Pungskinn & Grodspott

Tina ringde…

Exakt så började en blogg som jag skrev för exakt två år sedan. Den trettonde oktober 2008. Sedan dess har Tina ringt många gånger, och jag med såklart. Nu senast ringde Tina för att berätta om ett projekt som ni alla kommer att kunna följa i framtiden. Jag kan inte avslöja några detaljer just nu, men så fort jag får tillstånd lovar jag att göra det.

Blogginlägget finns publicerat i sin helhet här nedan.

Tina med några av sina djur
Foto: Lucia Kangur

”Tina ringde…

Jag vet, då och då inleder jag en blogg med orden: ”Tina ringde…” Med Tina i luren blir det ett liv och ett kollifej, kan jag meddela. Det kacklas och kvittras och kucklas och kväker.

Tina driver i dag Sveriges största djuragentur för film- och reklamuppdrag och medverkar nu även på Stadsteatern i pjäsen Cabaret med sin egen hund Phoebe. Vi hörs inte så jätte ofta numera eftersom båda är fullt uppbokade med egna projekt, men en gång i tiden drev vi faktiskt en liten reklambyrå tillsammans i Robban Aschbergs gamla portuppgång på Renstiernasgata.

(Det är fan sant, och kanske har vi aldrig haft roligare än så.)

När jag nu fick Tina på tråden igen, kom jag att tänka på den där märkliga perioden i livet när vi partade med allt som över huvud taget hade puls och ständigt köpte nya djur på Alba Zoo.

Besök Dog Model

”Inspirerad av gårdagens djupdykning i reklambranschen och efter morgonens möte med Git och Glenn, kom jag plötsligt att tänka på “Respiratorn”. Först ska jag kanske nämna att Git och Glenn är två riktigt sköna kråkor som sitter i en helt avlövad ek där blixten har slagit ner en gång.

“Respiratorn” är (var) en pråligt pimpad Rosenparakit (papegoja) som hade hamnat på mitt skrivbord av oklara omständigheter. Det var mycket som skedde av “oklara omständigheter” på den tiden. Som den där idén vi fick att börja kränga pungskinn och grodspott.

Efter en hög placering i en stor reklamtävling med många, många ansedda byråer bland deltagarna (nej, vi vann inte, men vi kom tvåa), drabbades vi troligtvis av någon slags hybris. Det vill säja alla utom Tina. Hon hade på den tiden, förutom vårt gemensamma bolag, också en egen liten firma som hette Redline Production . Där rullade arbetet på som vanligt under det att vinet puttrade i sina damejaner. Det var sedan när vi började dricka av den där snabbjästa skiten som också Tina greps av det milda vanvettet och vi kom på iden med pungskinn och grodspott.

Innan produkten över huvud taget hade lämnat raffinaderiet beslutades om ett stor releaseparty i den gemensamma ateljén. Sagt och gjort, spirituella inbjudningskort tillverkades och trycktes (vi var ju proffs), käk kirrades och vin sippades. Vi hade till och med ordnat en egen liten tävling som skulle gå av stapeln under kvällen under den mindre spirituella rubriken; “Döp Papegojan!”

Jag kan omöjligt minnas var den där lilla gaphalsen kom ifrån eller varför vi över huvud taget skaffade en ny när vi äntligen hade lyckats bli av med den förra (läs gårdagens blogg). Nu skulle i alla fall “Det lilla aset” (som vi helt osentimentalt kallade den för) få ett anständigt namn och döpas av Stockholms kulturelit.

Juryn bestod av två helt irrationella (och vid det här laget också halvblinda) människor, dvs. jag och Tina.

Förtjust stängde vi in oss i köket och började läsa alla tävlingsbidrag. Jag minns att det var många och att flera var riktigt bra. Men så öppnade vi ett kuvert med ett förslag som stack ut från alla andra.

– Vad fan står det här, sa Tina och kisade med ögonen.

Jag hängde över hennes axel och försökte läsa från lappen.

– Re… re.. Respiratorn!

Vi tittade på varandra och brast ut i gapskratt;

– Ja, men det är ju genialt, ropade Tina.

– Strålande, tjöt jag. Vem är det som har kommit på det?

Tina vände på lappen och läste högt. Vi tittade på varandra igen och slog våra pannor ihop av lycka. Vinnaren var en av Stockholms mest välrenommerade Art Directors.

– Jag måste få tillkännage vinnaren, sa jag. Jag bara måste!

Därför blev det också jag som sedan fick bära hundhuvudet efter festen.

Inför alla inbjudna gäster ställde jag mej på en upp och nedvänd apelsinlåda och deklamerade högtidligt;

– Tredjepriset går till… andrapriset går till… osv.

Spänningen var olidlig och stämningen var verkligen på topp. Det sorlades friskt i ateljen och spekulerades om vem som skulle plocka hem det prestigefyllda priset. Jag harklade mej och meddelade stolt;

– En enhällig och djupt imponerad jury kan härmed berätta att ”Det Lilla Aset” ska heta – ”Respiratorn”!

Återigen brast både Tina och jag ut i okontrollerat gapskratt och trodde förstås att alla andra gjorde detsamma. Men det var tyst i rummet. Dödstyst.

Den snofsiga AD:n gav mej en iskall blick och vände ryggen mot juryn. Jag förstod genast att jag hade gjort någonting fel och anade vad det kunde vara. Jag hade glömt bort att tala om vem vinnaren var.

Med tillkämpat lugn och en röst som hela tiden var på väg att brista av skratt namngav jag därefter den påhittiga artisten med både för och efternamn. Och det var nu jag höll på att få en butelj i huvudet.

Den förorättade prisvinnaren stormade fram och grep mej hårt i armen.

– Kan ni inte läsa vad det står? frågade hon.

Tina och jag tittade på lappen igen.

– Jo, det står re… re… Respiratorn!

Återigen föll vi i varandras armar och bröt ihop av skratt. Vi frustade:

– Det är så bra… det är så jävla bra så det bara finns inte!

Den kvinnliga AD:n pekade hårt på texten.

– Det står INTE Respiratorn. Det står R-e-d-s-p-i-r-a-t-i-o-n!

Nu var det min och Tinas tur att bli alldeles tysta. Vi tittade tomt på varandra;

Redspiration… vad är det för någonting?

Den sårade reklammänniskan förklarade uppbragt;

– Tina har en firma eller hur?

Vi nickade. Hon fortsatte;

– Som heter Redline, eller hur?

Vi nickade igen och kunde omöjligt förstå sammanhanget.

Den skymfade prisvinnaren ryckte åt sej sin kappa och snäste åt oss;

– Jag tyckte det var fyndigt!

Därefter lämnade hon festen med en hård smäll i ytterdörren. Tina och jag tittade på varandra. Så sa vi med enad röst;

– Respiratorn är fan så mycket bättre!

Hur det gick med den där Respiratorn? Efter bara några månader hade den gjort sej så impopulär att vi knappt hade några kunder kvar. Den fick följa med mej hem till Skeppsholmen. Efter ytterligare en tid rymde den ut genom akterdörren och försvann skrikande av triumf bort över Gröna Lund. Hur den har det idag? Jag är övertygad om att den sitter gömd någonstans i spöktunnel och ägnar sej åt att hoppa fram och bita små barn i näsan.

Och produkten då, “Pungskinn och Grodspott”… Vad hände med den?

Ärligt talat, vi letar fortfarande efter en tillverkare som är tillräckligt tankad för att förstå våra intentioner. Vi gör det inte!”

Så gick det med den saken. Efter några år skildes våra vägar åt. Tina satsade på sin djuragentur och jag på mitt manusskrivande. Idag korsas våra vägar igen och herregud som vi skrattar åt alla minnen från förr. Det finns många – men alla är inte lämpade att återberättas.

P.S Inga djur dog eller skadades under den tid vi arbetade tillsammans – tror vi. D.S