En modig man

Det händer alltid, alltid när man ska bunkra vatten, länsa kölsvinet eller bara spola däck. Slangen sätter sej på tvären. Den fastnar, tjorvar och viker sej. Om vintrarna fryser den också. Men försök älska en sådan slang. Slangar är hopplösa individer som lever sitt liv helt och hållet efter eget huvud, och som sannolikt har svår ADHD från den ena änden till den andra.

En gång när jag skulle bunkra vatten på Skeppsholmen och var nästan ända framme vid vattenposten, fastnade (som vanligt) slangen i något skit ombord och jag blev tvungen att släppa allt jag hade för händerna och gå tillbaka. Just då passerade Hannes Holm (ni vet, regissören) på kajen. Han skakade sorgset på huvudet och sa:

– Alltså, slangar.

Och jag stönade:

– Det du ser här är ”jävla slangaxiomet”. Det bara är så med slangar.

Och Hannes suckade tungt.

– Fy fan.

Sedan lommade han iväg längs kajen, hem till sin egen slang och skuta.

Skeppsholmen

För ett par månader sedan var Hannes sommarpratare i P1. Jag hörde programmet i efterskott, i min Iphone, på väg till stallet. Han berättade att han hade sålt båten. ”En dag var det bara färdigt”, sa han. ”Jag stog på däck med spolslangen i min hand och kände plötsligt hur allt, hela min tillvaro rann ut genom slangen.”

.

Det är så med slangar, dom talar till en. Man ska lyssna på sin slang, man ska ha den MED sej, inte MOT sej. Hannes bor i Malmö nu. Det är en modig man. Respekt!

Skitiga duken i Waxholm

Det var länge sen jag sågade en krog nu. Jag har helt enkelt inte haft tid att hänga på några krogar alls. Men jag har ”ryktesvägen” fått veta att två nya sushi-syltor har öppnat i Waxholm. Och bäst av allt – Porto Bello har bytt ägare och ska i dag vara riktigt bra. Minns bara hur det var förra året!

 

”Jag har alltid älskat att laga mat. Jag kommer ihåg hur brorsan och jag kunde stå hemma i köket som barn och hitta på fantastiska rätter av de (mycket udda) ingredienser som fanns i kylskåpet. Vi tilläts verkligen att skapa, att blanda och smaksätta precis som vi ville. Och söte Jesus som vi experimenterade.

Vi kunde trolla fram en festmåltid av en halvdöd höna, ett paket koncentrerad apelsinjuice och en slokande benjaminfikus. Jag skojar inte… Vi gjorde det!

Brorsan blev kock på Waxholms Hotell sen… Jag blev bara skribent. Och aldrig hade jag tänkt att skriva om mat. Men ibland gör jag det i alla fall.

Det kan vara för att jag har ätit någonting sällsynt gott, som på resturang Hjerta helt nyligen, eller för att Kråke har bjudit på en fantastisk soppa tillagad av de enklaste ingredienser. För att personalen på Torget är så satans snygga eller för att köttet på Svartsö Krog är obetalbart. Men aldrig någonsin tidigare har jag skrivit om mat för att den är oätlig.


Vill alla champinjoner i maten räcka upp en hand?

Vi är en familj som lever under lite odd (ovanliga) omständigheter. Vi bor på flera platser, käkar på underliga tider och har take home som den yttersta räddningen när ingenting annat går att ordna.

Dyrt är det alltid, ibland har det fått kosta mer än vad det har varit värt. Som den gången jag caterade hem pannkakor åt ungarna för trettiofem spänn styck. Men hey, pankisarna var förstklassiga och ungarna skitglada. Värre är det när käket är oätligt och kostar flera hundra kronor. Då blir jag fan, sur.

Som idag – och detta är mitt sorgliga vittnesmål om en av de sämsta (den sämsta) matupplevelsen jag har haft i hela mitt liv. Och, återigen, jag är sannerligen ingen kräsen person. Jag äter ALLT som går att identifiera som människoföda. Jag har till och med knaprat betfor vid något tillfälle, och det är hästmat.

Nu hade vi beställt pasta med biff och champinjoner i gräddsås (snaskigt, jag vet) från Resturang Porto Bello i Waxholm. Vilken jävla turistfälla. Dont go there!

 

Nisses låda toppad med en vältuggad köttbit
(Som hon dock valde att inte svälja.)


Det vi sedan lade upp på tallrikarna var så deprimerande att Nisse började gråta och jag gick in för att ringa, kanske mitt första samtal på hela sommaren.

– Det här är den värsta skit jag har fått från en etablerad krog i hela mitt liv, berättade jag i sansad ton för hovmästaren. Det saknas ingredienser, köttet är oätligt och pastan är av sorten, jävla Eldorado. Och det har vi pröjsat 360 spänn för!

– Här är alla våra gäster fullt nöjda, förklarade hovmästaren för mej.

– Om era gäster är fullt nöjda i matsalen beror det enbart på att de är onyktra eller svårt sjösjuka efter en lång båtresa och tänker spy i alla fall, svarade jag. Här är ingen nöjd. Här gråter barnen!

– Då måste du låta någon annan smaka på maten, sa hovmästaren.

– Det finns ingen annan här, sa jag. Hunden vägrade öppna munnen när vi försökte.

– Då gör vi så här, fortsatte den alltigenom genomtrevlige hovmästaren. I morgon kommer du hit till krogen och så ska Zoran bjuda dej på en toppenmiddag. Han kommer att bevisa vilken suverän krog Porto Bello är.

Nu måste jag be er bloggläsare, scrolla uppåt och titta på bilderna igen. Skulle jag göra om detta under några omständigheter? Ens om det var gratis? Är jag självdestruktiv? Nej!

– Kolla här, svarade jag. Jag är inte ett DUGG intresserad av att få mat två dagar senare… Jag är intresserad av att få bra mat när jag beställer den. Och framförallt – när jag BETALAR för den.

Se det som ett dåligt ligg. Vilken man ursäktar sej med kommentaren; ”Kan du komma tillbaka imorgon? Då har jag Zoran här!”

Jag har faktiskt aldrig, någonsin skickat ut käket i köket igen eller, som nu, ringt upp haket för att framföra mitt stora missnöje. Däremot har jag vid några få tillfällen kontaktat restaurangen i efterhand och sagt:

– Vad bra det här blev!

– Tusen tack för de extra tillbehören!

– Vilken fin sallad!

Jag missar inte sånt. Jag ser när någon har ansträngt sej lite extra, eller faktiskt ansträngt sej alls. Jag är glad när någon anstränger sej över huvud taget. Men på den fina italienska krogen i hamnen, vill man ingen människa väl. Inget djur heller.

Som ett rent experiment försökte vi kasta krubbet åt fiskmåsarna. Dom tittade hatiskt på oss och girade 180 grader nordvart. Synd att man inte kunde följa efter. Måsarna vet, det är jag övertygad om. Dom VET var man ska äta, och det är inte på Porto Bello i Waxholm!”

 

Humla hämtar käk

Päls och puls

Jag förstår verkligen inte vad det är som händer, men det har ALLTID varit likadant. Om man räknar på det enligt formeln; ”Distansen är lika med farten gånger tiden” och, tiden är lika med distansen genom farten, kan det inte ta mer än 30-40 minuter för brorsan att köra in till stan från ön där han bror. På den tiden (en dryg halvtimme) håller hela skärgårdsfamiljen på att svälta ihjäl. Dessa människor måste ha mat DIREKT. Så lämpligt då att det har öppnat en ny krog alldeles i närheten. Hjerta. Ett fint litet ställe praktiskt uppackat i gamla torpedverkstaden. Matsalen är faktiskt riktigt underlig, även om den naturligtvis utgör en ganska cool kontrast mot den bara alltför kitchiga utsikten med Nybroviken i bakgrunden. Käket är dock kanon.


Hjerta

Egentligen borde man inte lämna Skeppsholmen över huvud taget under Jazz & Bluesfestivalen, men vi drog vidare till Grönan för att kolla på Teddybears Stockholm. Björnarna var i toppform och körde alla sina gamla hits med Cobrastyle som paradnummer. Lyssna på den här versionen med Robyn (den som ids). Den är svinbra!

Cobrastyle med Robyn

Som tur var vann ”lilla” Helle en jättelik chokladkaka. Annars vet jag inte hur skärgårdsfamiljen skulle klara av hemresan.

På Skeppsholmen senare lirade Nisse Landgren samt Kool & The Gang. Jag hade ett samtal med Skutskepparn om oxytocin. Det stog nämligen i tidningen häromdagen att ett vanligt husdjur är tillräckligt för att stimulera kroppens egen tillverkning av hormonet oxytocin. Det behöver inte vara en annan människa och man MÅSTE inte hångla.

– Kanske inte funkar med alla husdjur dock, funderade jag.

– Jodå, försäkrade, Skutisen.

– Inte en ödla i alla fall, sa jag.

– Ödlor är rena oxytocinkanonerna, svarade han.

– Jag skulle i alla fall vilja ha någonting med päls och puls, sa jag.

– Du är gay, sa Skutskepparn.

Två saker vill jag inflika här. Jag är INTE gay. Tyvärr! Och om jag vore det skulle jag fortfarande vilja ha någonting med ”päls och puls”. Och det här med att ödlor, små skelögda salamandrar, skulle vara någon slags ”oxytocinkanoner”. Hur VET man det? Hur kommer fram till en sådan sak? Vad har man gjort med ödlan då? Anslutit den till elnätet med en förlängningssladd och använt som levande epilator på särskilt svåråtkomliga kroppsområden bevuxna av trollhår?

Nej, låt oss inte spekulera mer om den saken. I kväll spelar Missy Elliot. Det kommer sannolikt att bli en invasion på ön. Jag kommer särskilt att hålla utkik efter misstänkt hårlösa djurägare. Då vet man. Oxytocinkanonen har varit framme.

Creepy!