Roten till allt ont

Man skulle kunna förledas och tro att det är någon slags ”hundblogg” going on här. Ingenting kunde vara mera fel. Jag har inga ambitioner att bedriva någon blogg över huvud taget, utan vill bara ha en ”strikt” samlingsplats för mina produktioner. Men så händer det någonting, det vet ni, saker som måste bearbetas, betraktas ur ett perspektiv och kanske dokumenteras av juridiska skäl. Så uppstår ett blogginlägg.

Och gårdagen var inget undantag. Redan på morgonen upptäckte jag att Wilmer (numera Washington) var orolig. Wilmer är en känslig natur som bär ett stort och tungt ansvar på sina axlar (oklart vilket). Nu hade han upptäckt en stor grupp självlysande människor på kajen intill. Det var en grannbåt som höll på med någon slags livbåtsövning där alla bar grälla räddningsvästar. Det hördes höga röster, skarpa kommandon och gälla visslingar. Allt sånt som triggar vilken normal jakthund som helst att hoppa i stövlarna och ställa sej i givakt.

Plötsligt dumpade besättningen en stor livflotte i sjön och utlöste uppblåsningsmekanismen. Och det kan jag säja, ett rymdskepp hade inte kunnat väcka större uppmärksamhet. Ut ur den vita kapseln vecklade sej en enorm farkost, stor nog att rymma ett par hundra nödställda gastar och lika många hängande i handtagen på utsidan. Tror fan att Wilmer höll på att skita i pälsen!

Magen mullrade högt och han rasslade runt i fartyget med osalig uppsyn. Jag bestämde mej för att gå ut i skogen med hundarna ett par timmar tidigare än den ordinarie ”middagsturen”.

 

Nästan genast vi kom fram, rusade Wilmer in i en buske och tömde sej totalt. Jag vet inte om det var av stress eller om han hade ätit någonting olämpligt. Med tanke på att han också bantar torde orsaken vara den förra, men eftersom han bara går UPP i vikt, har man inte en aning. Jag bestämde mej för att stanna ute ett långt tag bara för att slippa springa med honom flera gånger.

För att göra det lite extra kul lade jag ut spår åt hundarna och lät dom jobba på med sina näsor. Några fräcka skator kom inflygande från Resarö och satte Wilmer i rörelse. Plötsligt kom han tillbaka blodig om benet. Jag såg att det var ett ganska djupt skärskår och skyndade mej hem.

Först hade jag tänkt att lappa ihop honom själv, för varje veterinärbesök kostar tusentals kronor och vi har ett ordentligt förråd av sårvårdsprodukter hemma efter Violas alla blessyrer. Men Nisse trodde bestämt att skadan måste sys, och Skutskepparn var ute på någon Kustbevakningsbåt och den enda jag kunde få tag i var brorsan.

Loffe fick släppa sitt jobb på Tynningö, ta båten in till Minörhamnen på Rindö och byta till bil. Sedan plockade han upp oss på varvet och så tog vi vägfärjan till Waxholm.

Sicken cirkus!

 

Någon som har glömt bort att jag har Dengufeber i ett ganska aktivt stadium (det är mycket roligare att skriva Dengufeber än TBE, och det är två närbesläktade sjukdomar). Jag pallar inte sånt här. Och Wilmer med sin obegripliga känslighet och peruanska päls, han pallar inte heller. Han HATAR att gå till veterinären lika mycket som jag hatar att gå till doktorn. Vi vill vara i fred!

Men tur i oturen att vi verkligen åkte, och att vi gjorde det så fort. Skärsåret var ordentligt smutsigt och måste sys igen med dräneringsslang inuti. Och eftersom han ändå blev nedsövd passade vi på att ta bort en vårta vid örat också.

Sju tusen pix (lite drygt, faktiskt)!

Nåja, hundfan (förlåt) har bättre försäkringar än vad jag har och fick följa med hem igen. Hela vägen till Waxholm satt han i skuffen med en gigantisk tratt över huvudet och en Wunderbaum som dinglade från taket. Viola skrek rakt ut av skräck när han klev in genom dörren.

Kanske trodde hon att han blivit bortförd av utomjordingar, hon hade ju själv sett rymdskeppet landa  i viken, och här kom han nu tillbaka med en stor parabol runt halsen, blodig och luktade billig Kryptonit bakom öronen.

 

Viola skrek rakt ut av skräck
(Den här bilden är dock från i somras)

 

I dag beslutade vi oss för att gå ut i skogen och leta redan på varenda förbannade glasbit som kan dölja sej där bland buskar och snår, men vi hittade inga.

Det är en gåta för mej att båda hundarna har skurit sej flera gånger (rejält) utan att vi hittar orsaken.

Men…

Så kasade Nisse utför ett berg och ner till en stor vattensamling där hundarna brukar dricka. Och helt dolt av det höga höstgräset hittade hon ett vidrigt förvrängt plåtföremål med knivskarpa kanter som alldeles garanterat är orsaken till båda hundarnas skador.

Jag ska ta en bild lite senare och lägga ut här. Givetvis tog vi med oss den farliga plåtprylen hem och ska kasta i en skrotcontainer.

Wilmer, för sin del, ska försöka bli av med doften av utomjording och  Wunderbaum i sin päls.

 

Roten till allt ont


Sköna hem

En grillkväll på Ramsö kan också vara alldeles, alldeles… förskräcklig. Som den gången Charlie nästan körde ihjäl sej på fyrhjulingen och vi möttes av en ambulanshelikopter som gick ner i vassen. Jag har fortfarande, flera år senare, svårt för ljudet av en helikopter.

Gott och blandat på familjen Dahl- / Baumgartens brygga

Igår var det dock bara trevligt, även om stämningen periodvis kändes lite hotfull. Jag vet inte säkert, men någonting säjer mej att Loffe och Nicola har kroknat på hålögda ungdomar och deras dekadenta livsstil.

Jag tog mej en tur genom huset och kunde själv konstatera att där drev omkring ett antal, för mej (och kanske även för Loffe) okända existenser som ingen underskred längden av 2,3 meter och som halsade ohemula mängder Coca Cola under det att livet långsamt passerade förbi. Jag bad om att få låna toaletten.

Jag vet inte säkert här heller, men någonting säjer mej att dessa existenser även utnyttjar husets faciliteter på ett för ändamålet oacceptabelt sätt. Jag gick ut i solskenet igen. På vägen passerade jag Loffes gitarrsamling. Där satt ingen lapp. Ännu… Att han har hängt dom högt betyder ingenting. Ingenting!

Jag passade faktiskt på att fotografera familjens tvätthög, som inte alls var särskilt olik den jag själv brottas med här ombord just nu. Jag ska fråga Loffe och Nicola om jag kan få publicera den bilden här på min blogg, för jag tyckte att den var riktigt intressant. Det såg ut som att det LÅG någon inuti tvätten.


Harlem på Ramsö

Annars är det här, i Harlem, som man brukar hitta dom största artisterna. Eller bakom pianot.

The piano has been drinking

Jag vet inte hur många kvällar, nätter, tidiga morgnar och dagar man har hängt i Harlem och bara njutit av musiken. Loffe är en riktigt styv gitarrist och har en massa musikaliska vänner. Huruvida Radar spelar ett enda instrument har jag inte en ANING om trots att vi har känt varandra hela livet. Mitt intryck är att Radar har fullt upp med att överleva. Speciellt som han en gång faktiskt försökte krypa ner till Wilmer i hundkorgen.

Radar och Loffe

Nicola lämnade oss ganska tidigt och försvann med Captain Sig, men Monica tog köket i besittning och kokade en chokladsås som kan vara den godaste jag har smakat någonsin. På riktigt… Jag BLEV rörd till tårar.

På riktigt…

Nu får det vara slut med mina obskyra bildreportage på en tid. Jag ska skriva manus och hänga tvätt. Och kanske, kanske bjuda det där Ramsödrägget på middag i helgen. Huruvida dom ”udda existenserna” också medföljer vid ett sådant tillfälle återstår att se. Och vad man ska skriva på sin egen lapp vet jag inte heller. Kanske: ”Rök inte i maskinrummet för då smäller det!”

Svartsödregget

Nisse och jag har upptäckt att det finns flera olika grupperingar här ute i skärgården. Allt ifrån Möjarasister till Lårentrash och Lådnaslödder. Och så finns det Rindöbor!

Men idag skulle vi handla på Möja.

Nisse och jag hade en lång lista med allt som skulle köpas. Den glömde vi hemma.

Möja den 13/7 2010… Hundra jävla grader varmt!

Vi såg uppgivna existenser överallt. Människor som helt enkelt hade däckat under ett träd, på en förstukvist, hängande över relingen på en båt. Alla verkade alldeles döda på blicken.

Inne på affären sedan, ställde vi oss, Nisse och jag, med våra huvuden inkörda genom varsin glasdörr i mjölkdisken.

– Minns du vad vi skulle ha? frågade jag.

– Inte en aning, svarade Nisse.

Efter fyrtiofem minuter kom vi ut igen med en julost och ett myggstift.

Alla blev väldigt besvikna när vi kom hem.

Nu sitter vi här, vid kanten av Möjafjärden och undrar vad fan vi ska med en julost till när det enda vi vill ha är en Mojito. Dags att möta Svartsödregget!

Mojito på Svartsö Krog

Kanelte och kontaktlim

Den här sommaren har verkligen varit speciell. Jag har jobbat precis dygnet runt sen i januari och knappt märkt av några årstidsväxlingar alls. Jag liksom bara nockar av ibland och går och lägger mej några timmar, men jag tror att jag jobbar då med. ”Det där är ju inte alls nyttigt”, skulle vissa säja. Det gör nu inte brorsan. Han säjer: ”Häng med till Svartsö Krog, vettja”! Jag vet inte hur många gånger den här sommaren som jag har tackat nej till Svartsö Krog och alla andra krogar också för den delen. Jag sitter fast i något slags limbo, på en ö, mellan Waxholms Hotell och Svartsö Krog. Det finns en lanthandel här. Den har ett utbud som skulle kunna få den mest lågusle Ica-handlare att gå och skjuta sej. Igår fick vi i alla fall tag i en hyfsat modern falukorv.

– Men häng med till Svartsö Krog, sa brorsan. Hängmörad rådjurssadel och dillstuvad…

– Har inte tid, avbröt jag honom. Kom hit och ät istället. Det blir rårackad falukorv från Rindö Handel.

Brorsan la på luren. Tre timmar senare dök han upp med familjen i gummibåten.

– Ni bjuder väl på kaffe och calva? frågade dom hoppfullt.

– Självklart, sa jag.

Lilla Helle (min brorsdotter) låg kvar i båten och sov.

– Vad har ni gjort med henne? frågade jag.

– Rohypnol, svarade brorsan. Vi bara söver ner ungarna i början av maj och purrar upp dom lagom till skolstarten.

– Paltkoma, korrigerade svägerskan. Pata negra och creme caramel.

Jag valde att tro på det sista. Under tiden gjorde brorsan fast båten och klev in i kabyssen. Han ställde sej vid spisen och pekade ner i stekpannan.

– Ska ni äta det här?

– Ja, va tusan… svarade jag och började leta efter kaffet. Det är Rindö Handel, det är tillbaka till Gulag.

Jag hittade för övrigt inget kaffe och ingen calva heller.

– Kanelte, sa jag, det kan ni få.

– Ja, men det är väl kanoners, svarade brorsan. Det var ju bara därför vi hoppade över kaffet på krogen. Man hade liksom på känn att det skulle kunna bli Kanelte och en påse kontaktlim på Falkland. Det är nästan så man måste gå ut och ropa på ungarna.

Ingenting är dock så jävligt att det inte kan bli värre. I helgen ska vi riva väggarna i köket och sedan ska Tarmo blästra skrovet från insidan. Den som någon gång har haft ett blästeraggregat i sitt hem (och det har ingen), kan göra sej en svag aning om vad jag talar om.

Jag säjer lördag, det kan bli första gången den här sommaren vi blir tvugna att käka på Svartsö Krog.