Kanelkartellen

Vi borde förstått att hon var en av dom som låg i ”riskzonen” redan för många år sedan. Då handlade det mest om vetemjöl och bakjäst. Hyfsat lättillgängliga ingredienser i dagligvaruhandeln. Jag minns hur hon kunde börja redan tidigt på morgon och hålla på fram till sena eftermiddagen. Inte sällan hittade vi henne liggande utslagen på soffan med putande mage och rester av vitt pulver i ansiktet. Vi skämtade med varandra och sa att ett ord som ”bakis” hade fått en ny innebörd. Vi hämtade en påse bullar ur frysen och frågade om hon behövde en ”återställare”.

Nu är det inte roligt längre.

Det var någon gång i 20-års åldern som missbruket eskalerade och ”kanelen” kom in i hennes liv. Inte ens en sådan sak tog vi riktigt på allvar i början. Plötsligt skulle det vara kanel på allting. Äpplen och kanel, knäckebröd och kanel, pizza och kanel. Kanel införskaffades i ohemula mängder, kanel lades upp i linor och banor längs bordsskivor och dörrlister. Vi förstod nu att vi hade med ”bakdjävulen” att göra.

Telefonen började ringa vid allt konstigare tidpunkter på dygnet och hon stämde träff med bruna gubbar i hög hatt och dekadent garnityr. Sedan gick det fort utför. Hon började tillverka eget kanel och sålde detta utblandat med torkad älgspillning. Avlägsen kändes den jungfruliga tid då vi fortfarande kunde förvara ett paket bakjäst helt öppet i skafferiet.

I förrgår natt hade vi besök av ett par oryktade tomtar från Humlegården, och dom var inte ute efter lussekatter kan jag berätta.

Humla stack till London i morse. Jag känner inte till hennes exakta avsikter med resan, men jag såg när en lång, brungräddad Skogaholmslimpa bromsade in vi trottoarkanten och plockade upp henne. Jag vet inte vad jag ska tro… Kan det vara kanelkartellen? Eller är jag bara en vanlig morsa som oroar mej i onödan?

På kanelen
(Anders, Humla och Sandra)