Att göra en tjur av en fjäder

Det hade varit en tung vecka, vi behövde samla oss, slå oss ned, njuta av lugnet. Det var då skottlossningen började. Först bara ett skott, det var skarpt. Jag har inte stor erfarenhet av skottlossning men tror mig kunna avgöra skillnaden på en kula och en hagelsvärm. Det här var en kula och det första som slog mig var, ”Där rök hunden!”, alltså grannhunden, ljudet kom väster ifrån. Mina egna hundar trodde jag mig för stunden veta var de befann sig, men då slog nästa tanke till med full kraft; ”Snart ryker väl de också!”. Mycket riktigt, efter första skottet avlossades ett till och sedan ett till … Det var då vi människor intog skyddsläge. Lade oss platt ned på marken med armarna över huvudet. Nu var ju verkligen själva fan lös, och han sköt från höften!

Fatta att det här verkligen har hänt, liksom så mycket annat har hänt de senaste åren. Jag har inte hunnit med att blogga. Då och då försöker jag dock göra ett inlägg för det sammanfattar något av ett liv även om de mest aparta bitarna aldrig någonsin kommer att återberättas här.

Vi människor, vi var vid tillfället för beskjutningen två hela stycken, började genast spekulera. ”Vad fan är det som händer i väster, vem ska dö, och hur det ska det gå till?”. Vi hörde ljud, skrällar och skrik. ”Det är en tjur”, trodde jag. ”Och någon försöker slå ihjäl den med en spade”, trodde en annan. ”Med mulen omlindad av silvertejp”, gissade jag. ”Hårt som helvete”, trodde en annan. Sedan avlossades ytterligare ett skott och vi tystnade tvärt.

Fem kulor totalt, kanske fler, för att övermanna och slutligen döda den vilda tjuren. Det kändes inte okey, det kändes inte rättvis. Ett enda välriktat skott borde vara tillräckligt. Vi kände hat, avsky och förundran. Vem slaktar en stor tjur i maj månad? Inomhus!

Frågeställningarna var vid det här laget så många att jag låg vaken halva natten och tänkte på det stackars kräket. Jag levde mig in i hans dödsångest (ur vilken inte ett ljud hördes på grund av silvertejpen) och jag visste det djupt inom mig, rättvisa måste skipas, heder måste upprättas, tjurens sista kamp fick inte vara förgäves.

Redan tidigt nästa morgon gav jag mig av för att söka fakta i målet. Jag gick västerut, vädrade efter blod, sökte efter spår. Ingen mötte jag som kunde besvara mina frågor eller bringa klarhet i ärendet. Flera gånger under dagen företog jag mig samma promenad, inväntade gärningsmannen, kvinnan eller vad det månde vara.

32294562_10155878350253303_1976197899809193984_n

På eftermiddagen stötte jag äntligen ihop med en bekant. ”Det var ett väldigt skjutande igår”, sa jag och förväntade mig någon slags förklaring. ”Igår …”, funderade mannen (för det här var en man). ”Jag blev orolig för dig”, försökte jag, ”undrade vad som stod på”. Mannen svarade, ”Igår var väl ingenting mot hur det blev senare på natten!”. Jag stelnade till och funderade vilt. Vad hade hänt senare på natten? Hade den skadeskjutne tjuren vaknat till liv och gått till anfall mot förövarens bädd? Handlade det kanske inte alls om någon tjur utan om en ren vendetta mellan två skjutglada storbönder (det här är ändå Vilda Västern.) Jag gapade verkligen stort av förvåning med hela underkäken hängande fritt från hakan. ”Bröstet”, svarade mannen. ”Svårt med andningen”. Ångest, tänkte jag. Det är så det känns när det tejpade viltet återvänder som en våldnad om natten. ”Fick åka till sjukhuset”, sa mannen. ”Men nu är jag hemma igen och mår bra.” Jag sökte med blicken efter krutrester på hans händer men såg inget annat än en mild och vänlig farbror med en lång och slitsam natt bakom sig. ”Skotten”, hasplade jag ur mig. ”Det är skotten jag undrar över”. Mannen lade pannan i djupa veck. Han svarade, ”Jaså, det där igår … Det var bara mitt barnbarn som var här och sköt några duvor i ladan. Ja, du vet, de skitar ju ned så väldigt förskräckligt!”.

Ridå!

Tänk ändå vad en (eller två) understimulerade Stockholmare kan få ut av ett par rejäla knallar över kullarna. Jag nickade tyst och såg mannen återvända till sina domäner. Jag ropade efter honom, ”Du ringer väl om det är något?”. Han stannade till och log. ”Jo, det var en sak …” Jag nickade ivrigt, mån om att ställa allting tillrätta igen. Mannen frågade; ”Du har inte en rulle silvertejp att låna ut?”

Fotnot: Bilden i blogginlägget har ingenting med texten att göra, utan föreställer enbart en grupp av förundrade (förskräckta kanske) studenter från Campus Gotland avdelningen Byggnadsvård som otippat fick höra den här händelsen återberättas vid ett besök på Gotland södra udde. Tveksamt om de någonsin kommer att återvända.

Draget

Det heter så … Jag vet inte jättemycket om händelsen i sig, men tror mig har förstått att alla blommande växter och doftande åkrar bidrar till … draget. Det som lockar våra små surrande häradsbetäckare att begå stordåd med sina lurviga vader. Återkommer med ytterligare detaljer … kanske.

Komsikomsikomsi!

Komsikomsikomsi alla halta humlor och bångstyriga bin !

Blåsningen!

Jag brottas med ett mysterium. Jag får ingen rätsida på det. Hur fan kan ett frö bli till ett annat? Jag försådde ett stort antal Digitalis inomhus i vintras, vårdade de små plantorna som späda prematurer och satte ut dem på friland i maj-juni. Jag har kunnat följa dessa varelser ända sedan de skramlade ut ur frökapseln och nu har det börjat blomma. Vallmo! Varenda planta har genomgått en metamorfos och förvandlats till en helt annan art? Eller är det samma? Kan blommor plötsligt få för sig att bli någonting annat? Jag googlar och googlar, men finner inga svar.

Jag drog även ner några plantor vid den gamla ruinen, och hoppades länge på att i alla fall några skulle bli vad de var tänkta som, men Hell No! Vallmo där också. Blåst av en blomma – det var otippat!

Blåsningen!

Blåsningen!