Långt borta men nära

Freja skickade en skarp åthutning till mej på Facebook. Det stog; ”dina typos är oftast harmlösa men den här gången begriper man ju inte vad du menar. den psykedeliska staden i india heter GOA – inte Goha!!!”

Ja, men vad kan jag säja? Förlåt för fan!

Från det ena till det andra.

Jag har ju gått lite lätt banansPO Enquist måste jag erkänna. Jag tror att han stalkar mej. På riktigt!

Överallt där jag har levat, varit, bott och stått… täljt en barkbåt. Där har även PO Enquist levat, varit, bott och bitit barken av träden. Det är inte OK.

Låt gå att mannen är cirkus trettio år äldre än jag, och har haft alla chanser i världen att göra lite som han vill i logistisk mening. Men nu RÄCKER det.

Vi har det här med bakgrunden i Västerbotten gemensamt. Samma gärden, samma grustag. Fine with me. Men sedan även Waxholm, och där har jag min barndom. Där är jag ännu kvar (så även denne Enquist som det ser ut). Jag har själv mött honom flera gånger på stan.  Men inte nog med det. I dag såg jag en inspelad intervju på SVD:s websida där den (för övrigt) mycket lustiga kulturjournalisten går in i en portuppgång på Södermalm och glatt meddelar: ”Här på Södermalm i Stockholm har PO Enquist sin… jadda jadda… skrivarlya... jadda…”

MIN port!

Samma jävla dörr som jag har ryckt i under tjugo års tid. Jag undrar, var gömmer sej denne man? Under soffan? I garderoben? I tvättstugan? Hur får jag ut honom ur mitt liv?

Kanske har vi alla någon ”Tomtegubbe” som förföljer oss i lönndom, eller vi den. En person som korsar våra vägar gång efter annan utan att vi någonsin upptäcker det. Eller väljer att blunda för det.

Jag är inte helt säker på att jag gillar PO Enquist. Att han är en fenomenal skribent förändrar ingenting. Är han verkligen det? Eller är han bara hypad?

Jag blev närmast förskräckt när jag såg den där jättelustiga kulturjournalisten göra sin intervju. Hon refererade till ett stycke i hans senaste bok som; ”oförglömligt”. Jag lovar – just det stycket var inte oförglömligt alls, men det hade en gnutta humor i sej. Och när en författarikon som Enquist dristar sej till att skämta till det lite i all sin elegans, då kissar hela det finkulturella etablissemanget i byxorna av upphetsning.

Snälla ni, åk till Goa i stället! Men se upp när det kommer en två meter lång skugga som faller över platsen där ni sitter och avnjuter er eftermiddagsdrink. PO Enquist är aldrig långt borta.

Tröjsatan

Nej, nu ska jag berätta om ”tröjsatan”! Den uppmärksamme VET att jag har satt mej i sinn att sticka en tröja. Dont go there! Tre gånger har jag fått repa upp den vänstra armen ända från början, och det är i dag ännu oklart om det blir en arm på den platsen i framtiden.

Förebilden

För tillfället har jag gett upp armen helt och hållet och börjat med framstycket i stället. Det har jag också fått repa upp ett par gånger. Ena gången för att det blev en och en halv meter brett. Jag har inget mönster där det står exakt angivet hur många maskor man ska lägga upp. Det jag använder som mall är min ”gamla tröja”, och den är inte trovärdig på någon enda punkt.

Jag ägde en gång en gammal bryggarjacka som jag hade köpt dyrt på en secondhandaffär uppe på Söder. Den där jackan visade sej ha ett alldeles eget liv och en egen vilja. Det var lite grann som att försöka styra över en bångstyrig häst. Jackan tog sina egna vägar, fattade sina egna beslut och försvann till slut under oklara omständigheter. Ibland sparkade den bakut. Jag tror helt enkelt att det var den gamla bryggaren som spökade i riggen.

Min relation till kläder har över huvud taget aldrig varit lätt. Jag hör inte till dom som kan köpa en ”palta”, vilken som helst, och sedan fortsätta obekymrad genom livet. Mode skiter jag fullständigt i. Däremot tycker jag att det är otroligt intressant med vacker design, och jag är HELT besatt av Marc Jacobs (chefsdeigner på Louis Vuitton).

Marc Jacobs – goddamit!

Själv kan jag ägna en hel vinter åt att försöka sticka en tröja som ser EXAKT ut som den förra. Inte som när den var ny, utan som den blev efter ett långt och lyckligt äktenskap. Men ska man döma efter det handarbete som jag hittills har lyckats åstadkomma, ser det ut som om tröjsatan har varit i helvetet och återvänt.

Kvalitetstid enligt Nisse

Som jag ändå är igång att berätta om gamla Nisse (alltså, inte min dotter som också heter Nisse, utan grannen) så kom jag att minnas en ytterligare händelse som jag har vittnat om tidigare. Nämligen denna…

”Nisse känner alla på hela Södermalm, han vet också allting om alla och roddar med det mesta i farstun. Allting förstår man dock inte. Som nu i helgen när jag skulle byta lägenhet och samtidigt ställa ner en massa saker i källarförrådet.

Jag hade varit där redan ett par veckor tidigare och kollat hur det såg ut. Då hängde det ett stort lås på dörren som förbryllade oss alla. Jag pratade med styrelsen som lovade att försöka kontakta firman som hade hjälpt till att tömma förrådet efter förre innehavaren. Men där, på det företaget, svarade inte längre någon i telefonen.

Jag fick i alla fall löfte om att låset skulle vara borta som senast samma dag då jag skulle flytta in i min nya lägenhet så att jag skulle kunna utnyttja förrådet. Nästa gång jag var nere i källaren hade verkligen styrelsen uppfyllt sitt åtagande. Låset var borta och förrådet tomt.

När så själva flyttdagen närmade sej och vi stod där med massor av lådor och kartonger, gamla möbler och slalomskidor hängde tamigfan ett nytt hardongans hänglås på dörren.

– Det måste vara Nisse, suckade jag. Det är en typisk ”Nissepryl” att göra.

– Vaddå, sa mina medhjälpare. Knatar dina grannar runt och sätter hänglås på varandras dörrar.

– Nisse gör, sa jag. Nisse gör såna saker.

– Men gå och hämta nyckeln då, sa min svärson Jompa. Du kanske får kolla på magnolian.

– Den har vissnat, sa jag. Och förresten, går jag upp till Nisse nu kommer han hänga med oss resten av eftermiddagen sen.

– Ja, det är klart, sa Jompa. Det är en typisk ”Nissepryl” att göra. Du får ta det där i morgon, när vi är klara här.

Magnolia i Vitabergsparken
Foto: Ingela Garphammar

Nästa dag gick jag verkligen upp till Nisse och frågade om han hade satt ett hänglås på mitt källarförråd. Det hade han.

– Tror du att du minns var du har lagt nyckeln? frågade jag.

– Det trodde han.

Därpå drog han ut en låda innehållande i runda slängar trehundra källarförrådsnycklar.

– Tror du någon passar? undrade jag missmodigt.

Det trodde han absolut.

Ingen passade!

Av trehundra j-a nycklar, passade i-n-g-e-n till mitt källarförråd. Det tog en halv dag att göra den erfarenheten.

– Kvalitetstid, tyckte Nisse.

Jag räknade långsamt till tio (ett hundra gånger om) och tänkte stenhårt på magnolian. Till slut gav jag upp.

– Nu struntar vi i det här och går och fikar i stället, sa jag till Nisse.

– Gå du, jag kommer sen, svarade han.

Redan där borde jag anat ugglor i mossen och när jag inte hade sett till Nisse på ett bra tag gick jag tillbaka ned till källaren. Då hade Nisse fixat fram en stor bultsax och var i full färd med att klippa av låset. Äntligen kunde jag ställa in alla mina saker. Men jag lovar… Nästa gång jag behöver komma åt mina prylar har Nisse garanterat satt upp ett nytt hänglås som han har tappat nyckeln till.

Varför?

Bara för att det är en typisk ”Nissepryl” att göra!

* Tack för bilden, Ingela. Så gulligt av dig att skicka en bild på magnolian i Vitan :-)

Kom, ska jag visa dig magnolian

Inte ett ord till om vintern. Vi har ingenting mer att säja varandra, vintern och jag. Vintern gör ont. Den biter i skinnet och gnager i själen. Jag tänker på ”Magnolian”. Den som jag skrev om för ett par år sedan och fick beundra från grannen, Nisses, fönster. Jag undrar hur det blir med magnolian i år. Om den verkligen existerar där under alla lager av snö. Så här skrev jag i alla fall då, på den tiden, när det fortfarande var aktuellt med en sådan sak som magnolior på Södermalm.

”Nisse är 87 bast, han bor några våningar upp i huset. Härom dagen stog han ute på gatan med fyra tunga matkassar när jag kom upp på berget;

– Men Nisse, sa jag, har du storhandlat?

Jag tittade nyfiket i påsarna. Det var bara rovor. Kålrötter och morötter, potatis och allsköns blast och bråte. Det var grönsaker för en hel kaninfarm i fyra på varandra följande vintrar med polarvindar och köldrekord.

– Jag brukar få lite krubb på Partihallarna, sa Nisse. Jag jobbade där på 60-talet, serru.

Jag hjälpte Nisse med grönsakerna och stuvade in alltsammans i hissen.

– Nu måste du följa med upp och titta på magnolian, sa Nisse.

Hemma på Söder är det lite heligt med magnolian. Alla tittar på magnolian. Det arrangeras särskilda träffar där man möts i Vitabergsparken och tittar på magnolian. Det ordnas nattvak och poesiaftnar där man sniffar på, eh… Magnolian! Och nu hade turen kommit till mej.

Jag baxade in kassarna i köket och frågade Nisse:

– Var har du nu Magnolian?

Nisse tog mej i armen och sänkte rösten:

– Kom, sa han.

Vi gick ut till vardagsrummet och ställde oss i fönstret. Själv bor jag längre ner i huset, och det är fint det också men Nisse har utsikt över hela Stockholms hamninlopp. Han har utsikt över alla kulturhusen och dom sagolika trädgårdarna. Och långt där nere såg vi magnolian.

– Ser du, viskade Nisse. Är det inte fantastiskt?

Jag nickade tyst och tänkte; ”Yes! Jag har gjort det, jag har sett magnolian!”

En annan magnolia som måste nämnas i sammanhanget är – filmen. Jag vet inte om där förekommer minsta lilla blomblad över huvud taget, men det är fortfarande en av dom bästa filmer jag någonsin har sett. Kanske den bästa!

Proudly present – Tina Röed

Nu är det slut på ”Bloggtorkan” för den här gången. Från och med i morgon måndag och cirka två månader framöver tar några av mina bästa vänner över min hemsida en vecka var. Varje söndag kommer jag dock att skriva själv för att presentera nästa veckas skribent. Var och en kommer också att få tre uppmaningar, frågor, att besvara på valfri plats och vid valfri tidpunkt under veckan (kanske hittar jag inte ens svaret själv).

Först ut att blogga är Tina Röed. Tina är en god vän och gammal arbetskamrat från reklambranschen. Det var också hon som gick i borgen för mej när jag skulle köpa mitt livs första dator för nästan tjugo år sedan. Då hade vi känt varandra i cirka sexton timmar. På den gamla häcken skrev jag sedan min allra första bok ”Kapten Costellos Öden och äventyr i hamnarna bortom all redlighet och ära” som sedan låg till grund för min Julkalender ”Dieselråttor & Sjömansmöss”.

Illustration: Tina Röed

Tina driver idag Sveriges största modellagentur för djur. Så fort man ser en katt eller hund, giraff eller humla på film eller i TV-reklam så kan man vara ganska säker på att Tina är inblandad. (Mer läsning om våra glada dagar högt uppe på det gamla Knivsöder finns direkt här inunder).

Detta får bli Tinas uppmaning under veckan.

1. Berätta om ett tillfälle när ditt liv tog en helt ny vändning.

2. Berätta om en religiös upplevelse.

3. Ge oss receptet på din allra godaste gryta.

Foto: Lucia Kangur-Röed

(Ur min tidigare blogg ”Pungskinn & Grodspott”)

Tina ringde…

Jag vet, då och då inleder jag en blogg med orden: ”Tina ringde…” Då blir det ett liv och ett kollifej i luren kan jag meddela. Det kacklas och kvittras och kucklas och kväker. Tina driver idag Sveriges största djuragentur för film- och reklamuppdrag och medverkar nu även på Stadsteatern i pjäsen Cabaret med sin egen hund Phoebe. Vi hörs inte så jätte ofta numera eftersom båda är fullt uppbokade med egna projekt, men en gång i tiden drev vi faktiskt en liten reklambyrå tillsammans i Robban Aschbergs gamla portuppgång på Renstiernasgata. Det är fan sant, och kanske har vi aldrig haft roligare än så. När jag nu fick Tina på tråden igen, kom jag att tänka på den där märkliga perioden i livet när vi partade med allt som över huvud taget hade puls och ständigt köpte nya djur på Alba Zoo. En av händelserna har jag till och med bloggat om tidigare, men jag kör en repris för nytillkomna läsare.

”Inspirerad av gårdagens djupdykning i reklambranchen och efter morgonens möte med Git och Glenn, kom jag plötsligt att tänka på “Respiratorn”. Först ska jag kanske nämna att Git och Glenn är två riktigt sköna kråkor som sitter i en helt avlövad ek där blixten har slagit ner en gång.

“Respiratorn” är (var) en pråligt pimpad Rosenparakit (papegoja) som hade hamnat på mitt skrivbord av oklara omständigheter. Det var mycket som skedde av “oklara omständigheter” på den tiden. Som den där idén vi fick att börja kränga pungskinn och grodspott.

Efter en hög placering i en stor reklamtävling med många, många ansedda byråer bland deltagarna (nej, vi vann inte, men vi kom tvåa), drabbades vi troligtvis av någon slags hybris. Det vill säja alla utom Tina. Hon hade på den tiden, förutom vårt gemensamma bolag, också en egen liten firma som hette “Redline Production”. Där rullade arbetet på som vanligt under det att vinet puttrade på i sina damejaner. Det var sedan när vi började dricka av den där snabbjästa skiten som också Tina greps av det milda vanvettet och vi kom på iden med pungskinn och grodspott.

Innan produkten över huvud taget hade lämnat raffinaderiet beslutades om ett stor releaseparty i den gemensamma ateljen. Sagt och gjort, spirituella inbjudningskort tillverkades och trycktes (vi var ju proffs), käk kirrades och vin sippades. Vi hade till och med ordnat en egen liten tävling som skulle gå av stapeln under kvällen under den mindre spirituella rubriken; “Döp papegojan!”

Jag kan omöjligt minnas var den där lilla gaphalsen kom ifrån eller varför vi över huvud taget skaffade en ny när vi äntligen hade lyckats bli av med den förra (läs gårdagens blogg). Nu skulle i alla fall “Det lilla aset” (som vi helt osentimentalt kallade den för) få ett anständigt namn och döpas av Stockholms kulturelit.

Juryn bestod av två helt irrationella (och vid det här laget också halvblinda) människor, dvs. jag och Tina.

Förtjust stängde vi in oss i köket och började läsa alla tävlingsbidrag. Jag minns att det var många och att flera var riktigt bra. Men så öppnade vi ett kuvert med ett förslag som stack ut från alla andra.

– Vad fan står det här, sa Tina och kisade med ögonen.

Jag hängde över hennes axel och försökte läsa från lappen.

– Re… re.. Respiratorn!

Vi tittade på varandra och brast ut i gapskratt;

– Ja, men det är ju genialt, ropade Tina.

– Strålande, tjöt jag. Vem är det som har kommit på det?

Tina vände på lappen och läste högt. Vi tittade på varandra igen och slog våra pannor ihop av lycka. Vinnaren var en av Stockholms mest välrenomerade Art Directors.

– Jag måste få tillkännage vinnaren, sa jag. Jag bara måste!

Därför blev det också jag som sedan fick bära hundhuvet efter festen. Inför alla inbjudna gäster ställde jag mej på en upp och nedvänd apelsinlåda och deklamerade högtidligt;

– Tredjepriset går till… andrapriset går till… osv.

Spänningen var olidlig och stämningen var verkligen på topp. Det sorlades friskt i ateljen och spekulerades om vem som skulle plocka hem det prestigefyllda priset. Jag harklade mej och meddelade stolt;

– En enhällig och djupt imponerad jury kan härmed berätta att ”Det Lilla Aset” ska heta – ”Respiratorn”!

Återigen brast både Tina och jag ut i okontrollerat gapskratt och trodde förstås att alla andra gjorde detsamma. Men det var tyst i rummet. Dödstyst.

Den snofsiga AD:n gav mej en iskall blick och vände ryggen mot juryn. Jag förstod genast att jag hade gjort någonting fel och anade vad det kunde vara. Jag hade glömt bort att tala om vem vinnaren var.

Med tillkämpat lugn och en röst som hela tiden var på väg att brista av skratt namngav jag därefter den påhittiga artisten med både för och efternamn. Och det var nu jag höll på att få en butelj i huvudet.

Prisvinnaren stormade fram och grep mej hårt i armen.

– Kan ni inte läsa vad det står? frågade hon.

Tina och jag tittade på lappen igen.

– Jo, det står re… re… Respiratorn!

Återigen bröt vi ihop av skratt i varandras armar och frustade:

– Det är så bra… det är så jävla bra så det bara finns inte!

Den kvinnliga AD:n pekade hårt på texten.

– Det står INTE Respiratorn. Det står Redspiration!

Nu var det min och Tinas tur att bli alldeles tysta. Vi tittade tomt på varandra;

– Redspiration… vad är det för någonting?

Den sårade reklamaren förklarade uppbraggt;

– Tina har en firma eller hur?

Vi nickade. Hon fortsatte;

– Som heter Redline, eller hur?

Vi nickade igen och kunde omöjligt förstå sammanhanget.

Den skymfade prisvinnaren ryckte åt sej sin kappa och snäste åt oss;

– Jag tyckte det var fyndigt!

Därefter lämnade hon festen med en hård smäll i ytterdörren. Tina och jag tittade på varandra. Så sa vi med enad röst;

– Respiratorn är fan så mycket bättre!

Hur det gick med den där Respiratorn? Efter bara några månader hade den gjort sej så impopulär att vi knappt hade några kunder kvar. Den fick följa med mej hem till Skeppsholmen. Efter ytterligare en tid rymde den ut genom akterdörren och försvann skrikande av triumf bort över Gröna Lund. Hur den har det idag? Jag är övertygad om att den sitter gömd någonstans i spöktunnel och ägnar sej åt att hoppa fram och bita små barn i näsan.

Och produkten då, “Pungskinn och Grodspott” hur gick det med den?

Ärligt talat, vi letar fortfarande efter en tillverkare som är tillräckligt tankad för att förstå våra intentioner. Vi gör det inte!”

Så gick det med den saken. Efter några år skildes våra vägar åt. Tina satsade på sin djuragentur och jag på mitt manusskrivande. Idag korsas våra vägar igen och herregud som vi skrattar åt alla minnen från förr. Det finns många – men alla är inte lämpade att återberättas.

P.S Inga djur dog eller skadades under den tid vi arbetade tillsammans – tror vi. D.S