Långt borta men nära

Freja skickade en skarp åthutning till mej på Facebook. Det stog; ”dina typos är oftast harmlösa men den här gången begriper man ju inte vad du menar. den psykedeliska staden i india heter GOA – inte Goha!!!”

Ja, men vad kan jag säja? Förlåt för fan!

Från det ena till det andra.

Jag har ju gått lite lätt banansPO Enquist måste jag erkänna. Jag tror att han stalkar mej. På riktigt!

Överallt där jag har levat, varit, bott och stått… täljt en barkbåt. Där har även PO Enquist levat, varit, bott och bitit barken av träden. Det är inte OK.

Låt gå att mannen är cirkus trettio år äldre än jag, och har haft alla chanser i världen att göra lite som han vill i logistisk mening. Men nu RÄCKER det.

Vi har det här med bakgrunden i Västerbotten gemensamt. Samma gärden, samma grustag. Fine with me. Men sedan även Waxholm, och där har jag min barndom. Där är jag ännu kvar (så även denne Enquist som det ser ut). Jag har själv mött honom flera gånger på stan.  Men inte nog med det. I dag såg jag en inspelad intervju på SVD:s websida där den (för övrigt) mycket lustiga kulturjournalisten går in i en portuppgång på Södermalm och glatt meddelar: ”Här på Södermalm i Stockholm har PO Enquist sin… jadda jadda… skrivarlya... jadda…”

MIN port!

Samma jävla dörr som jag har ryckt i under tjugo års tid. Jag undrar, var gömmer sej denne man? Under soffan? I garderoben? I tvättstugan? Hur får jag ut honom ur mitt liv?

Kanske har vi alla någon ”Tomtegubbe” som förföljer oss i lönndom, eller vi den. En person som korsar våra vägar gång efter annan utan att vi någonsin upptäcker det. Eller väljer att blunda för det.

Jag är inte helt säker på att jag gillar PO Enquist. Att han är en fenomenal skribent förändrar ingenting. Är han verkligen det? Eller är han bara hypad?

Jag blev närmast förskräckt när jag såg den där jättelustiga kulturjournalisten göra sin intervju. Hon refererade till ett stycke i hans senaste bok som; ”oförglömligt”. Jag lovar – just det stycket var inte oförglömligt alls, men det hade en gnutta humor i sej. Och när en författarikon som Enquist dristar sej till att skämta till det lite i all sin elegans, då kissar hela det finkulturella etablissemanget i byxorna av upphetsning.

Snälla ni, åk till Goa i stället! Men se upp när det kommer en två meter lång skugga som faller över platsen där ni sitter och avnjuter er eftermiddagsdrink. PO Enquist är aldrig långt borta.

Ett annat liv

– Man skulle ha en bok, sa jag till Humla och synade det gigantiska pocketstället framför oss.

Där fanns mängder av chicklitt och deckardravel, alltsammans fullständigt ointressant. Men så fanns där också en bok av PO Enquist, med titeln Ett annat liv. Jag köpte den. Såklart!

Författaren berättar i boken om sina släktingar och sin uppväxt i Hjoggböle. Det är fascinerande läsning. Fram till sidan 66 är det fascinerande läsning, sedan blir det genialt.

Jag undrar, var har alla geniala berättare tagit vägen? Vem som helst med en framgångsrik bakgrund som programledare eller skivartist kan i dag få ett bokkontrakt. Och nästan ingen annan!

Försök att ta in den utvecklingen i ert medvetande  och bara snudda vid tanken på att byta ut stol nummer 14 i Svenska Akademien med Kristina Lugn, till Kissie Lugn. Bara snudda vid tanken.

Den som någonsin har läst en RIKTIG författare (till exempel PO Enquist) rodnar av skam bara av att passera ett ordinärt pocketställ i dag.

Men i stället för att klaga på chicklitt och annan skräplitteratur tänkte jag lägga ut ett stycke ren, oförfalskad prosa. Hela textmassan omfattar cirka tre ”pocketblad”, så det här klarar ni av att hacka i er oavsett läsbegåvning och intressegrad.

Jag hade lika gärna kunnat lägga ut ett stycke av Göran Thunström, Sara Lidman eller Selma Lagerlöf. Men INGEN av dessa giganter fanns representerade på varuhusets bokavdelning. Undrar ni som jag – vad var det som hände?

Ur: Ett annat liv av PO Enquist

Lova skrev sina versar, men farfadern skrev aldrig någonting. Frågan var om han kunde skriva alls. Dock var det inte så enkelt. Man kunde ju vara förkunnare ändå, eller vilja rita ner en berättelse, eller göra någonting som fastnade och blev kvar när man dog.

Han var bysmed och brände tjärdalar och hade byggt en roddbåt till sonhustrun och barnbarnet när sonen Elof dog, den var tungrodd, men han älskade sina rävar, kanske passionerat. Efter hand satte han också upp en rävfarm, det var bakom skjulet där han byggde roddbåtar. Han älskade sina rävar, men bemannade sig oftast och sköt dem och sålde pälsarna. Några avlade han fram. En blev mycket vacker och egendomlig och han satt och tittade på den och ville inte skjuta. Det var en korsräv. Ingen vet hur han framavlat den, det påstods att korsrävar endast fanns i Norge. Räven hade fått sitt namn av att den hade ett kors tecknat på ryggen. Många kom och tittade på hans korsräv, som efter hand hade kommit att fästa sig vid Per Walfrid att den nästan var mänsklig och därför svårskjuten.

1930 företar han så sin långa resa till Stockholm med korsräven, en resa som av en slump kom att dokumenteras i en Stockholmstidning.

Det hände sig vid den tiden att en pälsdjursutställning arrangerades i Stockholm och eftersom farfadern menade att den korsräv han skapat, eller framkorsat, hur man nu betecknar det, att den var så märklig, i själva verket nästan det man i huvudstaden betecknade som konstverk, så beslöt han att företa en resa till Stockholm. Han ville där för stockholmarna uppvisa räven. Det är möjligt att han missförstått utställningsbestämmelserna, att han hade kunnat komma med bara pälsen; men han utgick från att räven skulle utställas levandes och alltså medtagas. Och sålunda skedde det.

Han hade tillsnickrat en spjälbur till räven, som därefter trots visst motstånd kunde insättas i den, och i byn hade många känt sig alarmerade och nästan oroliga och samlats nere vid mjölkbordet när han avfor med bussen som denna speciella dag också som vanligt framfördes av Marklin. Och många hade uppriktigt önskat honom och räven framgång, fast en Stockholmsresa obetingat måste betecknas som oförnuftig: ingen i byn hade förut varit söder om Umeå, och i varje fall icke i sällskap med en levande räv. Men farfadern hade ju i byn ofta beskrivits som lite eljest, detta dock sagt med respekt, och ofta varit tjurut när han fått något i huvudet. Han var känd för att vara stolt över sina rävar, men att det skulle gå dithän att han skulle släpa med sig rävstackarn ända till Stockholm och divla om djuret som ett konstverk, det hade man inte kunnat föreställa sig. Han hade tagit bussen till Skellefteå och sedan omlastat reskamraten och sig själv på tåget till Bastuträsk och där bytt till södergående Nordpilen till Stockholm. Han hade suttit med rävburen på golvet framför sig i kupén, men efter ett tag besinnat sig och satt upp den på sätet framför sig på det att räven skulle kunna granska det förbiglidande landskapet eller i alla fall ljuset från stugorna i den främmande kontinent som låg söder om Jörn. PW hade rikligt med vatten och föda med sig i ryggsäcken, och de hade delat upp det i rimligt lika delar och båda hade varit ganska lugna och låtsas som ingenting trots att många medpassagerare förundrat sig storligen. Det tog ju tid att resa till Stockholm den gången , det hade tagit en dag och en natt, men de två resenärerna från Sjön, Hjoggböle, hade lyckats slumra in en kort stund, och väl framme i Stockholm skulle de säkert kunna hålla sig vakna, på grund av de överväldigande intrycken från huvudstaden.

Hur P.W. Enquist ombesörjt transporten av rävburen i Stockholm vet ingen, fast detaljer från expeditionen annars var väl kända i byn ända in på 1990-talet. Men han hade tagit sig till utställningen och där hade de blivit förevigade av en tidningsfotograf. Och vad som hänt berättades i bildtexten.

”Den vackraste pälsen visade den här korsräven upp. Det blev första pris förstås – en stor buckla – som P.W. Enquist, Hjoggböle, förärades med.”

Bilden är på sitt sätt fantastisk. Farfadern har en skinnmössa (det så kallade vinterfuset) neddragen över öronen – det bör alltså ha varit vinter – och håller räven i sin famn.  Räven är gigantisk, PW stirrar skräckslagen  eller stolt med uppspärrade ögon rakt in i kameran, och har kopplat ett säkert grepp runt räven. Den ser tung ut, men stretar inte emot för att bli fri, utan trycker sig snarare mot farfadern , som för att söka skydd mot den fientliga omgivningen.

Rävens huvud är vänt mot fotografen. Han stirrar mot denne Stockholmare med bekymrad min: farfadern och räven ser eniga ut. De vet vad de har gjort. De har rest oerhört långt, de har tillsammans företagit en expedition. De har vågat lämna Hjoggböle, som de första i släkten, för att förverkliga något. Nu är de framme. De tyr sig till varandra i en skräckslagen men beslutsam omfamning. Gemensamt har de kunnat bemästra farorna i detta främmande och fientliga land.

PW hade icket skrivit versar eller minnesord, och i varje fall inte en roman. Men han hade skapat denna korsräv, brutit sig loss och erövrat första pris.’Sedan återvände han den långa vägen till byn. Det var den enda långa resa han företog. Sedan skulle han aldrig mer lämna byn.

SLUT

Det ni läser ovan är stort! Nu är det ju såklart inte bara jag som har uppmärksammat det, utan sannolikt hela den litterära världen. Jag vet inte hur många språk PO Enquist är översatt till. Men för den här boken fick han i alla fall Augustpriset år 2008.

För mej betyder det extra mycket att läsa om ortsnamn som Hjoggböle, Långviken och Gärdsmark eftersom jag har många släktingar i trakterna. Det är en svindlande tanke att min egen morsa är uppvuxen i samma by som Sara Lidman, Missenträsk. Tänk om jag bara har fått lite, lite av den norrländska ”skrivargenen”. Annars kommer den från farmor, och hon är (var) värmländska. Jävlars vilken krutkärring!

Nu ska jag läsa vidare, och kolla vad Viola har för sej. Kanske skotta däck, skriva en bok, starta en rävfarm. Int´vet´jag!

Peace out!