Glad i hatten

”Du kör, jag betalar böterna”, sa Skutskepparn. Men nu blir jag lite osäker på böjningsformen här… Betalar han bötern, boten, eller böterna? Och i så fall för vad? Båt har jag ju kört i alla tider, alldeles oavsett hastighet, tidpunkt på dygnet eller nykterhetsgrad. Dock vill jag påpeka att föraren i detta fall var helt, eller lindrigt påverkad. Opåverkad praktiskt taget, men glad i hatten ändå.

Den stora julslakten

Det ni ser nedan är ingenting annat än en veritabel slakt. Slakten på en julvante (min). Bödeln, vi kan kalla henne ”Viola”, lever fortfarande i all välmåga, dock med garnrester mellan tänderna. Jag funderar på att tova sillsallad av hennes päls. Seriöst, jag är sur.

Violas verk

Sur är dock bara inledningen på brorsans tillstånd. Han satt i köket (byssan) när jag kom tillbaka från skogen med hundarna, och han såg INTE glad ut.

– Kan man få en fika här? frågade han.

– Gör själv, svarade jag och började dra av mej stövlarna.

Ett stort lass med snö rasade ut på golvet och började smälta mot sockorna. Jag svor:

– Kolla bara vilket jävla elände, stövlarna fulla med snö och halva vanten upptuggad.

– Ja, du har det verkligen svårt, stönade lillebror och försökte pressa ner en begagnad nespressokapsel i kaffemaskinen.

– Mycket svårt, rättade jag honom och tillade; hur har du det själv?

– Bara bra, svarade han. Den nya fyrhjulingen gick genom isen häromdagen. Hundra tusen åt skogen, men vad är väl det mot lite snö i stövlarna?

– Platt intet, svarade jag och slog till honom med flugsmällarn.

Nej, men det är faktiskt sant. Karlen (som tack och lov tillhör någon annan) har faktiskt kört den nya fyrhjulingen genom isen i Ramsösund. Nu är han rädd för att abborrarna ska lägga sin rom på den.

– Jag kommer garanterat att få Naturskyddsverket på mej när den ska bärgas, suckade han. ”Får inte röras”, ostronbank!

– Du har i alla fall inte snö i skorna, försökte jag trösta.

– Nej, bara vatten, sa brorsan. Och några småspigg!

Beställ filmen här

Någonting som inte ska slaktas är filmen om Thore och Lasse Sundell som jag har berättat om tidigare. Denna alldeles ljuvliga dokumentär av Susanne Svantesson finns nu på DVD. Så här ser omslaget ut. Besök Susannes websida och beställ filmen under länken ovan.

Sköna hem

En grillkväll på Ramsö kan också vara alldeles, alldeles… förskräcklig. Som den gången Charlie nästan körde ihjäl sej på fyrhjulingen och vi möttes av en ambulanshelikopter som gick ner i vassen. Jag har fortfarande, flera år senare, svårt för ljudet av en helikopter.

Gott och blandat på familjen Dahl- / Baumgartens brygga

Igår var det dock bara trevligt, även om stämningen periodvis kändes lite hotfull. Jag vet inte säkert, men någonting säjer mej att Loffe och Nicola har kroknat på hålögda ungdomar och deras dekadenta livsstil.

Jag tog mej en tur genom huset och kunde själv konstatera att där drev omkring ett antal, för mej (och kanske även för Loffe) okända existenser som ingen underskred längden av 2,3 meter och som halsade ohemula mängder Coca Cola under det att livet långsamt passerade förbi. Jag bad om att få låna toaletten.

Jag vet inte säkert här heller, men någonting säjer mej att dessa existenser även utnyttjar husets faciliteter på ett för ändamålet oacceptabelt sätt. Jag gick ut i solskenet igen. På vägen passerade jag Loffes gitarrsamling. Där satt ingen lapp. Ännu… Att han har hängt dom högt betyder ingenting. Ingenting!

Jag passade faktiskt på att fotografera familjens tvätthög, som inte alls var särskilt olik den jag själv brottas med här ombord just nu. Jag ska fråga Loffe och Nicola om jag kan få publicera den bilden här på min blogg, för jag tyckte att den var riktigt intressant. Det såg ut som att det LÅG någon inuti tvätten.


Harlem på Ramsö

Annars är det här, i Harlem, som man brukar hitta dom största artisterna. Eller bakom pianot.

The piano has been drinking

Jag vet inte hur många kvällar, nätter, tidiga morgnar och dagar man har hängt i Harlem och bara njutit av musiken. Loffe är en riktigt styv gitarrist och har en massa musikaliska vänner. Huruvida Radar spelar ett enda instrument har jag inte en ANING om trots att vi har känt varandra hela livet. Mitt intryck är att Radar har fullt upp med att överleva. Speciellt som han en gång faktiskt försökte krypa ner till Wilmer i hundkorgen.

Radar och Loffe

Nicola lämnade oss ganska tidigt och försvann med Captain Sig, men Monica tog köket i besittning och kokade en chokladsås som kan vara den godaste jag har smakat någonsin. På riktigt… Jag BLEV rörd till tårar.

På riktigt…

Nu får det vara slut med mina obskyra bildreportage på en tid. Jag ska skriva manus och hänga tvätt. Och kanske, kanske bjuda det där Ramsödrägget på middag i helgen. Huruvida dom ”udda existenserna” också medföljer vid ett sådant tillfälle återstår att se. Och vad man ska skriva på sin egen lapp vet jag inte heller. Kanske: ”Rök inte i maskinrummet för då smäller det!”

Kanelte och kontaktlim

Den här sommaren har verkligen varit speciell. Jag har jobbat precis dygnet runt sen i januari och knappt märkt av några årstidsväxlingar alls. Jag liksom bara nockar av ibland och går och lägger mej några timmar, men jag tror att jag jobbar då med. ”Det där är ju inte alls nyttigt”, skulle vissa säja. Det gör nu inte brorsan. Han säjer: ”Häng med till Svartsö Krog, vettja”! Jag vet inte hur många gånger den här sommaren som jag har tackat nej till Svartsö Krog och alla andra krogar också för den delen. Jag sitter fast i något slags limbo, på en ö, mellan Waxholms Hotell och Svartsö Krog. Det finns en lanthandel här. Den har ett utbud som skulle kunna få den mest lågusle Ica-handlare att gå och skjuta sej. Igår fick vi i alla fall tag i en hyfsat modern falukorv.

– Men häng med till Svartsö Krog, sa brorsan. Hängmörad rådjurssadel och dillstuvad…

– Har inte tid, avbröt jag honom. Kom hit och ät istället. Det blir rårackad falukorv från Rindö Handel.

Brorsan la på luren. Tre timmar senare dök han upp med familjen i gummibåten.

– Ni bjuder väl på kaffe och calva? frågade dom hoppfullt.

– Självklart, sa jag.

Lilla Helle (min brorsdotter) låg kvar i båten och sov.

– Vad har ni gjort med henne? frågade jag.

– Rohypnol, svarade brorsan. Vi bara söver ner ungarna i början av maj och purrar upp dom lagom till skolstarten.

– Paltkoma, korrigerade svägerskan. Pata negra och creme caramel.

Jag valde att tro på det sista. Under tiden gjorde brorsan fast båten och klev in i kabyssen. Han ställde sej vid spisen och pekade ner i stekpannan.

– Ska ni äta det här?

– Ja, va tusan… svarade jag och började leta efter kaffet. Det är Rindö Handel, det är tillbaka till Gulag.

Jag hittade för övrigt inget kaffe och ingen calva heller.

– Kanelte, sa jag, det kan ni få.

– Ja, men det är väl kanoners, svarade brorsan. Det var ju bara därför vi hoppade över kaffet på krogen. Man hade liksom på känn att det skulle kunna bli Kanelte och en påse kontaktlim på Falkland. Det är nästan så man måste gå ut och ropa på ungarna.

Ingenting är dock så jävligt att det inte kan bli värre. I helgen ska vi riva väggarna i köket och sedan ska Tarmo blästra skrovet från insidan. Den som någon gång har haft ett blästeraggregat i sitt hem (och det har ingen), kan göra sej en svag aning om vad jag talar om.

Jag säjer lördag, det kan bli första gången den här sommaren vi blir tvugna att käka på Svartsö Krog.