Trumpeter och jubelklang

Jag minns när jag blev stor. Jag menar, exakt, ögonblicket när skitungen, Carina Dahl, genomgick någon slags metamorfos och blev gammal. Jag tror att jag blev gammal direkt. Jag var en mycket gammal 12-åring. Det var ingen omvälvande händelse alls, det var bara en insikt. ”Nu, jävlar är man gammal här också!”

Morbror Kenneth hade hämtat mej i Skellefteå. Det var han, och morbror Lasse, som ständigt åkte på det skitjobbet, att hämta mej i ”Skellet”. Då hade jag rest med buss hela natten från Norrmalmstorg. Jag kan exakt minnas känslan av att närma sej mormor och morfars gård i Gärdsmark. Först skulle man passera Larssons i korsningen och sedan spökladan till höger och Wahlbergs  till vänster och så var man framme.

Just den där första skymten av huset och hagarna, fuset och foderladan. Fy fan, det var lycka! Det var ståpäls och jubelklang, trumpeter och glädjetjut hela vägen in på gårdsplanen. Sommarlovet hade börjat!

Jag tillbringade nästan alla mina skollov i Gärdsmark. Vi lekte Röda vita rosen och trimmade mopeder, byggde badflottar och hoppade i höet. Jag minns allting från den tiden, varenda liten detalj och doft. Ofta satt jag i fönstret på övervåningen och tittade ut över träsket. Och det där träsket talade till mej, träden, buskarna och kossorna i hagen talade till mej. Jag upptäckte att det fanns historier i Gärdsmark.

Gärdsmark

Här om dagen fick jag ett mail från en liten flicka som är 12 år gammal och heter Kaisa. Hon ville veta hur det gick till när jag blev författare.  Jag önskar att jag kunde svara på det, men jag är snarare av den övertygelsen att man föds till författare. Man hör när stenarna sjunger och man vet hur det känns att vara ett träd. Sedan skriver man tio tusen mil och tio tusen till. Det sitter en berättelse i varje vrå, på varenda kvist. Men det är inte alla som ser det.

Kaisa tycker om att skriva, berättade hon. Kanske har hon samma utsikt som jag hade när jag var liten. Kanske passerar hon samma stenar som jag gjorde och plockar bär från samma hallonbuskar. Kaisa är min kusin och bor på gården där jag tillbringade alla mina barndoms somrar.

Kaisa

Jag tänker ofta på mormor och morfar, mina mostrar och morbröder. Kenneth som brukade sitta och sova i bilen när bussen rullade in på torget från Norrmalmstorg. En dag hade mormor och morfar flyttat till en lägenhet i stan. Då hördes inte längre någon jubelklang i Gärdsmark. Och jag blev gammal då.

Sedan dess har det varit tyst. Barndomen har sina stämningar, sina instrument och hur gärna man än vill hålla sej kvar i den konsertsalen tystnar musiken förr eller senare. Men när jag fick mailet från Kaisa mindes jag exakt känslan av att passera Larssons i korsningen, åka förbi spökladan till höger, vinka åt Whalbergs till vänster och köra upp på gårdsplanen i Gärdsmark. Och ta mej sjutton om jag inte hörde trumpeterna också!

Snoppen – check!

Ett bra knep för den som lider av skrivkramp (who does?) är att försöka beskriva ett rum eller ett ansikte. Numera när alla bloggar, tror jag knappt att någon lider av skrivkramp längre. Och det är ju positivt på alla sätt och vis…

Men för den som lider av sömnlöshet är det ingen särskilt väl fungerande metod. Jag är INTE den som sover som en stock om nätterna. Det kan bli ganska långtråkigt. Man upptäcker beteenden hos människor och djur som känns i det närmaste – obskyra. Som att hunden (den som aldrig skulle få sova i sängen) är livrädd för att bli av med snoppen. Vid varje ljud han hör, varje rörelse han förnimmer genom sin loppiga päls dyker huvudet upp i mörkret och han måste tvångsmässigt kontrollera att snoppen sitter kvar där han senast såg den.

Fan tror han egentligen?

Jag orkar inte ens fundera över det. Så jag ägnar mej åt annat.

I natt läste jag en bok om bältdjur, och det sög ju som ni alla kan förstå. Istället släckte jag lampan och försökte minnas ett rum. Det enda rum som dök upp för mitt inre var mormor och morfars gamla badrum i Gärdsmark. Och plötsligt mindes jag varenda detalj. Tandborstmuggarna, den platta (corny) badkarskranen och till och med doften av det järnrika vattnet. Jag mindes Alberto Hårbalsam, Tättintill tandkräm och den tattiga tvålen Rexona (mormor hade egna tvålar inslagna i purpurfärgad staniol – Swahn). Det var vid en tidpunkt i livet när min högsta dröm var att kunna röra på ögonen och min största fasa att ramla ned i toalettstolen.

Jag avundades vuxna människor som hade lärt sej att röra på ögonen och som inte behövde hålla fast sej krampaktigt i toalettsitsen för att inte falla ner i detta bottenlösa porslinshelvete.

Jag bad min morbror, Kenneth, att lära mej det där med ögonen. Kenneth var snällare än min andra morbror, Lasse, som ständigt försökte lura mej och påstod att mina ögon skulle peka stelt framåt för resten av livet. Kenneth förklarade tålmodigt att ögonen rörde sig åt det hållet man tittade och att man därför aldrig kunde se själva rörelsen.

Och dom balla brudarna spottade i mascaran och tvättade håret med torrschampo.

Allt det där är ju ganska underligt även i dessa dagar. Men att det skulle finnas varelser som smyger omkring i mörkret och stjäl snoppen av sovande hundar. Det får jag fan inte ihop.

Hysteriskt blomningsvillig bukett

En annan sak som förbryllar mej är snittblommor. Freja kom hit med en bukett för närmare fjorton dagar sedan. Och den är hysteriskt blomningsvillig!

Här om dagen var jag på väg att kasta buketten för då hade den stått framme i över en vecka och… Tja, längre än så ska man väl inte ha blommor?

Men så började den att blomma… Och blomma… Och blomma!

Nu blommar den värre än någonsin och det doftar lång väg.

Undra på att man inte kan sova om nätterna. Vem vet vad den där ruskan tänker hitta på nästa gång jag försöker slänga den. Då hoppar den väl upp ur vasen och tar strypgrepp på mej.

Jag har faktiskt mycket att fundera över. Men blir jag trött…

Inte det minsta!