Store stygge Stigge

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Jag läste en artikel om Mats Wilander, ni vet tennisspelaren. Han hade varit på besök i Sverige och satt i en taxibil på väg till Bromma. Vid ett rödljus hinns droskan upp av en svart Ferarri och Wilander börjar studera föraren. Han är klädd i svindyra märkeskläder, har två armbandsur på varje handled och varvar motorn under hela uppehållet. Wilander muttrar för sej själv:

– Hörrudu din jävla sprätt, vad vet du om livet. Du vet inte ens vad en Bolinder-Munkthell är för nåt!

Han hade kunnat vara en av mina karaktärer i ”Familjelyckan”, Wilander alltså. Extrema begåvningar med en speciell kunskap, såna som kan någonting ”mer”. Som Pettersson-Jonsson. Inte fan vill han till NHL, han vill sätta på mördarmaskinen Goldie Bernhard. Det är hela hans motivation. Eller som han skriker till Fragancia vid ett tillfälle:

– Jag kan inte rå för att jag blev så jävla bra!

Pettersson-Jonsson är bra på att kasta kniv… och att koka sylta. Det kommer en scen i uppföljaren ”Det stora svenska vemodet” när dom här världsberömda ishockeyspelarna gör upp med sin ”upptäckare”, herr Wallinder. Jag kan förstås inte avslöja innehållet i den, men han får sina fiskar varma. Det blir vedergällning. Eller som legenden Leonard Hollingworth själv väljer att uttrycka sej när han talar till en fullsatt arena i Toronto:

– Jag blev upptäckt av en man som trodde att han såg ishockey när han tittade på cutting. Jag är ingen gigant, jag är blott en ledsen cowboy.

Familjelyckan börjar äntligen hitta fram till sina läsare, inte minst märks det här på bloggen med flera hundra besökare varje dag. Jag kanske skulle börja sälja reklamplats. Nej då, det kommer aldrig att ske. Den marknadsföring man kan få här är äran (skymfen i förekommande fall) att bli omnämnd i en blogg. Jag är en snäll bloggare, en oförarglig skribent, min bok däremot är en riktig ”window licker”. Alla har inte huvud att läsa en bok uppbyggd som en film, andra dras ohjälpligt med i konstruktionen och kravlar sej upp på andra sidan med en fördjupad insikt om vad ”begåvning” egentligen innebär. Några kommer aldrig mer kunna se en ishockeymatch utan att fundera över vad den där spelaren ”egentligen” är bra på.

Stigge Salming

Jag kan inte ett skit om ishockey – tack och lov. Det är till och med så illa att jag fick akta mej för att göra alltför noggrann reserach inför Pettersson-Jonssons matcher. Han kan, om möjligt, ännu mindre om ishockey och är endast måttligt intresserad av sporten. Det är Fragancia som är bra, men hon blir petad ur laget (anklagad för mordförsök) redan vid sex års ålder och får aldrig mer spela igen. Tack vare sin tro (på Börje Salming) klarar hon sej och kan så småning om påbörja en utbildning till präst.

Nej, Familjelyckan liknar ingenting annat. Tänk Om Börje Salming blir sur? Tänk om Store Stygge Stigge kommer och tar mej eller om Kofi Annan kukar ur.

I går fick jag förresten ett mail av Stigge Salming. Han lät inte alls sur utan snäll. Han ville också ha ett exemplar av Familjelyckan (Börje har ett). Naturligtvis!

För er som ännu inte har gjort ”resan”. Provläs ett kapitel under fliken ”Böcker” och skriv gärna en kommentar.

Nu har Bokus lagt upp ”Familjelyckan” bland sina nyheter och erbjuder (förutom ett riktigt bra pris) också möjligheten för mina läsare att själva betygsätta boken. Där kan man dessutom läsa en intervju baserad på några av dom frågor som togs upp under mitt seminarium i Göteborg. Go in peace!

Bilden är klickbar