i minnet att vem som helst kan tillverka sitt eget guld. Det är ingenting som jag har ”hittat på” själv. August Strindberg gjorde det! Sedan kan man möjligen ifrågasätta kvalitén på guldet. Men det går, jag vet att det går. Och vem som helst kan bli tigertämjare! Det vill säja, om man har gåvan…

Tigertämjarn Lazló Imre, här med två okända lejon

Jag vet inte riktigt hur Gud resonerade när han skapade mänskligheten, om det gick till ungefär som när pappa Fernández står i köket. En jävla smäll blev det dock i båda fallen. Och människan blev en lurig rackare. Full av olater och nyckfullhet.

Jag upplever ibland att vi romanförfattare står lite grann inför samma dilemma. Man vet inte e-x-a-k-t vad som kommer ut av detta exprimenterande med krut och koben. Jag tänker ibland på några ord som en av mina bekanta, Claudia, skrev här på min hemsida. Det stog, ”Ibland läser jag glupande och hinner tänka – dom här människorna känner jag! Sen är dom lite udda, bejakande och snälla. Och så är ju karaktärerna generösa, mot sig själva och varandra, så som man önskar att det vore alltjämt.”

Jag hade aldrig tänkt på det då, men just hennes kommentar har gjort ett stort intryck på mej i efterhand. När Claudia skriver att karaktärerna är udda är det för att dom är bejakande och snälla. Det är ju helt underbart! Jag blev tvungen att gå tillbaka och läsa i boken. Och jag såg en man som förgiftar sin älskade med skaldjur, en annan som ständigt bedrar sin fru och en tredje som har sprängt familjehemmet i luften. Och det är goda människor, det är genuint goda människor. Kanske dom enda riktiga jag känner till.

Jag vet inte hur Gud tänkte när han skapade människan. Kanske, ”Fake it till you make it.” Han kanske bara är i inledningen av sin trilogi?

Den iskalla kossan runt knuten

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Två saker gör mej riktigt full i skratt. Dels det här helt aparta porslinet som smedjan tillhandahåller, sedan Skutisens ofattbara ambition att han ska läsa mina böcker. Yeah right!

Gör det inte, har jag sagt åt honom. Du kanske får veta saker om mej som du inte vill.

Jag vet redan saker om dej som jag inte vill, svarade han då. Kan jag inte för en gång skull få bli lite positivt överraskad?

Frågan som jag ställer mej är, HUR överraskad vill han bli? Och inom vilken smakriktning? Man måste behålla i minnet att vi talar om mannen som ännu inte har läst Familjelyckan. Jag säjer inte att han inte kommer att göra det, jag säjer bara att det är – osannolikt. Att han därpå skulle läsa Det stora svenska vemodet vore lika troligt som att jag skulle skruva ned huvudmaskinen ombord på Falkland och hitta Blixt Gordon inlåst i sjöångpannan. It want happend, hur gärna vi än vill. Det kommer bara inte att hända. I stället har vi koncentrerat oss på dagens stora uppgift att fixa ved!

Man vet med facit på hand att det har eldats här på ön genom århundradena, men man hittar ingen ved. Vad är det frågan om? Orsak och verkan!

Där! skrek jag till Skutskepparn vid ett tillfälle i bilen.

Vad vi passerade var en stor hög med ris och bråte.

Just det där som vi ser i detta nu nu är en situation som jag planerar att köpa mej fri ifrån, sa han.

Synd, tyckte jag som annars hade tänkt att vi skulle kunna bärga lite eget. Men som dagen gick mot sitt slut och vi ännu inte hade lyckats hitta en enda klabbe till försäljning sjönk ribban ordentligt. Vi var nu inställda på att stjäla ved och förstod att vi kunde komma att möta den iskalla kossan runt knuten nu igen (den som tar pröjs för allt och visar undertänderna när den pratar). Vi var mycket rädda under hela ”ved-stjälar-aktionen” kan jag berätta.

Nu brinner dock en varm brasa i smedjan igen och jag funderar på att börja baka. I alla fall grilla korv, eller att bara sitta mol tigande och glo rakt in i elden. Det får nog bli det sistnämnda. Den stora uppgiften i morgon är att åka till bolaget i Hemse och kanske, kanske… (men detta har vi inte bestämt oss för ännu) sopa golvet eller diska. Jag säjer, ELLER! Inte både och. Vi börjar komma ner i varv nu.